Är det inte märkligt att så fort våren närmar sig så fylls gator och torg av stora bäbismagar? Solen lyser ett par dagar och vips är varenda kvinna man möter gravid. Varenda en!

I min vänskapskrets är det inte mindre än 4 stycken som väntar barn just nu. Och en femte gjorde precis abort.

Abort. Abort. Hon valde att inte vara gravid längre. Tajmingen var helt enkelt inte rätt. Och det var/är den inte heller. Mycket har hänt i hennes liv som gör det långt ifrån idealiskt att skaffa barn just nu. Och hon har turen att bo i Sverige och därmed har hon en valmöjlighet. Och hon valde att inte vara gravid längre.

En lättnad, på många sätt även fast beslutet var svårt, för henne. Ett slag i ansiktet för mig och förmodligen många andra som innerligt längtar efter barn men som helt enkelt inte kan få till en graviditet.

Just den där längtan har slagit hårt hos oss just nu. Vi håller på att längta ihjäl oss. Och ett tag höll vi på att längta ihjäl hela vårt förhållande. Frustrationen över att ständigt stöta på nya hinder ger slitningar. Tro mig!

Hinder säger jag. Vad menar jag riktigt då?

Fick för några år sedan reda på att jag har något som kallas PCOS. Och fick i samband med den diagnosen då även veta att det skulle vara näst intill omöjligt för mig att få barn. Omöjligt alltså.. Ungefär i samma veva blev sambon sjuk och fick lov att börja äta starka mediciner. Mediciner som drog ner humör, sexlust och som skapade svårigheter att kunna avsluta ett samlag.

Det är väl här nånstans vi kraschar, båda två. Och det har tagit fram tills nu egentligen innan vi hamnat på rätt bana igen.

I dagsläget har sambon trappat ner på medicineringen rejält men än återstår mycket och jag fick vid senaste gynundersökning veta att jag har en liten, liten försiktig och blyg äggproduktion och fick utskrivet gula-kroppshormon som ska sätta fart på äggröran.

Det låter bra, men vi kommer att få kämpa. Och det är inte alls säkert att vi kommer att få ett resultat.


Likes

Comments