Gårdagen började med att vakna och hela det köret, blev dock ingen frukost då jag fortfarande var mätt sen fredagens restaurangbesök. På förmiddagen pluggade jag lite och sen slog jag in resterande av julklapparna.

Jag skulle iväg till Lina på kvällen och dricka lite vin och snacka skit, hon har varit i London och skulle visa lite vad hon handlat och bilder och så, ni fattar. Hon kom och hämtade mig kring halv fem och så körde vi hem till henne. Hennes föräldrar skulle iväg på fest så vi körde och lämnade dem och hämtade upp pizza på vägen hem ❤.

Väl hemma hos henne igen så käkade vi och bänkade oss framför TV:n sen och kollade lite allt möjligt. Jag är inte så mycket för Youtube så jag hade ju missat en del som typ "Drop the mic". Jag kollar mest på "Dad jokes" och lite sånt haha. Lina skulle upp tidigt och jobba så blev väl utkastad vid tolv-ish.

Amanda hade hört av sig på fredagen och frågat om jag skulle med ut på lördagen (igår) och jag hade svarat att jag hade planer men att jag kunde höra av mig när Lina skulle sova. Jag smsa och frågade vart de skulle ut och det slutade med att de kom och hämtade upp mig med taxi utanför Lina och vi stack in till Etage. Kön för att komma in på Etage var säkerligen 100 meter lång! Som tur kände en i vår grupp vakterna så vi kom in nästan direkt! 😁

Väl inne dansade vi nästan hela tiden. Vi träffade Michael Jackson (eller en dubbelgångare) som var klädd som honom, samma frisyr och allt, men hans kompis var den som kunde dansstegen till låtarna haha.

Träffade Tobbe och Caroline som jag inte träffat på jag vet inte hur länge!

Efter Etage så hamnade vi på efterfest där vi stannade till typ halv sex på morgonen haha. Jag var hemma runt sex, käkade "nattamat" och sen gick jag och la mig i min underbara säng.

Juste, glömde berätta att på väg hem började det snöa, inte den fina fallande snön utan den äckliga blåsa-sönder-ditt-ansikte snöstormen. Kallt som faasiken var det tills första bussen behagade dyka upp.

Som jag skrev tidigare; en helt jävla galen natt/morgon! Och jag älskar det!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag fyllde 25! 😃🎉

Min födelsedag började med en frukost på sängen klockan 04.45 på morgonen. Min älskling gjorde frukost innan han skulle iväg och jobba. Jag började inte fören 11.00 så jag kunde ju somna om igen medans han fick gå och jobba haha ❤

När jag gick upp sen vid halv nio möttes jag av blommor och ytterligare en frukost av min svärmor! :D
Hela dagen igår strömmade det in gratulationer, både på sms, facebook, messenger, snap och så vidare. Jag verkligen älskar att fylla år!

Man fyller ju bara 25 år en gång så jag var lite rebell igår och hade med mig en flaska vin till skolan 👼

Jag fick lite presenter i skolan igår också; Yolanda hade lovat att baka men hade inte hunnit så hon var söt och köpte dem godaste fudgen jag någonsin smakat! :D
Till själva lektionen sen fick jag en chokladboll och en Pepsi Max :D Mina klasskamrater vet vad jag tycker om haha!

På kvällen blev det den traditionella födelsedagsmiddagen med mamma. Vi gick till Nyhamn i Malmö där vi åt sååå god mat! Jag är mätt än idag efter gårdagens mat!

Tack till alla som på något sätt gratulerat mig på min födelsedag. Nästa helg ska vi fira både mig och min pojkvän för han fyller också 25, så vi ska ha 50 års kalas som det kommer skrivas om lika många år haha!

Likes

Comments

- "Vaddå menar du att jag ska sitta här och inte bli klappad?"
*Hmm, om jag tittar med denna blicken kan hon inte motstå mig*

Livet när man har hund och måste plugga!

Likes

Comments

Jag och fyra till från skolan var och såg Harry Potter's första film på Malmö Live. Varför dem visar den nu undrar ni? Jo för att Malmö Symfoniorkester spelade filmmusiken genom hela filmen! Herregud vad bra det var. Fick gåshud flera gånger under filmen. Orkestern fick stående ovationer i flera minuter och det bara fortsatte och fortsatte. Helt underbart!

Vi bestämde oss för att käka innan så vi stack till Surf Shack som ligger en bit därifrån. Och efter filmen gick några av oss vidare till Bishop Arms och tog en öl innan vi gick hem.

Vi sa det att om de ska spela till fler filmer så ska vi lätt boka plats där också!

Likes

Comments

Efterlängtade semester!

Under nästan två år har jag knappt varit ledig eller haft semester. Jag har jobbat, sen börjat skolan, sen jobbade jag på loven, sen tillbaka till skolan, jobbade hela sommaren, sen tillbaka till skolan.. ja ni fattar. Så när jag och Nathalie märkte att vi skulle kunna vara lediga i nästan två veckor så länge vi blev färdiga med skolarbetet så slösade vi ingen tid. Hennes syster och systerns pojkvän hade flyttat ner till Kanarieöarna tidigare under året, så vi bestämde oss för att åka ner och hälsa på.

Vi bokade först hotell och sen bokade vi flyg. Men vi hade ju inte kollat flygbiljetter innan vi godkände bokningen haha... Knäppa vi! Så vi letade runt efter flygbiljetter i säkert två timmar haha. Vi hittade tillsist flygbiljetter men inga som gick direkt utan vi fick mellanlanda i Malaga på vägen dit och sedan övernatta på Hamburgs flygplats på vägen hem...

Två dagar efter att vi bokat allt så åkte vi, hur sjukt är inte det? Haha jag är en sån som helst måste planera flera veckor i förväg men nu var detta sån impuls att vi bara stack! Vad skulle jag packa, vad behövde man ha med? Inte visste jag för jag hade aldrig varit där. Jag packade för mycket varma kläder haha, med varma kläder menar jag byxor, jag skulle skitit i att ha med byxor överhuvudtaget för det var en klibbig och svettig värme så shorts räckte!

Vi kom till hotellet ganska sent så det blev bara att checka in och sen hitta rummet, kasta in sakerna, snabbt gå ner och handla och sen sova. Från centrum och upp till vårt hotell var där ca 200 trappsteg, fyyy faaaan haha.

En dag promenerade vi till grannstranden Amadore Beach som låg ca 3 km därifrån. Vi käkade och utforskade lite innan vi gick tillbaka till hotellet. Senare på kvällen så mötte vi upp Madde och Jesper och deras vänner som också hälsade på, på en restaurang, vi käkade riktigt god mat, snackade och umgicks. Efter maten gick vi skilda vägar. Varje kväll på hotellet innan vi gick och la oss spelade vi kort.

Nere i vår egen hamn fanns båtar som man kunde åka iväg på, vi tog en båt till en annan strand som heter Anfi. Såååå vackert det var där! Vi badade, snorklade och solade. Vi var där i några timmar innan vi tog båten tillbaka.

Vi ville försöka både hitta på så mycket som möjligt men ända bara slappa så vi försökte planera in en aktivitet om dagen och sen på eftermiddagen ligga vid vår pool och sola och bada. I staden där Madde jobbar har dem en marknad varje tisdag så det var ju självklart att vi åkte dit. Vi shoppade på marknaden och sen tog vi en milkshake innan vi tog båten tillbaka till Puerto Rico där vi bodde.

Vi badade i vår egen pool varje dag. Så skönt det var att få simma igen. Havet var kallt men det blev ändå ett par dopp under resans gång. Ett nattdopp till och med en dag haha.

Vi festade loss en dag och dagen efter hade vi bakishäng. På kvällen stack vi till en restaurang som heter Heidis och käkade världens godast mat!

Efter en hel vecka med sol, bad, ännu mer sol, god mat, inga förpliktelser och bara ta det lugnt så var det dags att packa väskorna och åka hem igen. Bitterljuv känsla. Skönt att få komma hem men vi såg inte fram att börja skolan igen med en ny kurs haha.

Men skönt hade vi och vi åker säkert tillbaka någon gång igen!

Likes

Comments

Den 24 oktober åkte jag och fyra klasskamrater till Ullared. Jag gick upp 04.40.. dock helt frivilligt haha. Vi möttes på Centralen i Malmö där vi började vår lååånga resa uppåt i landet. Vi kom inte långt innan vi var tvungna att stanna, vägarbete + två stora olycka på samma plats i princip. Ena på körbanan och den andra på avfarten.. Morgonrushen, varannan bil/lastbil, krypkörning = att vi låg back ca 20 minuter men men, det var inga problem. Vi pratade om provet, vad vi skulle handla osv. Eftersom jag är ganska ...pedant.. av mig så hade jag ju redan gjort klart min lista och ca priser haha. Väl framme tog vi kundvagnar och vid ingången splittrade vi oss. Vi skulle mötas igen och äta lunch lite senare. Jag gick mina rundor och tog det jag skulle ha, lite shampoo, balsam, duschkräm etc. Vi lunchade i restaurangen och fortsatte sedan shoppingturen. Efter ett par timmar var det dags att betala. Jag hade ju koll så mitt blev ganska exakt vad jag räknat med. Lite värre var det för dem andra haha...

Vägen hem var...sjuk.. Himlen öppnade sig och vi körde i världens ösregn. Vi körde knappt mer än 80 på 120 vägen för vi såg så lite framför, ändå dundrade lastbilar förbi i högre fart! Vi stannade på Max Hamburgare på vägen hem för att fylla på energi innan den sista biten hem. Hemskt var vädret. Snäll som Cissi är så körde hon oss alla hem så vi kom hem ordentligt!


*Publicerad i efterhand.*

Likes

Comments

Idag är det fredag, på måndag har jag prov. Provet är en gestaltning.. Jag har lite panik, kursguiden och lärare har inte varit tydliga med vad som förväntas, vi har inte haft handledning och schemat är jättekonstigt upplagt.

Behövde dock inte åka till skolan idag för jag tänkte åka hem till mamma och skriva ut arbetet där och sen skriva ut lite andra saker eftersom vår skrivare hemma inte vill fungera och att skriva ut i skolan går inte som jag vill. Så jag åkte till mamma, meeeeeen när jag kom hem till mamma fanns inget bläck kvar i skrivaren... Jävligt jobbigt. Så det var bara att åka ner till Stadsbiblioteket och skriva ut där. In om systemet och köpa en flaska vin till mig och mamma. Just nu har jag kastat in vitlöksbrödet i ugnen, tagit fram mozzarella och tomat blandningen och kyckling gröncurry står på spisen. Det är alldeles strax klart och det luktar sååå gott!

Nu ska jag njuta av ett glas vin och lägga bort skolan i två sekunder. Jag behöver andas!


En liten sidenote!

Min fina Carro fyller år idag, dock hinner vi inte träffas utan jag ska fira henne på onsdag nästa vecka! Grattis älskade du ❤

Likes

Comments

I måndags var det dags för begravningen. Gick inte till skolan utan försökte plugga lite hemma hos mamma innan vi skulle åka, men det gick ju sådär. Vi åkte iväg till kapellet och hälsade på familjen och prästen. Pratade lite med familjen innan vi gick in och satte oss. Vi fick varsin folder, hämtade våra handbuketter och gick och satte oss på en bänk och bara väntade.. Snart började kyrkklockorna spela och ceremonin började. Fin ceremoni, jättefin.. I slutet på ceremonin la vi handbuketterna på kistan och sa vårt sista farväl innan vi gick ut ur kapellet.

Men jag kan ändå inte riktigt greppa att hon inte är kvar hos oss. Jag såg ju henne för bara några veckor sedan och då var hon ute och gick med sin rullator..


Likes

Comments

Varning för låååååååååååångt inlägg... 

Jag vet inte vart jag ska börja.. Så jag kanske ska ta det från början? Men vart är egentligen början? För ju mer jag tänker tillbaka och ju mer jag läser mina journaler från läkarbesök ju tidigare ser jag symptomen, så var det en ren tillfällighet eller har jag egentligen vuxit upp med RA, bara att det inte bröt ut ordentligt fören i tidiga 20-års åldern?

Jag har valt att försöka dela upp detta så gott jag kan, både för min skull och er.


Detta har jag kopierat från 1177´s hemsida;

"Ledgångsreumatism, reumatoid artrit, RA, är en inflammatorisk sjukdom som ofta börjar i små leder i händer och fötter. Lederna svullnar, blir ömma och du får ont. Det går inte att bota reumatism, men med läkemedel och sjukgymnastik kan inflammationen dämpas och smärtan lindras."

Detta är kopierat från UngaReumatikers hemsida;

"Reumatoid artrit (RA)/ledgångsreumatism är en autoimmun sjukdom som angriper lederna, men den kan också drabba de inre organen. I dag finns det ingen behandling som kan bota den, endast mediciner som kan hålla sjukdomen i schack. Inte alla patienter blir bättre av dagens läkemedelsbehandlingar, som även kan ha allvarliga biverkningar."

Och detta är kopierat från Karolinska Institutets hemsida;

"Vid ledgångsreumatism bildas så kallade autoantikroppar, antikroppar som vänder immunförsvaret mot kroppens egna celler och organ och som kan användas vid diagnostik av sjukdomen."

The beginning

Min historia börjar, vad jag vet, våren 2014. Jag hade nattjobb på Donken i Malmö. Vi brukade bara vara två stycken som jobbade om nätterna mellan 22,30 - 06,00 om det inte var något jippo i stan då var vi kanske en eller två till. Under denna tiden hade jag ingen schemalagd rast eftersom det oftast var lugnt under natten att vi kunde äta när vi ville. Innan frukostpersonalen började vid 06,00 skulle hela restaurangen vara städad och fin. Ju närmre sommaren vi kom desto mer arbete blev det och vissa nätter hade vi ingen rast alls. Till en början var detta inga problem för mig för att ju mer jobb, desto snabbare gick natten. Men jag började märka att jag blev tröttare och inte orkade mer vissa dagar. Jag trodde ju att detta berodde på jobbet så jag tänkte "ääh, kom igen förfan, bättre kan du." Hemma märkte dem att mitt humör blev sämre, jag rasade i vikt (30!!kg på 6 månader) och att jag klagade på att jag hade ont. På jobb började kollegor märka av min trötthet, stelhet och att jag tappade kraft. Det gick så långt att jag inte ens kunde bära en läsk från dryckesautomaten till brickan med mat utan tappade den i golvet. Min svärmor visste att jag har en syster som hade ledgångsreumatism och när hon såg mina fingrar så tvingade hon mig att boka tid på vårdcentralen för utredning. Sagt och gjort, jag bokade tid, fick träffa en jätteduktig läkare som skickade remiss till Reumatologen på Malmö SUS. I maj var jag där första gången och fick ta blodprover och träffa en läkare.

Och här börjar mitt nästa kapitel i mitt liv.

Jag får diagnosen RA-Artrit vilket betyder Ledgångsreumatism. Från den dagen jag fick min diagnos kommer jag aldrig att vara frisk igen. Då denna sjukdomen inte går att bota utan jag kan endast bli symptomfri. Blir jag symptomfri kan jag få ett skov när som helst eller aldrig mer. Man vet helt enkelt inte. Skov är grova drag när sjukdomen är aktiv.

Jag blev sjukskriven om jag ville, fast jag ville jobba och min läkare skulle på semester. Så vi bestämde att om jag blev sämre skulle jag bara ringa in och då skulle min sjukskrivning sättas igång. Efter ett par veckor kom Natten med stort N. Jag och två till jobbade eftersom cheferna skulle komma på inspektion på morgonen. Vi grovstädade heeeeela restaurangen och vi blev inte färdiga till klockan 06,00 på morgonen. De hade bett mig komma in tidigare på kvällen eftersom städningen skulle ta hela natten. Jag fick jobba över på morgonen eftersom vi inte var färdiga men jag kände att det inte var några problem och dessutom ville jag inte svika mina arbetskamrater. Jag började strax innan 22,00 på kvällen och var hemma runt 10,30 dagen efter. Jag gick rätt hem och sov till eftermiddagen, men när jag vaknade kunde jag knappt röra mig. FYFAN säger jag bara. Mina knän var som meloner, mina fingrar var som morötter och hela min kropp skrek.

Här börjar kapitel tre... Mardrömmen

Man får ju vara sjuk i 7 dagar utan läkarintyg så jag tänkte att jag börjar med det och så får jag se hur jag känner mig efter ett par dagar. Efter dessa dagarna kände jag att jag inte skulle kunna gå tillbaka på jobb ett tag så jag ringde ju sköterskan och bad dem sjukskriva mig. Hon berättade att jag endast behövde komma in och träffa en läkare så skulle det vara klart. Läkarna måste träffa en personligen för att kunna skriva en sjukskrivning. Fine tänkte jag, det är 30 minuter in med buss, 15 minuter att prata med läkare, 15 minuter till jobb och sen ca 45 minuter hem med buss. Detta klarar jag med kryckorna och massa panodil. Tar mig till bussen, till sjukhuset och träffar läkaren. Denna människa (vill inte kalla henne läkare) var den värsta människa jag träffat. Hon menar på fullaste allvar att jag inte har några problem, mer än att jag är överviktig och har belastat mina knän fel. Ha då i tanke att jag nyss gått ner 30 kg och vägde ca 68 kg när jag insjuknade. Jag är 168 cm lång så min vikt var inte problemet. Hon vägrar sjukskriva mig och säger att jag kan mycket väl gå och jobba på McDonalds hela natten vilket i princip var att stå upp i 7,5 timme i sträck och belasta knäna ännu mer. Jag säger till henne att hon inte är min riktiga läkare och ber henne läsa i journalen där det så fint stod "om patienten ringer och påtalar om värre smärta, sjukskriv henne tills jag är tillbaka och boka in ny tid." Men nej, denna lilla fröken tyckte inte att jag ens behövde kryckorna när jag inte kunde stödja på benen utan ramlade ihop utan dem. Så hon skickade hem mig, gråtandes. Detta var på fredagen, på tisdagen veckan därpå var min sista dag utan sjukskrivning vilket gjorde att jag fick panik. Vad skulle jag ta mig till?

Måndag morgon ringer jag till Reuma igen, berättar hur det ligger till och får prata med samma underbara sköterska igen som veckan innan. Hon läser min journal och undrar varför jag inte är sjukskriven. Jag berättar vad som hände veckan innan och berättar att inget är bättre, jag är fortfarande lika svullen och kan knappt gå. Jag säger att "läkaren" jag träffade veckan innan vägrade sjukskriva mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag börjar att gråta i luren på denna underbara sköterskan som gör allt i sin makt för att trösta mig genom telefonen. Jag förklarar att jag känner att jag inte kan jobba när jag mår så och sköterskan säger "men det står ju att du ska bli sjukskriven om du ringer in..?" Hon ber om att få ringa upp då hon vill försöka få tag på en annan läkare som kan skriva mitt läkarintyg snabbt. Vi lägger på och det går ca en kvart.

Här börjar kapitel 4. Min räddare i nöden ❤

Sköterskan ringer upp och undrar om jag kan komma så fort som möjligt, hon hittade nämligen en läkare som behövde träffa mig innan hon skrev under på sjukskrivningen. Jag kastar mig på kryckorna och tar första bästa buss. Jag kommer in och får träffa denna underbara läkare. Hon tar en snabbtitt på mig och konstaterar "du kan faktisk inte jobba, du kan knappt stå på dina ben!" Hon skriver under på sjukskrivningen och sedan gör hon en full undersökning som resulterar i att hon tömmer knäna på vätska och sedan kortisonsprutor rätt in i knät. "Läkaren" från förra veckan var den som jobbade på sprutmottagningen den dagen så när hon såg mig så sa hon "Hej, dig känner jag igen, är du här nu igen?" med lite falsk glädje i tonen. Jag hade ju berättat om henne för dagens läkare så när hon kom in i rummet med sprutorna så skickade min badass underbara läkare ut henne med huvudet före "Detta är min patient nu så jag vill att du lämnar MITT rum så jag kan ta hand om tösen på bästa sätt!" BOOYAA MOTHERF*CKER!

Den dagen var första på en låååååång sjukskrivning..

Nu kommer vi till nästa mardröm..

Jag blev ju som sagt sjukskriven, i nästan 12 månader... Eftersom jag blev sjukskriven och inte kunde jobba var jag tvungen att söka sjuklön och sedan bidrag från försäkringskassan. Jag skickade in mina papper, läkaren skickade in sina och så var det klart...trodde jag. Det gick en månad - inga pengar, två månader - inga pengar, tre månader - inga pengar. Varför undrade jag? Jag visste ju att det fanns handläggningstid och så men kom igen, trå månader? Jag ringde försäkringskassan och frågade och då sa dem att jag och läkaren hade skickat in våra papper men att mitt jobb hade inte sjukanmält mig... Nehej tänkte jag, det går väl fort så jag ringde och bad dem göra det, visst sa dem.. och så gick den en månad till - inga pengar... Ringde upp F-kassan igen, vad är problemet? Ingen sjukskrivning från jobb fortfarande. Blev asförbannad. Jag ställde upp för dem varje gång dem ringde och hoppade in extra och jobba men att sjukskriva mig som tar två minuter var för mycket begärt?! Så jag tog mina kryckor och min sambo med mig och åkte in till jobb. Dem skrev ut papperna och skrev under. Jag skickade in och den 1 december fick jag äntligen mina pengar. Jag blev sjukskriven i augusti så ni kan ju själva räkna ut hur många räkningar jag låg efter med. Som tur är förstod alla företag jag pratade med och jag fick inga räntor eller extra skulder.

Kapitlet om min långa väg tillbaka.

Jag kunde inte fortsätta på jobbet och min anställningstid gick ut så vi sa hejdå till varandra i december 2014. Under dessa 5 månaderna hittills hade jag gått upp dessa 30 kg igen ledsamt nog.. Depression, diagnos och medicinering var anledningen. Jag kände att jag var tvungen att göra något så i december kontaktade jag min läkare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan och undrade om det fanns något jag kunde göra fast jag var sjukskriven? Jag fick världens bästa handledare på AF. Vi träffades ett par gånger och spånade på saker jag skulle kunna göra som inte var för tungt arbete för mig. Vi kom fram till att på en förskola skulle jag kunna hjälpa till med vissa arbetsuppgifter samtidigt som jag skulle kunna få något att göra. Vi ringde ett samtal och kom till telefonsvarare. Vi la på och ringde nästa nummer. Chefen svarade och en kvart senare hade jag en "arbetsintervju". En vecka senare träffade jag min nästa chef. Vi kom bra överens och jag fick lov att börja nästkommande vecka. Där blev jag kvar ett halvår med sjukskrivningen och sedan ett helt år som anställd på 75%! Jag mådde såååå bra på förskolan och hade världens bästa handledare och arbetslag. På min förskola mådde jag så pass bra att jag gick från att var sjukskriven på 100% till att kunna jobba 100% även om jag blev anställd på 75%.

Bara för att jag kunde börja jobba igen betyder inte det att jag inte är sjuk. Jag hade fortfarande mina dåliga dagar och då behövde jag inte vara lika aktiv på förskolan, utan då kanske jag satt och läste för barnen, pysslade vid ett bord och inte förflytta mig lika mycket. Stödet från mina kollegor gjorde att jag sökte in på förskollärarutbildningen och jag kom in och går nu mitt andra år på utbildningen. Helt. Jävla. Sjukt.

Min medicinering

Hahahaha nu kommer vi till det ironiska i det hela, är i beredda? Jag har en autoimmun sjukdom som gör att jag får inflammation i mina leder i kroppen och det bästa hade ju varit att ta antiinflammatorisk medicin, men det kan inte jag FÖR ATT JAG ÄR ALLERGISK MOT DEN JÄVLA MEDICINEN!! Jag dööööööör av ironin haha. Jag får alltså inte ta Ipren, Naproxen eller någon medicin som innehåller NSAID preparat. (Non Steroidal Anti-inflammatory Drugs står det för.) Tummen upp på den alltså. Så vi började med kortison, högsta dosen för mig var 20 mg om dagen plus kortisonsprutor i knäna när det behövdes. En gång i veckan skulle jag även ta cellgifter. Detta har visat sig hjälpa RA patienter i mindre doser. Jag tog och tar fortfarande 8 tabletter i veckan. Med så tunga mediciner kommer ju biverkningar. Så då var jag ju tvungen att ta medicin mot det också. Eftersom jag tidigare haft magkatarr och kunde få det lättare nu fick jag Omeprazol, jag fick folsyra för biverkningar mot cellgifterna och Panodil för smärtan. Biverkningar märktes ju på kortisonet eftersom man samlar på sig vätska, som jag nämnde tidigare så smällde jag upp mina 30 kg igen. Kortison i långa perioder är absolut inte bra för kroppen så min läkare ville ju dra ner på det för att kunna sluta helt och hållet. Två veckor efter att jag slutat på kortisonet fick jag åka in igen och få kortisonsprutor i knäna och i ena knogen på handen. Så det var bara att börja på kortisontabletterna igen. Idag har jag varit fri från kortisonet sen slutet på april/början på maj. Jag gick alltså på kortisontabletter i nästan 3 år. Plus alla andra mediciner. Eftersom jag blev bättre till en viss punkt men inte riktigt så som min läkare ville fick jag börja ta sprutor själv en gång i veckan. En relativt nu biologisk medicin. Kopierat från läkemedelsverkets hemsida; "Ett biologiskt läkemedel är ett preparat vars aktiva substans har producerats i eller renats fram ur material av biologiskt ursprung (levande celler eller vävnad)." Sprutan heter Benepali och har hjälpt många. Dock inte mig. Jag hatade den, fick panikångestattacker, mådde sämre psykiskt och den gjorde så fruktansvärt ont. Det var den dyraste medicinen jag varit med om, den kostade 8500:- ish för fyra sprutor och det var vad jag använde på en månad. Som tur är har vi högkostnadsskydd här i underbara Sverige så jag behövde inte betala så mycket. Dessa fick jag dock sluta på eftersom jag inte blev bättre.

I januari 2017 fick jag min nya medicin, Remsima heter den. Det är en medicin som jag måste åka in till sjukhuset för att ta intravenöst - vilket betyder att jag får den i dropp rätt in i blodet. Jag mår så mycket bättre av denna medicinen. Mina provsvar har aldrig sett såhär bra ut sen jag fick min diagnos. Jag åker in var 8 vecka nu och får min medicin, men vi ska nog gå ner till var 6 vecka eftersom jag har börjat få problem i knäna och fingrarna igen. Men detta är bra ett litet bakslag (hoppas jag).

Ända sen jag var liten har jag varit svårstucken. Jag är inte nålrädd och har aldrig varit det men varje gång nålen kommer fram springer de och gömmer sig. Finns bilder här under om hur det kan se ut när jag tagit min medicin.

Vad betyder då min diagnos för mig?

Den har för- och nackdelar precis som allting annat.
Min diagnos betyder bland annat att jag inte kan bli polis, vilket jag velat bli sen jag var sju år gammal, jag kan inte träna så som jag gjorde tidigare, mina mediciner gör att jag blir trött fortare och att jag är trött längre exempelvis. Men jag har hittat lite fördelar ändå hur konstigt det än låter som till exempel att hade jag inte fått min diagnos hade jag nog inte pluggat till förskollärare just nu och hamnat med min fina knäppa klass som jag fullkomligt älskar. Jag utnyttjar min diagnos till fullo också, varför ha den annars? Jag har fått en klarare bild på livet och vad det betyder egentligen, även om jag fortfarande kan ligga en heldag på soffan och kränga chips och dippa.


Så nu tror jag att jag är färdig för denna gången. Men jag vill klargöra en sak, jag HAR en diagnos, jag är inte en diagnos.

Nu vet du lite mer om mig och min diagnos. Har ni frågor så fråga, jag är öppen om min ledgångsreumatism.

Tack för du tog dig tid att läsa. Det betyder mycket för mig.


Såhär kan jag se ut efter min intravenösa medicin eftersom mina kärl är så tunna. 
Här ser ni hur mina knän har sett ut. 

Likes

Comments

Hur härlig är inte min lilla vovve? Mitt hjärta, min Allan Ballan ❤

Jag satt och pysslade tills imorgon då jag och en klasskompis ska ut till hennes VFU-förskola och ha berättande aktivitet. Jag ska ha med en sagopåse/sagoburk som jag tänkte ha Dem Tre Små Grisarna Och Den Stora Stygga Vargen i. Men problemet var att jag inte hade tre grisar, en varg och tre hus... Så jag fick pyssla ihop det själv!
JAG ÄLSKAR ATT PYSSLA!!!

Men så klart, som ni ser, ska Allan titta på och godkänna allt haha!


Så här har ni det färdiga resultatet. Imorgon blir det aktiviteten på förskolan och sen tar jag helg!

Likes

Comments