Header

Vissa missbrukar alkohol. Vissa ser sitt blod rinna längst handlederna. Vissa har sex fast dem inte vill. Vissa byter musikstil. Vissa slutar äta.

Allt är ett förändrat beteende. En ny bana i hjärnan. En revolution, ett test, en utmaning. Alla tvingas anta utmaningen. Utmaningen kan var lättare eller tuffare. Men när man kommer ut på andra sidan är man alltid en vinnare. Alltid.

Min utmaning blev synen på min kropp. Synen på mitt sätt att äta, träna. Synen på mitt sätt att leva. Ett kontrollbehov så starkt att jag inte kunde se hur jag någonsin skulle kunna leva utan den. Övertygad om att mina revben och tight gap var mitt allt, hela mitt liv. Det som gav mig en plats i samhället. Det som gjorde mig till mig.

Jag kommer ihåg första besöket hos ätstörningsteamet. De berättade att jag var tvungen att gå upp i vikt, jag vägde såpass lite att det var farligt. Jag bröt ihop. Inte för att det var farligt utan för att jag var tvungen att gå upp i vikt. Det var som dem slet livet ur mina händer.

Så många kvällar därefter som jag har legat och gråtit. Jag minns framförallt när jag och mamma grät tillsammans. Hon snyftade att jag höll på att tyna bort, att jag var påväg att dö ifrån henne. (det ska tilläggas att läget inte var så allvarligt, men jag kan idag förstå en moders rädsla när hon ser sitt barn i ett avvikande och allvarligt beteende) Jag sov inte många timmar den natten. Jag slets mellan ätstörningens grepp, "bli sjukare, ät mindre, rör på dig" och smärtan att se min familj lida. Den natten bestämde jag mig: Jag har fått så extremt mycket av min familj, allt jag någonsin kunnat önska har dem gett mig. Det är helt enkelt orimligt att det är detta jag ger tillbaka. Jag måste bli frisk. För deras skull.

Tyvärr är det inte så enkelt. Det kostade många tårar, kvällar av total ångest, känslor så starka att de knappt rymdes i kroppen. Men idag, 3 månader senare är jag SÅ JÄVLA GLAD att jag tog mig över tröskeln. Eller muren rättare sagt. Det är jobbigt, tar lång tid och mycket energi och man får flera skrubbsår på vägen. Men när man är på andra sidan muren är det så skönt.

När man är sjuk lever man i full förnekelse. Man ljuger så att man tror sig själv. Och det är rädslan att bli frisk som väger starkast. Rädslan att förlora kontroll, få större lår, rädslan att bli normal. På mig bet inget. Listor på faror och följder av undervikt rörde inte mig. Det enda som kom in någonstans var vetskapen om vad jag utsatte mina nära och kära för. Såhär i efterhand är jag så glad att jag inte lät det gå längre. Jag blev diagnostiserad med en ätstörning, inget mer. Inget kräks, träningshets eller direkt svält. Endast en störd syn på kaloriintag och kaloriförbrukning. Enkelt. Men så svårt. Det har varit tillräckligt tufft. Att låta det gå längre hade bara inneburit en ännu tuffare resa.

Idag är jag motiverad, inte det minsta rädd att gå upp i vikt. Jag har börjat se livet på ett nytt sätt. Det var helt omöjligt innan. Det är svårt att beskriva men jag kan verkligen se det svart på vitt.

Till dig som är nere, i det djupa mörka träsket. Jag vet att detta inlägget inte kommer förändra dig. Jag vet att sjuksköterskornas snack om faror inte biter på dig. Jag vet att du är livrädd. Jag vet att du vill fortsätta vara sjuk. Men det är verkligen inte värt det. Och även fast muren är skrämmande hög så kommer du alltid att komma starkare ut på andra sidan. Även fast det känns omöjligt att tänka idag så är det så, du kommer se tillbaka på denna dagen och tänka "fyfan vad hemskt det var".

Jag vill också tipsa om en film som finns på SVT nu. Min lilla syster heter den. Lägg de 90 minuterna av ditt liv åt att kolla på den. Tack.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Just nu sitter vi i lastbilen påväg hem från Göteborg och mätningen. Vi beräknar att vara hemma någon gång i natt.
Här i baksätet där jag breder ut mina ben under täcket och med en kudde i ryggen känns det trots allt ganska bra. Han blev häst, retliga 150 cm.. Men någonstans känns det rätt. Att ödet fick bestämma detta. Vi gjorde allt vi kunde, men Julius är helt enkelt storhäst i miniminiformat. Trots att vi försökte gick det inte, det måste ju finnas en anledning. Det var inte menat att det skulle bli vi isåfall.

Men jag är glad för denna tiden! Lärorikt. Det jag främst har lärt mig är att bara för man har en duktig häst innebär inte det att allt är enkelt och kul. Tvärtom har det varit svårt att ställa om och börja rida på ett nytt sätt. Men vilken fantastisk häst han är!

Redan imorgon kör vi honom tillbaka till Danmark och sen är tanken att han ska vidare ut i Europa. En riktigt traveller är han! Jag önskar Julius så mycket lycka till i framtiden! En häst med så mycket kvaliteér. Och jag är så glad att vi fick förtroendet att ha honom under dessa veckorna. Definitivt en häst jag kommer minnas med ett leende på läpparna.

Tack!❤️

Likes

Comments

Nu är han här, Julius. Men innan jag skriver mer vill jag bara klarlägga en sak. Vi har inte köpt honom, inte än iallafall. Vi ska nämligen slutmäta honom innan köpet. Vi vill inte riskera att köpa en liten häst. Därför kommer jag nu låna honom i Augusti tills vi har mätt honom.

Men vem är han då? Hur hittade vi honom? Julius, Isse, Usse, Ussi (försöker febrilt att komma på ett vettigt smeknamn)

Jo han är en 8 årig valack, från Danmark. Vi åkte till Danmark för att prova en annan ponny, en jättefin lite äldre herre med b.l.a EM meriter och mästerskapsmedaljer. Men vi klickade verkligen inte. Han passade inte alls mig.

"Vi har en annan om ni vill prova?" Jag tackade ja till förslaget. Kan inte påstå att jag hade så jättehöga förväntningar. Men när ägaren red tändes ändå en liten låga inom mig. När jag 20 minuter senare hade ridit runt lite, red jag fram till pappa och ägarna och sa: WOW, WHAT A HORSE!

Självklart fick jag testa att hoppa också, det kändes lätt men ändå kraftfullt. Han var otroligt lugn och snäll men hade ändå power i sprången. Även att hoppa smalhinder var lätt, jag behövde inte ens rama in honom, han visste precis vart han skulle.

Han var sådär lagom, men ändå med extra allt. Provade att galoppera på en skogsväg (japp, det fanns tydligen skog i Danmark) och gasade lite extra på hemvägen. Återigen, snäll, kontrollerbar men powerful!

Det är en trots sin ålder rutinerad kille. Bland annat vann NM 2016. Men det är inte meriterna som är mest lockande. Det är hans attityd och personlighet. Något som passade mig perfekt. Efter Beauty var hela familjen överrens om att vi gärna ville ha en gosig och snäll valack.

Nåja, ingenting är säkert. Innan han är slutmätt kan jag inte garantera att vi köper honom. Vår framtid ligger i ödets händer. Det finns inget vi kan göra, blir han ponny blir han ponny, blir han häst blir han häst. Ni kan tro att jag är nervös...😬✊🏽


Likes

Comments

(Söndag)

Tidig morgon i stallet, det var fantastiskt. Lugnt, stilla.

Åkte tillbaks på eftermiddagen för att ge andra dagsdosen droppar. Det var tungt. Både jag och mamma lullade mest runt. Planlöst, vemodiga, frånvarande.

Fick hålla mig från att gråta när jag för sista gången fyllde alla mathinkar.

Gick en lång promenad med Beauty. Alla jobbiga känslor lossnade under turen, men kom tillbaka lika snabbt som vi var hemma i stallet igen. Men skönt med promenaden, återigen kändes allt som vanligt. Härligt. Men så fort jag satte mig i bilen kom tårarna. De rann och rann.

Kvällen kröp sig på. Jag och mamma satt tillsammans i soffan och snyftade. Åkte till Ica och köpte lite godis. Jag äter aldrig godis eller socker, men tacka gudarna för sötsaker ibland! Vi kom lite gladare till stallet, dagens sista droppar skulle ges. När vi kom möttes vi av en sömnig Beauty som låg ner i sin box och vilade. Jag gick in till henne. Vi myste. Aldrig någonsin har vi haft en sånhär stund ihop. Jag var som förtrollad. Hon har aldrig släppt mig så nära. Inte på det sättet hon gjorde då.
Glada och tacksamma åkte jag och mamma hem. Jag var så glad över de minuterna av bara gos som vi fick.

Nöjd tänkte jag: Vad har vi INTE gjort nu? Vi har varit med om så mycket tillsammans. Så många saker, upplevelser och erfarenheter. Dessa åren har varit helt fantastiska.❤

Likes

Comments

Beautys sista resa

Igår var en bra dag, jag grät ingenting. Jag var bara glad och tacksam. Jag var i stallet 2 gånger. Båda gångerna var lika härliga. Allt är så avslappnat. Det finns inte längre något som heter rätt eller fel eller prestation. Allt jag gör med Beauty är roligt. Jag som under hela vår tid tillsammans ständigt kämpat med att hon inte skulle tigga i stallgången ger nu henne godisbit efter godisbit, tror ni hon tigger? Yeess. Gör det något? Noopee! Ja, hur avslappnat och härligt som helst.

Igår skulle jag och Helena rida ut. Gräset är superhögt och det är helt omöjligt att hindra hästarna från att äta. Dock trillade Helena av och vi fick stanna en stund. Det betydde fikapaus för hästarna. Kan ni gissa hur lycklig Beauty såg ut?😝

Jag får hoppas på att denna lördagen blir lika bra. Allt är så mycket skönare när man är glad!❤

Tycker denna är lite cool, hoppar i himmeln😎❤

Likes

Comments

Beautys sista resa

Först och främst tack! Ni var jättefina igår. Så fina kommentarer och reaktioner. Det värmer i hjärtat. Det var tydligen många som hade blivit berörda och gråtit en skvätt av inlägget. Det var ju meningen att beröra, trycka lite på det som är jobbigt. Så det var härligt att inlägget fick dem reaktionerna.

Jag vill att ni ska få vara med på den här resan. Jag hade velat läsa en blogg som berör detta, och jag har tyvärr inte hittat så många. Men min tanke är att du ska kunna läsa dessa inlägg när du en dag står i samma sits som jag gör nu. För det kommer hända. Alla liv har ett slut, hästar lever inte lika länge som människor. Det är bara att acceptera.

Nu till hur det känns för tillfället. För hjärnan går igenom många stadier under en sådan här process. Jag bestämde mig igår för att inte vara ledsen i stallet. Det finns ingen anledning att gå där och snyfta. Jag ska bara njuta och älska dessa sista dagarna. Ida fotade massor av bilder på mig och Beautan, hon var sämst på att stå still haha. Vi behöll hennes kissfläckar, är det något som verkligen symboliserar ​Béauty​ så är det kissfläckar! Hon hatar att vara ren! 

Jag var glad när jag kom hem. Allt kändes som vanligt. Dock fick jag ett gråtanfall på kvällen, satt i mammas knä och så grät vi tillsammans. Pratade om hur det kommer att vara på tisdag. Hon kommer att tas bort på gården med trotjänaravlivning. Ingen av oss som ville göra det på klinik, än mindre köra hem med en tom transport. 

När jag vaknade imorse var jag glad igen. Är fortfarande glad, kommer emellanåt in i mood där jag känner att allt är så rätt. Och jag är noga med att tillåta mig själv att vara glad. Hela processen kommer bli så mycket lättare om jag drar lite på mungiporna. Ler, ler åt min ponny och ler åt de nästan två och ett halvt år som vi fick. 

​Såklart kommer det vågor med sorg också​, men då är det bara att gråta. Gråta till tårarna är slut, sen känns det bättre igen. 

Man kan säga att mitt psyke är som svensk sommar. Ena minuten är det strålande sol, inte ett moln på himmeln. Andra sekunden är det totalt ösregn och åska. Men det får vara på det sättet. Detta är väl mitt sätt att förbereda mig. Bearbeta och försöka förstå vad det egentligen är som kommer att hända på tisdag. 


Vi hörs senare! Puss!

Likes

Comments

Vi har kommit till den punkten där vi har fått ta ett beslut. Det var inte svårt. Jag har haft samma känsla under en lång period nu. Vi kan se slutet.

Igår efter ytterligare ett veterinärbesök pratade jag och mamma. "Vi måste vara helt ärliga nu" konstaterade vi båda. Det går inte att blunda för sanningen. Att få en häst som under 1 års tid har haft ryggproblem, och nu lider av en kronisk sjukdom i ena ögat som har risk för spridning till det andra att bli frisk, gå och sälja och leva vidare utan problem.. Ja, ni hör ju själva. Ingen kalaskombo direkt. Risken är bara att hon tillslut hade hamnat i fel händer och ändå behövts tas bort. Nej, det får inte hända.

Jag är skyldig Beauty ett vackert, fint, tryggt slut på livet. Hon har gett mig så mycket. Hon har lärt mig allt hon kunde, allt ifrån hästbeteende, ridning, sits och mig själv.

Jag har gråtit, hela natten, i skolan, på toaletten, överallt. Men någonstans bakom tårarna kan jag le. Det är ju så fint egentligen. Jag ska få äran att hålla min fantastiska häst i hoven när hon lämnar oss. Jag kommer jag sakna henne, men redan för ett halvår sedan kunde jag inse att jag aldrig kunde få tillbaka det vi haft. Individen Beauty försvann ju då, kanske till och med redan i september. Tiden efter har det mest varit en ständig oro. Oro och hjälplöshet, vad är det som har stört henne? Vart är min gamla Beauty?

Och jag vet att det inte är slut här. Jag lever vidare. Och Beauty också. Inuti mitt hjärta kommer hon alltid galoppera runt. Ända skillnaden är att vi slipper oron. Och jag vet att jag aldrig kommer ångra mig. Det har aldrig känts så rätt som det gör nu. Vi har fått en tid på tisdag. Dagarna fram till dess ska vi bara umgås och ha kul. Hon får göra vad hon vill, det viktiga är att hon mår så bra som hon bara kan.

..Usch nu rinner tårarna igen..


Tack för allt min fina, älskade Tynagh Beauty. Tänk att det var dina ögon som fick mig att falla för dig, den där vinterdagen i decemeber. Tänk att det är dina ögon som nu skiljer oss åt. Tack för allt du har gett mig, tack för alla minnen jag har fått uppleva tillsammans med dig. Du kommer alltid vara min silverponny som är guld värd.

Likes

Comments

Det är väl lika bra att dra hela historian, en gång till. Det får bli en kortfattad version av allt som har hänt sedan sist.

Beautys öga svullnade under påsklovet, veterinär tillkallades och vi behandlade. Inget mer än så.

Jag rider som vanligt, allt är som vanligt, är hos en massör. Konstaterar att dressyrsadel behövs stoppas om och att jag är sne och ska gå till kiropraktor.

En jätteduktig tjej kommer för att börja ta tag i letande efter hoppsadel. Tillslut blir det en lippo Allegria. Dressyrsadeln åker på omstoppning och jag får min rygg fixad.
Beauty går jättebra, i 2 dagar. 2 DAGAR?!?
Fredag, lördag. Dröm!

Söndag: kommer till stallet. Ser fram emot att rida, hon är så fin!
Men Nepp. I hagen möts jag av en häst med hängande huvud och ett öga som är helt igensvullet. Ingen ridning.

Veterinären kommer, kan inte se vad det är som har hänt. Vi skickas vidare till Hbg djursjukhus.

Anländer till Hbg på onsdagen. Ögat är inte svullet, trycket är inte farligt högt, det ända som syns är ett sträck i ögat. Beauty ska undersökas närmare och får stanna en natt. (Tack och lov gratis.) Hon undersöks på torsdagen, allt verkar okej. Pappar lyckas klanta sig när han lastar ut henne. Hon verkar dock oskadd.

Lätt ridning utan större ansträngning följer. En aning pigg Beauty eftersom att hon står inne i en mörk box för att undvika smärta i ögat.

I onsdags, återbesök. Kommer en aning sent in i undersökningsrummet. Det här verkar inte bra. Trycket är tydligen högt, de hade visst glömt att berätta den detaljen förra gången. Roligt. Nej.
Det är dock inget farligt, förhoppningsvis.
Men som att vi inte skulle ha nog mycket otur. Påväg in på undersökning lyckades Beauty få ett sår på benet. Inget stort, men jag får ändå avstå från ridning i några dagar.

Igår blev det en promenad genom den ljumma sommarkvällen. Beauty skötte sig utmärkt, hon är väldigt tacksam att promenera med, så snäll.

Så mitt uppe i det lilla kaos som råder så fick vi båda en lugn stund tillsammans. Och efter promenaden kändes allt mycket bättre.
Vi får fortsätta på samma visa idag igen.❤

Beautan i en box på Helsingborg, det gick nog ingen nöd på henne, hon fick sova mittemot en riktig snygging!

Häromveckan hade hon massor av överskottsenergi och rusade runt i hagen i 10 min! Det fastnade lite smuts där sadeln hade legat😜

Likes

Comments

SÅ HIMLA SKÖNT! Bara 2 lektioner idag, så jag slutade 11. Och för att riktigt njuta av dagen åkte jag, Hilma och Moa in till Lund för att käka lunch och handla lite. Men herregud vad svårt det är att vara lantis i stan haha! Har ju noll koll på läget😂

Nu sitter jag iallafall på bussen påväg till stallet, dock inte överpeppad. Det var ingen hit att rida igår precis.. jag var sjuk typ (?) var såå himla trött, matt i hela kroppen, helt blek i ansiktet och frös så jag skakade. Dumt nog bestämde jag mig för att rida ändå. Dumt beslut. Rid inte ett sto när du inte är på topp, det är ett starkt tips!😉 nåväl, 20 minuter red jag iallafall. Men idag känner jag inte heller för att sitta och harva i ridhuset, så det får bli en runda ut istället.

Imorgon är det träning så det passar kanske bra med en lugn dag idag? Jag har bestämt att jag ska slappa hela helgen så då finns det mer energi över till att prestera bra på ridpasset.

Hejdå sålänge!❤️❤️

Flyyyying horsie🐴🐴

Likes

Comments

Ajabaja, jag skulle ju inte rida förrens onsdag eller torsdag.. Meen nu blev det inte så! Jag red igår. Hade noll förväntningar. Förväntade mig ett lite segt pass, sådär halvkul. Men jag hade fel!
Beauty bjöd på ett finfint pass! Inte felfritt men väldigt mycket bättre än förväntat.
Hon var inte helt igång med bakbenen i början vilket jag löste med tempoväxlingar. Galopp till skritt, skritt till galopp.
Den övningen löser alla problem! Så fort jag känner att hon hänger sig lite i bettet så tar jag till tempoväxlingar - vips så kommer bakbenen igång och då kommer hästen automatiskt inte hänga det minsta på bettet!
Och jag vet att tempoväxlingar ibland är en övning som man drar sig lite för att göra. Men när de sitter så är de så roliga och löser så många problem!

Lycka till på dagens träningar och övriga ridpass!❤️

Likes

Comments