Header

Ett ämne som jag aldrig riktigt har pratat om, med mig själv eller med andra, är kärlek i kombination med mitt mående.

Jag har ofta fått rådet att körlek skulle kunna lösa många av mina psykiska besvär, att jag skulle fokusera på annat och släppa allt det där tunga. Jag förstår resonemanget, men tror inte att det skulle vara så hjälpsamt i alla fall.

Att fokusera på något annat, det håller jag med om. Men de senaste åren har det inte känts möjligt att älska någon annan, när jag inte ens vågar älska mig själv. Inte ta hand om mig.

Jag har träffat ett antal människor genom åren, och jag har faktiskt gett dem alla en chans. Men direkt när de kommer för tätt inpå mig själ, då har jag backat. Jag vet inte om det är ett vanligt fenomen, men jag tror att det bygger på rädsla. Rädsla för att falla för någon som jag kan såra senare.

Jag har också skämts, vilket jag försöker öva på nu, för att jag har haft vissa psykiska besvär. Jag har varit rädd för att de ska bli skrämda och lämna mig. Därför har jag svårt att inleda relationer.

Ibland längtar jag efter att ha någon att bo med, ibland kan jag inte ens tänka mig att dela säng med någon.

De säger att det kommer med tiden, och jag hoppas verkligen det. Men just nu känns det inte rätt, men samtidigt känns det så fel att vara helt ensam. Det här ämnet är väldigt laddat för mig, eftersom det är något jag ofta har tryckt undan. Jag har känt mig annorlunda eftersom jag inte har haft en riktig pojkvän än. Jag har aldrig varit sådär kär, eller ens tillräckligt intresserad för att följa upp något.


Ett känsligt ämne, men väldigt viktigt att vi pratar mer om det här!

Jag hoppas ni får en fin dag, ta hand om er!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Kaos, irritation och rädsla. Det är känslor, rent instinktiva, som uppkom innan, under och efter läkarsamtalet igår.

Jag gav det en ärlig chans, och återigen - extrem besvikelse. Jag hade sett fram emot stödjande samtal, för att ta itu med de känslor och beteenden jag lider av. Det jag erbjöds - mer medicin, det vill säga mer symtomatisk behandling utan att faktiskt ta tag i grundproblemet för mina återkommande depressioner som påverkar både ätstörningar och självskadebeteenden.

Att erbjudas nya insättningssymptom ännu en höst, med troliga självmordstankar som följd, det är inget jag har längtat efter. Att dessutom få en medicin utskriven som har stor risk för viktökning som biverkan, att ge det till mig - när hon vet om mina relationsproblem till min vikt - det kändes inte bra alls.

Att jag återigen går därifrån med besvikelse, det är ett faktum. Jag sökte för att jag behövde prata med någon, för att gå till botten med min självkänsla och mina depressioner. Att det kunde sluta såhär, det visste jag ju, men jag blev ändå rejält besviken på psykiatrin.

Att man ska behöva skada sig rejält för att bli tagen på allvar, för att få adekvat hjälp - det är psykvården idag i Sverige! När jag hade ett självmordsbeteende, då blev jag inlåst. Men att få rätt hjälp innan det går så långt, det är väldigt svårt. Jag ser fram emot när man behandlar förebyggande istället för att vänta tills det blir akut.

Jag är besviken på dagens psykiatri, och jag hoppas att så få som möjligt är tvungna att uppleva den mardrömmen.


Hoppas ni får en fin dag, jag ska spendera kvällen på jobbet, skönt att ha annat att tänka på!

Kramar i massor


Likes

Comments

Att gå i behandling, varesig det gäller öppenvård, dagvård, heldygnsvård, det är ingen dans på rosor. Ett dygnsarbete man aldrig kan lägga ifrån sig. Uppgifter man måste göra hemma, gamla vanor man ska undvika, och nya beteenden som ska läras in. En restart från grunden helt enkelt.

När det kommer till att återgå till det gamla, där man insjuknade, det är där resan började för mig. Att vidmakthålla alla nya beteenden, att klara av vardagen och agera som en vuxen, frisk människa. Och samtidigt utsättas för sådant som en gång gav en så mycket ångest. Som fortfarande ger en ångest, som ger en lusten att falla in i gamla mönster för att återta en känsla av kontroll.

Att vakna och bädda sängen, äta regelbundet och samtidigt arbeta deltid. Det låter nog som en simpel sak för många, men för mig innebär det listor och överstrykningspenna.

Jag har alltid återgått successivt till arbete och studier, alltid med en fot inne i behandlingen. Känslan av att sitta i ett klassrum med livsglada människor, och sedan behöva gå tidigare för att permissionen är slut – tillbaka till middagen på en psykiatrisk avdelning. Det är en speciell känsla. Annorlunda.

Det jag har lärt mig genom åren är att heldygnsvård inte är något för mig, jag har det oftast svårare att komma tillbaka till vardagen efter det, och det blir svårare att helt plötsligt lära sig allt hemma igen från att ha varit på en avdelning en längre tid.

Genombrotten i mina behandlingar och i mitt tillfrisknande har alltid varit när jag har fått återgå till vardagen. I början är det väldigt svårt, och det känns ovant. Men att få känna sig som alla andra, och att få gå hem till sin egen säng, det är något jag alltid har uppskattat istället för att vara inlåst.


Ta hand om er, och lev inte livet som att ni har två stycken!

Likes

Comments

Ibland är viljan tillräckligt stark för att jag ska lyckas skada mig på ett eller annat sätt, just nu sitter jag bestämt kvar i sängen, bara för att jag ska träffa en ny läkare så betyder inte det att jag måste ha färska sår på kroppen. Det finns ingen vettig anledning till det. Så här sitter jag, helt bestämd om att inte göra någonting ont mot min kropp och själ.

Jag kan bara prata utifrån mig, men när jag har självskadat så känner jag extrema skuldkänslor. De flesta tankarna och känslorna går mot min pappa, eftersom jag har lovat honom att inte göra något mot mig själv. Att då ens fundera och väga för och- nackdelarna mellan att få bort ångesten genom självdestruktivitet och att låta bli - det känns jäkla mäktigt ibland. Mäktigt på ett fel sätt, som att jag sitter med hela världen i mina händer.

För mig är varje självskada en handling som försvårar mitt tillfrisknande, det tar mig tillbaka till det sjuka, och jag förstör min pappas tillit till mig varje gång jag hamnar där.

Skuldkänslorna är dock där av en anledning, de får mig oftast att inte göra något. Att såra andra människor är en sak jag är livrädd för, och därför vägs det ofta in i mitt beslut. I min ångest.

Så i mitt fall är de extrema skuldkänslorna som kommer ibland en liten livräddning. En liten påminnelse om att jag inte bara tillfrisknar för mig egen skull, jag vill även förbättra min relation till de omkring mig. Det gör jag inte genom att utsätta mig själv för infektionsrisker.

Nu ska jag hålla hårt i mig själv i tre timmar, för då är det dags att träffa den nya läkaren! Jag hoppas innerligt att hon kan hjälpa mig på något sätt.

Massor av kramar

Likes

Comments

Jag vill tro att det går att bli helt frisk från depressioner, ätstörningar och självskadebeteenden. Jag vill verkligen tro på det fullt ut.

Min kära mor har alltid sagt att det bara är att välja glädje, att välja livet, istället för att gå den destruktiva vägen. Jag förstår resonemanget, och jag önskar att det vore så lätt som det låter. För vem vill inte vara glad och leva livet? Varför känns det då så logiskt för mig att skada mig?

Det är först nu på senaste tiden som jag insett att jag alltid har tryckt undan mina känslor, både glädje och sorg. Jag har inte låtit mig känna, jag har skämts för mina känslor, och det har gjort att jag har blivit rädd för att känna. Jag har alltid agerat så kallat fel när jag känner för mycket, exempelvis genom självskada och anorektiska beteenden. Jag har aldrig riktigt sett skönheten i livet, jag har alltid burit på en tung klump i bröstet. Det kan låta melankoliskt, och det är nog så det är.

Men att välja glädje för mig, det har alltid varit något som är omöjligt. Jag har länge ifrågasatt mina psykiska besvär, och alltid ställt mig frågan; Är jag verkligen ledsen, eller känner alla människor såhär? Är jag bara svag?

Jag har alltid fått intrycket av att andra ser att jag väljer det här, att jag väljer att skada mig själv, att följa ätstörda regler och beteenden. Jag förstår deras resonemang till en viss del, och jag vet att även det beror på okunskap. Att jag har upprepade depressioner beror inte på att någon har dött, att jag har misslyckats på jobbet eller att min familj är dysfunktionell. Min psykiska ohälsa är verklig, och den påverkas inte av att någon säger åt mig att rycka upp mig. Depression är en sjukdom, och det räcker inte med att omge sig av stöttande vänner och en filt. Det kan hjälpa mot nedstämdhet, men när jag är deprimerad så finns det ingen snabb lösning, för mig fungerar medicin och tät läkarkontakt.

Min ätstörning baseras inte på att jag vill gå ner i vikt, det är ett sätt för mig att kontrollera det jag inte kan kontrollera. Allt runtomkring mig som känns så fel. För mig fungerar det inte att äta mig ur en ätstörning, självklart är det en stor del av behandlingen. Men jag måste ta itu med det bakomliggande, annars är det ett faktum att jag inte kan släppa alla beteenden, vilket leder till vidmakthållande av ätstörningen.

Att jag därför kan bli helt frisk, det vet jag inte riktigt säkert. Jag är säker på att depressioner kommer att komma tillbaka under mitt liv, frågan är bara om jag någonsin kommer att lära mig att hantera dem. Om jag kommer kunna leva någorlunda under den tiden av året där jag inte är drabbad. För det är just det jag är, jag är drabbad.


Jag har inte valt det här.


Kärlek till er!

Likes

Comments

Nu är jag där igen, inväntandes ett läkarsamtal i eftermiddag. De senaste åren har jag träffat ett dussin läkare, psykologer och terapeuter, alla med olika teorier. Vad lider jag av egentligen? Eller är det ens en diagnos? Varför faller jag alltid tillbaka?

Ätstörningar, tvångsproblematik eller bara generell ångest som påverkar allt jag tar mig för? Vad ska de komma fram till idag? Frågetecknen är många, men jag ska inte låta oärligheten vinna idag, jag ska inte låta bättre än vad jag faktiskt känner mig, eftersom det bara slår hårt mot mig senare.

Återkommande depressioner, trots medicin, vad kan det bero på? Självskadebeteenden som ökar när jag blir stressad, ska jag hela tiden gå runt och vara rädd för att bli stressad på jobbet? Att risken finns att jag väljer att svälta mig igen, eller att jag skadar mig på andra sätt? Det är inte värt det längre, jag vill ha hjälp, och idag tänker jag kräva det.

Jag hoppas att jag får lite svar och behandlingstips från läkaren jag träffar idag, jag skulle verkligen behöva prata med någon om det jag upplever.

Nog om mig, jag hoppas att ni får en fin dag!

Massor av kramar


Likes

Comments

Sedan jag blev sjuk, har jag hört ett antal gånger att det inte går att bli helt frisk. Att man alltid kommer att ha anorektiska tankar och beteenden inom sig. Jag har ärligt talat varit livrädd för det, att jag aldrig kommer kunna bli helt frisk. Att det tar tid att bli frisk, det har jag förstått nu. När jag påbörjade min behandling var jag helt säker på att jag skulle ha gått upp i vikt och blivit frisk mentalt på tre veckor. Jag hör ju nu hur ologiskt det låter, även fast det just då kändes som verklighet. Nu har jag en hälsosam vikt, men har fortfarande väldigt många matkontrollerande och ätstörda beteenden kvar.

Idag mår jag bättre, jag är inte helt frisk än, men jag kan hålla min sjukdom på en nivå där jag inte utsätter min kropp för några stora risker. Jag vet att jag måste ta tag i mitt kontrollbehov, vilket gör att jag har svårt att släppa vissa ätmönster, och därför har jag nu sökt mer hjälp för det.

Det är nu ungefär två år sedan jag började få problem med maten, eller det var i alla fall där jag ser att det började på allvar. En stor utmaning jag har haft är att jag har bott själv under min behandlingstid, och det har gjort att jag inte har utmanats automatiskt när det gäller maten. Jag har lagat all min mat själv när jag har varit hemma, och det har gjort att jag har blivit så van med mina beteenden att jag inte ser det som sjukt. Om någon däremot skulle vara i mitt kök när jag lagar mat, då skulle de nog säga något annat.

Det som har hjälpt mig mest när det gäller det, det är att jag har bokat in middagar med familjen och vänner, och ätit ute när jag fått chansen. Det ger mig fortfarande ångest, och det är just därför det är ett problem, även fast jag har svårt att se det eftersom jag inte gör det varje dag.

Att anorexin ljuger och försöker nästla in sig i ens hjärna, det kan jag inte förneka. Att jag däremot kämpar för att äta regelbundet varje dag, det är sanning. När man tillslut har haft friska beteenden som man har gått efter tillräckligt länge, då börjar man tillslut se en naturlig förändring.


Jag hoppas ni får en fin dag!

Likes

Comments

Vad innebär det att vara deprimerad? Att drabbas av en sjukdom som heter depression? Jag kan bara prata utifrån mig själv, och för mig har det varit väldigt olika genom åren. Många slänger med begreppet, och jag förstår varför. Det är faktiskt mycket okunskap i samhället kring just psykisk ohälsa, och vi måste prata mer om det här för att få bort tabut.

Min historia med depressioner? Det började innan min tidiga tonår, men jag fick ingen diagnos förrän ett par år senare. Det var nog ganska självklart att jag hade drabbats av en depression, och jag har lidit av både djupa depressioner med självmordstankar, men även måttliga depressioner där jag inte såg någon framtid för mig. Jag har varit både likgiltig, då jag inte kände någonting, men även extremt ledsen.

Jag har gått i både terapi och läkemedelsbehandling sedan ungefär 7 år tillbaka. Har jag blivit bättre? Definitivt, men i vissa perioder kommer jag in i nya depressioner, och jag har lärt mig att de är oundvikliga. De kommer alltid tillbaka, men jag har lärt mig att be om hjälp i tid.

De första tecknen jag ser när jag har ett återfall, det är att jag inte orkar göra det jag brukar orka. Jag känner ingen lust till att träffa vänner, familj eller exempelvis städa. Självskadebeteendet kommer ofta tillbaka och mina ätstörningssymtom ökar. Att bryta redan där, det är viktigt för att förhindra ett totalt nedbrytande av mig.

Hur kommer nu min framtid se ut? Jag har precis avslutat min ätstörningsbehandling och ska träffa en ny läkare snart, då jag kommer vara helt ärlig med de svårigheter jag fortfarande lider av. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, men jag skulle vara väldigt tacksam om jag kunde få en ny samtalskontakt, eller kontakt med min gamla psykolog igen.


Jag hoppas att ni får en fantastisk dag!

Tveka inte att höra av er, kontaktuppgifter finns längst ner!


Likes

Comments

Att ta tillbaka gamla destruktiva beteenden är ingenting man önskar ska hända en själv. Det är inget man strävar efter, och det är inget man är stolt över. För mig har det alltid inneburit smärta, skuld och besvikelse. Att jag inte klarade att hålla bort det längre. Att jag inte var stark nog att klara mig själv. I det här inlägget kommer jag bara att ta upp självskada som innefattar rispande/skärande eftersom det är min enda erfarenhet.


Ett återfall kretsar inte bara kring personen som självskadar, utan även ens omgivning. Ska man berätta eller inte berätta? Dölja sina sår eller inte? Borde man ha kortärmat eller långärmat? Som jag nämnde tidigare så kan smittorisken vara stor, speciellt om man umgås mycket med andra som har samma riskbeteende. Att däremot balansera på gränsen vad det gäller ens egna integritet, det kan vara väldigt svårt. För mig har skammen alltid växt mer då jag varit tvungen att dölja självskador. Inte för att jag har velat visa dem, det skulle jag nog ändå inte gjort, men att bli tillsagd att man inte får visa vissa delar av sin kropp, det kan vara ganska skamfyllt bara det.


Även här är ens sociala skyddsnät väldigt viktigt, dels för att de kan hjälpa en att resonera kring känslor och tankar, och dels för att man faktiskt kan ta hjälp av dem när man känner det där extrema suget. Under flera perioder har jag bott hemma hos mina föräldrar när jag har haft det svårt med självskadeimpulser, och det har faktiskt hjälpt. Att bara byta miljö kan vara väldigt nyttigt!


Hur ska man då ta sig uppåt igen när allt har börjat gå nedför? Återigen, acceptera – be om hjälp – distrahera. Att återfinna sin motivation och livsglädje är något man måste ta itu med, det spelar ingen roll hur långt borta man känner sig, man är aldrig utom räddning. Ett eller flera återfall betyder inte att man inte har rätt till hjälp, eller att man aldrig kommer att bli frisk. Ett återfall är dock aldrig okej, och man ska aldrig se det som en bagatell. Ett återfall är ett allvarligt tillstånd där man måste agera direkt!


Ta hand om er, och ha en fantastisk dag!

Likes

Comments

Det finns vissa saker i livet man faktiskt måste lära sig att hantera, vissa saker man inte kan släppa helt, men samtidigt så får det inte ta upp för mycket tid av ens vardag. Dels för att det är väldigt irriterande att ha något släpandes efter sig, och dels för att det inte alltid är accepterat i samhället. Jag kommer att gå in på tre saker som har hjälpt mig, och som fortfarande hjälper mig när jag har vissa svårigheter. Att ständigt ha dessa i fokus har gjort att jag idag klarar av att hålla allt på en hyfsat bra nivå. Både min livskvalitet, men även hur jag har låtit andra hjälpa mig att hjälpa mig själv.


ATT ACCEPTERA

Det viktigaste i mitt tillfrisknande från diverse sjukdomar, har alltid varit att jag har lärt mig att acceptera. Det har varit vändpunkten. Att acceptera att jag har mått dåligt, men också att acceptera när jag väl mått bra. För att kunna ge sig själv kraften och tiden att läka, då måste man acceptera att man faktiskt har ett problem. Att känna att det faktiskt är okej att inte må bra en dag, det ger mig nu ett lugn. Jag har alltid fått panik när jag inte har mått bra, eftersom jag alltid trott att det för med sig ännu värre dagar. Idag ger jag mig själv tiden att må dåligt, och tiden att må bra. Och det har gynnat mig i längden.


BE OM HJÄLP

Jag kan inte trycka tillräckligt mycket på det här, dels för att man aldrig ska vara ensam, och dels för att man faktiskt behöver hjälp ibland. Att kunna be om hjälp är en styrka.

Jag förstår tvekan vissa känner när det kommer till att söka professionell hjälp, och jag vill inte tvinga någon till det. Jag känner precis samma känsla varje gång jag står inför det valet. Om man känner en extrem olust till att söka sådan hjälp, så kan man alltid nå ut till de omkring en. Prata, prata, prata! Att öppna upp sig gör att allt tillslut känns lite mindre läskigt, och kanske kommer ni fram till att ni tillsammans kan söka hjälp för din ohälsa? Att söka hjälp kan vara en bra tillgång man kan ta till när man inte känner att man kommer framåt i sitt tillfrisknande.

Om man vill veta mer om professionell hjälp, så finns det alltid olika nummer man kan ringa, och vissa mottagningar har rådgivning via telefon eller mail. Våga fråga!


DISTRAHERA SIG

Många har hört talas om distraherande aktivitet för att stå ut med ångest. Att däremot komma på vad man ska göra när ångesten kryper fram, det kan vara riktigt tufft. Ett tips är att skriva ner distraherande saker i förväg, och att alltid ha någonting framme så att man slipper momentet att ta fram saker när man är mitt uppe i en ångestattack. Även här kan det vara bra att be om hjälp, att prata om något helt annat är ofta en bra lösning för många.


Här kommer en liten lista på vad jag brukar distrahera mig med när ångesten knackar på:

Skriva – vad som helst!

Spela gitarr eller piano

Sjunga

Scrapbooking/pyssla

Titta på serier

Ringa en kompis

Ta en promenad

Lyssna på hög musik

Åka iväg hemifrån


Om du känner att du vill eller behöver, vänta inte med att kontakta mig via instagram eller min mail!


Ha en toppendag!


//


This post is about accepting, distracting yourself and reach out for help! Use the translator button on the top of the blog if you want it in another language!

Take care!

Likes

Comments

Kontakta mig

Mail: beccisrecovery@gmail.com

Instagram: beccisrecovery