Att vara i en speciell fas i livet när, allting bara blir fel. Känslorna är nästan alltid avstängda, förutom just den där sekunden när det passar som minst. Då blir minsta lilla motgång din undergång. Att på riktigt sitta där och känna hur hopplösheten springer rätt in i dig, på mindre än en sekund har dina känslor gått från att vara relativt passiva till riktigt dystra, Det enda du ser är mörker, hur du än försöker lösa den här extremt patetiska motgången (För det är ju det också, du vet att den är egentligen patetisk, den är minimal) så går det inte. För dig är det din undergång. Och skulle du mot förmodan klara av att balansera dig upp igen känner du att det börjar bli illa nu. Hur länge ska du egentligen klara av det här? Hur i helvete ska du ta dig ur det...?

Du är helt ensam nämligen. Av all kärlek du vet som finns där omkring så räcker det inte. För de vet inte, ingen kan veta hur det är att inte orka längre. Att varje dag kämpa för att kliva upp, ta på sig den där tröjan. För vad är egentligen meningen? Ibland är det så utmattande att enbart klä på sig att du sen kommer sova i nästan två dygn. Men, du klev iaf upp och klädde på dig.
Så oavsett hur ensam du är just nu, för så är det trots att du har de som bryr sig, så klarade du av att kliva upp och klä på dig. Helt själv.

Och det är så jag måste lära mig hantera det här, jag måste lära mig hur jag fungerar, när jag är helt själv. Det suger. Det är as läskigt. Och inte en enda djävel vet hur det är.

Men idag fick jag en sån där käftsmäll. En sån som gör att hela mitt liv rasade precis samman. Jag insåg hur ensam jag är i det här och hur djävla mycket jag måste klara själv. Jag har en familj som inte förstår. Att dras mellan det fruktansvärda beteendet jag får utstå och samtidigt aktivt söka deras stöd. Det är utmattande. Det enda jag egentligen vill är att dom ska försöka förstå. Det kommer aldrig hända.

Likes

Comments