Header

Att skriva utifrån mitt perspektiv kan göra detta inlägg väldigt subjektivt, men jag misstänker att det väger upp en del av den obalans som tidigare funnits då vi hört historier från vårdens sida ett antal gånger. Att ta upp det här var ett svårt övervägande jag var tvungen att göra eftersom jag vet att det kan sätta igång triggande diskussioner och tankar inom de som läser. Därför kände jag att det var extra viktigt att ta upp - för att vi alla har rätt till vård och inte ska undvika den på grund av rädsla för förödmjukelse. Att hamna på akuten är ingenting någon ska eftersträva, och med det sagt så vill jag säga att ens problematik och svårighetsgrad av självskada inte bara har att göra med skadan i sig. Om man självskadar så måste man alltid ta det på allvar, eftersom det alltid är allvarligt.

Jag har varit på akuten en gång på grund av mitt självskadebeteende. Det är inget jag vill uppleva igen, och jag tror inte att någon någonsin har känt sig särskilt uppmuntrad av att åka dit.

Jag förstår att det råder en viss okunskap av psykisk ohälsa vid en allmän akutmottagning. Det enda jag kräver är att någon ska se över det, och hoppa över den där sucken efter frågan "Har du gjort det själv?" i receptionen. Självklart så förstår jag frustrationen om det är enormt mycket människor, och om deras problem är större just då - självklart så väntar jag i kön av prioriteringar. Men att vara ensam där en tidig morgon, och redan hata sig själv, då vill man inte riktigt höra att vården ogillar en också.

De fixade ihop såret med suturtejp och skickade med mig extra tejp och kompresser. Jag berättade att jag skulle direkt till dagvården på ätstörningsenheten, och de släppte vidare mig direkt efter. Jag vill självklart inte att de skulle behållt mig en stund eller berömt mig för att jag kommit dit eftersom jag vet att det kan förvärra framtida problem enligt studier - det jag däremot skulle velat var att de kanske kunde frågat hur självmordsbenägen jag var? Jag förstår att de nog valde att inte göra det eftersom jag skulle vidare till en ny vårdenhet direkt efter.

Min enda erfarenhet av vården i det skedet har gjort att jag väljer att inte söka akut igen. Och det har även fått mig att hålla mig ifrån självskadandet, men jag vill inte att de som har de problemet nu ska bli avskräckta av vårdens beteende vid självskadebeteenden.

Det är okej att anmäla, och det är okej att uttrycka sina åsikter - det är okej att inte vilja bli kränkt i Sverige 2017.

Jag hoppas att det framgick tillräckligt tydligt att jag inte uppmuntrar självskador på något sätt, och att vården är en stödjande insats när det behövs - men det ska aldrig ses som en självklart konsekvens av ett vardagligt beteende.

Kramar till er, och låt ingen trycka ned er!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Under hela min behandling så var dagen innan och morgonen innan vägningen - de var de värsta dagarna i mitt liv. Allt räknades. Vikten på det jag stoppade i mig, att jag inte kunde äta sådant som inte skulle gå igenom min kropp tillräckligt snabbt. Näringsdrycker och soppa var sådant jag åt dagen innan. 

Samma kläder, varje gång - tills jag tog upp det med min behandlare. Borstade inte tänderna innan eftersom det kunde innebära att en tesked vatten svaldes, och därmed viktuppgång på vågen. Smink och nagellack togs bort, allt för att förhindra extra siffror på den fyrkantiga plattan. Inga hudprodukter eller annat som lades på min kropp. Inga hårspännen eller snoddar. Att duscha var inget jag gjorde, mitt hår kunde ju tynga ner mig ännu mer på grund av mitt fuktiga hår. 

Toaletten innan. Minskad fysisk aktivitet innan för att förhindra att vatten samlades på grund av träning. Att vilja väga sig, och samtidigt avstå. Att se att man gått upp, eller att man inte gått upp. Att höja matschemat, eller sänka. Att inte veta vart man skulle, eller vad som skulle hända. Att man inte hade kontrollen över siffrorna. Över något.

Det här var några av de tankar som ständigt var närvarande, och de flesta låter extremt intressanta nu i efterhand. Hur kunde jag tänka så? En enkel förklaring kan vara att jag var sjuk, även fast jag inte riktigt såg det då.

Jag väger mig inte längre, nu när jag inte går i behandling. Det sista min behandlare sa till mig var att hon tyckte att jag skulle väga mig en gång i månaden för att hålla koll. Men nu känner jag att min vikt stabiliseras och har ökat över min minsta gräns, och därför vill jag inte väga mig. Jag vet att det är ätstört, att jag är livrädd för att se siffrorna och falla tillbaka. Men just nu väger jag mig inte, och en av anledningarna är just därför. Nu får det vara så.

Jag har bara förklarat lite vad som rörde sig i mitt huvud, och alla har olika tankar - de med anorexi eller inte.

Massor av kärlek till er!

Kram

Likes

Comments

Ledighet gör mig bekväm, det gör att det är ännu svårare att gå tillbaka till jobbet. Känslan av utanförskap ekar i mitt huvud samtidigt som fysiken talar emot det hela, jag är rent av trött och vill inte. Som ett litet barn. Men jag måste, för att betala hyran och gå vidare i mitt liv.

En stor frukost gav mig lite extra energi imorse, hjälpte mig att tänka lite mer rationellt - jag ska ju faktiskt bara jobba, och även fast det var ångestframkallande förra veckan så gick det ju okej.

Att tårarna brände bakom ögonlocken på grund av dåligt bemötande och ignorans, det är helt naturligt. Nu ska jag försöka ta mig an den här dagen, ta det lugnt och jobba kväll och sedan två långpass i två dagar innan jag tar ledigt Torsdag och Fredag.

Det är okej att känna extrem motvillighet till att gå till jobbet, och det är okej att vara arg på de som behandlar dig illa. Dina kunskaper har ingenting med deras aggression att göra - deras granskande har inget med ditt värde att göra.

Nu ska jag ta mig igenom tre dagar med arbete, och jag tänker försöka att ha kul!

Likes

Comments

Att vara nostalgisk är något som ofta uppfattas som väldigt positivt, något man strävar efter ska hända igen. Något som har hänt för länge sedan, men som fortfarande känns som igår. En lukt, en tavla eller en tonårslåt. En situation som liknar något som händer idag, eller smaken på den där kakan du åt hos din mormor.

Att drabbas av nostalgi ses som något naturligt, något vi har inom oss. Något som gör oss rörda och glada, ja rent av hänsynslöst fyllda med glädje. Men vad händer när det känns som för mycket? Vad händer när den klassiska nostalgin faller över kanten? När tårarna rinner på grund av sorg istället för glädje? Vad ska man ta sig till?

Jag känner mig ofta nostalgisk. Jag ser och känner igen saker i mitt dagliga liv som jag upplevt förut. Ibland är det positivt, ibland mindre positivt.

När jag känner av nostalgin så upplever jag ofta att andra tycker att jag borde må bra. Men jag får ofta känslan av att det jag upplevde förut var något bra, och då börjar jag lätt att jämföra det med det som händer idag. Att det inte längre är så enkelt.

Jag kan inte längre äta den där goda kakan min mormor gjorde, eftersom jag har så mycket att göra här hemma. Jag kan inte längre lyssna på den där favoritlåten eftersom den lämnar mig med så mycket känslor efter - så mycket inombords som kan sluta i katastrof.

Nostalgi kan vara sådär härligt, om man har förutsättningarna att verkligen uppleva det igen. På ett bra sätt. Det kan också vara extremt svårt, sorgset och rent av riskabelt att utsätta sig för. Om man inte har motståndskraften att klara av känslorna som kommer.

Att leva är en berg - och dalbana, och det är så det är. Nostalgi är olika för alla. För mig är det något som kan röra upp mycket inom mig, och jag väljer att ta det försiktigt.

Om ni har något förslag på vad jag ska ta upp så får ni gärna maila mig eller kommentera, skulle vara så kul att skriva om något som någon verkligen tar till sig av, något som kan förändra!

Ta hand om er!

Puss och kram

Likes

Comments

Idag gjorde sig mina gamla tvångsbeteenden påminda om sin existens. Resultatet blev tvångsritualer för att lugna det. Jag trodde att den perioden i livet var över, jag var helt säker på att jag hade kontroll över dem. Men det har jag inte, det är något jag får arbeta med resten av livet, och så får det vara.

Till skillnad från innan så valde jag att förbereda min lunch och sedan ta med mig musik in i badrummet för ett bad med ljus. Ja, jag följde vad tvångstankarna sa - men jag kunde bryta tidigare än jag någonsin har gjort. Framsteg!

Jag valde att skriva det här lilla inlägget eftersom jag vill visa att alla har bättre och sämre dagar, psykisk ohälsa eller inte. Men bakom varje svart moln finns det en liten ljusglimt, något som får oss att kämpa vidare. För det blir bättre.

Om jag jämför idag med ett år sedan, så hoppade jag över många destruktiva steg innan jag bröt den onda cirkeln av ångest och ritualer.

Jag valde det friska, och jag fortsätter att välja det friska.

Likes

Comments

Jag har aldrig riktigt förstått tankarna bakom att vissa livsmedelsgrupper ska vara sämre för ens hälsa än andra. Sedan jag var liten har jag alltid älskat pasta och godis. Under min ätstörning hade jag svårare att äta det, men det var mer på grund av energiinnehållet än kolhydraterna i sig. Det var inte förrän i behandling jag började undvika vissa saker för att andra ätstörda gjorde det - för att det kändes som att jag borde ha gjort det.

Min kost har alltid bestått av mest kolhydrater och fett, och aldrig har jag varit överviktig. Hur kommer det sig frågar sig många kolhydratsrädda personer? Jag vet tyvärr inte hur det fungerar i praktiken, men det jag har kommit fram till är att man inte ska undvika vissa livsmedel, det utvecklar sig fort till ätstörningar och ångest. Det är inte värt det.

Hur kommer det sig att alla hetsar så mycket kring just det här då? Det har ju troligtvis inte med själva kolhydraterna att göra, utan hur mycket man äter. Om man äter kolhydrater i samma vikt som grönsaker, självklart innehåller det fler kalorier. Men att undvika kolhydrater, den energi vår hjärna behöver för att fungera, då är vi ute på djupt vatten.

Självklart lyssnar jag på de som hävdar att man ska undvika kolhydrater, alla har rätt till sina åsikter. Men jag vill också poängtera att det finns fler sidor av det myntet. Jag fungerar bättre som människa om jag får i mig mina kolhydrater, mitt fett och mina proteiner. Jag behöver allt för att fungera. Därför äter jag av allt nuförtiden.

Att undvika vissa livsmedel eller näringsämnen leder lätt till hetsätningar eftersom kroppen känner ett extremt behov av det. Det borde tala tillräckligt mycket för sig självt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Att träna är något många i vårt samhälle gör. Vissa av bra anledningar, och andra mindre bra anledningar. Jag har själv tränat både av både bra och dåliga anledningar.

Häromdagen berättade jag för min pappa att jag ville komma igång med träningen igen. "Varför?" frågade han direkt. Svaret blev att jag kände att jag skulle må bättre, standardsvar från många. Efter ett antal timmar så kom jag återigen på mig själv att tanken med det hela inte alls hade med det att göra, jag ville ju känna att jag var värd att äta tillräckligt. Alltså handlade det om kompensation, och inte om jag skulle må bättre eller inte.

Träning kan vara bra för ens psykiska hälsa, och det är inget jag är emot på något sätt. Så länge man gör det av rätt anledning.

Att de i min närhet ifrågasätter mina val när det gäller träning, det förstår jag verkligen. Det finns en anledning varför de oroar sig, och den här gången blev jag inte irriterad, jag funderade istället en extra gång. Att man ska kunna träna efter en ätstörning är självklart, så länge man vet var ens inre gränser går. Det är också helt okej att välja bort träningen.

Gör det valet som du känner är bäst för dig, men lyssna även på de runt omkring dig, de vill dig nog väl!

Kram

Likes

Comments

Att följa ångesten har alltid varit en regel jag lytt, något jag efterlevt i hela mitt liv, att bli lugn och trygg till följd av ett antal ritualer eller beteenden som på ett eller annat sätt varit destruktiva i längden. Jag har hela tiden känt att det varit fel, att jag inte borde, men att det ändå är den snabbaste vägen till min befrielse, det sköna känslan när allt känns sådär bra. På ett euforiskt sätt. Glädjens känsla. Jag har varit beroende av att må bra, och därför har jag missbrukat min kropp och min själ, allt för att komma tillbaka till det.

Att göra något man känner är fel är aldrig ett bra tecken. Att lyssna på den lilla rösten inom en, det som känns rätt egentligen, det är det som håller i längden. I början kan det vara svårt att se vad som är bäst för en. Jag har då använt mig av andra runt omkring mig, frågat vad de skulle gjort i en situation. De har aldrig svarat att de skulle ha skadat sig själv med vassa föremål eller att svälta sig själva. Jag har aldrig fått det svar min destruktiva sida har letat efter.

Att hitta sin egen magkänsla är något som tar tid. Men det är värt det, det är så värt det. Ta hjälp av andra och din bakgrund. Vad skulle du gjort när du var frisk? Håller det i längden att förstöra dig själv?

Vi vet alla svaret på det, eftersom vi alla har den där lilla känslan som säger vad som är rätt och fel innerst inne i oss.

Massor av kramar till er!

Likes

Comments

När man är mitt i en ångestattack, när de på jobbet eller i skolan fryser ut en eller när någon utnyttjar dig inom familjen. Då är det svårt att förstå. Just då går det inte att förstå. Ingen kräver det av dig.

Nu i efterhand, nu efter tiden med ätstörningar, återkommande depressioner och självskade-episoder. Nu ser jag att jag inte skulle vara där jag är idag om det inte hade varit för min psykiska ohälsa. Den kan vara riktigt jobbig ibland, och vissa dagar vill jag ärligt talat inte leva.

Men jag har utvecklats så mycket - jag har börjat ta för mig av livet igen. Om jag inte skulle ha fallit in i psykisk ohälsa när jag var tolv år, då skulle jag nog aldrig ens försökt att ta tag i mig själv. Det gjorde att jag blev tvungen att göra en förändring - både för mig själv och min omgivning.

Om jag inte skulle ha drabbats av min första depression, eller min andra, då skulle jag inte har lärt mig att uppskatta livet då jag är helt frisk. Jag skulle inte ha försökt ta tillvara på varje dag. Jag skulle inte vakna varje dag då jag ser ljuset, och le för att jag faktiskt lever.

När jag drabbades av självmordstankar så kändes livet inte sådär bra, men det har gjort att jag har insett att jag faktiskt vill leva. Depressioner går över om man inte själv avbryter dem. Det blir bättre och det finns en chans för oss alla när vi är mitt i det.

Ätstörningarna har gjort att jag har börjat äta mer regelbundet vilket har lett till att jag mår bättre, det har gjort att jag har insett vad som är mer eller mindre viktigt i livet - och min vikt är inte en av de viktigaste anledningarna varför jag lever. Det har gjort att jag vet att min hälsa går före hur jag ser ut, hur andra uppfattar mig.

Min psykiska ohälsa har gjort mig extremt svag i vissa perioder, men den har också gjort att jag blivit väldigt stark i mig själv när jag mår bra. Att jag är där jag är idag har jag att tacka alla erfarenheter jag gått igenom.

Jag hoppas att ni får en fin dag, ta hand om er!

Kramar

Likes

Comments

Att se ner på sig själv är något jag ser att många har problem med, att vi inte riktigt tror på oss själva. Låter oss utvecklas i vår egen takt och att vi inte vågar göra det vi egentligen alltid har velat - följa våra drömmar.

Anledningen till varför jag inte har vågat blomma ut innan, det har varit för att jag har varit livrädd att bli dömd och kritiserad av människor som på något sätt har en makt över mig. De som pratar över mitt huvud och de som gör allt för att jag ska misslyckas. De som inte känner mig.

Nuförtiden har jag istället vänt det hela till min fördel, och jag behöver ju faktiskt inte alltid lyssna på vad de säger. Att ibland lyssna men att ignorera, det kan vara en vinst. Att ge dem chansen att säga sitt men att inte behöva hålla med, att inte behöva anpassa sig till något man inte står för, något man inte vill göra. Att låta alla säga det de har på hjärtat.

Varför tror vi alltid att alla andras röster betyder mer? Att alla andras åsikter väger tyngre än våra egna? Det är inte sant, och det vet vi innerst inne. Alla har faktiskt rätten att uttrycka sig, att känna och agera. Alla har rätten till att må bra och alla har fötts på samma villkor. Att kunna mer om någonting innebär inte att man har rätten att trycka ner någon annan, den personen vet något som även du inte vet. Vi har alla olika historier, och ingens berättelse ska nekas att berättas för att den är annorlunda.

En människa kan tycka en sak och det kan förstås vara rätt enligt denna, men en annan kanske vill göra på ett annat sätt - och det är lika rätt det. Att göra något annorlunda betyder inte att man gör något fel, det betyder att man faktiskt vågar lyssna på sig själv - visa att man är viktig.

Att ta hand om sig själv är A och O när det kommer till den psykiska hälsan, och det är något vi alla måste lära oss att göra. Lyssna på oss själva och inte låta andra pressa in oss i ett fack för att de anser att deras åsikter är mer rätt än dina. Ingen har rätten att trycka ned dig.

Du har rätten att finnas, göra det du vill och värna om dina egna åsikter.

Ta hand om er!

Kram

Likes

Comments

Att bli fri från ångest kan te sig på många olika sätt, ett sätta kan vara att bara lida sig rakt igenom det. Ett annat kan vara att distrahera sig med roliga saker, och ett tredje kan vara att förneka det. Inget sätt är bättre än det andra, allt handlar om hur just du klarar av att bli fri från det. Hur just du väljer att göra, ja, det väljer ju just du och ingen annan.

För mig personligen så har det varit på olika sätt vid varje situation där jag var varit tvungen att bli fri från ångesten, dåliga beteenden och destruktivitet. Det alla har gemensamt är att de har fungerat, i alla fall hyfsat bra för att få mig att fungera i vardagen.

Jag har både förnekat ångesten och tankarna i början av min sjukdomsperiod, det fungerade inte alls utan ledde till att allt eskalerade. Men jag har också testat att distrahera mig, speciellt när jag gick i behandling för min tidigare anorexi. Istället för att sitta och tänka och räkna kalorier efter måltiden satte jag mig ner och pysslade, tittade på film eller umgicks med andra. Fokuserade på allt annat med andra ord, och det fungerade bättre och bättre desto fler gånger jag tvingade mig själv att utföra det efter varje måltid.

Att älta, det har jag också testat, det fungerar inte alls för mig. Det enda som händer är att det blir tvångstankar kring det hela - att jag är tvungen att känna "rätt" vid sista tanken. Jag kommer ofta på mig själv att jag har det här beteendet kvar, men jag har lättare att bryta det nu.

I dagsläget är jag ganska fri från ångesten, men tankarna finns där och gnager. Försöker lura mig tillbaka. Men just nu har jag faktiskt styrkan att stå emot, att göra alternativa beteenden istället för att lyda destruktiviteten.

Det finns hur många sätt som helst att bli fri från ångest och negativa tankar, och det är bara du som kan bestämma om du vill försöka. Det är bara du som kan hitta just ditt sätt som fungerar. För mig har det här fungerat, men det gör det inte för alla. Kanske passar det bäst för dig att förneka? Att lida dig igenom det? Lägga dig och sova en stund? Det finns många alternativ men det är bara just du som vet.

Hoppas ni får en fin dag!

Ta hand om er

Kram

Likes

Comments

Det var länge sedan jag var i stan, det var länge sedan jag åkte buss och tåg. Kollektivt. Inte för att jag lider av panikattacker eller liknande, men jag har märkt att jag har isolerat mig mer. Det var ärligt talat jobbigt att gå bland människor och känna att alla kom så nära, men att alla ändå var så långt borta i sina egna ångestfyllda och stressade liv. Hela känslan var absurd. Jag kände mig som en utböling, och det har jag aldrig gjort så som jag gjorde idag. Det kändes som att alla var en gemensam massa, och där var lilla jag. En skygg liten filur som inte riktigt ville synas.

Jag spenderade lite tid på mitt favoritställe under min tonår, Skeppsholmen. Att äta min sena lunch/mellanmål som bestod av en risifrutti och en bar - det var riktigt tufft idag. Dels för att jag tycker att det är jobbigt att "äta på språng", vilket jag inte trodde att jag fortfarande tyckte var jobbigt, men nu vet jag att jag behöver jobba på det. Under flera veckor så har jag inte haft särskilt många ätstörningsbeteenden, men idag kom de smygandes eftersom jag inte hade ätit på länge, jag var hungrig och det kändes "onödigt" att äta eftersom jag inte behövde. Men jag åt, och jag njöt, och min mage och mitt huvud blev nöjda.

Idag var en lärorik dag då jag utsattes för mycket som jag inte har gjort på den senaste tiden, därav också att jag inte känt av ätstörningen särskilt mycket - jag har ju faktiskt inte utsatt mig. Ja, jag kan äta godis och glass nu, men det följs ofta av restriktivitet och kaloriräknande. Det är bra att jag kan äta det jag en gång var livrädd för. Men det är inte tillräckligt bra för att bli kallad helt frisk, och det vet jag ju. Jag har en bit kvar, men jag har kommit så jäkla långt!

Så idag är jag riktigt stolt över mig själv!

Kramar i massor till er 

Likes

Comments

Jag var högmedicinerad, deprimerad och gick igenom ett antal kriser - ändå blev jag under den här tiden utredd för Asperger Syndrom. En diagnos inom den så kallad autismspektrumstörning-gruppen.

Jag har inte nämnt det här eftersom jag aldrig har accepterat diagnosen, och förnekat det även när nya vårdkontakter frågat. "Jag har diagnosen, men jag har inte Asperger", är det återupprepade svaret från mig - och till följd av det ett antal höjda ögonbryn.

Att utreda någon som var i min sits, men hög medicinering vilket gjorde att jag blev ganska känslokall, att utreda mig för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, det känns inte särskilt rätt. Jag var djupt deprimerad, det blir jag ibland, att göra en utredning just då är nog inte det bästa alternativet. Att samtidigt ha biverkningar från mediciner som bland annat innebar känslonedsättning och trötthet, det gjorde inte min fasad något bättre.

Ingen i min omgivning har förstått när jag nämnt diagnosen, inte jag eller min familj. Ingen inom vården heller för den delen. Jag har ju aldrig varit särskilt funktionsnedsatt, och jag har aldrig sökt någon hjälp via LSS som de har föreslagit. Varför ska jag ta hjälp av någon när jag kan göra allt det själv?

Det har nu gått snart fyra år sedan jag fick diagnosen. Jag har inget minne av att jag läst något resultat, kanske har jag gjort det men inte riktigt tagit till mig det - eller inte minns det på grund av medicinerna. Jag vet faktiskt inte.

Igår tog jag tag i det eftersom det stört mig så länge att jag alltid får frågan när jag träffar en ny vårdkontakt, att alltid behöva förklara att de har felbedömt mig. Jag känner ju inte igen mig alls i något av de diagnostiska kriterierna. Därför har jag nu beställt journalkopior av utredningen.

På ett sätt är jag livrädd för att läsa dem, tänk om de har rätt ändå? Samtidigt vet jag att jag måste läsa dem för att kunna gå vidare, för att hela tiden slipper behöva förklara mig. Därför försöker jag få tag på dem och tänker be en vän läsa dem och stryka under det som stämmer.

Efter det, om jag fortfarande är osäker som jag är nu, då kommer jag att kontakta en annan enhet där de kan friskriva mig från den diagnosen.

Likes

Comments

Inlägg med den här taggen har blivit spridd i extremt stor omfattning. Synd att det ska behöva vara så, men så bra initiativ och så mycket mod gömmer sig bakom de här statusuppdateringarna. Den kvinnliga gemenskapen lyser rakt igenom, alla höjer upp varandra till skyarna - precis som det alltid ska vara.

Jag har inget att själv dela med mig av, och det är jag ytterst tacksam för. Jag har inget övergrepp eller annat liknande trauma i bagaget. Men jag har inte heller varit i de situationer där det är större risk att det händer eftersom jag har varit mer av en isolerad typ. Ingen situation ska däremot vara en situation där sådant här kan hända, det är inte acceptabelt på något sätt.

Jag vill däremot hylla alla dessa tjejer som vågar och står upp för det som är rätt.

Ni är så jäkla grymma - och låt inget stoppa er!

Kramar i massor

Likes

Comments

Jag trodde aldrig att jag skulle gilla regnet så mycket som jag gör - och jag trodde aldrig att jag skulle leva idag heller

Att le var aldrig min starka sida, att gråta var inte heller något jag gjorde för ofta. Likgiltigheten snurrade runt mig, skrek att jag var precis omöjlig att älska - och att känna en enda känsla tätt intill mig. Att sluta bry mig var försvarsmekanismen som visade sig, och det är ju helt förklarligt. Att jag däremot fortfarande, efter tio år, skulle vara såhär osäker på mig själv och inte våga göra vissa saker - det trodde inte jag eller någon i min närhet när jag var liten. Jag var ju faktiskt den där lilla tjejen med massor av "jävlar anamma". Jag är nog inte den tjejen idag, men samtidigt så har jag ju förändrats - och vissa saker är betydligt bättre, vissa saker skulle jag gärna ha hoppat över.

Att utvecklas tillhör mänskligheten, och att hålla kvar vid vissa beteenden gör det också, både sådant som ger oss energi, men även destruktiva beteenden. Det gör att vi känner oss trygga, hemma.

Att acceptera mina känslor och tankar har varit något jag fokuserat på de senaste dagarna, likaså att låta bli att försöka få bort dem. Att landa i dem och hålla dem nära, det har gjort att jag har börjat acceptera att de finns hos även mig. De är en del av mig och kommer alltid att vara det.

Att sitta inne och se regnet ösa ner, myskläderna på och lite för mycket .pepsi max - vissa dagar är det mitt liv. Andra dagar spenderar jag med vänner, på jobbet eller med familjen. Eller med gitarren i famnen. Alla dagar ser inte likadana ut och vi måste acceptera det.

Att ta det lugnt är precis lika okej som att gå ut och festa!

Ta hand om er och gör det ni trivs med.

Kram

Likes

Comments