23/12 och jag kan nog inte påstå att någon särskild julkänsla infunnit sig hos mig. Det är märkligt hur sånt förändras. När jag var liten/mindre betydde julen verkligen ALLT! Allt var fantastiskt med julen och man kunde inte få nog av den. Jag kunde börja lyssna på julmusik redan i slutet av augusti, advent, julstakar, julgran, mat, pyssel, julkalender, julklappar, julmust, tomteskum, tända ljus mörker och snö. Ja allt som hörde julen till var bara helt underbart! Och sen när julen var över, på kvällen den 24, då var även livet över kändes det som. Allt man gått och förberett, längtat efter och sett fram emot var plötsligt borta. Över. Förbi. Minns ett år då mamma fått en cdskiva med Enya i julklapp som för mig blev en symbol för julen. Jag somnade till den skivan i veckor för att den gav mig den där mysiga julkänslan jag haft innan och under jul. Jag ville ha kvar den känslan så länge det bara var möjligt.

Men nu. Vid strax 28 års ålder känns julen som ........ Jaa, vad känns den som egentligen. En massa måsten? Stress? Hysteri? Konsumtion? Pengar? Just nu känner jag mig bara tacksam att jag blivit välsignad med en genuint härlig familj. Både mina föräldrar, bonusförälder, men också min egen familj med sambo och barn. Att få fira jul tillsammans med dem och inte känna sig ensam är den finaste gåvan jag kan få.

Tyvärr finns det dock så många ensamma människor där ute. Frånskilda, ensamstående, singlar, änkor, änklingar, de som hamnat utanför samhället osv. Dem som inte har någon att fira julen tillsammans med. De som inte får något julbord, paket, kanske inte ens någon som önskat dem en god jul. För många är julen en högtid som sprider värme och ljus. Medan den för andra betyder ensamhet och mörker. Så var tacksam, du som har en familj att fira med. även om det inte alltid blir som man tänkte sig. Gröten kokar över, köttbullarna bränns vid, någon glömde handla brödet och porslinet for i golvet. Tänk ett varv till innan du låter de besvikna tankarna ta över och sätta färg på din jul. Var ist tacksam att du haft folk att koka gröt till eller att någon glömt handla bröd. För det är bara ett tecken på att du är inte ensam och det är allt som betyder något.

Kära familj, vänner och bekanta. En synnerligen god jul tillönskar jag er alla. Ta det lugnt i trafiken och med spriten, julen är en tid för gemenskap och att sätta barnen i fokus! Så låt ölen stå kvar i kylen så att ni med nyktra ögon kan se era barns underbara leende och njuta av julen tillsammans med dem.

GOD JUL

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Fötter

Denna kroppsdel som vi har så olika relationer till.
Vissa har fobier för dem, vissa arbetar med dem, vissa älskar dem och vissa bara accepterar dem.
Min relation just nu är två helt olika. Tack vare graviditeten har mitt luktsinne utvecklats väldigt mycket för vissa dofter och tyvärr är det negativa dofter. Sånt som redan luktar illa luktar värre. Fotsvett och snus! Dofterna gör mig rent illamående. Det riktigt fräter i näsan på mig. Tänk er själva en gammal snus som legat och saftat till sig ca 40 min i munnen. Inte så härligt att pussa den truten. Jag är själv snusare när jag inte är gravid så borde egentligen inte ha något emot den här doften men ve o fasa så äckligt det är.
Fotsvettsdoften är ju som den är. Det finns väl inte många som tycker den är särskilt tilltalande och med gravidnäsa är den än mindre behaglig.
MEN. Nu kommer ordet med stort M. Min sons fötter! Jag avgudar dem! Det är nog det bästa på hela ungen. Alla som pratar om mjuka bebisrumpor, hur gott bebisar doftar osv. Jag har fastnat för fötterna! Dessa silkesmjuka välskapta kroppsdelar som man inte kan få nog av. Vet inte hur många gånger jag är och klämmer och pussar på dem om dagen.
Dock tror jag den här förälskelsen kommer att ge med sig med tiden då fötterna växer, blir håriga och även dem kommer tillslut att börja lukta i vissa lägen. Då är jag inte det minsta intresserad att gosa med dem. Men just nu , när de är som sagt helt nya, oförstörda och knappt använda. Då är de bland det bästa som finns.

Likes

Comments

Var och beskådade ett väldigt fint luciatåg i svenska kyrkan igår kväll. Medelåldern på deltagarna låg väl runt 7år och de flesta sjöng hellre än bra men så söta och vilka minnen man dras tillbaka till. En del helt nya sånger och andra man sjöng för ca 20 år sedan när man själv var med i barnkören.
Man kunde på riktigt få tillbaka känslan där i kyrkbänken hur det kändes när man stod framme på scen framför alla släktingar, familjer och bekanta. Ena stunden var man superallvarlig och sjöng vartenda ord i texten till att i nästa stund komma på att man måste fråga kompisen något man precis kom på, testa hur brett man kan ställa sig med benen i det tighta lucialinnet eller stoppa tärnljuset i munnen.
Sen när det var dags för solosången och man var ett par stycken som skulle dela på mikrofonen så samlades man som myror runt en sockerbit med ryggen mot publiken så man skulle höras och sjöng för blotta livet.
När man sitter där i bänken förundras man alltid över vilket minne de har. Att komma ihåg alla låttexter och verser, och sen de här barnen som verkligen kan sjunga. Som sätter varenda ton. Det är som balsam för själen. Man blir så imponerad.
Så SVTs lucia framträdande med stämmor o tärnor i all ära. De riktiga stjärnorna är alla dessa barn som sjunger från tårna, lär sig alla texter utantill o som inte bryr sig om man missar en ton eller två.

Likes

Comments

Jag vet inte om jag är gammalmodig, omodern, eller förtryckt av jantelagen men jag förstår mig inte på det här med selfies. Att ta en närbild på sig själv, gärna snett uppifrån med huvudet lite på sne och sen den obligatoriska ankmunnen och lägga upp den överallt på sina sociala medier. Varför? Vad söker man? Bekräftelse? Berömmelse? Det enda jag kan tänka på är "stackars människa som jämt ser så sne ut. Måste lida av kronisk nackspärr 🤔".
Jag vet inte om det är självförtroendet jag saknar till att göra det? Eller är det självdisciplinen som gör att jag låter bli?
Hur som får folk göra precis som de vill. Det är deras ansikten o deras nackar de vrider o vänder på. Men någon med lite insikt i det hela får gärna förklara för mig varför man tar selfies. Och det skulle vara kul o veta ett ungefärligt genomsnittet på hur mng bilder man tar innan man är tillräckligt nöjd för att lägga upp en bild så hela världen kan granska en för jag tror inte många känner sig nöjda med första försöket...
Som sagt. Varför selfies?

Likes

Comments