View tracker

Helt åt helvete.

Just nu är en sån period. Även om det var flera år sedan jag kom ifrån det fysiskt så sitter det fortfarande i huvudet. Såna här perioder vill jag bara sova, jag är så trött att jag lätt kan sova en hel dag. Men drömmarna blir mer intensiva och så verkliga att jag ibland vaknar gråtandes eller bara i ren panik, flåsandes och skakandes. Att jag inte heller är någon som pratar om hur jag känner när jag egentligen bara vill skrika, gråta och bara att någon håller om mig. Jag har det, det vet jag men jag tar inte vara på det, jag vill inte lägga på andra min skit, något jag valde, det är inte deras problem - det är mitt.

Att jag fortfarande inte kan kolla på filmer med 'snygga' killar i, eller rentav halvnakna för jag är rädd att min sambo ska bli arg, skrika, anklaga mig för jag skulle gilla dem bättre - vilket aldrig, aldrig, aldrig skulle hända. Men ändå finns det där i bakhuvudet, klumpen i bröstet, smärtan i hjärtat, tårar som rinner och skriken - de där jävla skriken. 'Subba' 'Fitta' 'Slyna' helt vardagliga ord. 'Det är slut' 'Ska jag döda dig?' 'Du har någon annan' helt vardagliga meningar att höra.

Hjärtat gör ont, huvudet snurrar i tusen tankar samtidigt. Tröttheten i kroppen tar kål på mig.

Låt oss ta en dag i taget, kanske är det bättre imorgon.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag minns så väl det där första slaget. Jag minns hur bråket hade varit i flera timmar över en skitsak, hur han hade gått men dumma lilla jag hade fått han att komma hem igen. Bråket fortsatte och fortsatte och fortsatte, vad jag än sa, hur jag än förklarade så skreks de bara, jag hade ännu en gång fel. Tillslut så höll jag med han bara för jag orkade verkligen inte bråka med och jag sa han hade rätt men överdrev och gjorde det värre, sedan blev allt svart - jag hann inte med.
Där stod jag med en bruten tand, blod forsade från näsan, det var blodskvättar varstans i rummet. Men vad gjorde lilla dumma jag?

- Jag lutade mig ner mot honom med handen över min näsa för att stoppa blodet, jag tröstade honom! Jag tröstade en människa som nyss slagit mig blodig! Han grät, jag torkade hans tårar.
Jag förlät honom genast för det var ju inte tänkt, det var inte tänkt att slå sönder en tand och göra så näsan blev ett blodbad, nejnej, han råkade ju bara.

Jag var så jävla blind att jag kunde förlåta någon som slog mig, jag tröstade han för nåt han gjort mig, skulle det inte varit tvärtom? Egentligen skulle det inte ha hänt alls men om man står i den sitsen. Lärde man inte sig redan som liten att om man råkar göra illa någon så säger man förlåt. Tillomed min äldsta dotter som inte ens är 5 år vet att man säger förlåt.

Där låg jag över han medan hans tårar strömmade och dumma lilla jag säger bara att det gör ingenting. Men vet ni? Det gjorde visst nåt, det brast någonting i mig, en bit från mig själv försvann, den där biten håller på komma tillbaka igen men det har tagit år efter år att få tillbaka den där biten, den där självkänslan som var som bortblåst. 


Det är inte okej, det var inte okej då och är inte okej idag.

Likes

Comments

View tracker

Dagen har spenderas med vänner och barn. Råkade somna med lillan några timmar idag igen så min städtid försvann i det blå. Men ska strax lägga i säng den lilla och hoppas på hon vill sova själv så tvätten kan hängas, disken kan diskas och duschen ska startas.

Imorgon är det äntligen helg! Pappa är hemma och vi kan ta en myshelg. Även BVC ska hälsas på även fast jag vet att liten växer och gror som hon ska.
Hon har äntligen börjat ta lite mer steg och snart springer hon nog, härlig tid då det händer saker hela tiden.

Kaffe till mamma och gröt till liten - bra avslut på kvällen.

Likes

Comments

Många gånger i efterhand har jag frågat mig själv varför, varför stod jag kvar? Hur stod jag ut?
Det tog lång tid innan jag insåg att man faktiskt gör det av ren överlevnad.

Jag tänkte innan jag hamnade i helvetet att varför lämnar inte dessa kvinnor/män förhållandet när det pågår misshandel? Det är ju bara att lämna, att gå, att försvinna och aldrig mer titta tillbaka. Men nej, det är inte så lätt som det verkar.

Det hela börjar med att man blir lurad, människan är snäll, omtänksam och vill vara med en hela tiden - hn tycker ju bara om mig. Sedan börjar utfrågningen om hur många man varit med, om man saknar någon, om man är otrogen, om man älska någon annan. Sedan sitter man där som i en spiral, man frågar sig själv varför frågar denna människa så mycket intimt, man svarar och sedan börjar det - man har svarat 'fel' på någonting och det ältas, ältas och ältas dag in och dag ut. Du vill bara springa därifrån men någonting stoppar dig, du är lindad runt lillfingret. 

Hur många gånger du än åker därifrån av ilska, tårar, besvikenhet så är du tillbaka samma dag eller nästa dag för att få en ursäkt för att du själv var dum - för den andra gör aldrig nåt fel, allt är ditt fel. Sedan fortsätter dagen i att be om ursäkt, att göra ett försök i att förklara men nej, du har fel i vad du själv tycker, känner och vet - partnern vet mer om dig själv än du.

Sedan kommer det värsta - du kapas från vänner och familj, de är dåliga för dig. De slåss för sitt liv för att få dig att lämna de destruktiva förhållandet men det går inte och sedan försvinner de sakta bort och du står där ensam kvar, ​helt förståeligt.​ Nu har du bara partnern kvar, du sitter fast i ditt eget hem, inlåst, för går du ut så ska du träffa någon annan. Att ens jobba är jobbigt för alla sms man får att man ska skynda sig hem, frågor om man träffat någon kille, att man inte är välkommen hem och att det är slut. Ja, dessa hot att det är slut fick magen att vända sig ut och in för vad är man utan den andra partnern? Ensam? 

Likes

Comments

Dagen har spenderas med kaffe, besök hos bästa vän, kaffe, städning, åter kaffe, sova lite för länge med F och åter kaffe. Nu har jag en gnällfia här som inte riktigt gillar att grannen låter.

Sakerna jag plockade ihop när liten sov är utdragna på golvet så nu är de inge roliga längre, nu gå vi runt soffan och ropar "mamma". Snart hoppas vi pappa ska få komma hem och ta denna lilla dam så ska mamman hoppa in i duschen och få lugn en stund. Sedan fortsätter kaoset här hemma att lösa, ingen ro, inget lugn men härligt är det.

Nu kaffe!

Likes

Comments

Ni vet den där första tanken man får när man märker någon, den där att han var ju faktiskt snäll, såg rätt bra ut och han vill ju faktiskt ha MIG. Men hjärnan slår ut varningssignaler att - han är inte bra!
Men det första man följer är ju faktiskt hjärtat och inte hjärnan, hade jag följt hjärnan så hade jag inte behövt stå ut med det jag gjorde, då hade jag kanske inte varit så slut i kropp och knopp som jag är idag, då hade jag kanske inte haft sömnproblem eller ångest fram och tillbaka. Men samtidigt hade jag inte haft mitt underbara barn heller så hur man än vrider och vänder på det så var det nog meningen att jag skulle stå ut med det för att få min fina M.

Att ständigt få höra fula ord, ständigt bli anklagad på att vara otrogen, ständigt få höra hur värdelös jag var, hotad till livet, slag - det var en vardag för mig att leva i. Men att samtidigt veta att jag var stark som sa emot trots att jag visste vad som komma skall så stod jag upp för mig själv, stod upp för de jag tyckte - med tårar forsande på kinden, skriken som ljöd i öronen, smärtan i brösten att denna dag inte heller skulle bli bra. Så står jag stark här idag, starkare än någonsin, i slutändan har jag vunnit kampen, inte han!

Och idag vet jag att man behöver inte bråka, man behöver inte bli kallad saker, man behöver inte känna sig värdelös dag in och dag ut, att man har val och man får åka till sina vänner, till sin familj, man får gå ut och gå utan att bli ifrågasatt. Man får faktiskt sminka sig och borsta tänderna utan att bli anklagad att man ska träffa någon annan kille. Jag får göra precis som jag vill och ändå bli älskad och trodd. Att jag kan älska på riktigt. Att livet inte går ut på att göra allt för någon utan att båda parter gör det tillsammans.

Likes

Comments

Nu gör jag ett nytt försök att blogga, nu när jag kanske har en ork som var bättre än förr när livet var upp och ner, när livet bestod av ett barn, ångest, jobb, psykisk och fysisk misshandel dagligen. Ett försök att faktiskt få ut mina tankar dagligen, hur det som var förr är borta och det nya, mina älskade barn, min sambo - vår familj är det nya. Att faktiskt kunna vara anonym en stund bara.

Livet är skört - ta hand om det!

Likes

Comments