View tracker



Det finns många saker jag stör mig på, men vissa är värda att ta upp. Här nedan listar jag några viktiga saker vissa tror de har rätt att göra.


Höja större tjejer genom att sänka de mindre

Sånt här ser jag överallt på internet och det irriterar mig enormt. Oftast är det större tjejer som höjer sig själva genom att trycka ner de mindre. Inlägg, citat och bilder är fylld med peppande ord så som "du är vacker precis som du är", "var stolt över din kropp" osv. Men dessa inlägg avslutas ofta med "Män vill ha kött, inte ben", "Det är sexigare att ha något att ta i" och "Att ha kurvor är vackert, inte att vara platt". Jag fattar att samhället är format till att tycka större personer är fula, äcklig och mindre är snygga, sexiga och heta. Jag fattar att ni vill att de större tjejerna ska få mer creed för sina kroppar, att få höra hur fina, sexiga och snygga de är. Men det kan man inte göra genom att trycka ner de mindre. Så en gång för alla, alla kroppar är fina, stora, små, långa, korta, knubbiga, smala, kurviga och platta.


Inte acceptera andras musiksmak

Folk som inte kan acceptera andras musiksmak. Man får självklart tycka en artis är dålig, men du behöver inte säga hur jävla dålig den är inför andra. Ingen bryr sig vilka du tycker är dåliga, så varför ens hålla på och hata. Ja kritik är okej, inte hat. Kommer ihåg förut när jag gick på högstadiet, en tjej i klassen satt och berättade hur mycket bättre hennes favoritband var än mitt. Vad ska man ens svara på det? Okej? Jag har inte sagt att mitt favoritband, eller min favoritartist eller musiksmak för den delen är bättre än dina. Så varför göra det till en diskussion? Lika de här kommentarerna om att "Öööööh han är fan gay". Jaha? Vad gör det då, vad han nu än tänder på kommer jag fortfarande gilla hans musik. Jag gillar ju inte en artist bara för hans sexuella läggning, så varför ska jag bli upprörd över att du påstår att han är homosexuell?


Att vara normal är tråkigt, att sticka ut är vågat

Sista saken jag stör mig mycket på är hur mycket folk pratar om att de är "onormala" genom att sticka ut på något sätt från mängden. "Det är så tråkigt att alla ser lika dana ut". Jag förstår att vissa människor inte våga vara den "onormala" och stannar kvar i det alla andra gör. Och det är tufft att då våga följa sin väg. Men vi som klassas i denna "Normala" klassen/gruppen då? Om vi trivs med att se ut som de flesta, låt oss. Dra inte ert snack om att det är tråkigt att vara lika som de andra. Bara för att du kanske tycker det så betyder det inte att jag tycker det.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

"Jag ska döda alla här, jag ska hämta pistoler och skjuta ner varenda en i salen här"

Jag minns mitt första besök hos soc som om det vore igår. Jag sitter i väntsalen, det är inte många här. En mörk kvinna sitter på en bänk medan hennes barn leker nedanför. Det sitter också en kille i gråa mjukisbyxor på en bänk i rummet. Två unga tjejer står vid receptionen och pratar med receptionisten. Det är massor av dörren runt om i rummet, en dörr öppnas och ut kommer en kille. Han lutar sig mot väggen och gråter. De två tjejerna ska precis lämna salen när killen skriker till dem. "Tjejer!!! Får jag gråta med er?!" Tjejerna svarar inte utan fortsätter att gå. Killen är påverkad av någonting, vad vet jag inte. Men hans ögon är stora och svarta, han vinglar också när han går. Jag möter kvinnan med barnets blick. Hon ser lika rädd och förvånad ut som jag. Killen med de gråa mjukisbyxorna frågar hur det är med han, då skriker den ledsna killen "Jag ska hämta pistoler och skjuta ner varenda en i salen här" Sen springer han ut ur dörren och försvinner. Ingen säger något, inte ens tanten i receptionen. 

Likes

Comments

View tracker


Dessa snygga trosor klickade jag hem för ett tag sen. De kommer ifrån UF företaget MyPart som säljer trosor där 20% av vinsten går till PLAN International Sverige och deras kamp mot könsstympning. Vill ni införskaffande sköna och snygga trosor och samtidigt göra något bra?

Deras hemsida hittar ni här: http://mypartuf.se/butik/


Likes

Comments


Jag heter Klara och jag blev nyss 18 år. Jag har precis fått börja äga mitt liv. I några år av mitt liv har jag fått stå ut med psykisk misshandel som socialen fint kallar det. Jag har fått höra saker som inget barn ska behöva höra. Jag har blivit kallad saker ett barn inte ska behöva bli kallad för. Jag har inte fått göra vissa saker som jag velat, och när jag gjort dem har det blivit hus i helvetet. Egna åsikter inom politiken fick jag inte ha. Jag skulle dyrka alkoholen och hata alla med ett annat ursprung än mig, annars var jag inte välkommen. Att få vara kär i vem jag ville fick jag inte heller. Jag var en marionettdocka som min pappa styrde. Jag hängde i trådar som han höll i.

Jag har sedan liten lärt mig att överleva. Och att överleva var att inte visa mina känslor, för om jag gjorde det visade jag att jag tog åt mig. Jag höll allt inne och ibland brast det. Jag började plugga väldigt mycket, fick upp betygen till höga nivåer och sov ca 4 h per natt. Jag blev tillslut deprimerad och började att skära mig för att ta bort den smärtan som jag dagligen hade inom mig. Jag minns att min mamma höll om mig medan vi båda grät tillsammans i min säng. Ibland fick hon plåstra om mina sår och ibland fick hon sova med mig. Jag ropade efter hjälp som de flesta avisade. Kuratorer gav mig tips på saker jag kunde göra för att slippa vara hemma. De gav mig tips på hur jag kunde göra för att undvika att höra alla orden. Jag skickades runt mellan olika folk som alla sa att de inte kunde hjälpa mig. Till slut efter nått års kämpande hamnade jag äntligen på BUP. Jag fick diagnoser och började knapra mediciner. Efter ca 1 år av samtalsterapi så gjorde jag och min psykolog en orosanmälan till soc över min hemsituation. Anmälan lades på en hög på socialens kontor. Jag ställdes även i kö för en grupp med barn som lever med föräldrar med missbruk. Jag fick vänta från Augusti till Februari innan jag fick hjälp via den gruppen. Ursäkten var att det inte fanns tillräckligt med barn som behövde hjälp. Min soc tant som jag sedan fick träffa hade kort hår och tuggade alltid tuggummi. Hon sa att jag inte skulle behöva ha det såhär hemma samtidigt som hon frågade vad jag ville att hon skulle göra åt det. Jag sa att jag inte visste. För det gjorde jag inte. 

Tiden gick och allt blev bättre. Min pappa är idag nykter och det finns ingen människa som jag är mer stolt över. Han är äntligen den människan som han egentligen är. Mina föräldrar älskar jag mest av allt och jag är så stolt över dem båda. 

Samtidigt som det är skönt att inte vara kontrollerad längre så är det väldigt läskigt. Det är ovant att visa mina känslor och jag känner mig alltid obekväm med att visa dem. Jag knaprar fortfarande tabletter och har mardrömmar på nätterna. I 
drömmarna springer jag, det är något som jagar mig men vad vet jag inte. Jag ramlar och skriker på hjälp till de människorna som är framför mig. Alla vänder sig om, ser mig liggandes på marken men väljer att titta bort och fortsätta gå bort från mig. Där ligger jag och skriker efter hjälp, helt hjälplös. Det är väldigt läskigt när jag blir ledsen, jag börjar alltid hyperventilera vilket resulterar i att jag får panikattacker. Jag tror alltid att jag ska dö och för att påskynda processen försöker jag att göra olika saker som jag sedan ångrar väldigt mycket. Jag har svårt att kommunicera via tal och jag har svårt att visa mina känslor. Det är något som jag sakta men säkert tränar på. 

Jag heter Klara, jag är äntligen fri men vilse. 

Likes

Comments