Varning för låååååååååååångt inlägg... 

Jag vet inte vart jag ska börja.. Så jag kanske ska ta det från början? Men vart är egentligen början? För ju mer jag tänker tillbaka och ju mer jag läser mina journaler från läkarbesök ju tidigare ser jag symptomen, så var det en ren tillfällighet eller har jag egentligen vuxit upp med RA, bara att det inte bröt ut ordentligt fören i tidiga 20-års åldern?

Jag har valt att försöka dela upp detta så gott jag kan, både för min skull och er.


Detta har jag kopierat från 1177´s hemsida;

"Ledgångsreumatism, reumatoid artrit, RA, är en inflammatorisk sjukdom som ofta börjar i små leder i händer och fötter. Lederna svullnar, blir ömma och du får ont. Det går inte att bota reumatism, men med läkemedel och sjukgymnastik kan inflammationen dämpas och smärtan lindras."

Detta är kopierat från UngaReumatikers hemsida;

"Reumatoid artrit (RA)/ledgångsreumatism är en autoimmun sjukdom som angriper lederna, men den kan också drabba de inre organen. I dag finns det ingen behandling som kan bota den, endast mediciner som kan hålla sjukdomen i schack. Inte alla patienter blir bättre av dagens läkemedelsbehandlingar, som även kan ha allvarliga biverkningar."

Och detta är kopierat från Karolinska Institutets hemsida;

"Vid ledgångsreumatism bildas så kallade autoantikroppar, antikroppar som vänder immunförsvaret mot kroppens egna celler och organ och som kan användas vid diagnostik av sjukdomen."

The beginning

Min historia börjar, vad jag vet, våren 2014. Jag hade nattjobb på Donken i Malmö. Vi brukade bara vara två stycken som jobbade om nätterna mellan 22,30 - 06,00 om det inte var något jippo i stan då var vi kanske en eller två till. Under denna tiden hade jag ingen schemalagd rast eftersom det oftast var lugnt under natten att vi kunde äta när vi ville. Innan frukostpersonalen började vid 06,00 skulle hela restaurangen vara städad och fin. Ju närmre sommaren vi kom desto mer arbete blev det och vissa nätter hade vi ingen rast alls. Till en början var detta inga problem för mig för att ju mer jobb, desto snabbare gick natten. Men jag började märka att jag blev tröttare och inte orkade mer vissa dagar. Jag trodde ju att detta berodde på jobbet så jag tänkte "ääh, kom igen förfan, bättre kan du." Hemma märkte dem att mitt humör blev sämre, jag rasade i vikt (30!!kg på 6 månader) och att jag klagade på att jag hade ont. På jobb började kollegor märka av min trötthet, stelhet och att jag tappade kraft. Det gick så långt att jag inte ens kunde bära en läsk från dryckesautomaten till brickan med mat utan tappade den i golvet. Min svärmor visste att jag har en syster som hade ledgångsreumatism och när hon såg mina fingrar så tvingade hon mig att boka tid på vårdcentralen för utredning. Sagt och gjort, jag bokade tid, fick träffa en jätteduktig läkare som skickade remiss till Reumatologen på Malmö SUS. I maj var jag där första gången och fick ta blodprover och träffa en läkare.

Och här börjar mitt nästa kapitel i mitt liv.

Jag får diagnosen RA-Artrit vilket betyder Ledgångsreumatism. Från den dagen jag fick min diagnos kommer jag aldrig att vara frisk igen. Då denna sjukdomen inte går att bota utan jag kan endast bli symptomfri. Blir jag symptomfri kan jag få ett skov när som helst eller aldrig mer. Man vet helt enkelt inte. Skov är grova drag när sjukdomen är aktiv.

Jag blev sjukskriven om jag ville, fast jag ville jobba och min läkare skulle på semester. Så vi bestämde att om jag blev sämre skulle jag bara ringa in och då skulle min sjukskrivning sättas igång. Efter ett par veckor kom Natten med stort N. Jag och två till jobbade eftersom cheferna skulle komma på inspektion på morgonen. Vi grovstädade heeeeela restaurangen och vi blev inte färdiga till klockan 06,00 på morgonen. De hade bett mig komma in tidigare på kvällen eftersom städningen skulle ta hela natten. Jag fick jobba över på morgonen eftersom vi inte var färdiga men jag kände att det inte var några problem och dessutom ville jag inte svika mina arbetskamrater. Jag började strax innan 22,00 på kvällen och var hemma runt 10,30 dagen efter. Jag gick rätt hem och sov till eftermiddagen, men när jag vaknade kunde jag knappt röra mig. FYFAN säger jag bara. Mina knän var som meloner, mina fingrar var som morötter och hela min kropp skrek.

Här börjar kapitel tre... Mardrömmen

Man får ju vara sjuk i 7 dagar utan läkarintyg så jag tänkte att jag börjar med det och så får jag se hur jag känner mig efter ett par dagar. Efter dessa dagarna kände jag att jag inte skulle kunna gå tillbaka på jobb ett tag så jag ringde ju sköterskan och bad dem sjukskriva mig. Hon berättade att jag endast behövde komma in och träffa en läkare så skulle det vara klart. Läkarna måste träffa en personligen för att kunna skriva en sjukskrivning. Fine tänkte jag, det är 30 minuter in med buss, 15 minuter att prata med läkare, 15 minuter till jobb och sen ca 45 minuter hem med buss. Detta klarar jag med kryckorna och massa panodil. Tar mig till bussen, till sjukhuset och träffar läkaren. Denna människa (vill inte kalla henne läkare) var den värsta människa jag träffat. Hon menar på fullaste allvar att jag inte har några problem, mer än att jag är överviktig och har belastat mina knän fel. Ha då i tanke att jag nyss gått ner 30 kg och vägde ca 68 kg när jag insjuknade. Jag är 168 cm lång så min vikt var inte problemet. Hon vägrar sjukskriva mig och säger att jag kan mycket väl gå och jobba på McDonalds hela natten vilket i princip var att stå upp i 7,5 timme i sträck och belasta knäna ännu mer. Jag säger till henne att hon inte är min riktiga läkare och ber henne läsa i journalen där det så fint stod "om patienten ringer och påtalar om värre smärta, sjukskriv henne tills jag är tillbaka och boka in ny tid." Men nej, denna lilla fröken tyckte inte att jag ens behövde kryckorna när jag inte kunde stödja på benen utan ramlade ihop utan dem. Så hon skickade hem mig, gråtandes. Detta var på fredagen, på tisdagen veckan därpå var min sista dag utan sjukskrivning vilket gjorde att jag fick panik. Vad skulle jag ta mig till?

Måndag morgon ringer jag till Reuma igen, berättar hur det ligger till och får prata med samma underbara sköterska igen som veckan innan. Hon läser min journal och undrar varför jag inte är sjukskriven. Jag berättar vad som hände veckan innan och berättar att inget är bättre, jag är fortfarande lika svullen och kan knappt gå. Jag säger att "läkaren" jag träffade veckan innan vägrade sjukskriva mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag börjar att gråta i luren på denna underbara sköterskan som gör allt i sin makt för att trösta mig genom telefonen. Jag förklarar att jag känner att jag inte kan jobba när jag mår så och sköterskan säger "men det står ju att du ska bli sjukskriven om du ringer in..?" Hon ber om att få ringa upp då hon vill försöka få tag på en annan läkare som kan skriva mitt läkarintyg snabbt. Vi lägger på och det går ca en kvart.

Här börjar kapitel 4. Min räddare i nöden ❤

Sköterskan ringer upp och undrar om jag kan komma så fort som möjligt, hon hittade nämligen en läkare som behövde träffa mig innan hon skrev under på sjukskrivningen. Jag kastar mig på kryckorna och tar första bästa buss. Jag kommer in och får träffa denna underbara läkare. Hon tar en snabbtitt på mig och konstaterar "du kan faktisk inte jobba, du kan knappt stå på dina ben!" Hon skriver under på sjukskrivningen och sedan gör hon en full undersökning som resulterar i att hon tömmer knäna på vätska och sedan kortisonsprutor rätt in i knät. "Läkaren" från förra veckan var den som jobbade på sprutmottagningen den dagen så när hon såg mig så sa hon "Hej, dig känner jag igen, är du här nu igen?" med lite falsk glädje i tonen. Jag hade ju berättat om henne för dagens läkare så när hon kom in i rummet med sprutorna så skickade min badass underbara läkare ut henne med huvudet före "Detta är min patient nu så jag vill att du lämnar MITT rum så jag kan ta hand om tösen på bästa sätt!" BOOYAA MOTHERF*CKER!

Den dagen var första på en låååååång sjukskrivning..

Nu kommer vi till nästa mardröm..

Jag blev ju som sagt sjukskriven, i nästan 12 månader... Eftersom jag blev sjukskriven och inte kunde jobba var jag tvungen att söka sjuklön och sedan bidrag från försäkringskassan. Jag skickade in mina papper, läkaren skickade in sina och så var det klart...trodde jag. Det gick en månad - inga pengar, två månader - inga pengar, tre månader - inga pengar. Varför undrade jag? Jag visste ju att det fanns handläggningstid och så men kom igen, trå månader? Jag ringde försäkringskassan och frågade och då sa dem att jag och läkaren hade skickat in våra papper men att mitt jobb hade inte sjukanmält mig... Nehej tänkte jag, det går väl fort så jag ringde och bad dem göra det, visst sa dem.. och så gick den en månad till - inga pengar... Ringde upp F-kassan igen, vad är problemet? Ingen sjukskrivning från jobb fortfarande. Blev asförbannad. Jag ställde upp för dem varje gång dem ringde och hoppade in extra och jobba men att sjukskriva mig som tar två minuter var för mycket begärt?! Så jag tog mina kryckor och min sambo med mig och åkte in till jobb. Dem skrev ut papperna och skrev under. Jag skickade in och den 1 december fick jag äntligen mina pengar. Jag blev sjukskriven i augusti så ni kan ju själva räkna ut hur många räkningar jag låg efter med. Som tur är förstod alla företag jag pratade med och jag fick inga räntor eller extra skulder.

Kapitlet om min långa väg tillbaka.

Jag kunde inte fortsätta på jobbet och min anställningstid gick ut så vi sa hejdå till varandra i december 2014. Under dessa 5 månaderna hittills hade jag gått upp dessa 30 kg igen ledsamt nog.. Depression, diagnos och medicinering var anledningen. Jag kände att jag var tvungen att göra något så i december kontaktade jag min läkare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan och undrade om det fanns något jag kunde göra fast jag var sjukskriven? Jag fick världens bästa handledare på AF. Vi träffades ett par gånger och spånade på saker jag skulle kunna göra som inte var för tungt arbete för mig. Vi kom fram till att på en förskola skulle jag kunna hjälpa till med vissa arbetsuppgifter samtidigt som jag skulle kunna få något att göra. Vi ringde ett samtal och kom till telefonsvarare. Vi la på och ringde nästa nummer. Chefen svarade och en kvart senare hade jag en "arbetsintervju". En vecka senare träffade jag min nästa chef. Vi kom bra överens och jag fick lov att börja nästkommande vecka. Där blev jag kvar ett halvår med sjukskrivningen och sedan ett helt år som anställd på 75%! Jag mådde såååå bra på förskolan och hade världens bästa handledare och arbetslag. På min förskola mådde jag så pass bra att jag gick från att var sjukskriven på 100% till att kunna jobba 100% även om jag blev anställd på 75%.

Bara för att jag kunde börja jobba igen betyder inte det att jag inte är sjuk. Jag hade fortfarande mina dåliga dagar och då behövde jag inte vara lika aktiv på förskolan, utan då kanske jag satt och läste för barnen, pysslade vid ett bord och inte förflytta mig lika mycket. Stödet från mina kollegor gjorde att jag sökte in på förskollärarutbildningen och jag kom in och går nu mitt andra år på utbildningen. Helt. Jävla. Sjukt.

Min medicinering

Hahahaha nu kommer vi till det ironiska i det hela, är i beredda? Jag har en autoimmun sjukdom som gör att jag får inflammation i mina leder i kroppen och det bästa hade ju varit att ta antiinflammatorisk medicin, men det kan inte jag FÖR ATT JAG ÄR ALLERGISK MOT DEN JÄVLA MEDICINEN!! Jag dööööööör av ironin haha. Jag får alltså inte ta Ipren, Naproxen eller någon medicin som innehåller NSAID preparat. (Non Steroidal Anti-inflammatory Drugs står det för.) Tummen upp på den alltså. Så vi började med kortison, högsta dosen för mig var 20 mg om dagen plus kortisonsprutor i knäna när det behövdes. En gång i veckan skulle jag även ta cellgifter. Detta har visat sig hjälpa RA patienter i mindre doser. Jag tog och tar fortfarande 8 tabletter i veckan. Med så tunga mediciner kommer ju biverkningar. Så då var jag ju tvungen att ta medicin mot det också. Eftersom jag tidigare haft magkatarr och kunde få det lättare nu fick jag Omeprazol, jag fick folsyra för biverkningar mot cellgifterna och Panodil för smärtan. Biverkningar märktes ju på kortisonet eftersom man samlar på sig vätska, som jag nämnde tidigare så smällde jag upp mina 30 kg igen. Kortison i långa perioder är absolut inte bra för kroppen så min läkare ville ju dra ner på det för att kunna sluta helt och hållet. Två veckor efter att jag slutat på kortisonet fick jag åka in igen och få kortisonsprutor i knäna och i ena knogen på handen. Så det var bara att börja på kortisontabletterna igen. Idag har jag varit fri från kortisonet sen slutet på april/början på maj. Jag gick alltså på kortisontabletter i nästan 3 år. Plus alla andra mediciner. Eftersom jag blev bättre till en viss punkt men inte riktigt så som min läkare ville fick jag börja ta sprutor själv en gång i veckan. En relativt nu biologisk medicin. Kopierat från läkemedelsverkets hemsida; "Ett biologiskt läkemedel är ett preparat vars aktiva substans har producerats i eller renats fram ur material av biologiskt ursprung (levande celler eller vävnad)." Sprutan heter Benepali och har hjälpt många. Dock inte mig. Jag hatade den, fick panikångestattacker, mådde sämre psykiskt och den gjorde så fruktansvärt ont. Det var den dyraste medicinen jag varit med om, den kostade 8500:- ish för fyra sprutor och det var vad jag använde på en månad. Som tur är har vi högkostnadsskydd här i underbara Sverige så jag behövde inte betala så mycket. Dessa fick jag dock sluta på eftersom jag inte blev bättre.

I januari 2017 fick jag min nya medicin, Remsima heter den. Det är en medicin som jag måste åka in till sjukhuset för att ta intravenöst - vilket betyder att jag får den i dropp rätt in i blodet. Jag mår så mycket bättre av denna medicinen. Mina provsvar har aldrig sett såhär bra ut sen jag fick min diagnos. Jag åker in var 8 vecka nu och får min medicin, men vi ska nog gå ner till var 6 vecka eftersom jag har börjat få problem i knäna och fingrarna igen. Men detta är bra ett litet bakslag (hoppas jag).

Ända sen jag var liten har jag varit svårstucken. Jag är inte nålrädd och har aldrig varit det men varje gång nålen kommer fram springer de och gömmer sig. Finns bilder här under om hur det kan se ut när jag tagit min medicin.

Vad betyder då min diagnos för mig?

Den har för- och nackdelar precis som allting annat.
Min diagnos betyder bland annat att jag inte kan bli polis, vilket jag velat bli sen jag var sju år gammal, jag kan inte träna så som jag gjorde tidigare, mina mediciner gör att jag blir trött fortare och att jag är trött längre exempelvis. Men jag har hittat lite fördelar ändå hur konstigt det än låter som till exempel att hade jag inte fått min diagnos hade jag nog inte pluggat till förskollärare just nu och hamnat med min fina knäppa klass som jag fullkomligt älskar. Jag utnyttjar min diagnos till fullo också, varför ha den annars? Jag har fått en klarare bild på livet och vad det betyder egentligen, även om jag fortfarande kan ligga en heldag på soffan och kränga chips och dippa.


Så nu tror jag att jag är färdig för denna gången. Men jag vill klargöra en sak, jag HAR en diagnos, jag är inte en diagnos.

Nu vet du lite mer om mig och min diagnos. Har ni frågor så fråga, jag är öppen om min ledgångsreumatism.

Tack för du tog dig tid att läsa. Det betyder mycket för mig.


Såhär kan jag se ut efter min intravenösa medicin eftersom mina kärl är så tunna. 
Här ser ni hur mina knän har sett ut. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hur härlig är inte min lilla vovve? Mitt hjärta, min Allan Ballan ❤

Jag satt och pysslade tills imorgon då jag och en klasskompis ska ut till hennes VFU-förskola och ha berättande aktivitet. Jag ska ha med en sagopåse/sagoburk som jag tänkte ha Dem Tre Små Grisarna Och Den Stora Stygga Vargen i. Men problemet var att jag inte hade tre grisar, en varg och tre hus... Så jag fick pyssla ihop det själv!
JAG ÄLSKAR ATT PYSSLA!!!

Men så klart, som ni ser, ska Allan titta på och godkänna allt haha!


Så här har ni det färdiga resultatet. Imorgon blir det aktiviteten på förskolan och sen tar jag helg!

Likes

Comments

Gårdagens show var helt fantastisk!

Allt började för ca 3-4 veckor sen när jag och Pontus (min pojkvän) satt och kollade på Gabriel Iglesias på Netflix. Vi skrattade så vi hade ont i magen. Vi kollade vidare på hans andra stand-ups på Netflix och sen hittade Pontus att han kommer till Lund! Det fanns ju inte en chans att vi skulle missa honom. Vi köpte biljetterna direkt och igår var det dags!


FREAKING AMAZING!

Först var det en ståupp komiker innan Gabriel, han var också rolig men vi hade ju väntat på Mr.Fuffy! Publiken var galen när han kom ut på scenen. Han hälsade och så på oss i publiken sen sa han att egentligen är hans tid 45 minuter men han går alltid över tiden om vi ville. PUBLIKEN GICK BANANAS! Klart vi ville att han skulle fortsätta! Dessa 45 minuter skrattade vi så vi hade ont i magen, hade ont i händerna efter allt klappande och ont i halsen efter allt skrikande.

Dessa 45 minuter gick förbi skitfort. När han sa att han redan gått 15 minuter över tiden och undrade om han skulle fortsätta så började hela arenan skaka. Men nej det var ingen jordbävning, det var hela publiken som klappade händer, skrek, visslade och stampade fötterna i golvet. Trodde nästan att hela arenan skulle rasa ihop!

När han hade gått över tiden med en timme så var han tvungen att sluta. Publikens applåder tog aldrig slut, dem tände till och med lampan i taket innan han gick av scenen hahah!


Gårdagen var helt insane! Vi ses nästa gång Mr.Fluffy! ❤


Likes

Comments

Gårdagen.. Ja hur var det nu igen?

Började i skolan med mina knäppa klasskamrater. Vi hade såååå kul! Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig. Fick bokstavligen springa till toaletten för att det inte skulle komma i byxorna. Vi har så kul tillsammans. Våra luncher ska vi inte ens börja prata om, dem spårar alltid ur haha.

Jag och Rebecka stannade kvar när dem andra gick, vi ville bli färdiga så vi kunde fokusera på nästa prov. Vi blev så gott som färdiga, vi väntar bara på svar på våra frågor som vi skickat till min VFU-handledare.

Det var inte lönt för mig att sticka hem eftersom jag skulle träffa Carro, vi skulle ju på premiäröppning av den nya Pinchos som öppnade i Malmö. Så jag väntade i skolan tills hon var på väg till stan. Fy fan som det regnade och blåste när vi skulle mötas! Stormvarning deluxe. Tur att jag ätit mycket godsaker så jag var stabil på fötterna och inte blåste bort 😉.

Denna Pinchos var väl inte direkt vad vi förvänta oss. Premiäröppning och inga ballonger? Inget konfetti? Inga öppningserbjudanden? No nothing! Vi blev lite förvånade och lite besvikna, kom igen, lite ballonger när man öppnar en ny restaurang är väl inte för mycket att begära? Maten var okej, inte mer.


För att ni ska förstå resten måste jag berätta om "min tant", en äldre dam som alltid bott i mammas hus. När jag och min bror var yngre var vi ofta där hemma. Vi fick alltid karameller och lördagsgodis som hon och hennes man hängde ut genom sitt fönster. Hennes man gick bort för ett par år sen men hon bodde kvar i sin lägenhet.
Så tillbaka till nuet.
Jag pratade med mamma i måndags och då berättade hon att tantens lägenhet såg mörk och tom ut och att mamma hade träffat på tantens son i källaren som tömde hennes förråd. I går träffade hon dem igen och frågade om min tant. Hon hade legat på sjukhus ett par veckor och gick tyvärr bort i helgen.

Jag satt och grät tyst för mig själv hela vägen hem igår på bussen och pratade med min sambo. Han är min stöttepelare.


Gårdagen var verkligen en berg-och dalbana för mig känslomässigt. Att känna så mycket glädje att tårarna sprutar och jag håller på att kissa på mig, att känna så mycket sorg så jag gråter under hela bussresan hem.

Det är okej att skratta, det är okej att gråta.


Jag gick till skolan idag, fick så mycket stöd av mina knäppa klasskamrater. Jag grät, jag skrattade, vi kramades och jag kände kärleken. Jag älskar min klass.


Glöm inte hylla livet, idag kan vara ens sista dag.

Likes

Comments

Så var det måndag igen. I skolan har vi just nu en kurs som heter literacy. Vilket i stora drag betyder "ett begrepp för verksamheter som är relaterade till läsande och skrivande." - Taget från Nationalencyklopedins hemsida.
Idag har jag och en klasskompis vart på hennes VFU-förskola för att läsa en bok, prata om den och dokumentera vad som händer. Sedan jag var liten har jag älskar Petter och hans fyra getter. Därför var det inte svårt att välja vilken bok jag skulle ha med mig haha. Jag tyckte det gick bra, har väl inte jättemycket att analysera men jag och min skrivkompis har beslutat oss för att göra om samma sak igen för att se vad vi får för resultat då.


Juste, glömde ju nästan att berätta, en ny Pinchos öppnar i Malmö på onsdag och självklart ska jag dit med Carro! Matälskarna som vi är kan ju för allt i världen inte missa en premiär för en sprillans ny Pinchos!

Likes

Comments

Jag och min svärmor gick loss på Matsmart idag. Jag hade bara 4 kg i min kundkorg och upp till 20 kg kostar det lika mycket så undrade om hon skulle ha lite saker.. Det blev ytterligare en låda haha så sammanlagt 35,8 kg matvaror kommer att levereras hem till oss i denna veckan. Skulle vi ha handlat i butik så hade allt vi beställt gått på ca 2500:-.

En del av det som finns på Matsmart är kort eller precis utgånget datum, men inte allt. Det är ju därför det är billigt! Dock har mycket av det vi beställde utgångsdatum 2019/2020.

MEN det är ju PostNord som levererar så vi får se om och vad som kommer fram! 

Likes

Comments

Då var det lördag igen. Idag är det sista dagen i september och imorgon går vi över till oktober.. vart tar tiden vägen?
Idag blir det att ta det lugnt och plugga lite.
Kanske blir att kolla någon mysig film ikväll när jag provar mitt nya vin som jag köpte i Tyskland. Xanté Sparkeling Pear 💕
Nä..dags att återgå till böckerna!

Likes

Comments

Dejt med Carro 

Idag var jag ledig från skolan. Eller ja, ledig och ledig...vi hade inga föreläsningar och inlämningen som skulle vara inne idag var vi färdiga med redan i onsdags! Så den behövde jag inte oroa mig för. Har läst lite hemma men kunde inte koncentrera mig som jag borde så jag skjuter upp det till imorgon.

Svärföräldrarna åkte till Småland idag så var iväg med svärmor och handlade i förmiddags och sen på eftermiddagen skulle jag äntligen få träffa min fina Carro igen!
Vi möttes vid Centralen och sen stack vi direkt till Surf Shack och beställde in MASSOR av mat..
(Eller ja, Carro gjorde det haha).
Som vi åt. Så mätta vi blev. Herregud. Men sååå gott!

Vi stack vidare till Mobilia efter vi var färdiga. Shoppade lite och var skeptiska till om vi skulle orka efterrätt, Yogiboost hade ju sista dagen på att maxa sin bägare för 50 spänn. Efter en lång runda inne på Mobilia så blev det ändå att vi gick och tog varsin bägare på Yogiboost. Haha det skulle vi inte ha gjort. För fyyyfaaaan vad jag är mätt. Vi stack strax efter det. När jag kom hem så bytte jag direkt om till mjukisbyxor och sjönk ner på golvet! Nu sitter jag nerdegad i soffan framför datorn och ska snart sova!


Carro, min fina Carro. Tack för att du är du, för att du lyssnar när jag behöver prata, för att du alltid finns där, för att du alltid får mig att må bra, för att du säger som det är, för att vi kan snacka skit, för att vi kan skratta, för att vi kan gråta. Tack för att jag vet att du aldrig kommer att lämna min sida oavsett vad. Tack för att du kom in i mitt liv när inte ens jag själv visste att jag behövde det som mest!



Likes

Comments

Kom hem igår efter skolan och ställde mig och laga mat. Det blev ugnsstekt falukorv med broccoli och kokt zucchini (istället för vanlig pasta). Det blev jättegott! Första gången jag gjorde den maträtten.

Min pojkvän var väldigt ivrig om att jag skulle komma upp till rummet. Han, min svärmor, mina svägerskor och deras barn hade varit på Vellingeblomman för deras Halloweenutställning. Jag fullkomligt älskar maskeradmasker och det vet han. Jag har en samling på ca 15 - 20 st. (Får lägga upp en bild någon dag!)
Han hade skickat bild under dagen att han hade tittat på några men var osäker på om han kunde köpa till mig. Men jag trodde ju att han hade köpt en, men när jag kom upp på rummet så hade han städat och donat och gjort jättefint! Han hade dessutom köpt både masken och blommor, mitt lilla hjärta.
Jag blev så glad och överraskad! Det var precis vad jag behövde efter helgen. Men det var inte slut där nej. Vi kollade film, House At The End Of The Street, med Jennifer Lawrence som var riktigt bra! Men jag gillar ju såna psykologiska drama. Efter filmen fick jag helkroppsmassage med massageolja och resten kan ni väl lista ut... 😉

Likes

Comments

Måndag måndag måndag... Helgen går alldeles för fort. Ja vad har jag gjort i helgen egentligen?

I lördags så var det inflyttningsfest som jag skrev om tidigare. Jag hade rätt, nostalgimusik hela kvällen haha. Tog tåget hem vid midnatt ungefär för jag planerade på att plugga på söndagen. Vilket jag faktiskt gjorde! En liten stund iallafall.

När jag vaknade på söndagen så mådde jag inte så bra, vilket visade sig i feber, halsont och huvudvärk. Så när jag gick upp vid 11ish tiden så var det bara att proppa i sig Panodil. Mina svärföräldrar hade varit iväg och köpt en Chrome Cast, så det blev att vi kollade på Netflix halva dagen. Min svärmor hade inte sett Suicide Squad så vi såg den. Jag tycker att den är riktigt grym och min svärmor höll med.

Hela söndagen var en riktig filmdag för mig. Tidigare under dagen hade jag och min sambo varit nere på Centrum och handlat chips, dippa och läsk som vi hade på kvällen. Filmen vi såg var The Fate Of The Furious vilket är den åttonde (och sista?) Fast and The Furious - filmen.

Måndag = skola!

Ja då kom vi till måndagen. Fortfarande seg och småförkyld men inte så pass att jag stannade hemma. Vi skulle bara skriva på vår analys så tänkte att det inte skulle ta så lång tid. Åkte hem igen vid halv fyra ungefär. Käkade hemmagjorda köttbullar och makaroner när jag kom hem. Lekte med min svägerskas söner och sen lite plugg. Nu ska jag skämma bort mig själv med ansiktsmask, hårinpackning och sen kanske måla naglarna medans jag kollar på serie.

PÅ TORSDAG BÖRJAR GREY'S ANATOMY IGEEEEEEN!

Bea är i extas, som jag längtar till första avsnittet, 2 hela timmar!


Tjoflöjt.


Likes

Comments