En dag som denna. När man vaknar med ångest. När livet känns extra, extra tungt. Då gäller det, åtminstonde för mig, att hitta brytpunkter då man verkligen försöker att för en stund ta lite avstånd från ångesten. Det går inte att bara ställa om hela huvudet. Det går inte heller att stänga av alla negativa känslor. Men jag försöker hitta metoder som gör att jag får en stunds paus från den värsta känslan. Annars blir det för outhärdligt.

Jag skriver "metoder" i plural och inte singular. Just för att det som funkar ena dagen kanske inte funkar nästa. Men det är viktigt att verkligen försöka hänge sig åt det som man bestämt sig för att göra. För ångesten kan få allt att kännas meningslöst. Så man får ge det mer än en minut. Sedan, om inte det man tänkt fungerar, så får man testa något annat. Men det viktiga är att man verkligen är medvetet närvarande i det man gör.

För att ge några exempel:

- Sjunga och spela gitarr. Och verkligen låta känslor strömma fram genom orden från en egenkomponerad sång eller någon annan sång som ligger en varmt om hjärtat.

- Göra stretchingövningar. Och verkligen vara närvarande i hur det känns i kroppen. Försöka distansera sig lite från tankarna i huvudet.

- Läsa en bok. Man kanske simmar iväg i tankarna men då får man gå tillbaka igen. Kanske behöver man läsa samma sida flera gånger. Men just att försöka vara engagerad i läsningen.

- Titta på gamla bilder. Helst glada bilder, haha. Men att gå tillbaka till den känslan man hade då.

- Städa. Oj, oj, oj, det trodde jag aldrig om mig, haha... ;) Jag... städa? Utan att det är alldeles nödvändigt för att överhuvudtaget ta sig fram...?! Oj. Jo men faktiskt. Att torka riktigt rent och fint exempelvis kan ge en skön känsla för att man verkligen ser skillnad. Så ja, man kan vara mindfull i det med.

Finns ju så mycket mer men man får hitta sina egna sätt att försöka ta sig ur den värsta ångesten och kaoset i huvudet och inombords om så bara för en stund. Det är definitivt inte lätt. Det funkar definitivt inte varje gång. Men när det gör det så kan det bli något att hämta kraft ur till att orka fortsätta kämpa. Och det är ju väldigt viktigt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tankar, Depression, Motivation, Ångest

Försöker ladda om. Starta upp på nytt. Lägga besvikelser och känslor om misslyckande bakom mig. Ny vecka. Ännu en vecka närmare jul, denna älskade högtid.

Utanför fönstret är det vitt. Underbart. En från personalen kommer följa med mig ut en sväng så jag får andas lite frisk luft och se en liten del av den snötäckta omgivningen. De små stunderna uppskattar jag mycket. De ger mig en liten dos ny energi.

Vill önska er en bra vecka!

Likes

Comments

Tankar, Depression, Motivation, Familj, Ångest

Isolationen medför så mycket mer än bara en period i ensamhet. Ju fler dagar som passerar när man gömmer sig från omvärlden, desto svårare blir det att bryta. Depressionen och ångesten har fått mig att isolera mig. Den har sagt till mig att folk mår bättre utan mig. Att om jag träffar någon kommer jag bara förstöra den stunden. Och att det är väldigt stor risk att jag får en panikångestattack och det ska ingen annan behöva vara med om. Den har alltså spelat på mina skuldkänslor.

Men jag måste bryta detta. Jag kan inte leva ett liv då jag undviker all mänsklig kontakt med släktingar och vänner. Jag har ju fantastiska personer i mitt liv. Så jag har bestämt mig. Steg för steg ska jag klara av att träffa människor igen. Jag börjar smått. Idag kommer farfar hit en liten stund tillsammans med mamma och pappa. Depressionen säger nej. Men jag säger ja. Min farfar är en fantastisk människa. Väldigt lugn och trygg. Trots min nervositet och ångest inombords så känns det som ett väldigt bra steg att börja med. Oavsett hur jag mår så ska jag klara detta.

Likes

Comments

Tankar, Familj, Djur, Glädje

Nu på eftermiddagen var jag ute på en mysig promenad med vår hund och pappa. Jag tycker verkligen han är helt underbar, vår hund. Så nyfiken, glad och sprallig. Och stundtals går det jättebra med lydnadsövningarna. Det är så roligt att få se honom växa fram till denna levnadsglada hund. Och pappa har gjort ett väldigt bra jobb med honom. Han är snart 16 månader. Vet att jag är väldigt partisk men han är ju så himla söt alltså!!

Likes

Comments

Tankar, Familj, Ångest, Ledsen

Hej mina vänner. Jag brottas just nu, kanske mer än vanligt, med mitt förhållningssätt till sjukdomen. Kände mig väldigt ifrågasatt igår. Och många av orden som hon sa har etsat sig fast i mitt huvud. Å ena sidan är jag faktiskt arg. För det hon gjorde var ett rejält övertramp och det är inte okej att trycka ner en annan människa på det sättet. Inte ens mig. Å andra sidan är jag ledsen, ångestfylld och känner mig så fruktansvärt värdelös. Och tro mig, det är betydligt enklare att vara arg och kunde jag skulle jag hålla kvar i den känslan. Inte låta hennes förutfattade meningar om mig och brist på empati spä på min ångest.

Jag tror hon försökte provocera fram en reaktion hos mig. Vilket hon gjorde. Pappa försökte vara tyst men tillslut fick han så ont i magen av hur hon gick på så han var tvungen att bryta. Jag vill bara glömma alltihop. Hela händelsen. När hon bad om en kram på slutet, för att hon såg hur fruktansvärt dåligt jag mådde, så kunde jag inte säga nej. Jag ville. Men jag kunde inte.

Men jag tänker försöka lägga detta bakom mig. Pratade med mamma om det igår. Och hon blev så fruktansvärt arg när jag berättade vad denna person sagt till mig. Det var faktiskt ganska skönt. Min lilla irritation inombords bredvid mammas ilska. Hon har ett väldigt stort hjärta för mig och min bror. Och det har pappa med. Tacksam för att jag fått just de som föräldrar.

Likes

Comments

Tankar, Depression, Motivation, Ångest, Ledsen

Ibland vill jag bara skrika. När skåpet med alla mediciner är så nära. Och jag så desperat leter efter något som kan sätta stopp. Men istället försöker jag påminna mig om varför jag inte ska göra något sådant och försöka finna kraft och styrka till att fortsätta kämpa. So here it goes.

- För min familj och mina vänner. Jag kan inte göra så mot dem.

- För att det är "en permanent lösning på ett tillfälligt problem" som det står i Charlie Erikssons bok "Aldrig ensam". Okej Rebecca, du kommer inte alltid må såhär. Stå ut. Du klarar detta. Du har klarat mycket förut som du aldrig någonsin trodde du skulle klara. Hittills har du klarat 100% av dina dåliga dagar. Kom igen, nu kämpar vi.

- För att så länge jag fortfarande finns kvar, så länge mitt hjärta fortfarande slår, så finns det hopp om att livet kan vända. Håll fast vid hoppet. Och lita på att Gud bär även i de stunder då det känns som att du faller handlöst ner för ett stup. Men det gör du inte. Gud bär. Han kommer alltid finnas där med ett skyddsnät. Lita på det.

- För att sjukdomen ska inte få vinna. Du ska bli en egen person. Rebecca. Du ska bli den du vill vara. Den du är. Att återigen inte känna sig som en främling i sin egen kropp. I sitt eget liv. Känner att det beskrev ganska mycket. Jag förstår inte riktigt hur jag kunde sjunka så djupt. Hur varje sandkorn blev till ett berg. Jag kommer aldrig riktigt kunna förklara det. Men det gör inget. Jag må vara sjuk. Väldigt sjuk. Men jag kommer kriga till den dag då jag inte längre är en slav under depressionen och ångest. Den kanske alltid kommer finnas med mig. Som en skugga bakom mig när solen skiner mot mitt ansikte. En skugga jag aldrig kan bli av med. Men den kommer följa efter mig och jag styr vägen, inte tvärtom. Den är där men jag har kommandot. Dit ska jag.

- För en framtid. För att drömmar som jag hade innan jag blev sjuk återigen ska få en plats i min hjärta. Jag har släppt alla drömmar. Plockat ihop dem, lagt dem i en låda och stuvat undan dem någonstans i ett rum tillsammans med andra saker från det liv jag hade förr i tiden. För just nu är min enda dröm, min enda önskan när det gäller mitt eget liv, att jag ska få bli frisk. Men jag vet att när jag blir frisk kommer jag börja drömma igen och finna min plats här på jorden.

Oj, vad skönt det var att skriva detta. Ni kanske tycker det är ett lite små-knäppt inlägg. Men detta gav mig lite kraft åtminstonde. Så kanske finns det någon av er därute som kan känna det också. Vi får kriga tillsammans. En dag i taget. Kram till er alla som läser!

Likes

Comments

Tankar, Depression, Motivation, Ångest

Vanligtvis är ångesten på den nivån att det känns som jag ska gå sönder när som helst. Men idag har jag en mer hanterbar ångestnivå. Och det uppmärksammar jag och känner mig så obeskrivligt tacksam för.

Tacksam. När det kommer en sån här dag. Trots att jag precis som varje dag är orkeslös, nedstämd, närvärderande mot mig själv och orolig för mycket. Så är jag tacksam. För det här är en bättre dag ändå och det har jag inte haft på länge. Det jag är tacksam för är att jag ändå kan finna lite frid i de saker jag bestämmer mig för att göra. Och det är små saker som att diska, gå en promenad med personalen eller titta på en serie. Och att jag faktiskt kan distrahera mig med sånna saker utan att ångesten suger inte åt sig min uppmärksamhet varenda sekund som den vanligtvis gör och får allt annat att kännas omöjligt.

Vanligtvis kan jag inte finna någon som helst vila i något. Jag är dels orkeslös och noll trilltro till att jag klarar något i kombination med extrem rastlöshet och en känslan av att jag bara vill krypa ur skinnet. Då känns en dag väldigt lång när man varje minut försöker fly från sig själv. Men idag känner jag ett form av lugn. Jag grubblar mycket och funderar på morgondagen då jag ska till vårdcentralen på morgonen och gruppterapin på eftermiddagen. Men jag är inte på inre flykt. Och jag hamnar inte gång på gång i dåliga tankebanor som jag helst inte vill ha.

Så jag är tacksam. Försöker finna kraft och energi i det att klara av alla andra svåra dagar. Den som är sjuk har bara en önskan, nämligen att bli frisk. Känner jag stämmer in ganska bra. Bättre dagar är ovanliga för mig i den sjukdomsperiod jag är i nu. Men de existerar visst ändå. Vilket betyder att de även kan bli fler. Tacksam.

Likes

Comments

Tankar, Anorexi och Capio behandling, Depression, Ångest

Tjejen på bilden längst ner i detta inlägg. Jag tror det syns hur sliten hon är. Ben som knappt bar men som ändå tvingades till timmar av träning. Hennes mål var att ta igen allt hon missat under gymnasietiden. På grund av behandlingar mot anorexin hade hon varit borta från skolan 4 månader i 2:an och och 3 månader i 3:an. Och eftersom de redan var en bra bit in på vårterminen när hon kom tillbaka till skolan efter sin andra ätstörningsbehandling på en psykiatrisk avdelning så hade hon bara ett par månader på sig. Och hon skulle inte bara "klara" gymnasiet. Hon skulle ha högsta betyg i allt. Där låg ribban.

Så hon körde på. All in. Inte bara med skolan utan även med hästen, jobb, träning, musik och de där studentfesterna med vännerna. Hon pressade sig själv varenda minut. Ville inte stanna upp och känner efter eller tänka efter. Det räckte med mardrömmarna som jagade henne om natten.

När hon började närma sig studenten. När hon snart var i mål. För det var så hon såg det. Hon hade ställt in sig på det mentalt att det var dit hon skulle, till studenten, och längre fram än så kunde hon inte tänka. Det var för outhärdligt. Men när hennes målbild, studenten, kom närmre började vården och psykologen hon gick hos att prata om tvångsinläggning, LPT, om hon inte gjorde en stor förändring för sin hälsa. Du är en fara för dig själv, sa de.

Så hon gjorde det hon kunde just då. Dock livrädd för att de skulle ta något beslut över hennes huvud. Hon tackade ja till behandlingshem efter studenten. Ställdes i kö. Just då var det mest för att göra vården lite "gladare". Men det var ju det som sedan blev hennes räddning.

För hon gick balen med sina klasskompisar. Hon fick sina toppbetyg i alla ämnen. Och hon tog studenten. Sen brakade allt. Och behandlingshem blev inte längre en fråga. Det fanns ingen annan väg ut ur ätstörningens mardröm. Och tacksam är jag för det idag. För äntligen fick jag hjälp att börja kriga mot anorexin. Behandlingshemmet blev en räddning.

Jag må vara väldigt trasig idag. Svår depression och ångestproblematik. Men det är ju för att de gömdes så mycket bakom ätstörningen. Och ätstörnibgen var det första lagret som behövde skalas av för att kunna komma åt de resterande. Nu brottas jag med de riktiga monstrena i mitt huvud. Inte de anorexin uppfann. Aldrig att jag går tillbaka till ätstörningen.

Man får plocka ihop sig själv. Bit för bit. Självkänsla. Trygghet. Självförtroende. Värderingar. Självbild. Krav. Hopp. Och så mycket mer. Delar som jag nu försöker bygga upp. Och jag ska vara ärlig. Det finns så mycket att jobba med. Men dessa pusselbitar kommer såsmåningom bilda mig, Rebecca. Och för första gången i mitt liv kommer jag tycka om mig själv utan att konstant behöva prestera. Det är mitt mål.

Likes

Comments

Tankar, Depression, Ångest

Jag har en del på gång nästa vecka som jag grunnar på. Ska på, inte bara ett utan två, läkarbesök denna veckan eftersom det gäller olika områden. Försöker tänka ut vad jag behöver få sagt nu i förväg. Skriva ner det så jag inte glömmer. Och försöka komma ihåg att inte förminska mitt eget dåliga mående. För nej, sanningen just nu är väl inte den man helst vill höra, men det är ändå det jag måste förmedla till läkaren. För nej, jag mår inte bättre. Tyvärr, tyvärr, tyvärr.

Är det fler än jag som gör så? Förminskar sitt eget dåliga mående. När man får frågan hur man mår. Och man svarar att "det är väl inte helt bra men det är ingen fara alls. Jag har ju trots allt haft möjighet att vila upp mig idag nu under eftermiddagen och det har varit så bra". När man egentligen känner att man inte står ut mer och att man inte vet var man ska ta vägen och bara vill försvinna.

Det är ju inte konstigt att man inte säger hela långa sanningen till precis alla man möter. Det är ju trots allt så samhället ser ut. Att man möter bekanta som inte är så nära och utbyter artighetsfraser. Men när det kommer till människor som är så pass involverad i ens vård som exempelvis en läkare så är det ju jätteviktigt för att de ska veta hur de ska kunna hjälpa en. Oavsett om sanningen är att dagarna är mörka och tankarna lika så.

Säkert självklarhet för många. Men jag tror att det för mig har att göra med min syn på mig själv. Men jo, jag har visst rätt till att få hjälp. Och jag är värd att må bra. Det behöver jag påminna mig om. Jag är inte en börda. Min depression däremot är en börda för mig. Och det är en rycksäck som är för slitsam att bära helt själv i längden så de som kan får hjälpa till att ta bort de stenar de kan från ryggsäcken. Eller åtminstone något eller några gruskorn. Inte ta över problemen eller bördan, definitivt inte. Utan helt enkelt slänga iväg några stenar. Så att livets dagar blir lite lättare att vandra igenom.


Likes

Comments

Tankar, Depression, Ångest, Utmattningssyndrom, Lista

Tänkte köra en kort liten "utvärdering" av november, kan vara kul att se lite.

3 bra saker som hänt i November:
- Att jag blev utskriven från sjukhuset och fick flytta till detta korttidsboende.

Känner verkligen att jag hamnat rätt här i det stadie jag är i nu. Även om jag ställs för skittuffa utmaningar varje dag så är det ändå utmaningar som såsmåningom kommer göra att jag steg för steg kan ta mig framåt och bort från den mörkaste depressionen och denna olidliga ångest.

- Att min tid på korttids blev förlängt redan efter en vecka.

Var en oerhörd lättnad att vistelsen som till en början skulle vara ganska kort blev förlängd då de såg att jag verkligen hade behov av det.

- Att jag plockat upp gitarren och börjat sjunga igen

Det går bara korta stunder och jag njuter väl inte av det än. Men det kan vara en ventil när stormen inombords är för kraftfull. Det är ju även något som varit lustfyllt så det är dit jag strävar efter att nå igen.

2 mindre bra saker som hänt i November:

- Att flytten från sjukhuset varit så fruktansvärt tuff

Ja, haha, samma punkt som är på bra-lista är även här på dåligt-listan. Och så är det väl ofta, det är inte svart eller vitt utan finns skiftningar beroende på vilken vinkel man kollar från. För jag är oerhört tacksam att jag fått möjligheten att flytta hit. Men övergången har varit så jobbig. Jag har till stor del svalts hel av ångesten och ofta hamnat i hopplöshetens mörker. But here I am, still standing. Det går upp och ner men det känns tryggare nu än när jag flyttade hit och det är jag tacksam för.

- Alla panikångestattacker

Tror jag haft flera panikångestattacker bland andra människor än vad jag någonsin haft innan. Innan har det kommit när jag varit själv, men nu har det brakat loss i helt fel sammanhang med många människor runt omkring. Inte roligt, men det är som det är.

Tänker att jag avslutar där så får "bra-listan" vara längre än "dåligt-listan". Ändå tacksam för det som November bjudit på. Att få komma bort från sjukhuset var ett klart lyft mitt i allt det mörka.

Likes

Comments