Nu är det ju fullt möjligt att skaffa barn som ensamstående i Sverige. Jag bor lyckligtvis i Skåne där det går relativt snabbt i jämföresle med andra landsting. Jag skickade in min egenremiss i september, den kom bort och jag fick skicka in en ny. Sen fick jag lämna lite olika blodprover efter det. Sen var det väntetid på ca 3 månader för att få göra en spolning av livmoder och äggledare. Detta gör man för att se så att det inte finns något som blockerar äggeldarna och att allt ser bra ut. Detta gjorde jag i januari. . Sen var det väntetid igen och denna gång till psykolog.Där var jag nu i april och blev godkänd. Det tar sin tid.. Så nu väntar jag på att kallas till läkare för att se hur der tycker att vi bäst går vidare.

Lite tröttsamt med all väntan men bara att lita på processen. Framåt går det men sakta. Kan förstå de som tröttnar och åker till Danmark istället för när man väl tagit beslutet så är man ju redo.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det är konstigt att hur övertygad jag än är i mitt beslut så är det smärtsamt att bryta mot normen. För normen är ju ändå två vuxna som får barn inom en kärleksrelation. Att man första har en relation och sedan barn. Att det finns ett rätt sätt att göra saker på. Det kan vi väl vara överens om även om vi inte alla lever i den? Det är ju det som all info omkring oss säger.

Så när jag hör att vänner är gravida, nykära så blir jag så klart glad men också väldigt ledsen. Ledsen för att jag inte är där. Där jag helst av allt vill vara. I tvåsamhet med barn. Känslan av misslyckande kryper in och omsluter mig ett tag. Det är en kamp att ändra tankarna till positiva. Att det där kommer till mig sen eller att mitt val är lika mycket värt, det finns inget rätt sätt för alla att leva på, se hur det kunde se ut förr i tiden osv. Men alltid gråter jag och lägger mig under täcket. Ensam och oälskad är mina hårda ord mot mig själv. Varför gör normen så ont!

Jag pratade med en vän till mig som är lesbisk om detta. Att normen gör ont tills man tagit det fulla steget ut från den. Sen så är det ju klart olika saker att komma ut med sin sexuella läggning mot att välja att skaffa barn själv men ändå just den känslan upplevde vi som lika. Att normen sitter så djupt inristat i en från barndomen att det är smärtsamt att gå emot. Inte för att jag känner att det är nåt fel med mitt beslut utan för att förväntningar och hur "alla andra" har det ekar i mitt inre. Längtan efter att passa in och inte vara udda eller utanför är så stark i mig. Men när jag kommer sitta där med mitt barn så kommer ju mitt val vara självklart. Då har jag kommit ut på andra sidan och är om möjligt lite mer fri kanske? Fri från normen. Den normen.

Men är det fler som upplever normen som smärtsam för att man inte känner att den man är och ens beslut passar in? För mig är den fysiska smärtan ett uppvaknaknde och skapar en större förståelse för och beundran för de som tar det klivet och lever sina liv på sitt sätt.

Likes

Comments

Det är en fråga jag fått och själv tänkt mycket kring. Så varför väntar jag inte? Helt enkelt för att längtan efter barn är större än längtan efter en relation.

För 7 år sedan befann jag mig i en destruktiv relation där både giftermål och barn var i planerna. Det tog slut vilket jag är oändligt tacksam för. Och efter den realtionen har jag bearbetat det jag var med om, dejtat både kompisars vänner och på nätet. Men ingenstans har jag mött den där personen där det känts rätt. Ibland har jag velat att det ska vara rätt och kämpat innan hjärtat gått i tusenbitar. Varje gång återhämtat mig och fortsatt vara öppen. Så min plan har ju alltid varit att bli kär och sen får barn. Men så har det inte blivit.

Men 37 är ju inte så gammalt!? Än finns det tid. Ja så kan man ju också se på det men det är inte helt sant. Man vet ju aldrig när man träffar någon och man vet aldrig om man kan få barn ihop. Men det största problemet att möta kärleken och kasta sig in är ju just detta att längtan efter barn är större än längtan efter en relation. När jag väl ska dejta någon frågar jag snabbt om han vill ha barn i framtiden. Är det inte ett tydligt och bestämt ja så lägger ja ner. Hur ska jag kunna lära känna någon på djupet när jag hetsar till nästa steg. Längtan tar helt enkelt över och kommer emellan. Tro mig jag har försökt tänka att nästa år inseminerar jag mig så kan jag satsa detta året på en möjlig relation. Då har inte någon relation kommit min väg eller inte någon jag vill ha en relation med.

Så kärlek får komma sen. Vi lever ju ändå i en tid där den man blir tillsammans med både kan ha barn och inte vara oskuld så det känns lugnt.

Likes

Comments