5 saker jag brukar säga:

- De e gött

- Hon ba..... Han ba....

- Asså, liksom...

- Hörrdu! (suger på att säga folks namn, något jag verkligen måste träna på haha)

- Förfan. (Svär utav ba helvete....... Hehe ;))

5 saker jag brukar tänka:

- "Det här kommer gå fel, och det här, och det där.." (märks det att jag har prestationsångest hehe)

- "Fan vad jag vill bli rik."

- "Måste sluta sitta och glo ner i telefonen/paddan/på tvn osv.."

- "Vill verkligen komma igång med träningen igen, MEN ÄLSKAR GODIS OCH SOFFAN."

- "Ta mig till polishögskolaaaaaan helst igår"

5 saker väldigt få personer vet om mig:

- Att jag var en riktig pojk-flicka när jag var liten. Det vet nog många, men det inte många vet, var att det inte bara var en liten period där jag råkade gilla väldigt maskulina kläder. Utan jag VILLE bokstavligt talat VARA en kille. Jag har tänkt tanken en miljon gånger "tänk om jag är född i fel kropp?" Men näe, jag gillar faktiskt att vara en lady! Dock med maskulin stil. I like!!!

- Vet inte om detta är värsta hemligheten direkt haha.. Men jag är lite sjuk gällande barnfilmer. Ni vet, vanligt folk (hehe) som gillar att titta på film brukar väl kolla på någorlunda normala filmer. Men nej, lilla Rebecca kollar på barnfilmer en gång om dagen. Jag ÄLSKAR barnfilmer och det är avslappning för mig. Det kan vara Disney, det kan vara Astrid Lindgren, aa.....

- Jag var en riktig fiskare när jag var liten. Jag hade eget fiskespö, två stora lådor med massa fiskedrag. Att åka och fiska var höjdpunkten när vi var på Gotland på somrarna. Det var min kära pappa som introducerade det för mig. Nu har jag dock lagt ner det intresset.. Tycker det luktar äckligt.

- Jag har en riktig fobi.. Som faktiskt har växt fram nu när jag blivit äldre. När jag var liten var detta inget problem alls. Det är nämligen att jag är livrädd för spya. Asså bara tanken på det gör att jag vill dö. Det gäller både när jag själv spyr (vilket aldrig händer, vilket jag är glad för. ta i trä....) och när andra spyr. Det är nog värst när andra gör det. Om jag bara ser eller hör det så blir jag helt skakis, börjar kallsvettas och börjar oftast gråta i panik.

- Det finns även en annan sak som växt fram nu när jag blivit äldre. Jag festar aldrig, jag dricker inte, och jag gillar absolut inte att vara i den miljön. Jag har väldigt svårt att förhålla mig och att slappna av och ha kul när jag är på en bar, på en nattklubb eller på en fest. Jag försöker och försöker, men jag har gett upp det där nu. Varför ska jag utsätta mig för något som jag känner mig väldigt obekväm i?

5 saker jag älskar att göra:

- Som tidigare nämnt: titta på film.

- Vara med vänner.

- Grilla på sommaren.

- Åka till Gotland.

- Kramas med dom jag tycker om.

5 saker jag vill ska hända innan året är slut:

- Börja plugga.

- Köpa en bra dator.

- Spara så mycket pengar jag kan.

- Komma igång med mitt grymma nya extra-jobb jag fått!

- Att jag ska ha kommit igång ordentligt med träningen.

5 saker jag beställer utomlands:

- Gröna oliver.

- Kall Cola med is i.

- Vi som oftast åker till Spanien och äter tapas: på tapasbordet bara MÅSTE jag ha stekta tigerräkor i vitlök.

- Pommes med majonnäs.

- FRUKTER!

5 saker jag saknar i min garderob:

- En oversized svart Levi's jeansjacka.

- Nät-strumpbyxor.

- En Teddy-bear jacka att ha på hösten/vintern.

- Klassiska rutiga Vans.

- En riktigt najs suit, alltså ett set. Helst i någon pang-färg!!

5 saker som doftar underbart:

- Sommar.

- Utomlands.

- Tvättstuga.

- Mammas fuktkräm.

- Pappas rakvatten.

5 saker jag vill bli bättre på:

- Dra ner på shoppingen.

- Att ta hand om mitt hår bättre (tvättar alldeles för ofta).

- Att inte ta ut ilska eller ledsamhet på någon nära.

- Fota.

- Att tänka mer på mig och mitt mående och inte göra nåt bara för att någon annan vill!

5 saker jag skrattar åt:

- Parlamentet.

- Barnen på jobbet, dom säger så roliga saker! (Eller man skrattar ju med dom såklart).

- Min mamma och pappa.

- Åt mina otroligt roliga vänner och Niklas. Dom är verkligen knäppa hahah.

- Friends.

5 saker som gör mig till mig:

- Att jag bjussar på mig själv.

- Att jag vågar ta plats.

- Att jag skrattar mycket!

- Att jag har humor.

- Att jag bryr mig satans mycket om mina nära och kära.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Fotbollen.

Det var liksom en del av mig och en mycket viktig del i mitt liv. På fotbollsplanen kunde jag andas. Jag kände att jag gjorde något jag var riktigt bra på. Att jag valde att lägga fotbollsskorna på hyllan är nog det jag ångrar mest i livet.

Jag körde på för hårt. Spelade fotboll sju dagar i veckan, flera gånger om dagen. Jag ångrar även att jag inte bytte lag tidigare. Fick två fantastiska erbjudanden, fick två helt grymma förfrågningar från två otroligt bra lag. Att jag inte valde nåt av dom lagen och faktiskt gick vidare var nog det mest korkade jag kunde göra. För om jag hade valt att gå vidare, så hade jag kommit längre, jag hade haft roligare.

Det är lätt att vara efterklok.

Likes

Comments

Min alldeles perfekta skinnjacka som jag hittade i en second hand butik på söder för några dagar sen. Den är helt seriöst PERFEKT.

På nåt sätt så känns det konstigt att bara prata om helt vanliga, vardagliga saker och gå till jobbet på morgonen efter det som hände igår. Men samtidigt, vi får inte sluta leva eller helt avbryta vår vardag pga detta. Det är exakt det dom vill och det ska dom inte få. Vi ska ta tillbaka Stockholm och visa att vi inte viker oss.

Imorse ringde klockan vid 7.00 och det var bara att kliva upp för att jobba till klockan 16. När jag vaknade så kändes det ungefär som att vakna upp från en riktigt ordentlig fylla... på nyårsdagen typ. Man vaknade och undrade vad fan det var som hände igår egentligen och det tog en stund innan man insåg vad det är som hänt och vart vi står. Det har känts väldigt dystert och tyst i Stockholm idag. Men inne vid Drottninggatan har det varit fullt hus, alla som vill lämna rosor för att hedra offren och för att hylla blåljuspersonalen.

Likes

Comments

Wow, hörrni..
Vad ska man säga ens?
Man har ju hört hur folk sagt att det bara är en fråga om när detta skulle ske. Men det kommer ändå som en jävla käftsmäll. Saker som dessa händer varje dag runt om i världen, man läser om det varje dag. Nu är det plötsligt här, i vårt Stockholm.

Jag är på jobbet när jag får nyheten. Folk börjar ringa som dårar och får massa sms från nära och kära som skriver Är du okej? Jag förstod ingenting. Varför skriver folk det till mig? Går in och kollar Aftonbladet och möts av bilden på Åhlenshuset. Helt sjukt. Helt, helt, helt sjukt. Jag hade två nära kompisar som var inne i stan och var i närheten, som faktiskt möts av människor som springer och skriker. Är så tacksam att dom var där några minuter för tidigt/för sent. Och jag tänker självklart på dom som faktiskt dog och blev skadade, samt deras anhöriga. Världen är bra ful...

Men samtidigt så är världen så FIN. Kolla bara igår och även idag, hur vi blir enade och hjälps åt och tar hand om varandra. Big fucking up till alla som var på plats och försökte lugna ner situationen och rädda så mycket som gick att rädda. Poliser, brandmän, ambulanser. NI ÄR MINA IDOLER. Men några som också ska ha helt otroligt mycket cred är alla som öppnade upp sina hem, kontor, skolor och butiker för dom som var fast och inte kunde ta sig hem, eller som bara var i chock. När man tänker på dessa saker så känner man ju ändå en värme och känner någorlunda hopp iallafall! Riktigt bra jobbat folket!

Likes

Comments

Försöker efter mina deppigheter igår skaka om mig själv lite och ge mig själv en spark i röven. Idag gick jag upp tidigt, varit ute på en långpromenad, gjort en lista på saker jag ska göra VARJE dag när jag inte har något att göra så att jag känner att jag utnyttjar alla dagar.
När man endast är vikarie på två jobb så är man inte garanterad jobb varje dag..

Det är klart jag vill ha ett ordentligt arbete med ett ordentligt schema. Där jag vet att jag får en stadig inkomst varje månad. Men det är väldigt svårt att få ett fast jobb inom det jag vill jobba med, när man inte har en utbildning. Jag har ju inte pluggat sen gymnasiet.

Jag har ju fortfarande mitt mål, mitt drömjobb! Det är fortfarande det jag strävar efter. Men jag är väl medveten om att det kan ta ett par år. Och det stoppar mig från att kunna köpa lägenhet, bara en sån sak.. Det känns som jag fortfarande är 14 år liksom. Jag känner att jag vill kunna skaffa mig ett eget liv snart. Men det ser ut som det är väldigt långt bort.

Ja, ni fattar.. Mycket som snurrar runt. Trots mitt försök idag att bli av med trycket över bröstet så ligger det ändå kvar där och gnager. Jag blir också väääääldigt konstig, känslig, fundersam, orolig och så vidare när jag har ett nytt jobb. Det är mycket som ska in, jag vill prestera till hundra procent och lära mig allt på en gång. Det tar med andra ord några veckor innan jag "landar" i ett nytt jobb. Mina kollegor har försökt förklara att det inte är någon som förväntar sig att jag ska kunna allt på en gång, men jag lider av prestationsångest tyvärr och då går sån pepp in genom det ena och ut genom det andra. Vilket är synd, då jag tycker det här jobbet är otroligt kul! Men det försvinner lite mitt i grytan som består av prestationsångest och massa andra jobbiga känslor.

Men jag ska efter idag verkligen försöka se saker och ting positivt. Vissa skulle dö för ett arbete, som sökt i flera år. Jag måste se glaset halvfullt, inte halvtomt som mamma jämt säger.

Likes

Comments

...är bara förnamnet.
Är så sinnessjukt omotiverad just nu. Har en sån period där allt bara känns.. tråkigt? Tomt? Känns verkligen som jag står och stampar på samma ställe som när jag var 14 år gammal typ? Det känns inte som jag varken blir mer vuxen eller går framåt i livet liksom. Samtidigt så är det ju mitt egna fel att jag inte bara tar tag i problemet? GÖR nånting med dagen. Men det gör jag inte. Jag har verkligen noll motivation till det. Vill bara bädda ner mig i sängen och sova tills det är dags för resor och roligheter, och sen repetera. Jag kan väl inte vara helt ensam med detta?

Fan asså, det var gött att vara barn ändå.

Likes

Comments

Hej guys. Ja, min "start" med denna bloggen har inte varit sådär jättebra. Var på min semester på Gotland, som var helt underbar och som var hjärtskärande att lämna efter tre veckor. Jobbade i några dagar, åkte ungefär en vecka senare till Mallorca med min kärlek. Vilket också var helt underbart. Kom hem, jobbade heltid + helg.

Under den här veckan som var, så jobbade jag som en tok, sov helt otroligt dåligt på nätterna och var bara allmänt seg efter semestern. En dag stod jag och några kollegor och pratade om min allra största dröm. Att komma in på polishögskolan och bli polis.

Jag kan inte förklara med ord hur mycket jag vill detta. Jag har velat det här sen jag var femton år gammal. Jag sökte in i våras och fick väldigt snabbt information om att man blir inkallad till prövning i augusti, OM man nu blir inkallad. Vilket jag verkligen inte trodde att jag skulle bli. Och jag sa det till mina kollegor nu i veckan, att jag trodde att dom inte var intresserade av mig.

När jag kommer hem från jobbet exakt den dagen ligger kuvertet på min säng. Vågade knappt öppna. Men där stod det att jag ska in på prövningarna.

Slogs av ALLA möjliga känslor. Det var lycka, det var rädsla. Jag visste inte riktigt om jag ville skratta eller gråta. För det var så SJUKT för mig. Plötsligt så har jag foten inne? Plötsligt så har jag en chans att faktiskt ta mig dit. Och det gjorde mig så himla, himla rädd. För jag har ju inte velat något annat under hela min tonår.

Jag personligen tror att jag kan bli en bra polis. Det är klart jag inte kommer glida in på prövningarna och vara någon dom bara säger självklart ja till. Jag har mina brister, jag har mina svagheter som vem som helst. Men jag tror att jag kan träna mig till att bli en bra polis.

Men vad händer om dom inte tycker det? Vad ska jag göra då? Nu får jag känna en liten skvätt av vad i princip 99% av alla mina vänner känner, VAD SKA JAG GÖRA MED MITT LIV DÅ? Dom flesta jag känner har ingen aning. Jag har ju faktiskt en plan. Men vad fasiken händer om det visar sig att jag har haft fel i alla dessa år? Jag har också lite halvpanik eftersom jag känner mig så otroligt oförberedd på prövningen, den fysiska framförallt. Mentalt har jag aldrig varit mer taggad och redo.

Så hela veckan har jag varit ett känslomässigt vrak. Jag har gråtit, jag har varit så glad över detta att jag vill spricka och jag har varit så rädd att jag velat hoppa ur. Men jag har aldrig heller känt mig så motiverad till något och varit så otroligt taggad på nånting förut.

Likes

Comments