Det är så viktigt att man har en förstående partner när man lider av svår PMDS. Många av oss som lever med denna otroligt krävande och jobbiga "sjukdomen" har så lätt att skrämma bort våra nära.
Till saken hör att det är din plikt när du har en bra period att sätta dig ner och berätta för honom hur denna sjukdom yttrar sig. Jag tror att orsaken till många uppbrott som sker kring kvinnor med PMDS är bristen på kunskap.
Din partner månste vilja lära sig om detta. Han måste googla och läsa varenda jävla sida han hittar om detta. Söka på videos på you-tube och verkligen se med egna ögon att det inte BARA är hans flickvän som är ett psyko några dagar per månad.

Innan jag fick konstaterat av en gynekolog att jag verkligen led av PMDS så var både jag och min partner nära att klösa varandra i tusen bitar både fysiskt och psykiskt. MEN OJ vad vi har kommit långt.
Att få kunskap, gå på parterapi, kbt och logga varenda dag gör stor skillnad.
Idag vet min sambo precis på sekunden när jag har PMDS. Han kan ställa in sig i förväg på den kommande "jobbiga" perioden.
Även om jag är glömsk eller ofta inte vill erkänna att jag har PMDS-period så påminner han mig på ett snällt och lugnt sätt. Detta gör att det blir OKEJ för mig att vara känslomässigt frånvarande från honom, men också EXTREMT känslig gällande småsaker. Båda är medvetna om att jag behöver mer sömn, mer ensamtid och träning. Jag behöver kravlösa dagar där jag bara får sköta mina egna måste som jobb, träning och att vara mamma.
Jag är TACKSAM över att han gång på gång har gett mig nya chanser att bevisa för honom att det INTE är JAG som är psyko utan att jag påverkas av grov hormonell pms några dagar varje månad.
Idag älskar han mig för den jag är och han ser mig bakom den där psyko-fasaden.
Tack<3



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Under en PMDS - period som kan vara allt ifrån några dagar till två veckor varje månad så kan man få en del utbrott. Vi alla hanterar dem på olika sätt.
Känslan är självklart också olika. Mina utbrott brukar först ha en grundläggande anledning som nästan alltid är trötthet! Oftast så byggs mina dåliga känslor upp under dagen och till slut finns det inget stopp och de svämmar över. Oftast står min kära sambo i vägen och får ta allt. Som TUR är, är vi båda medvetna och har koll på när det finns risker för dessa utbrott och han kan handska dem väldigt bra. Han vet att det är bara PMDS- hormoner som spökar och dessa känslor är inte på riktigt.

Ett för mig lyckat sätt att hantera dessa utbrott är att stänga in mig i ett rum och skriva ned anteckningar om vad det var som orsakade utbrottet, vad jag kände och vad som blev droppen. Jag skriver allt jag kommer på kring utbrottet. När jag sedan läser igenom det och zoomar ut lite så inser jag oftast att det inte är något riktigt problem som ligger till grund för utbrottet som just där och då känns som att livet är slut.

Påminn dig själv över att det aldrig är försent att säga förlåt.



Likes

Comments

Oj oj oj... att ge sig in i bloggvärlden igen var inte lätt. Jag tänkte ge det ett nytt försök och efter att ha haft en extrem tuff vår med olika prövningar och förändringar så har jag mycket i lager att dela med mig av.
Mitt senaste inlägg handlade om att jag slutade med kbt ( kognitiv beteendeterapi) och att jag skulle börja en stresshanteringskurs som min terapeut hade plockat in mig i. Jag gick aldrig på den där kursen!! Så funkar jag. Första gången glömde jag helt ärligt bort det, andra gången tänkte jag att det är ingen idé för nu har jag missat första gången och bla..bla..bla... ni vet sådana där ursäkter som inte är på riktigt. Jag hade helt och hållet tappat inställning till förändring där och då. Jag hade gett upp. IGEN!!


Under min aktiva tid på kbt'n så påminde alltid min terapeut mig om att det kommer att komma bakslag.
Jag kommer att få en käftsmäll tillbaka till noll inte bara en gång utan tusen gånger.
Det är där man måste/ska göra jobbet man lärt sig under kbt'n. Det är då det startar och om du utför jobbet korrekt kommer färre av dessa bakslag för varje månad.

Hej och hå nu kör vi igen!!

Kram B


Likes

Comments

Idag var jag på min näst sista KBT.
Jag har träffat min terapeut under hela hösten och vintern. Nu har vi kommit så långt att jag kan hantera dem flesta av svåra/jobbiga situationer på egen hand. Tack vare hans vägledning och stöd, men framförallt min vilja att förändras och inställning.
Nu ska jag bara lära mig att hantera min enorma stress som kan uppstå i situationer där jag egentligen inte har något att vara stressad över.
Därför kommer jag att ingå i en "stresshanteringsgrupp" under våren. Detta ser jag bara som en spännande merit att ha med sig i framtiden.
😀

Likes

Comments

Mina bästa akuta tips.
När man mår sådär dåligt att man inte ser någon utväg alls och det känns som att det inte finns något hopp till livet.

  • KBT- kognitiv beteéndeterapi, Finnsoftast hos din vårdcentral. Du kan även ringa psykakuten för att få vägledning och stöttning, man behöver inte vara psykiskt sjuk eller ha självmordstankar för att ta hjälp av dem.
  • Antidepressiv medicin- I detta fall måste du gå via din vårdcentral eller psykologmottagning. Tänk igenom ditt beslut innan du bestämmer dig för att börja medicinera ditt mående.
  • Sluta med P-Piller-
    alla konstgjorda hormoner hit och dit rubbar ditt humör och mående, sluta sluta sluta!!


Likes

Comments

PMDS - Premenstruellt dysforiskt syndrom.

Alla kvinnor i fertil ålder har pms mer eller mindre.
Sen finns det dem 30 % som har den grövre varianten PMDS.
I mitt fall blir jag personlighetsförändrad under den tid jag har PMDS, och då menar jag inte att jag blir lite tjurig och är extra känslig.
Det är precis som jag står utanför min kropp och ser mig själv beté mig på ett sätt jag ALDRIG skulle göra i mitt medvetande jag.
Min syn på mig själv är en glad, positiv, tjej som gillar att vara aktiv både på jobb och privat. Jag sätter andra i första hand och mig själv i sista hand.
Under pmsd-perioden blir jag raka motsatsen.
MONSTER!!
Jag sätter både mig min relation med vänner och sambo på spel. Jag hatar allt och alla, inte minst mig själv.
Jag ser ner på mig själv, men vill ändå ha rätt och tycker att alla andra borde se hur jag känner och vad jag behöver. Jag får lätt utbrott - vilket innebär att jag skriker, kastar saker och i värsta fall skadar mig själv.
När det värsta har lagt sig (vilket kan vara bara en dag eller några timmar senare) så förstår jag inte alls vad som hände och hur jag tänkte si eller så. Då kommer den där berömda ångesten och hälsar på. Skuldkänslorna svällar över, och jag vill hata mig själv ännu mer.

Jag kommer då och då dela med mig av mina tips på att hantera liknande situationer.

Kram B

Likes

Comments

Tanken är att denna blogg ska hjälpa både mig och andra att hantera PMDS (premenstruellt dysforisk symptom). Och att du ska kunna få små små tips för att lära sig att hantera sina hormonella känslor. Detta är en sjukdom som väldigt många lider av fastän dem inte vet om det.

Lite om mig:
Jag drabbades av en förlossningsdepression när jag var 25 år gammal. Kort efter att jag fött min son märkte jag att ingenting var härligt längre. Jag ville bara ligga hemma och stirra in i en vägg.
Efter en kamp med olika psykologer, läkare o antidepressiva läkemedel fick jag någorlunda kontroll på min depression och kunde börja leva ett normalt liv igen. Efter detta så märkte jag att en till två gånger i månaden får jag en återkommande depression. Jag blir arg, frustrerad, stressad, hatiskt och framförallt extremt trött.
Jag trodde att min depression låg kvar latent och kom fram lite då och då för att jag inte gjort ett riktigt avslut.
Jag sökte hjälp igen. Denna gång till föräldrarådgivare, psykakuten, läkare o vårdcentraler.
Ökad dos antidepressiva o ännu med ångestdämpande tabletter var deras lösning.
För stunden kändes det bra som en snabb åtgärd.
Nu har jag fått nog av detta och har själv satt ner foten till olika gyn-kliniker o vårdcentraler för att få hjälp, vägledning och stöttning för att kunna klara av livet utan massa mediciner som rubbar hjärnans riktiga lyckocenter.
Med hjälp av denna blogg vill jag dela med mig om tips och mitt sätt att hantera vardagen och olika motgångar.
Och ett utav mina bästa sätt att hantera jobbiga saker är just att skriva av mig av mina känslor för att sedan kunna släppa dem. Så varför inte dela med mig av det? Kanske känner just DU igen dig.

Kram B

Likes

Comments

Att leva med PMDS är att känna sig ensam.
Är det bara jag? Detta frågar jag mig själv om och om igen under perioden.
Jag blir känslokall mot andra speciellt min partner. Jag vill göra slut, leva ensam, inte kunna besvära någon. Vill inte vara mamma, vill inte vara vän. Vill absolut inte vara snäll och göra någonting för en annan människa. Det är precis som att hata är mitt motto. Känslan av hat till andra och mig själv är enorm. Som deg i hjärnan, kan inte tänka klart och ur munnen flyger bara massa elaka ord som man inte menar.
Det är precis som att jag tänker någonting och ur munnen flyger något helt annat.
Skäms skäms skäms...

Återigen till att vara ensam. DU ÄR ALDRIG ENSAM! Det är 30% av svenska befolkningen som lever med detta. Kanske är vi fler fast vi inte vet om det.
Att få diagnosen pmds är svår.
Det är nästan så att DU tillsammans med en läkare eller gynekolog får sätta diagnosen själv. Man kan göra olika tester på nätet, men det är inte alltid det är rätt utan det är din känsla och ett återkommande problem i din vardag. Man måste se ett mönster. Det bästa sättet är att logga dina perioder.
Jag laddade ner en app som heter P-tracker. Där skrev jag varje dag (även en bra dag) hur jag mådde, mina känslor, och andra anteckningar. Då kan du lätt gå tillbaka och titta och kanske börjar du se ett regelbundet mönster i ditt mående.
Kanske är du inte psykiskt sjuk som man alltid klandrar sig själv för att vara. Utan det är dina hormoner som styr ditt humör, dina känslor och din kropp.


Kram B❤


Likes

Comments