igår var dagen vi väntat på ända sen vi kissade pluss på stickan. 17e april har alltid varit vårat beräknade datum vad jag kan minnas. och igår var den dagen. jajaja vi vet att bf-dagen bara är ett datum pch att man ska ta de med en nypa salt och räkna med +/- 2 veckor. jajaja de vet vi tro mig. Men ja skulle ändå ljuga om ja sa att jag ändå inte kunde låta bli att hoppas att någonting ändå skulle kännas och hända. Nu är vi iallafall i  mål och de känns ju skönt, de kan hända när som helst nu. varje gång jag gör saker tänker jag att kanske.. kanske är de sista gången som "ensam". tex kanske är de sista gången jag ser mamma o pappa ensam.. utan en bebis. MIN bebis?! what. och när jag och Micke gick och la oss igår sa jag "att tänk om det här är sista gången vi går till sängs bara du och jag". nu blev de ju dock inte så haha.

I 3.5 år har det bara varit jag och Micke. (ja Tova också). Vi har alltid bara behövt bry oss om varandra och jag har alltid varit det viktigaste för honom och tvärtom. Och nu ska vi helt plötsligt ändra på de. Jag kommer inte längre vara hans nr1 för de kommer alltid finnas någon som är viktigare än mig i hans liv. Även om jag hoppas och tror att jag är minst lika viktig som nu. Det är liksom lite som att en era är slut och snart börjar en ny. en helt fantastisk ny era med en ny familjemedlem. Men tänk vad sjukt de är att jag och Micke när som helst inte bara har varandra och tänka på.. i alla våra år framöver.. de e så jävla sjukt. Jag lämnar mig själv och mina prioriteringar kommer aldrig mer vara desamma. I HELA MITT LIV. alltså fattar ni? det är så surrealistiskt att jag blir knäpp när jag tänker på det.

100.4% av graviditeten klar nu alltså.. 1 dag över. Vi får se hur många dagar till de blir. På babyshowern gissade jag den 23e, alltså på söndag. Vi får väl se;)

idag ska jag till barnmorskan. jag sa sist till henne att jag inte ville se henne igen förrän på efterkontroll. hoppas hon är lika besviken som jag att vi måste mötas i den där korridoren igen. Tur jag gillar henne.

håll tummarna för oss nu att vi inte behöver gå över allt för länge. Och framför allt inte behöver bli igångsatta. Det är min största mardröm.

have a good one, peace

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det här är, och kommer nog vara ett av det mest känslofyllda inlägg jag skriver. Det kommer innehålla mina personliga åsikter och känslor kring saker och jag begär inte att alla eller ens någon bör känna som jag. Det som kommer att komma fram i det här inlägget är känslor som jag burit inom mig så länge och som bara delats med familj och nära vänner.

Vi kan väl börja med att jag i torsdags förra veckan gick med Micke på smygpremiären av nya arenan, Stiga Sports Arena, då Guif tog emot Ystad. Det var mäktigt, fin arena och full fart på publiken. Jämn match där Guif i slutminuterna ändå lyckades kamma hem vinsten. Ändå kände jag mig HELT JÄVLA TOM när jag gick därifrån. Jag kunde inte alls få ord på mina känslor och har väl nu några dagar efteråt fått lite perspektiv på hur jag kände.

För att göra det enkelt: Jag tillhör INTE en av dom som känner att "WOW en ny arena, det här är det bästa som kunde hända" och ser INTE ALLS det här som en ny jävla beginning. Jag ser det här som ett stort hål i mitt hjärta och enbart slutet på allt det som en gång i livet var mitt allt.

Sporthallen är och kommer ALLTID vara en av de platser som ligger mig allra varmast om hjärtat. Vissa tänker kanske, Shit va löjligt och många känner nog med mig. Jag var en liten jävla skitunge första gången jag satte min fot i den hallen och enda sen den dagen har jag fostrats där, till den jag är idag. JUST DÄR har jag spenderat timmar efter timmar efter skolan, på helger och lov. Sporthallen var mitt andra hem, och ibland tror jag att jag befann mig mer där än i mitt egna hem.

I sporthallen har jag gråtit, svettats, skrattat, skrikit.. ja ALLT. Jag har vuxit som människa, träffat vänner för livet, utvecklats, bråkat, lekt, vunnit matcher, förlorat matcher, blivit förbannad, vunnit cuper. Jag har LEVT MITT LIV DÄR. Och jag kan inte.. jag kan inte se den nya arenan som börjat på något nytt. När jag såg skrotet av sporthallen brast mitt hjärta, det var slutet på den uppväxt jag haft. En ny arena är säkert bland de bästa för staden och handbollen. Men för mig, för oss.. som växt upp och fostrats till de individer vi idag är, i sporthallen, är känslorna så obeskrivliga. Av alla mina dåliga break ups är det här den värsta och mest smärtsamma. Sporthallen är oersättlig. PUNKT

I ungefär 15 år har handbollen varit det bästa i mitt liv, jag har ägnat hela min uppväxt åt handbollen. Så mycket som man "offrat" och så mycket man fått välja bort.. Idag är det med en klump i magen som jag tänker efter och känner att handbollen gick från det roligaste jag visste till det som skadade mig mest i slutet. När jag fortfarande var en flickspelare, spelade jag i ett av Sveriges bästa lag i våran årskull. VI vann allt, utom SM. Vi var ett lagt FULLT med talangfulla spelare som hade hela framtiden framför sig. Men när åren gick började fler och fler av oss att ta steget upp i damhandbollen. Det var en spännande tid som framkallade en del ångest. De var sjukt läskigt att byta från den trygga miljö man hade till det seriösa. Men det var kul, de triggade mig. Jag ville med på tåget. Många tuffa år med mycket slit gav resultat. Allsvenskan skulle startas och vi skulle dit. Och så blev det. Jag minns såväl sista matchen. I sporthallen, mot Irsta. Så kallat "derby" och det stod mellan dom och oss. När matchen va slut stod vi som vinnare, och jag en av dom som gjort det möjligt. Det var magiskt. MEN.. sen hände något.. jag minns inte exakt hur. De byttes tränare och därnånstans vet jag att det mesta fallerade. Handboll var inte kul längre. Jag hade en period i livet då jag inte mådde bra och behövde en paus i livet. Tog mina saker och förflyttade mig till USA fast besluten om att jag skulle komma tillbaka ännu starkare och med ny motivation. Jag fick mycket stöd från både ledare och lagkamrater och allt kändes bra. MEN när jag återvände på svensk mark igen var ingenting som förr. Utan att gå in på detaljer visade föreningen vad man prioriterade och hur man ville jobba vidare, och det matchade inte alls mina värderingar eller hur jag hade blivit fostrad av föreningen tidigare. Så tack men nej tack där ville jag inte sätta min fot. Så jag bestämde mig för att trappa ner och spela för skojs skull med ett hopplockat lag i göksten med avdankade spelare. Det höll ett tag men jag insåg rätt snabbt att jag var inte fördig med handbollen och ville mer. Inte satsa, men lite mer. Så med lite övertalan från kompisar bestämde jag mig för att haka på Div 1 med just GUIF. Och detta enbart pga den tränare som var (Björsa) och de tjejerna som spelade i laget. Guif som förening hade jag kunnat vara utan. Vi kämpade och slet för att hålla oss kvar i div 1.. vilket vi gjorde. Dock ville inte guif satsa på oss längre så allt slit var förgäves, är inte det ren jävla skit? Jag tycker det.  Och där VET JAG med all säkerhet att jag idag inte är ensam om att ha åsikter om hur Guif som förening har hanterat saker och personer. Efter mycket om och men bestämde många av oss, både ledare och spelare att fortsätta vår tid tillsammans men som HK Eskil. Dock skulle jag opereras och missade hela säsongen, och inför den här säsongen hann jag göra en träning innan jag blev gravid. Men jag är helt säker på att om ja hade spelat så hade jag stormtrivts med både spelare och ledare.

Men om vi ska återgå till det här med nya arenan.. mina planer är att i höst (om kroppen läker och återhämtar sig som den ska efter graviditeten) att komma igång med handbollen igen. Det kryper i kroppen och jag har försökt se alla hemmamatcher med Eskil under den här säsongen, och jag hoppas att tjejerna klarar kvalet upp i Div 1. MEN jag känner mig så oklar i känslorna kring att spela i en ny hall. De kommer liksom aldrig någonsin att bli som förr igen. Kalla mig löjlig, men sporthallen är sporthallen. Och där känner jag mig hemma. Sporthallen är handboll för mig och nu är den borta. Ett stort, tomt, svart hål i hjärtat. Älskade sporthallen.

Det finns säkert en och en annan person som kommer bli arg, irriterad eller tycka jag är en idiot med vad jag skrivit i det här inlägget. Och varsågod och tyck så, det här är MINA KÄNSLOR kring allt som har med handbollen att göra. Det här är något som grott inom mig under senaste åren och det är INTE med glädje jag skriver allt. Guif har gjort massor för mig, så mycket som jag verkligen uppskattar och bär med mig. Guif är inte en dålig förening, det är inte det jag menar. Jag har större delen av mitt liv älskat att representerat Guif som förening och jag har alla mina största minnen och vänner därifrån. Jag KÄNNER bara att någonting ändrades och jag kunde inte identifiera mig med föreningens tankar och värderingar längre och det är en sorg. I slutändan passade det inte mig, och det betyder inte att den inte passar andra. Jag går fortfarande på matcher och stödjer på så vis föreningen. Men jag kommer inte att representera den, och det är på grund av saker som hänt mellan mig och människor i föreningen. Inget annat. Och tro mig, det gör ONT att känna såhär för något som ändå var ens livs kärlek en gång. 

För att kort sammanfatta vitsen med de här inlägget är att NEJ, jag kommer inte tillhöra den skaran som AVGUDAR den nya arenan och NEJ jag kommer inte se de som början på något nytt och underbart. SPORTHALLEN är och kommer alltid vara den plats jag håller så JÄVLA kär. Där har jag andas och levt handboll, och jag har älskat varje jävla minut ❤



​här är några bilder från den tiden som handboll var hela min värld, vad jag älskade det!

Likes

Comments

japp.. hostan är fortfarande kvar och verkar vara min bästa vän. och att ha hostat nonstop i en och en halv vecka har onekligen satt sina spår. Min strupe är nog helt utplånad snart, sönderriven och förstörd. Min foglossning är värre än nånsin.. jag som faktiskt inte känt av den på länge. min panna känns som den ska sprängas vilken sekund som helst av allt tryck. Och de är hostans fel. Stackars bebis, han är nog snart mer van med min hosta än min röst.

Detta har alltså gjort att den här veckan som skulle gå så fort av alla inplanerade saker har gått saktare än alla andra veckor. jag har i princip spenderat varje minut i sängen, men inte har de hjälpt.. ja hostar mig fortfarande till sömns. så nu tycker jag de får va nog. Jag vill gärna hinna vila ordentligt innan bebis kommer ut, utan hosta, snor o sömnrubbningar.

igår va vi på invigningen av nya arenan i eskilstuna. Men mer om de senare. nu ska jag åter krypa ner under täcket framför nyhetsmorgon. Är bitter för att mjölken är slut och jag inte kan äta min berömda frukost idag.. dvs en tallrik mjölk med nesquick. de är LIVETS frukost de. kanske somnar jag om en timma och vaknar lite mindre bitter 😂

talk later

Likes

Comments

Även om jag vet att de är omöjligt så börkar jag undra om de ändå inte är de. självklart inte.. men just nu känns de ungefär så. Jag hostar snart ut både lungor och bebis. kanske ett å annat revben med.

har alltid avskytt hosta.. de sätter sig alltid så jävla illa på mig. jag hostar tills jag kräks och thats it liksom. inte ett jävla skit fungerar. jag bäljar i mig honungsvatten pch te med honung OCH ingefära men inget hjälper. och ja... nu e ja less. om ja inte kunde sova bra förr så är de ännu värre nu. så fort ja lägger mig till rätta så kittlar de i halsen och ja hostar tills jag nästan bölder i strupen. och som om hosta inte annars är jobbigt.. man får ont i bröstet och träningsvärk i magen.. tänk er då att va höggravid och hosta. DET om nått gör förbannat ont. min mage kommer gå sönder, livmodern att sprängas. jag vill gråta varje gång jag måste hosta för ja vet hur ont de kommer göra.

aja nu har jag gnällt färdigt. mors 👋 #bitter

Likes

Comments

Eftersom jag inte sover så bra så sover jag vääääldigt sällan djupt. Detta leder till att jag inte alls drömmer så mycket längre. Men när jag väl gör de.. så vaknar jag liksom av dom. De är så jävla sjuka drömmar så jag blir nästan rädd för mig själv. Tydligen så är detta dock vanligt... Tänkte dela med mig av mina senaste sjuka drömmar..

- Förra veckan drömde jag att jag vaknade mitt i natten av att det gjorde SJUKT ont i magen och att bebis rörde sig väldigt mycket. När jag sedan lyfte bort täcket och drog upp min t-shirt så stod huden rakt ut i form av ett ben och fot. Alltså tänk er att hela huden har format sig efter ett ben med fot nedtill.. så jävla vidrigt. och då menar jag inte att man såg konturerna av en liten fot som man faktiskt kan göra nu. utan vi snackar flera decimeter rakt ut i magen. Sen kom en hel arm och snart fanns alla konturer av bebisens kropp rakt ut ur magen. De va så otroligt läskigt. Jag vaknade av drömmen och va ärligt tvungen att lyfta på täcket och känna på magen och det såg som tur va helt normalt ut ;)

- För ett tag sen drömde jag också att förlossningen satte igång och allting gick jättebra. Men när bebisen kom upp på bröstet så var bebisen mörkhyad. Och jag minns paniken jag kände och blicken i Mickes ögon som sa "va fan är det frågan om?" Jag kunde verkligen inte förklara hur det hade gått till, för jag visste ju själv att jag inte hade varit med någon annan än Micke. Självklart var det inget som Micke kunde tro på utan var såklart 210% säker på att det här barnet va inte hans. couldn't blame him. När jag vaknade så var jag verkligen rädd haha, jag har nästan varit rädd ända sen dess att det ska hända fast jag vet att det är totalt omöjligt 😂

- Natten till idag så drömde jag att jag hade sånt SJUKT jävla sug efter alkohol och fest. Jag kunde verkligen inte hålla mig och det slutade med att jag svirade om till nån snygg outfit (typ som att det skulle vara de enklaste i den här kroppen) och BOKSTAVLIGT TALAT LÄNSADE hela vårt spritförråd och drog på fest. När jag sitter och skriver det här så minns jag verkligen hur jag tänkte att "äsch de kan väl inte skada så mycket, han ska ju snart ut" och jag svepte alkohol som jag aldrig någonsin gjort förut.

De här är ju bara sjukt eller hur? varför drömmer ja så mycket konstiga och sjuka saker om min bebis? varför inga gosiga härliga drömmar där vi som familj bara har de bra? När jag väl hamnar i djupsömn och till o med drömmer så ska jag drömma så vidriga drömmar att jag vaknar i panik? snacka om att spä på ångesten. Aja.. som tur är så kommer jag varken att dricka alkohol eller föda ett barn som inte är Mickes.. och magen ser helt normal ut så jag ska nog kunna pusta ut 😂

Är de någon annan som varit gravid och drömt sånna sjuka drömmar såhär nära förlossningen? snälla delge mig den informationen isåfall så jag slipper känna mig sinnessjuk 😂😱

Likes

Comments

Godkväll allihopa.

Idag vaknade jag upp med jordens halsont och har mått ganska dåligt hela dagen. Så idag har jag och Tovis legat och gosat i sängen hela dagen. Men inte mår jag bättre för de.

MEN jag är inte bitter, för idag när jag vaknade upp blev jag genast gladare då jag insåg att vi nu gått in i vecka 38 och då räknas graviditeten som fullgången. Och det är ju helt fantastiskt! Och overkligt. Svårt att förstå att han skulle kunna komma när som helst nu. Jag är som jag tidigare sagt helt inställd på att gå över tiden MEN chansen finns ju fortfarande alltid och den tanken är både skrämmande och så jävla cool. Även om man tycker att det är otroligt jobbigt att gå vänta och inte veta när, var eller hur det kommer sätta igång så är det också en charm med allt. De kan liksom hända NÄR SOM HELST, vilket är så pirrigt. Några dagar då och då har jag kommit på mig själv med att det pirrar till i magen, precis som när man ska göra något som man är lite pirrig inför. Typ en resa, en läskig berg&dalbana eller att fylla 18 år typ. Jag känner mig som ett liiiitet barn som går och väntar på julafton. Enligt appen är det ju bara 20 dagar kvar till beräknad födsel. 20 dagar av 280. Det är MAX 5 veckor kvar, PIRRIGT!

Igår var jag och träffade en såkallad "Aurora-barnmorska" på förlossningen. Våran barnmorska tyckte det skulle va bra för mig/oss då jag varit så otroligt rädd för förlossningen. Det blev dock bara jag som kunde gå då Micke inte kunde smita från jobbet, och OJ vilket underbart bra möte. Jag var så glad och taggad när jag gick därifrån. Den barnmorskan får fan 10 av 10 och när jag gick sa hon "Jag hoppas jag jobbar när du kommer in" och du.. De hoppas jag med!!! jag önska ja kunde boka in henne haha. Nej men hon förstod mig precis och sa precis de som jag behövde höra. Och jo.. jag är fortfarande livrädd.. men på ett helt annat sätt. Jag känner mig ändå taggad och det känns så kul att få uppleva allt de där som alla (som fött barn) pratat om. Sen finns mycket oro kvar, det finns ingen människa i världen som kan prata bort dom helt.

Nu börjar det verkligen närma sig, det märks. Jag mår allt sämre fysiskt, sover otroligt dåligt, svettas som en jävla gris bokstavligt talat. Inatt fick jag gå upp och byta kläder helt och hämta en handduk att sova på. De är hemskt, hatar och vakna som en jävla pöl. Jag har känt av små små förvärkar, precis som när man har mens så har jag en molande värk långt ner i magen vilket är heeelt normalt såhär tids och även om det är jobbigt så är jag glad över det. Ända gången i livet man uppskattar mensvärk haha.

Hur som helst.. pirrigt är det. Men vi har mycket inbokat framöver för att inte behöva gå hemma och bara känna att tiden står stilla. Imorgon ska jag mysa med mina fina vänner jb och ellis, på torsdag ska jag till barnmorskan och nästa vecka har vi inplanerat både fotbollsmatch och handbollsmatch att kolla på. Först på måndag har Micke lyckats få med mig på Djurgårdens allsvenska premiär på Tele2 arena och på torsdag ska vi på invigningsmatchen av nya Arenan i munktell då Guif möter Ystad. Spännande!!

Hoppas ni haft en bra helg och bra start på den här veckan. Micke är och tränar fotboll och jag har slagit ner arslet i soffan efter ett varmt bad. Har av någon anledning Sverige-Portugal på i bakgrunden och har precis slukat mitt stora glas med hallonbladste, jag ska försöka krya på mig lite. Har inte tid, lust eller ork att vara svagare än vad jag redan är. KRAM


FÖRESTEN, i söndags blev jag och Micke fotade av våra fina vänner Richard och Sabina. Bilderna kommer jag visa senare när jag fått alla men bjuder på ett litet smakprov. VI E SÅ NÖJDA!

Likes

Comments

slog mig precis ner i soffan med en kopp hallonbladste. Har hört och läst massor om det. Vissa menar att de kan hjälpa att sätta igång en förlossning (finns inga vetenskapliga bevis på de) och andra säger att det ska vara en dunderkur för läkandet i kroppen efter en förlossning. Oavsett vad så förlorar jag inget  på att dricka det. Det smakar inget speciellt och om de kan hjälpa kroppen på traven att läka efter en förlossning så är ju det toppen.

är de någon som läser detta inlägg som har några erfarenheter av detta? kommentera gärna isåfall :)

Likes

Comments

Säger hej och välkommen till vecka 37 idag. Och igår hade prick 90% gått av graviditeten. GALET!

Idag har appen ändrat utseende lite, och det första jag la märke till när jag öppnade den var en text där det stod "nu börjar det närma sig" samt lite information om att majoriteten av alla förlossningar sker mellan vecka 37 och vecka 42. Så nu börjar det verkligen bli allvar. DOCK räknar jag med att gå över tiden så om 4-6 veckor kvar är vad jag är helt inställd på. Jag matar han med så otroligt mycket godsaker att han garanterat aldrig vill titta ut.

Idag var vi dessutom på besök hos Barnmorskan. Då våran barnmorska har opererat knäet förra veckan så fick vi idag gå till en annan. Hon va supersnäll och duktig men ändå kändes de inte som våra vanliga besök. Känner mig onekligen alldeles för bekväm med våran barnmorska. Då SF-måttet på magen inte hade ändrats från förra besöken fick dom boka in mig på extraebsök nästa vecka igen. Men hon sa att de kan lätt bli så när man blivit mätt av olika Barnmorskor då dom har olika tekniker. Men hon tyckte de va bäst att ta de säkra före de osäkra och de tackar man ju inte nej till. Annars såg de bra ut, hjärtat slog fint och huvudet fortfarande nedåt. DOCK inte fixerad, trodde de då ja känt mer och mer rörelse mycket längre ner i magen/bäckenet. Fick heller inte väga mig den här gången, vilket jag alltid vill, så får ta fram vågen hemma imorgonbitti. Alltid kul o se vad som händer med kroppen. Förra besöket för drygt 1.5v sen hade jag gått upp 6.2kg sen inskrivningen i v.12. Förstår inte hur de e möjligt med allt skit jag trycker i mig och hur lite jag faktiskt rör på mig. Vikten är ju dock bara en siffra och inte alls särskilt viktigt, allt jag bryr mig om är att bebis mår bra och växer som han ska. Så håll tummarna för mig nu att magen växt till nästa vecka ✊

Idag slog jag rekord och lyckades handla lite godis för ENBART 13kr. Det är en riktig bedrift av mig, slänger alltid i massor av godis i min påse som jag sedan ändå inte vill ha. Så nu sitter jag här med en perfekt liten skål av godis och inväntar Parneviks på TV. Ska även tigga lite ryggmassage av Micke. De tycker jag att jag är värd.

Peace out fellas

Likes

Comments