Header

Imorse fick jag en påminnelse att jag hade en läkartid på onsdag, den tiden avbokade jag för ett antal veckor sedan. Jag har ju fått en ny tid den 6 februari och hade planerat in den istället. Nu ville de att jag skulle komma så tidigt som möjligt, och hade på något sätt återaktiverat den avbokade tiden när jag fått en till remiss från Karolinska. Sååå... resultatet blir istället att jag kommer dit nu på torsdag eftersom jag jobbar på onsdag, och eventuellt måste jag också dit i februari.

Förvirrande, jag vet. Med allt som händer i mitt liv så får jag bakslag på bakslag, och jag blir så trött på mig själv. Jag vill ju komma till läkaren och säga att jag inte behöver deras hjälp, att jag klarar av det här själv. Men det gör jag ju uppenbarligen inte.

Jag är livrädd för att de vill ta till någon åtgärd som inte fungerar i mitt liv just nu, att de vill ändra på den frihet jag äntligen har byggt upp.

Så på torsdag ska jag försöka vara ärlig, istället för att ljuga - vilket jag faktiskt hade planerat att göra. Jag tänker säga att det går väldigt mycket upp och ned, och att jag inte riktigt litar på mig själv. Låter det konstigt? Om jag är ärlig kanske de också förstår att jag måste få jobba och sköta mig själv för att ens ha en endaste chans att komma in i remission igen.

Ha en fortsatt fin dag, kramar <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tankar och känslor är väldigt diffusa, men de kan också vara väldigt konkreta. Uppmaningar och tillsägelser. Så starka känslor så att man vet exakt vad man borde göra. Ändå är inte alltid dessa uppmaningar och tillsägelser särskilt produktiva, ja - de är ibland rent av destruktiva.

Att följa dem kan ofta kännas som den enkla vägen. Att allt kommer att lösas bara man lyder. Att ens liv kommer att återuppbyggas och att alla runt omkring en kommer att uppskatta skillnaden. Men ingen vet ju någonting, inget vad vad som ibland sker hemma i min lägenhet. Ingen ser såren i min själ, eller såren på mina ben. För jag döljer dem, jag vill ju inte att någon ska veta att jag är så svag. Så kontrollerad av mina demoner att jag väljer att skada mig själv, tortera mig själv.

För vad gör det för skillnad hur jag är på jobbet? Hur ska mina kollegor och vänner tycka mer om mig om jag tar till rakblad och knivar för att döva min ångest? Hur ska min familj kunna hjälpa mig om jag inte berättar? Jag har länge använt mig av anledningen att jag vill "skydda" dem från sanningen. Men jag vet ju själv att det inte är därför egentligen, jag vill inte att de tar ifrån mig något som för mig har varit användbart, något som för mig har fungerat att hantera den ångest jag haft.

Ändå gråter jag, och ändå skadar jag mig själv. Jag vet om att det är fel, och jag kommer in i perioder då det är lättare att stå emot. Jag vill inte att någon annan ska ha samma svårigheter eller samma besatthet, jag vill att alla ska må bra. Inte vara destruktiva. Även fast jag kan ge så bra råd så är det jag som lider i slutändan. Ändå skyller jag på mig själv och vill inte ha hjälp av psykiatrin. Jag vill ju inte att de hindrar mig från att hjälpa mig själv. För det är exakt så det känns.

Just nu mår jag bra, och jag hoppas att jag gör det resten av dagen också. Ta hand om er, kramar i mängder.

Likes

Comments

​Den här veckan så jobbar jag bara idag, imorgon och på onsdag. Till skillnad från mitt vanliga schema så jobbar jag långpass imorgon också, brukar alltid bara jobba fyra timmar på tisdagar. Men om jag ändå ska dit, tar ett tag att köra, så kan jag ju lika gärna tjäna lite extra. Så win win situation!

Bunkrade upp med lite vegetarisk köttfärssås igår, så god! Det intressanta är att det är en sådan där pulvermix som jag har tillsatt lite vatten och lite pastasås med vitlök och örter i. Så enkelt, och så gott! Tips tips!

Mina tvångstankar gör sig lätt påminda när jag kommer in i mina små svackor, och även denna gång så börjar jag direkt få kontrollbehov när det gäller jobbet. Speciellt schemat, att jag blir orolig att mina timmar inte är särskilt tydliga osv i vårt pappersschema, att något pass ska glömmas bort. Självklart så var ju ett pass lite otydligt också, och jag började direkt bli besatt av att komma ihåg att fixa till det direkt när jag kommer till jobbet idag. Lagom irriterande eftersom jag själv egentligen förstår att om något blir fel, så är det lätt att rätta till månaden efter. Och det är faktiskt inte ens mitt ansvar att hålla koll på mina tider. Så här behöver jag definitivt utsätta mig för att det går bra även fast det inte går på mitt sätt.

Jag har också tvångsmässiga tankar när det gäller bilincidenten igår. Att det kommer att kosta massor av pengar och att jag kommer att få böter eftersom jag inte kan flytta på bilen innan onsdag, även fast jag stått längre än så innan. Att bilen inte kommer att starta sedan och att andra bilen jag har nu kommer att bli jobbig den med. Att jag kommer komma försent till jobbet och att andra kommer att klaga.

Som ni kan höra så är ni ganska så mycket mitt i mitt huvud just nu, mitt i kaosen. På ett sätt är det bra att jag utsätts för det här, men på ett annat sätt så ökar det min stressnivå ett antal procentenheter.

Hoppas alla får en fin dag, försöker göra min till en bättre dag än den skulle kunna vara! Ta hand om er!

Kramar i mängder

Likes

Comments

​Att jobbdagen skulle kunna börja på ett bättre sätt är det ingen tvekan om. Precis som i förrgår så lyste ABS-lampan och jag tänkte att den skulle försvinna, precis som sist. Men icke då, den här gången hade mitt vänstra bakhjul låst sig helt. Inte bara så att det rullade lite saktare än de andra, nej det var helt fast.

Att jag avskyr att komma försent kan ju bli ett antal inlägg här, men att kombinera det med känslan av att jag tappar kontrollen helt och inte visste in eller ut gjorde att jag drabbades av en halv panikattack. Jag säger halv eftersom jag aldrig riktigt har upplevt en "riktig" panikångestattack.

Jag ringde min pappa i panik och han åkte direkt mot mig för att byta bil så att jag kunde komma till jobbet, vilket resulterade i en försening på bara en kvart - helt otroligt egentligen med tanke på att bilen slutade fungera. Skulle nog blivit en timme försenad om jag skulle åkt i samma tid som övriga Sverige, nej - jag vill ha lite marginal. Och idag var det faktiskt bra.

Jag har fortfarande lite stresskänsla sedan jag krockade på ett rådjur för ett par veckor sedan, och var tvungen att stanna på ungefär samma ställe som idag. Det gjorde ju inte stressen bättre. Tack och lov tog jag mig till jobbet, mina första tankar när jag satt där i bilen var inte särskilt produktiva, mer destruktiva. Ja, rent av självdestruktiva. Jag hade sådana impulser som jag inte skulle kunnat stå emot om jag inte var fast på jobbet.

Så även den här dagen har varit händelserik, och jag hoppas att morgondagen blir lite lugnare. Hoppas på att väderrapporterna stämmer och att det blir lite varmare så att min bil börjar fungera igen.

Ser att jag har haft fler läsare än jag brukar idag, så kul ju!

Ta hand om er, och kom ihåg att - uppenbarligen.

Likes

Comments

En fråga som tycks vara viktig för mina anhöriga, även fast jag inte ser själva maten som problemet. Mitt svar blir oftast att det går bra, eller att jag äter nästan tillräckligt. Något i den stilen får ofta min omgivning att dra en suck av lättnad. Situationen blir liksom mindre spänd.

Idag var svaret "Jag gick ned lite, men har gått upp det igen". Återigen den där sucken av lättnad. Jag vet ju själv att vikten och maten inte riktigt är boven i det hela, men ändå får det omgivningen att bli lugn eftersom det är det som är det synliga.

Oftast så blir jag väldigt irriterad inombords när jag får frågan, samtidigt som jag får känslan av att de faktiskt bryr sig om hur jag mår. Ibland känner jag en absurd känsla av att det är väldigt konstigt att ta ut mina känslor över maten, eller att jag kommer in i perioder då jag självskadar och känner att det hjälper mig för stunden.

Jag kommer ihåg att en medpatient sa att det skulle se väldigt konstigt ut om någon utifrån kom in och såg oss sitta och äta tillsammans med måltidsstöd. Att det hela var konstigt. Och jag ser ju det själv, för självklart blir inte mitt liv bättre om jag väger mindre, eller om såren aldrig får läka ifred. Bara för att vi har valt lite "annorlunda" vägar så betyder det inte att vi är dumma eller behöver bli daltade med.

Jag är trött på att prata om maten hela tiden, och jag är trött på att bli frågad. Ändå så är det någon besatthet de runt omkring mig har fått, att fråga hur jag mår. Det är fint att de gör det, det är det verkligen. Men ändå så vill även jag ha det lite lugnt ibland, även fast jag engagerar mig i frågan såhär genom t.ex. bloggen. Även lilla jag behöver lite distans från mig själv för att se det hela med klara ögon.

Hoppas ni tar hand om er, och kom ihåg att ni är guld värda!

Kramar i mängder

Likes

Comments

Efter en stressig och roligt dag på jobbet så landade jag i soffan med min fina familj. De kom och besökte mig, och vi alla var samlade. Att godfika stod på agendan var det ingen fråga om, handlade på jobbet direkt efter jag slutade och det slutade som vanligt med att jag inte visste hur mycket eller vad jag skulle köpa - så blev lite allt möjligt som hamnade i korgen.

Efter skratt och hektiska diskussioner och extrem magknip för min del, så skiljdes vi tillslut åt igen. Alla gick hem till sitt. Jag är så oerhört tacksam att min familj är så tight även fast jag har skilda föräldrar, och att vi kan umgås och exempelvis fira högtider tillsammans ändå. För vi är ju fortfarande en familj, och det går ju inte att ändra på.

Ibland kan jag drabbas av magknip som inte finns i den här världen, så jag låg på golvet med mamma en stund för att få värken att tillslut gå över. Värka ut. Japp, det känns som att jag föder fram en val eller något i den stilen.

Efter en minst sagt händelserik dag, på både gott och ont, så tänkte jag nu krypa ned i soffan och titta på tv - kanske kommer det fram en godisskål lite senare. För ärligt talat, vem fan bryr sig vad jag stoppar i mig?

Åh, ser ni de där hasselnötsrånen? Så goda! Handlar alltid med mig hem när jag är i Wien, de är himmelska! <3

Ta hand om er!

Kram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I största delen av mitt liv har jag motsatt mig idén om att själv skaffa barn. Både eftersom jag aldrig riktigt har hittat den där killen som skulle kunna fungera i mitt liv, och dels eftersom jag är orolig att föra över mina gener.

Jag vet inte om det är många som tänker i de här banorna, men de senaste veckorna har jag känt någon slags längtan till att få en liten knodd. Att få ett liv att växa upp och bli en fin själ. Att få vara någons största idol. Att ha någon som betyder allt för mig.

Samtidigt så brottas jag med tanken om min dotter eller son skulle ärva min sårbarhet när det gäller psykisk ohälsa. Kanske utvecklar även min son anorexi? Och kanske tar min dotter till självskada som känslohantering? Det är svårt att förstå hur jag själv skulle reagera, och det skulle halvt kännas som att jag hade satt dem i skiten.

Jag har ju självklart även stora anledningar till att bilda familj, men ibland så tar oron över. Jag tror inte att man kan skydda barn från åkommor, och kanske hoppar de generna över en generation. Men ändå gör det ont att behöva ta det där snacket med min son, att man måste äta tillräckligt. Att han är fin precis som han är.

Och det tar emot att behöva kontakta psykiatrin när min dotter skurit sig eller dunkat huvudet i väggen. Det gör så fruktansvärt ont att föda en liten knodd som kanske får samma bekymmer som jag haft.

Det är därför jag tvivlar, och det är därför jag är så rädd för frågan när den kommer. Det gör ont, ont att inte veta vad som kommer ske.

Ta hand om er!

Kramar

Likes

Comments

"Var inläggning bra för dig? Fick du ut något av det?"

"Jag gillade inte att vara inlåst"

"Men det hindrade väl ändå dig från att ta livet av dig?"

"Ja, det gjorde det ju"

Klyschor efter klyschor, och ändå känner jag ibland att jag lever på övertid. Eller inte bara ibland, ganska ofta faktiskt. Som att livet tog stopp, och att jag sedan började om på noll. Som att min ålder egentligen är 12 och inte 22. Kanske är det bra, kanske är det mindre bra.

När jag funderar på hur livet skulle kunna vara så känner jag skuld mot de i min omgivning. För det livet skulle inte inneburit mig, det skulle innebära sorg och förtvivlan. Skuld och skam. Kanske en och annan svordom och slag mot kudden. Det skulle innebära att en del av vår familj skulle försvunnit och att konstellationen skulle förändras helt.

Att överleva har fått en förändrad betydelse, och har nu mer med själva levnaden att göra. Att jag skapar istället för att jag river isär varje del inom mig. Att jag tillåter mig själv att blomma ut istället för att vissna. Att jag ger mig själv den näring jag behöver för att kunna klara av alla stormar som kommer.

Jag är så glad att jag har insett att livet är värt allt slit, och att et faktiskt finns ett slut även på det som känns oerhört jobbigt just där och då.

Ta hand om er och kom ihåg att ni är guld värda!

Kramar i mängder

Likes

Comments

När jag lägger huvudet på kudden blir det sådär tomt. Inte tomheten av tankar eller känslor, mer som att allt väller över mig. Från alla håll och kanter. Som att jag drunknar samtidigt som att mitt inre fylls med liv. Min andningskapacitet ifrågasätts av mitt mentala sinne och min förmåga att bryta ned tankarna försämras. Allt flyger mot mig, och jag är återigen helt hudlös. Så kontrollerad av det som händer runt omkring mig, och så rädd för att dö just där och då.

Ändå längtar jag efter det, döden. Slutet av mitt mänskliga liv. Och stundtals är det något jag fasar mer än jag fasar det faktiska livet. Hatkärleken blomstrar mer än Kungsträdgården den där tidiga vårmorgonen. Ändå känner jag den där driften och instinkten att dansa runt i det rosa havet. Släppa allt. Låta allt bero, men ändå ha kontrollen.

Och någonstans däremellan andetagen, om en så korta ögonblick, så bestämmer jag mig för att jag måste fortsätta. Det finns så mycket mer jag inte upplevt. Och min kropp kan återigen andas ut, en halv minut senare. För även om det känns som att det är en evighet, så visar klockan bara att trettio sekunder har gått sedan paniken kom.

Jag lever, här och nu. Och om inget oväntat händer så lever jag troligtvis om trettio sekunder också, och jag tänker inte vänta med livet tills dess. För vad som helst kan hända under de sekunderna.

Likes

Comments

Varannan vecka jobbar jag helg, det gör nog de flesta inom butik som inte är anställda på heltid. Och även om man är det så jobbar man troligtvis helg då och då ändå.

Jag brukar gilla att jobba helg, jag gillar mina arbetsuppgifter rent generellt. Men det är så tungt när alla börjar prata om deras helgplaner och man själv mest försöker få ihop sina måltider så att de klaffar med arbetet.

Jag är ju ledig varannan helg, och varje torsdag och fredag. Men ändå känns det inte som samma ledighet när andra inte är lediga. Jag saknar den där känslan att komma hem efter en fredagsrusning i trafiken, och sätta med ned och äta tacos.

Min helg består faktiskt av lite familjemys ändå eftersom jag har bjudit över min fina familj till min lägenhet efter jobbet. Så skönt att jag jobbar dagtid imorgon, det är skönt med lite omväxling!

Kramar

Likes

Comments

Mina frukostar brukar i princip bestå av samma sak, så länge jag inte står utan något av ingredienserna en sådan där morgon när man inte riktigt hinner springa ner till affären. Att Willys hade extrapris den här veckan när det gällde mitt favoritbröd gjorde ju inte att mina variationsinstinkter blev bättre - snarare värre eftersom jag har ännu mer bröd i frysen.

Det här är min standardfrukost, två portioner mannagrynsgröt gjord på mandelmjölk och en stor skiva halvmörkt bröd med philadelphia och gurka. Att jag gillar gurka är det nog ingen tvivel om, och det händer att det blir mer än såhär. Så gott ju!

Häller alltid på en hög med kanel ovanpå min gröt och låter den svalna lite, så att den får en sådan där god len konsistens som bara smälter rakt ner i munnen. Låter det poetiskt? Kanske det. Troligtvis eftersom jag längtar till morgonen varje kväll eftersom jag älskar frukostmat. Jag är så glad att jag fått tillbaka min aptit på morgonen!

Ta hand om er!

Kramar i mängder

Likes

Comments

När jag tittar i spegeln brukar jag bara se anorexins ansikte, inte mig själv. Och nej, jag lider inte av någon psykos. Det är som att det anorektiska inom mig tar över helt och lever för sig själv. Att jag ser allt genom mätstörningens synvinkel. Dömandet och hatet. Strävan efter det där perfekta, och insikten att jag inte längre är i den anorektiska världen. Att jag faktiskt har varit stark nog att komma längre och längre ifrån det, ändå petar den lilla jäveln på mig. Ändå får jag massor av negativa känslor när jag ser min kropp i spegeln, ändå får jag en känsla av inre panik.

Jag har länge vetat att det inte är bra för mig att följa känslorna och tankarna och studera varje centimeter av min mage. Ändå har jag gjort det, ändå har jag följt alla dessa impulser - för att slippa ovetskapen att min kropp växer varje sekund. Det är så jag känt i alla fall.

Idag svor jag åt anorexin, jag såg mig själv i spegeln igen. Jag såg den där unga kvinnan som nu har möjlighet att bli gravid, att jobba och att leva. Jag såg återigen tjejen som jag så länge velat vara, jag såg att anorexin inte längre är jag - utan att del av mig som faktiskt går att kontrollera. En del som jag kan bortse från, eftersom sakerna som sägs inte är särskilt relevanta.

Jag har nått en nivå där jag stolt kan säga att jag faktiskt är på god väg att bli fri!

Likes

Comments

Idag är dagen då jag återigen tänkte fylla upp mitt kylskåp med massor av godheter eftersom det är en vecka sedan sist. Jag har precis börjat storhandla en gång och veckan, och självklart kompletteringshandlar jag ett par gånger under veckan också, det finns ju faktiskt saker som går ut eller tar slut! Tänkte dela med mig av mitt lilla minirecept som hamnade i pannan i förrgår vilket resulterade både i matlådor och snabb lunch innan jobbet. Så praktiskt att faktiskt ha lite basingredienser hemma! Av de här ingredienserna blev det ungefär tre portioner!

1,5 dl torra röda linser

2 msk tomatpuré

En liten tetra med krossade tomater

Salt och peppar

Vatten

Smör eller margarin till stekning

Jag började med att bryna lite margarin och slängde sedan i linserna och lät de fräsa ihop sig lite. Extra bra för mig att lära mig steka i fett igen eftersom jag inte brukar göra det varje gång!

Efter det hällde jag i lite vatten och matpurén och lät det puttra ihop lite.

När linserna hade blivit lite mjukare så hällde jag i de krossade tomaterna med chilismak, vilket var mycket starkare än vad jag trodde det skulle bli. Ett annat tips är att använda sig av den med smak av örter eller vitlök. Kommer nog jag göra nästa gång eftersom min tunga inte gillar så stark mat.

Eftersom jag så lätt blir uttråkad av maträtter så brukar jag inte alltid göra matlådor, men det är faktiskt riktigt praktiskt när man kommer hem kl 21 från jobbet och inte har ätit middag. Så jag delade upp linsfärsen portionsvis och kokade exempelvis pasta till varje gång när lådan stod i mikron. Så praktiskt, plus att man kan variera en del av måltiden, alternativt att man späder ut färsen med mer vatten och buljong och gör en soppa av den!

Likes

Comments

Igår kom jag hem från jobbet och bänkade mig framför idrottsgalan, även fast jag egentligen inte är särskilt intresserad av just det ämnet. Grejen var att jag hamnade där eftersom jag såg Sarah Sjöström och tycker att hon är en så jäkla cool tjej. Under programmets gång fylldes jag med inspirerande tal efter tal, och klyschor efter klyschor. För vem vill inte försköna prestationens rykte och kraft i dagens samhälle? Det är ju faktiskt det som driver oss framåt, ja, hela mänskligheten. Allt baseras på det man gör, och inte gör.

Innan har jag sett sport som något roligt, men det är ofta inte det som framhävs under sådana här galor, utan det är just framgången och det vinnande konceptet. Att vara stolt över sig själv, vilket jag hoppas att alla vinnarna är, det har jag verkligen inget emot. Det är ju en självklarhet när man vinner priser. Men det skulle även vara intressant att höra lite om den personliga utvecklingen vinnarna gått igenom och inte bara den fysiska prestationen. Har de fått ut något mer än en medalj och svenska folkets applåder?

Jag märkte ju själv att jag började ifrågasätta mig själv direkt när jag fick en komplimang över det jobb jag gjort under gårdagens arbetsuppgifter. Menar de att det andra jag gjort inte var tillräckligt bra? Det var den första frågan jag ställde mig, istället för att ta åt mig den positiva feedback jag faktiskt fick just då.

Så, om jag tar mig tillbaka till galan så tyckte jag att det var kul att se så många unga som var nominerade, men jag hoppas verkligen att de mår bra både i kropp och själ och att de inte springer(eller simmar för den delen) rakt in i väggen förr eller senare.

Så ta hand om er, hela Sverige!

Kram

Likes

Comments

Under alla mina behandlingar så har jag alltid velat göra det på mitt sätt. Jag har velat bli frisk på "rätt sätt", på ett så kallat "perfekt sätt enligt mig. Att saker ska ta tid har jag inte riktigt accepterat eftersom jag vill se resultat direkt. Såklart kan man se en stor förändring bara genom att man börjar terapi, men slutresultat kommer ju tyvärr inte under den första veckan.

Jag har gått i terapi sedan 2012 och har sett det som en stor hjälp. Hästjobbet har jag dock gjort själv, och det måste vi ju, det spelar ingen roll vad man har svårigheter med, vi måste alltid gå först med fanan. Det är ju ändå vi som ska leva med oss själva, och relationen till oss själva är den enda som varar hela livet ut.

Om en dag har gått halvbra, kanske har jag gjort tio olika framsteg, men har ändå lyssnat lite på ätstörningen eller självskadat, då ser jag det som ännu en misslyckad dag. Men den senaste veckan så har jag verkligen försökt fokusera på framstegen, och mår så mycket bättre. För igår gick ju faktiskt mycket bättre än i förrgår, och jag reducerade mina beteenden väldigt mycket.

Att klappa sig själv på axeln kanske vissa ser som självklart, andra kanske tycker att man är egoistisk. Men igår var en riktigt jävla bra dag i mitt liv, och jag klarade av att leva och göra det jag ville den största delen av dagen. Det var så skönt att äntligen kunna andas ut!

Jag hoppas att ni alla mår bra, ta hand om er!

Kramar i mängder

Likes

Comments