Nu tisdag kväll den 21 februari, är det 44 dagar sedan vi kom hem från Filippinerna efter en 3 veckor lång semester. Och det är precis 46 dagar sedan vi var i Manila. Vårt dygn där känns fortfarande ganska overkligt.

Men den känslan som fortfarande är absolut starkast, är såklart sorgen över att det finns så otroligt många fattiga barn på gatorna. Många av dem helt utan framtidshopp.

Tiden sedan vi kom hem har jag försökt att samla mina tankar och känslor för att kunna återberätta. Resultatet är det som följer.


Det enda vi hade hört om denna gigantiska stad innan vi gjorde vår mellanlandning där var,

”Det första man ska göra när man kommer till Manila, är att ta sig därifrån”

Jag kan förstå, vad dom som säger så menar. Men vi valde istället att göra något helt annat. Och det är vi så otroligt tacksamma för.

Iden till vad vi gjorde i Manila, föddes faktiskt bara dagen innan, vår sista dag i Coron. Vi bodde på ett 4 stjärnigt hotell i hamnen, och hotellet var verkligen super topp. Men runt omkring var det väldigt fattigt, och familjerna som bodde i skjulen där, byggda på sneda pålar i vattnet, livnär sig enbart på fiske. När vi hängde i vår pool och ser ut över havet, så kommer det 2 små pojkar paddlandes med sina flipp flopp på hemmagjorda frigolitflottar. Dem var ute och fiskade. Vi såg att de var väldigt sugna på att fiska runt bryggan som gick ut från hotellet, men dom vart ju såklart bortjagade av hotellpersonalen. Pojkarna fortsatte dock att cirkulera bara en liten bit längre bort.

Vi vart nyfikna på att se närmare på exakt hur dom fiskade, så vi gick ner och satte oss på bryggan. Efter en liten stund så kom pojkarna, och nu när vi satt där så vågade såklart inte personalen säga något. Dem var väldigt blyga och försiktiga, och man såg att dem var stressade med att få upp så mycket som möjligt av fisken som gömde sig i skuggan under bryggan, nu när vi ändå satt där och de skulle få vara kvar en stund pga av oss.

Dem fiskade på ett sätt som jag aldrig sett förr! De satte ris på kroken, och ner med betet. Stoppade huvudet under vattnet för att kunna se fiskarna och när de var tillräckligt med fisk runtomkring så drog dom blixtsnabbt upp kroken.

En teknik som man såg var väl inarbetad. Alltså bara lina och krok. Imponerande att se 2 små pojkar på 10 och 12 år göra detta. Men med tanke på förhållandet dom har där, så är det säkert något de varit tvungna att hjälpa till med hemma ända sedan dom lärde sig att gå.

Fisken de lyckas på tag på, säljer dom marknaden. Och för ett kilo fisk får dem ca 50 pesos, vilket motsvarar 10 svenska kronor. Och dessa fiskar var ca 10-12 cm långa. Det är många fiskar som behövs för att få en 10 krona.

Mitt mamma hjärta pep såklart till, och jag sprang och köpte Fanta, chips och choklad till dom. Har aldrig sett 2 pojkar smälla i sig det så fort! Och dom vart så glada. Deras blyghet försvann, och dem kände sig bekväma att hänga där med oss.

Så småningom började pojkarnas ris ta slut och Matteo ville också prova att fiska, så han gick och köpte lina, bete och mera ris.

Och där satt vi, i 4 timmar.

När solen började att gå ned så paddlade pojkarna iväg på sina flottar med knappt ett kilo fisk. Men jag fick ändå känslan av dom hade fiskelycka denna dag.

Ca 1 vecka in på vår semester, fick vi varningar hemifrån att en tyfon var på väg in mot Filippinerna. Vi fick höra att den skulle träffa Manila och att 1 miljon människor skulle evakueras. Vi hade även pratat en del om vad vi skulle göra under vårt dygn i Manila, och vi hade absolut ingen plan. Men efter tiden på bryggan med pojkarna och tyfonen vi hört talas om, så kände jag direkt att det är barnen jag vill hänga med när vi är i Manila. Jag sa till Matteo, ”Ska vi inte gå och försöka mätta några barns magar när vi är i Manila?!” Han sa; ”Ja varför inte!”

Men vi pratade faktiskt inte så mycket mer om det sen. Inte så att vi bestämde hur/om/vad vi skulle göra eller så.

Vi kom till Manila ca 9.30 på lördag morgon. Checkade in på vårt hotell, och gick direkt ut för att kolla runt i området vi både. Jag var väldigt sugen på en cheeseburgare efter nästan 3 veckor i Palawan med bara ris och kyckling. Så jag hade siktet inställt på Mc Donalds!

När vi ätit klart, så promenerade vi vidare mot vad som såg ut som lite mer centrum och marknad. Vi gick på en trasig och mycket smal trottoar som låg mellan en flod och en fyrfilig motorväg. Längs floden som var otroligt smutsig med allt möjligt skräp som kastats i och säkert allt möjligt som spolats ut och som hade den absolut värsta stank du kan tänka dig, var det en ung pojke som stod och ”tvättade” sig.

Så otroligt konstig klump jag fick i magen av att se en sådan sak. Jag tror att jag vanligtvis, som säkert många andra, stänger av när man ser eller hör en sak som den. Man tittar åt andra hållet och försöker få tillbaka en bra känsla i magen. Oftast kan jag känna att man inte kan göra något åt det precis nu ändå. Och många organisationer man kan skänka pengar till, känns inte helt trovärdiga. Kanske att jag har dålig insikt, men det är tyvärr den känslan jag haft.

Men vi var så otroligt mottagliga av att göra något nyttigt, godhjärtat och kunna erbjuda den lilla hjälpen vi kunde och göra den lilla skillnaden vi kunde, i nuet vi befann oss i, pga pojkarna dagen innan.

Vi fortsatte promenera bort mot en bro som gick över motorvägen för att ta oss till ett Mc Donalds som låg där.

Nu skulle vi köpa cheese!

”50 cheeseburgare take away tack”

Det tog ett tag för personalen att förstå att vi menade allvar.

Sen gick vi längst floden och gav till de barn som fanns där. Männen, kvinnorna och barnen som ”bodde” och ”jobbade” intill floden hade nog aldrig tagit en cheeseburgare för givet.

Extrem fattigdom var ett faktum. Dom hade små stånd där de sålde stickor med cigg, chipspåsar och tuggummi. Det var de som dom försökte livnära sig på. Att få en varm cheeseburgare från ingenstans fick dem skina upp och se otroligt glada och tacksamma ut.

Känslan av få ge bort, för oss en futtig cheeseburgare, men för dom en mätt mage, var obeskrivlig. Det vi gjorde är såklart inte en långsiktig lösning, men de vi kände vi var kapabla till precis då.

När alla 50 st cheeseburgare var utdelade, så gick vi tillbaka och beställde 50 st till. Denna gång förstod såklart personalen att vi menade allvar. De frågade oss vad vi gjorde med alla hamburgare. Och vi berättade. Dom tackade enormt mycket för vår generositet och för det vi gjorde för barnen i deras stad. Och de var härligt att se vår historia spridas bland personalen, fnissande viskande dom till varandra och tittade mot oss.

Vi gav oss ut igen, denna gång mot kvarteren som låg bakom marknaden.

Det är smutsigt, trångt och otroligt mycket människor överallt och trafiken är enorm. Doften, som är oundviklig, är en doft man inte är van vid här hemma. Små spädbarn som ligger på kartonger bakom stånden där deras mamma försöker sälja de varor hon har. Lösdrivande hundar som är fulla av rabies. Tonårspojkar man ser och förstår har mycket hyss för sig och säkert gör både det ena och andra bara för att överleva.

En misär som är hjärtskärande.

En misär som vi ALLA, med all säkerhet varit i närheten av tidigare då vi vart ute och rest, men varit långt ifrån mottagliga att ta in. En misär som inte är orsakad av en tyfon eller annan naturkatastrof, utan en misär som är orsakad av ren och skär fattigdom.

Efter att andra lasset av hamburgare var slut, begav vi oss av mot hotellet. Vi pratade och reflekterade över det vi precis gjort, men satt framförallt mycket i våra egna tankar. En upplevelse vi aldrig varit i närheten av tidigare, och som vi absolut heller inte förberett oss på. Utan något som uppstått av en känsla och upplevelse från dagen innan, helt spontant. Vi var helt utmattade och nog lite chockade båda två.

Väl tillbaka berättade jag på sms till min nära vän Cecilia Claesson vad vi gjort. Och utifrån det så swishade hon mig 500 kr. Hon ville vara delaktig i det vi gjort och ville pusha oss att gå ut igen. Och hennes engagemang fick mig att posta det på mina sociala medier kanaler. Varför jag gjorde det, var rent utav en magkänsla och av nyfikenhet för att se om kanske fler personer skulle vilja vara med. Allt gick så himla snabbt, och vi tänkte absolut inte att det skulle bli så stort som det blev. Tror det gick ca 10 min så kom de swish från min sons pappa, en kollega och min syster.

Wow! Vi gick verkligen igång. Vi vart stressade och började genast googla runt efter ett område som var i behov av oss och det vi kunde erbjuda. Vi gick ner i receptionen på hotellet vi bodde på och berättade vad vi skulle ut och göra. Vi frågade vart tyfonen träffat, och fick veta att det var många timmar ifrån vart vi befann oss. Vi bad då om att få veta vilket område som var mest effektivt för oss att besöka, vart det fanns mest fattiga barn och där vi skulle göra mest nytta. Och självklart så varnade dom oss för de områdena, men det var såklart dit jag ville. Efter en stund kom en ny receptionist och hörde vad vi skulle göra och hon tipsade oss om ett hjälpcenter som välkomnar hemlösa barn för dusch, mat och husrum för en natt eller två. Där trodde hon att vi t.o.m kunde få någon som kunde följa med oss på vårt uppdrag.

Samtidigt så plingar, plingar och plingar det non stopp i min mobil. Swish, swish, swish…

Min syster var snabb att dela mitt inlägg på sociala medier, vilket gjorde att folk jag inte ens känner swishade.

När vi gick från hotellet hade lite över 7000 kronor kommit in.

Vi tog en taxi till adressen där hjälpcentret var.

Det vi möts av där, är tyvärr inget hjälpcenter. Utan ett fängelse för ungdomar. Inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Intill ligger en polisstation som vi går in på. Vi berättar vad vi vill göra, och frågar om ett område i närheten där vi skulle kunna uträtta det vi kom för.

En dam följer med oss ut och visar oss runt. Vi går förbi en park där hon berättar att så fort mörkret faller på så samlas många av de hemlösa barnen här. De finns tak över huvudet och bänkar att sova på.

Vi tackar för hjälpen och går vidare för att leta efter bankomat. Det är inte helt enkelt att ta ut pengar här med ett vanligt master card, och efter att försökt i 4 olika som låg på samma gata, så har Matteo uppmärksammat att vi har följe av en skum man. Vi väntar lite med att fortsätta försöka tills vi skakat av oss honom.

Tillslut så lyckas jag få ut pengar och vi kan fortsätta. Vi gick till hamburgerkedjan Jolliebees och beställer 100 cheeseburgare. Dom vart på samma sätt som Mc Donalds tidigare under dagen fundersamma om vi menade allvar. Dom behövde lite tid att få allting klart och bad oss komma tillbaka om 30 min. Så under tiden gick vi till en butik som låg intill och köpte alla våtservetter de hade.

Mörkret började falla på, och när vi fått hamburgarna så gick mot parken vi fått tips om. Mycket riktigt så var det många barn där, men också en del vuxna. En del av barnen lekte med varandra, en del lekte själva. Och en del bara satt där.

Vi hör ett barn gråta i panik lite längre bort. Vi ser en man som har en bunt barn kring sig och en av dem håller han väldigt hårt i armen och försöker få med sig, medans dom andra barnen drar i pojken för att få honom att släppa. Han har en plast käpp i handen som han slår pojken på benen med. Jag reagerar helt impulsivt och vill ju såklart springa dit! Men Matteo, som är den fokuserade, realistiska och den enda av oss som har ett konsekvenstänk i hela den absurda verkligheten vi befinner oss i, ropar ”Becca! No”

Samtidigt som han säger det, så förstår jag ju. Vad ska jag göra? Jag har 100 hamburgare i famnen, massa kontanter på fickan och vi befinner oss på ett ställe som vi egentligen inte hör hemma i. Det är farligt.

Det enda jag kan tänka på och hoppas är, är att mannen är pojkens far och har en för honom legitim anledning att göra som han gjort.

Jag satte mig ner på en bänk som låg en bit bort ifrån vart de flesta av barnen befann sig. Matteo står som vanligt ett par meter vid sidan för att kunna ha en bra översikt.

Jag fick ögonkontakt med ett utav barnen, och sa ganska högt; ”Are you hungry, would you like some food?”

Och på en sekund så hade jag hela parkens barn runt omkring mig. Det kändes som att kliva in i en litet bur med hundvalpar som hoppade, skuttade och buffade mig.

Jag försökte få dem att ställa sig i ett led, men det var inte så lätt.

När jag började få styrsel på vad man skulle kunna kalla kö, fick varje barn en våt-servette. Dom fick torka av sina smutsiga händer först och sen fick dom en hamburgare.

Det var otroligt blandat mottagande av servetten, en del fnissade och pekade på hamburgaren och en del utav barnen, doftade på den och skrubbade sen hela kroppen!

De vuxna som trängde sig fram och ville ha en bit av kakan, försökte jag få att förstå att det var barnen i första hand. Men att neka någon en bit mat, som man ser är desperat och i nöd, det är praktiskt taget omöjligt. Och det var lite obehagligt och jag kände mig väldigt trängd utav de vuxna. Helt annan känsla än av barnen.

Mammor med spädbarn på höften, tog sina små barns händer och sträckte fram för att få en hamburgare. Såklart att dom vet att så länge det är ett barns hand som sträcks fram så ger det mer… Svårt att säga nej då, även fast man vet att ett litet spädbarn knappast kan få i sig en hamburgare. Och en del av de övriga vuxna, lyckades såklart få tag på en hamburgare också.

Och jag hoppas att de artiklar som är menat för deras spädbarn, används till dem och inte säljs vidare.. Dom såg tacksamma ut iaf. Och bara det jag kan gå på.

När en stund hade gått och jag hade bara ett par stycken hamburgare kvar, så sa Matteo ” Nu har alla fått Becca, de börjar ställa sig ”i kö” för andra gången”.

Vi packade ihop oss, vinkade hej då och gick tillbaka till Jollibee. Beställde mer. Igen.

Denna gång gick vi neråt en gata som var dåligt belyst och det var väldigt många av deras ”cyckeltaxis” parkerade.

Bakom en conteiner så ser jag en liten flicka sitta i en barnvagn och gråta. Jag går fram, och när jag närmar mig, ser jag hennes mamma ligga på en kartong nedanför. Samtidigt som flickan i vagnen gråter så försöker hon natta sina 3 andra barn som ligger på kartongen bredvid henne. Jag sticker åt henne allt möjligt av de vi har med oss och lämnar henne ganska snabbt. Hon hade minst sagt fullt upp med att försöka få alla barnen att stanna på sin plats och inte försvinna iväg längs de mörka gatorna.

Vi promenerar neråt gatan, som hittills är den mörkaste och den som ger oss mest rysningar. En känsla av obehag och att att vi måste vara på vår vakt är stark.

Så fort vi stöter på barn på gatan, så delar vi ut det vi har med oss, men vi sätter oss inte ner som tidigare. Vi känner att vi måste snabba oss för att inte skapa för mycket uppmärksamhet kring oss. Vi hade fått veta att lättaste sättet att känna igen de barn som inte alls har något hem eller mor och far, var de barnen som var barfota. På denna gata fanns det många barn som var barfota. Och många barfota vuxna också för den delen.

En liten pojke på kanske 3 år som satt på en kartong, fick en hamburgare av oss, direkt så slängde han den till sin mamma och sprang efter oss och ropade ”money money!”

Om man tänker på fiskepojkarna som hade en väl inarbetad teknik på hur man fiskade för att överleva, så hade denna pojke minst sagt också en inarbetad teknik på att överleva.

Tigga.

Efter att ha gått gatan ner i kanske 20 minuter, så känner vi att vi måste lämna gatan. Vi hade några som följde efter oss och ville ha mera av de vi hade och det började kännas obehagligt.

Tvärs över vägen så ser vi en gränd som lyser och som ser så otroligt mycket varmare och vänligare ut än den vi gick på. Så för att ta en mental paus så känner vi att det är dit vi ska gå.

ca 15-20 meter in i gränden så hör vi massa barn som sjunger och vad som ser ut som en liten liten kyrka.

Vi blir stoppade av en man som ber oss vänta tills dem sjungit klart.

Vi börjar prata med varandra och det visar sig att han är ”borgmästare” i detta lilla "comunity" vi klivit in i.

Han berättar att hela staden är uppbyggd i ”communitys” och att alla skiljer sig enormt från varandra.

Vi berättar vad vi gör och frågar honom vart han tycker vi ska ta vägen, men vi känner att han vill inte vara den som får oss i någon fara.

Han sa dock att den gatan vi kom ifrån ska man ska passa sig för och att han sa det är farligt för oss att återvända, speciellt med tanke på de vi var ute och gjorde.

Han insisterar på att presentera oss för kvinnan som är präst i församlingen, hon får höra vad vi gör och bjuder in oss i kyrkan.

Hon berättar högt och tydligt för alla som sitter där om oss och vi får applåder och stående ovationer.

Minst sagt en chock och rejäl kontrast från kvarteret vi befann oss i strax innan.

Hon bor intill med sin man och resterande familj och bjuder in oss på en bit mat. Vi följer såklart artigt med, men har inte någon ro i kroppen att slå oss ned. Och dessutom så har vi en beställning med mer mat som väntar på oss.

Vi pratar en stund, blir ordentligt välsignade och sen fortsätter vi ut.

Klockan börjar närma sig sent på kvällen och vi vet inte riktigt vart vi ska gå. Vi stöter på två poliser och ber om råd.

Vi frågar om det finns en möjlighet att någon kanske kan följa med oss till en plats där vi kan göra nytta men inte är säkert för oss att vistas själva.

De följer oss in på polisstationen lite längre bort för att höra med polischefen.

Och vips så hade vi poliseskort! Dessutom med stora vapen man tidigare bara sett på film. Herregud. Känslan av att det är farligt i dessa kvarter var starkare än någonsin. Men jag kände också för första gången att Matteos oro avtog.

Poliserna tog oss till ett fattigt ”comunity” där det fanns många barn. Vi fick hälsa på vad jag tror var ”borgmästaren” där. Och han skulle hjälpa oss med att samla in alla barn som befann sig i krokarna.

Och för första gången sedan vi kom hit så vart det ett mer organiserat utdelande av de vi hade med oss.

Inga vuxna befann sig i kön som ringlade sig runt kvarteret, utan bara otroligt många, hungriga och smutsiga barn.

Poliserna stod hela tiden en bit bort och observerade, på vad jag tror, något de aldrig tidigare sett.

Det kändes tryggt att ha dem där, även fast det hade gjort mer nytta av att ha dem med sig på gatorna vi tidigare hade gått på.

Allt tar slut och Matteo springer iväg och beställer mer. Kön var långt ifrån slut.

Under tiden jag väntar på att Matteo ska komma tillbaka, går jag runt bland alla barnen och tvättar dem med servetterna.

Många utav flickorna fnissar och pratar med varandra, samtidigt som dom granskar mig grundligt när jag går omkring bland dem. Jag tar kort på dem med min mobil och dom tyckte det var otroligt spännande att se resultatet.

Matteo kommer tillbaka och vi mättar samtliga barn som var i omnejd till just detta kvarter och ”comunity”.

När våra påsar var tomma och inga fler barn i kö, så kände vi att det var dags att avsluta.

Över 600 barn hade vi totalt under dagen och kvällen sträckt över en hamburgare till, och vi måste ju sätta stopp någon gång, och med polisernas övertygande ord om att dom tyckte det var för sent för oss att fortsätta. Så vi bestämde oss för att bege oss tillbaka till hotellet.

Väl tillbaka var även vårt wifi. Jag trodde min telefon skulle sprängas i bitar. Totalt 27.760 SEK!

Att så många som engagerat sig och ville vara delaktiga hade jag aldrig i mina drömmars fantasier kunnat gissa!

Och den enorma ära vi känner för förtroendet som folk givit oss är svårt att beskriva.

Men med detta följer såklart också det tunga ansvaret med att förmedla vidare de pengar som är kvar. Och att välja organisation, som vi och alla som varit delaktiga känner sig trygga med. Det har inte varit helt lätt. Men nu har jag bestämt mig och hoppas så klart att alla ska vara nöjda.

Den organisation som står mig närmast hjärtat att skänka vidare pengarna till är "Magdalena Graaf Health Clinic" http://magdalenagraaf.se/kliniken-pa-fillippinerna-har-fyllt-1-ar-och-resan-fortsatter/

Det är en klinik som Magdalena Graaf har byggt upp på Lapu Lapu i Filippinerna. Från att vara en soptipp till att bli en fullgod klinik som erbjuder gratis hälso- och sjukvård, akutvård mödra- och förlossningsvård till fattiga familjer och barnen i slummen. Dom genomför ständigt vaccinationskampanjer mot diverse sjukdomar och är ständigt i behov av mer bidrag för att kunna fortsätta. Det är en organisation jag känner mig trygg med, och som hjälper just barn på Filippinerna.

Hon var ner med hela sin familj för ett par år sedan, vilket var enorm lärdom och erfarenhet för hennes barn. Och att jag och min familj har möjlighet att åka med i framtiden, ser jag fram emot.. Och väldigt spännande då att få se med egna ögon vad pengarna vi skänkt har varit med att bygga upp. Hon har även lovat att hålla mig uppdaterad med bilder osv från kliniken. Och så snart som våra scheman matchar så ska vi ses och checken på 21.560 SEK och alla Era namn kommer att räckas över.

Min största reflektion jag tar med mig ifrån detta äventyr är något jag funderat på. Och det kan med ett par ord beskrivas med Moral, Empati och Medmänsklighet. Något alla som swishade mig visade.

Ibland behöver vi bara öppna ögonen och se vad som sker runt omkring oss, och oftast finns det alltid något vi kan göra.

Litet som stort...

//Becca


Likes

Comments