Depression, Motivation, Tankar, Ångest

Försöker tänka om. Få in nya tankar. Tankar som faktiskt kan ta mig framåt. I rätt riktning. Inte i hyperfart. Men ändå. Framåt. Att liksom på något sätt spricka hål på den här bubblan som hållt mig fången. Kanske kika ut en liten stund på världen runt omkring. Vinka lite. Le. Men sedan tillbaka in i bubblan. Och ta konsekvenserna av det där vinkningen. Ångest? Ja. Men ändå något att fightas för.

Jag har insett att oavsett om jag gör det eller inte så får jag ångest. Om jag inte gör det så tänker jag väl typ att jag är "trygg" men det som händer är ju snarare att jag trycker ner mig själv över att jag inte gör något. Jag blir så arg på mig själv och känner mig så himla värdelös. Men om jag gör det, det där som jag är så fruktansvärt rädd för, så kommer det inte vara tryggt. Jag kommer vilja fly. Kanske krypa ur skinnet. Det kommer ge ångest. Känsla av panik. Men nu kommer jag till det viktigaste av allt. Det kanske ändå ger något. För titta, jag överlevde ju faktiskt.

Det är svårt. Skitsvårt rent ut sagt och jag känner mig så vilsen. För det låter ju ganska lätt när jag skriver upp det så här. Klart man ska utmana. Men jag är ju rädd för allt. Och jag är också väldigt trasig. Men framförallt skör. Och lagom är så himla svårt. För jag vet att om det blir för mycket så kommer jag sjunka som en sten. För jag har ingen livboj. Jag bara sprattlar själv för att liksom försöka komma upp över ytan för att hämta lite luft. Man kan ju inte hålla andan hur länge som helst.

Så ja. Något har väckts inom mig. Jag kan inte ge efter för rädslan och ångest. Jag kämpar i motvind. Men jag är stark. Och så är det bara.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tankar, Glädje, Vem är jag?

Trots att jag inte har någon flashig, tillhörande bild så måste jag ju bara säga att HÖSTEN hur fin är inte den alltså? Träden blir så vackra när löven skiftar färg och luften är sådär frisk och härlig. Perfekt för sköna promenader i en mysig tröja. Ja alla årstider har verkligen sin charm och jag uppskattar definitivt det vackra med hösten. Njuter av att titta på de fina träden och andas den friska luften. Särskilt när solen tittar fram. Men regn är faktiskt helt okej det också även om det kanske mest blir att sitta inne under en filt med en god kopp te då. Men det är minsann mysigt det också!

Likes

Comments

Tankar, Ångest, Depression, Motivation, Familj, Inlagd

Igår var jag hemma på permission under kvällen. Jag har ju varit inlagd i en månad och det här var andra gången som jag var hemma på permission sen jag blev inlagd. Förra gången gick katastrofdåligt. Och det bidrog nog till att det blev väldigt, väldigt jobbigt inför permissionen igår. Mycket stark ångest och panikångestattacker. Satt och skakade i ett par timmar trots att jag tog stesolid. Lagom till det var dags att åka så hade jag lugnat ner mig med mycket hjälp och var istället heeelt slut efter denna väldigt tuffa dag. Men hem åkte jag i alla fall. Vi lagade tacos (😍), drack kaffe och gick en promenad med Milo. Det var lite kämpigt. Jag var väldigt spänd och kunde väl inte riktigt njuta av det och vi fick åka tillbaka lite, lite tidigare än tänkt då det inte gick mer. Men det gick ju sååå mycket bättre än förra gången. Så jag försöker se det som en vinst. Inte fokusera på vad jag inte klarade utan vad jag faktiskt klarade. Så nästa gång kanske jag är lite mindre spänd inför att åka hem också.

Likes

Comments

Motivation, Tankar, Inlagd

Det pratas så mycket om mat, vikt, kalorier och förbud hit och dit. "Det där bör man inte äta för då kan man bli tjock..." är en ganska vanlig kommentar här på avdelningen (och även i samhället i stort men nu utgår jag från där jag befinner mig just nu). Och det är ju kopplat till de livsmedel som samhället stämplat som "onyttiga". Och det känns så hemskt när jag hör dessa kommentarer här på avdelningen, som är många fler än mitt exempel men det känns inte riktigt nödvändigt att skriva ner dem allihop här. Jag påverkas inte av dem numera. Men när jag var inlagd här för mindre än 2 år sedan pga anorexin så vet jag att jag hörde dem då också. Flera gånger per dag. inte för att de sas rakt till mig men det var ändå kommentarer som flög i matsalen när maten eller mellanmålet serverats. Och man kan ju inte påstå att det underlättade min kamp att gå emot ätstörningen eftersom dessa kommentarer ju bara gav mer bränsle till de som redan fanns i mitt huvud. Och jag säger inte att det finns det just nu men på en psykiatrisk avdelning så kan det ju finnas folk som är inlagda pga en ätstörning. Och patienter som inte är det kanske inte tänker på det. För då hade de kanske hållt tyst om deras negativa syn om socker, kolhydrater, fett eller vad det nu än kan vara. De får äta som de vill men man kanske inte vitt och brett måste uttrycka hur "dåliga" och "onyttiga" man anser att normala livsmedel eller näringsämnen är. Kände bara att jag var tvungen att få ur mig detta. Hade jag varit stark nog så hade jag nog ställt mig upp och sagt att jag anser att allt handlar om balans. Att man kan äta alla livsmedel men att det är viktigt med variation och ja... balans. Och balans är inte så "exakt" för det är väldigt individuellt. Men varken socker, kolhydrater, fett eller vad som förtjänar att bli svartmålade. Jag står fast vid att allt handlar om sin egen indivuella balans för att hitta sitt eget välbefinnande i den frågan.

Likes

Comments

Tankar, Ångest, Depression

Var hos psykologen igår och fick en uppgift som var väldigt svår. Att sätta ord på hur jag vill ha det inom de olika livsområdena och sen svara på lite frågor ang. hur viktigt det är och hur "uppfyllt" det är osv. Uppgiften är tänkt som ett sätt att bestämma behandlingsmål och vilken riktning jag strävar mot. Men när hon förklarat så skakade hela jag. För jag vet att jag är så långt ifrån där jag vill vara och jag känner att jag aldrig kommer kunna leva upp till att vara den jag vill vara. Vilket har mycket att göra med min negativa självbild. Så allt kändes så övermäktigt och lite som ett slag i ansiktet. Typ "kolla vad misslyckad du är som inte klarar av det här och det här och det...". Vilket jag vet är fel sätt att se på det men det va så jag kände. Men jag får försöka fokusera på vad jag vill och försöka hitta rimliga mål. Men framförallt ett litet steg i taget. Jag är känd för att vara överambitiös och sätta orimliga krav på mig själv. Men i detta fallet kan det nog hindra mig från att ens våga börja pga "jag kommer ju ändå aldrig kunna leva upp till det här"-tankar. Så ja, negativ självbild åt sidan. Vad vill jag? Inte det lättaste. Särskilt när jag behöver kämpa så för att ens överleva dagen. Då känns de där visionerna så avlägsna. Och depressionen gör det svårt att tänka framåt. Men jag ska försöka. Utan att "över-försöka". Psykologen sa att du får inte lägga in prestation i detta och sitta och titta på det dag efter dag utan skriv ner och lägg det sedan åt sidan. Så ja, det är planen. Allt är möjligt.

Likes

Comments

Depression, Tankar, Ångest

Idag var det svårt att skriva något. Ord bildar meningar men jag raderar dem snabbt. Tankarna känns allmänt osammanhängande. Känslorna spretar och jag sätter konsekvent ett lock på dem. Trots att jag kanske inte borde. Men någonstans så är jag rädd för att känna. Rädd för vad som bubblar fram då. Det är väl en anledning till att de tyckte jag skulle passa i ERGT-gruppen som är varje onsdag. Borde nog förklara att ERGT står för Emotion Regulation Group Therapy för gissar att det är väldigt få som har koll på det. Den har väckt mycket tankar hos mig. Och gruppsituationen är skrämmande. Men jag har ju gillat den typen av terapi förut när jag var i Varberg. Så kanske kan jag med tiden slappna av lite mer i sammanhanget och faktiskt våga uttrycka mina tankar och åsikter utan att paniken kokar inom mig. Och jag tror själva temat och terapin är bra för mig. Någonstans så får man nog ge all form av hjälp en chans även om det är svårt att faktiskt våga hoppas på att det ska hjälpa, om så bara lite grann. Man har ju blivit besviken förut. Men man har också blivit förvånad, tacksam och faktiskt hjälpt. Jag vill våga tro att jag en dag kommer må bättre och faktiskt börja leva igen. Det finns alltid hopp.

Likes

Comments

Tankar, Ångest, Motivation, Depression, Familj

Läkaren tyckte inte jag skulle åka hem ens på en kort permission denna helg. Hon sa "du är en sån tjej som kämpar" och menade på att jag inte ska pressa mig för hårt utan ta små steg i taget. Jag hade tänkt åka hem även om det var rent ut sagt skittufft sist och det finns så mycket ångest kopplat dit eftersom jag mått så dåligt där under så lång tid. Men hon föreslog att jag skulle göra något annat med familjen för att inte pusha för hårt och för mycket. Så vi åkte in till en lugn, mysig indisk restaurang hela familjen nu på kvällen. Inte så mycket folk och väldigt god mat. Jag åt ris och någon vegetarisk gryta med spenat och ost i som var väldigt god. Och såklart extra naanbröd (hur gott är inte det? 😍). Sen bjöd servitören på en liten "shot" mango-yoghurt-nånting (aa jag vet inte riktigt) efter maten för han tyckte jag skulle testa den. Väldigt god i alla fall. Så ja vi hade en mysig kväll med hanterbar ångestnivå. Och nu är jag tillbaka på avdelningen och helt slut. Så det tog på krafterna men jag är tacksam att det gick bra idag. Ett litet steg.

Likes

Comments

Tankar, Ångest, Depression, Motivation

Det har varit väldigt tyst från mig ett tag. Mycket på grund av den sociala ångesten som jag brottas med just nu. Att jag är så rädd för att uttrycka mig. Att vara i kontakt med andra överhuvudtaget. För att jag är rädd att säga fel. Att jag är rädd att jag skulle råka säga något som skulle få någon annan att må dåligt. Jag vill väl. Och jag har tänkt, och tänker egentligen fortfarande, att det är bättre för alla andra att jag håller mig undan.
Men jag måste överbevisa den tanken som liksom håller mig fången. Fången av rädsla. Så jag tänker att jag gillar att skriva. Och kanske kan skrivandet här vara ett steg i min läkningsprocess och min kamp att bryta mig fri från depressionen och ångesten. Och med fri menar jag inte att de kommer försvinna helt. Det kanske de aldrig göra. Men att jag får en chans att existera ändå. Att det där skynket av ångest som varit mellan mig och omvärlden sakta öppnar en liten glipa för att med tiden få växa i takt med att jag blir starkare i mig själv.
Så ja, det kommer vara ångestfyllt att publicera inlägg. Men som alltid kommer de att genomsyras av ärlighet. Ibland fyllda av smärta och ibland av hoppfullhet. Men jag vill förmedla att Du är inte ensam. Och Det går för det finns alltid hopp. Men ångesten kommer ifrågasätta mig när jag publicerar. Oavsett hur många gånger jag läser inlägget innan jag publicerar så kommer jag att fundera på om någon av meningarna kan misstolkas av någon enda person på ett sätt som gör att det inte alls uppfattas som jag hade tänkt. För jag är så rädd för att såra. Och att göra fel. Men det här är mitt sätt att försöka säga till mig själv att jag är värdefull och det är inte bättre för alla andra om jag isolerar mig.
Har saknat er! Kram ❤

Likes

Comments

Ångest, Tankar, Ledsen, Depression

Hej. Vet knappt var jag ska börja. Två veckor har gått. Är fortfarande inlagd men åkte hem för första gången på permission idag. Gick inte alls bra. När mamma körde upp på garageuppfarten var det som att jag blev helt förstenad av ångest. Kunde inte röra mig. Efter många om och men tog jag mig ur bilen och in i hallen. Väl där inne slog hjärtat så fort, så fort och allt jag ville var att be mamma "ta mig här ifrån". Men jag vandrade runt lite i huset, fokuserade på att andas tills trycket över bröstet lättade lite, lite grann. Resten av tiden försökte vi distrahera. Spela spel. Laga mat. Titta på gamla bilder. Gosa med min älskade lilleplutt Milo som jag saknat så. De höll mig i handen. Torkade mina tårar. Påminde mig gång på gång om att andas. Och ångesten lättade en liten aning stundtals. Men för det mesta låg den och balanserade på gränsen till att fullständigt explodera. Och ångestattacken kom. Jag kände mig så värdelös. Att jag inte fixade mer en ett par timmar hemma. Och de timmarna var det så svårt, så svårt att kontrollera och hantera ångesten. Att mina föräldrar ska behöva ta hand om mig på det sättet. Deras oro ger mig så dåligt samvete. Varför kan jag inte klara av att bara typ... "existera"? Jag menar det var inga krav. Jag skulle bara vara hem över dagen. Men jag fick återvända tillbaka tidigare än planerat. Okej, så om jag försöker stänga av ångest- och depressionstankarna som plågar mig och talar om att jag är misslyckad. Om jag försöker plocka fram förnuftet. Så jag vågade. Jag vågade åka hem på permission trots att det skrämde mig otroligt mycket och gav mig ångest långt, långt innan avfärd. Jag gick in genom ytterdörren trots att ångesten sa till mig att återvända till mitt rum på avdelningen. Jag stod ut med ångesten de timmar jag var hemma utan att ta till självskadebeteende. Kanske, när jag får lite perspektiv, kan jag på riktigt känna att det var ett litet steg framåt. Och inte enbart känna mig misslyckad. Det lär ju dröja, men då får det göra det. Godnatt på er!

Likes

Comments

Depression, Tankar, Ångest

(Detta skrev jag tidigare idag men publicerar nu...)

Det har varit väldigt tyst här de senaste dagarna. Senaste inlägget var nog i onsdags om jag inte tänker fel. Anledningen är, som många av er nog redan förstått, mitt mående. Jag har mått väldigt, väldigt dåligt. Med så stark ångest som ofta, gång på gång, exploderat i panikångestattacker. En känsla av meningslöshet och total hopplöshet. Ilska mot mig själv för att jag är så misslyckad. En överväldigande rädsla för precis allt. Och tankar som depressionen styrt in i det mörkaste mörker och som jag inte lyckats få tyst på. Därför sitter jag nu här, på akutvårdsavdelningen. Jag hoppas jag kommer åka hem redan idag. Vill inte vara här. Vill inte att någon vakar över mig som en hök och att konstant behöva hantera människorna runt omkring mig när jag ju har en för närvarande rädsla för det sociala. Så jag har sats in på en ännu högre dos ångestdämpande. Och idag har den slått till så jag känner mig mer sovande än vaken. Både huvudet och ögonlocken är så tunga. Men det är så skönt. Om jag ska vara helt ärlig. För första gången på väldigt länge är det inte fullständig panik i kroppen. Så jag välkomnar tröttheten, orkeslösheten och huvudvärken med öppna armar. Åtminstone just nu. För ångesten har nått sin maxgräns för vad jag klarar av. Medicinökningen var nödvändig. Tack till vården för att ni försöker hjälpa mig.

Likes

Comments