Det är fredag morgon och jag går snart av nattens pass. Det är mitt i sommaren, mitt i juli och jag är så förbaskat glad över livet just nu. Allt känns så perfekt bara. Efter nästa helg går jag på ledighet, vi åker till Gran Canaria. Sen flyttar vi upp till Linköping, hämtar vår nya familjemedlem och börjar skolan. Allt känns så spännande, SÅ roligt.

Igår typ då, då hade jag jättesvårt att sova trots att jag jobbade två nätter i rad och hade behövt sova länge. Men nee, jag var klarvaken vid halv tolv och efter ett halvdant försök till att somna i solen med Tove Los sommarprat i öronen på gräsmattan begav jag och David oss ut till sommarstugan. Där lagade vi makaroner och köttbullar innan vi testade lite kajak. Båda livrädda för en snok pappa hade sett samma morgon. Men det gick bra!
Sen gick vi och la oss och sov i två timmar, innan vi begav oss hem mot nässjö eftersom att jag skulle till jobbet. Snart går jag alltså av mitt pass och tar helg!!! Lajvet<3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tja där ute!!

Nu ska jag skriva om nåt svårt. Musik. Musik som sätt att uttrycka sig är inget svårt alls. Som Karin Boye en gång skrev; "Musik är kanske den hemlighetsfullaste av alla konstarter. Den går från känsla till känsla utan förståndet som mellanled". Och så är det sannerligen.

Men jag har nu insett att begreppet musik inte bara innefattar hemlighetsfulla och fantastiska känslostormar. Den är så mycket mer. Hjärtskärande ångest, besvikelse och oro. Musiken är livet. Den bär alla livets känslor. Kanske är det därför den tilltalar så många?

På senare tid har jag mött musiken som jag aldrig mött den förut. Som fyrkantig. Definitiv. Direkt. Formell. På ett sätt, som jag har insett krävs att den blir sedd på ibland om man vill livnära sig på musik. Ett sätt, som jag, som i och för sig inte har de visionerna, men har otroligt svårt att förhålla mig till.

Jag är inte skolad inom musik. Jag söker inte heller skolning. Jag trodde länge att jag gjorde det, men nej. Musik för mig är det där hemlighetsfulla som Boye pratar om. Och bara det! Varför det blir svårt för mig att förhålla mig till de som även lyckas blanda in andra perspektiv. Perspektiv som indikerar att musik är någonting man känner - absolut - men också lär. Tragglar. Ger sig fan på att fixa.

Och där står jag, som förlamad av en slags osynlig men kraftfull prestationsångest som nu letat sig på. Den som alltid kommer när jag inser att det jag gör ska göras på ett visst sätt för att vara rätt. En prestationsångest som säger åt mig att jag inte är tillräcklig. Inte ett dugg, faktiskt.

Likes

Comments

Nu har jag hamnat i ett såntdär riktigt träsk av hundförälskelse igen. Jag är, som jag tidigare berättat, helt otroligt inne på att skaffa hund. David är också väldigt sugen, men det är så himla mycket som ska klaffa. Vi har nu insett att det bästa för oss är en lite äldre vovve; dels för att slippa valptiden och dels för att inte planera allt för långt in i framtiden. Därför håller jag ständig utkik på sidor där det finns omplaceringshundar. I topp ligger nu en hund som finns på ett rescue på Irland. På Irland har man generellt sett inte samma syn på hundar som vi har här i Sverige. Där är hundar arbetsredskap - precis som flera andra sorters djur är för oss i Sverige. En hund är inte alls den sanna familjemedlem som hundar här i Sverige är (bör) vara. Därför ses det inte heller som en himla big deal när man inte längre kan eller vill ha kvar sin hund på Irland, varför hunden sätts i ett hundhem i väntan av avlivning. Rescuerna som finns räddar hundarna från avlivning, men är inte helt oväntat helt överfulla. Därför känns det fantastiskt att om man ändå ska skaffa en hund, få rädda livet på en. De flesta hundar är dessutom helt friska, pigga och goa. Potentiella familjehundar men som blivit fråntagna eller aldrig riktigt fått chansen.

För övrigt finns det många fina omplaceringshundar i Sverige också, och när vi väl på riktigt bestämmer oss för att skaffa en så har vi massvis med hemsidor att leta på.

Men absolut är det mycket som ska klaffa. Tiden, ekonomin, plan b, c, d, e och f utifall att vi måste iväg och inte kan ta med oss hunden. Men jag är så hoppfull. För trots alla grejer, så vet jag att hundlivet inte kommer vara en börda. Det kommer att vara värt det. Och jag längtar till den dagen då det blir så.

Likes

Comments

Tid att reflektera. Känns som att det varit så nu ett par vårar i rad. Reflektion och inte helt sällan ångest över den saken.
Men någonting jag ofta återkommer till är slutsatsen att all oro och ångest föds när jag ska väga andras åsikter med mina egna. Åsikter om vadå? tänker ni, och jag nästan skäms över att ge er svaret; mitt liv.
För visst är det väl ändå jag och bara jag som ska leva mitt liv? Visst borde det väl då vara jag och bara jag som fattar besluten om hur det ska gå till? Vad jag ska göra av det.

Men hjärnan glömmer så lätt. Hon vänder och vrider sig nästan ut och in för att väga andras åsikter och mina egna jämnt. Så därför hamnar man i den där bubblan av ovisshet. Trots att det allt som oftast ändå slutar med att jag följer mig själv. Som jag ska göra nu igen.

Likes

Comments

​God kväll!

Jag sitter på en balkong i soliga Linköping och njuter till fullo. Denna helg har varit så sjukt lugn och efterlängtad. Förra jobbveckan var fruktansvärd, vilket gjorde att helgen kändes fantastisk. Nu laddar jag upp inför en lite kortare, förhoppningsvis något enklare jobbvecka. 

Igår var det valborg och det "firade" vi med Davids familj. Vi åt en supergod middag tillsammans och sen gick jag och David och kollade på lite majbrasa och fyrverkerier. Kvällen avslutades med Rocky 3. 

Idag har vi varit på picknick, sen så sprang jag en fantastisk löprunda för att sedan, svettig och varm, slå mig ner på balkongen. Lyssnade  på Karolina Klüfts sommarprat (rekommenderas, speciellt för er som brottats med prestationsångest!!) och åt lite matrester. Nyss duschade jag, och nu ska jag snart gå och hämta tvätt. Livet känns så lugnt och bra. Snart är det sommar (äntligen) vilket man kan se på min sprillans nya skitfula bonnabränna. Några veckor kvar på jobbet innan jag utmanar mig själv på nytt med ett helt nytt slags jobb; nattjobb! Vi får se hur det går, men jag känner mig förväntansfull. 


Så alltså, ja, livet är riktigt bra! Fan vad gott och kunna säga det utan att behöva slänga in massa onödigt "så jag hoppas att det förblir så.....". 

Hejhej!!

Likes

Comments

Hejhej!!

Jag sitter hemma i lägenhet med dunderförkylning. Första gången jag är sjukskriven från jobbet och det känns jättetråkigt faktiskt. Visst är det skönt att vara hemma, men om jag fick välja skulle jag helst va på jobbet just nu. Frisk, alltså.

Men, så kan det vara ibland och det får man ta. I helgen var vi i London och jag misstänker att jag blivit "flygplanssjuk", precis som jag tror att jag blev när vi var i Rom! ELLER så är det bara det faktum att det har varit så sjukt mycket de senaste veckorna att jag helt enkelt inte hunnit blivit sjuk förrän nu...

Jag sitter och funderar på framtiden (som vanligt, känns som att det är det enda jag skriver om). Samtidigt som jag ser mig själv som ganska spontan person, en som gör vad som faller en in i stunden, bevisar jag ständigt för mig själv att jag är en perfektionist och sjukt noggrann med att saker och ting ska bli och främst av allt för all framtid kännas rätt. Ett omöjligt mål att uppnå i fråga om framtidsplaner, som ni kanske förstår. Är det något jag dock har lärt mig under de senaste åren är det att jag måste göra saker för min egen skull - vad Jag blir glad av. För att ingen annan än jag kommer att stå där om 10 år och se tillbaka på mina senaste 10. By the way är jag 30 om tio år - hur sjukt är inte det? Och vad kommer jag ha gjort tills dess?

Här är lite exempel på sånt jag vill få gjort inom dessa tio:

- Utbilda mig. Gärna inom HR, så att jag får arbeta med människor på olika arbetsplatser och hjälpa dem i deras välmående på arbetsplatsen. Arbetsmiljö har aldrig någonsin intresserat mig tidigare vilket kanske inte är superkonstigt eftersom att jag gått i skolan i hela mitt liv, fram tills i höstas. Men på mindre än ett år har detta intresse blommat upp - för attans vad viktigt det är att trivas på sin arbetsplats. Om jag efter att ha börjat i höst inser att det inte alls är någonting för mig är jag också sugen på Studie- och yrkesvägledare eller socionom. Men det får bli då, i sådana fall. Eller någon gång i framtiden!

- Resa! Och här har vi en svår en. Att resa kan innebära så jäkla mycket. Just nu vill jag helst ut och tågluffa i europeiska storstäder, men vi får se om det blir av till sommaren eftersom att sambon som jag i såna fall skulle åka med sedan tidigare har planerat att åka iväg med vänner. Resa kan innebära så mycket mer. På PA-programmet kan man erbjudas att plugga utomlands sitt sista år. Fatta vad coolt! Så vi får se vad det blir där, men att åka iväg är ett måste!

- Skaffa hund. Kanske ett lite avvikande mål. Men så är det. Jag vill verkligen skaffa hund. Helst en liten lurvig en, som kan trivas med att bo i lägenhet och åka tåg. Vi har pratat om det en del, och funderar på att skaffa en redan till sommaren, men måste fundera både en och två och tre extra gånger innan. Det är inte helt säkert att den bästa tiden är nu, vilket får spontanen i mig att gråta men planeraren i mig att komma till freds en aning.

Så, livet är långt och jag försöker v e r k l i g e n att inte stressa igenom det, men det är svårt när man är 20 och vill så mycket.

Men, första fokus är kommande tio då. Så säger vi. So long!

Likes

Comments

Hejhej!
Först av allt får jag väl be så hemskt mycket om ursäkt för min frånvaro. Jag är inte high på det där att hålla igång en blogg genom att skriva regelbundet och så, så detta får funka sålänge.
Men vad har hänt då?
Tjaa, ganska mycket tror jag. Hur som helst känner jag mig kort och gott: lycklig! På riktigt nu då!!
Jag bor med någon jag är fantastiskt kär i, som som tur är också råkar vara kär i mig. Vi bor i en fin lägenhet med perfekt läge för mitt jobb och hans skola. Vi har idag(!!) skrivit kontrakt för en ÄNNU bättre lägenhet som vi tar över till sommaren. Jag trivs huur bra som helst i mitt nya basketlag och det var så längesen jag mådde i så bra i mig själv. Fattar ni hur glad jag är över att jag tog mig modet att flytta efter kärleken? Det har gjort mig så mycket gott - MYCKET mer än vad jag förväntade mig eller faktiskt ens kunde ana i höstas.

Idag gick jag upp vid fem för att öppna morgonfritids kvart i sex. Jobb i nästan åtta timmar för att sedan dra hem och käka lunch i vårsolen (17 grader!!!), åka och hämta lägenhetskontraktet samt hinna med en löprunda med lite (för en gångs skull) styrketräning. Efter det hann jag både äta glass, duscha och diska innan David kom hem från skolan. Fick ta en tur ner till tvättstugan för att jag märkte att jag glömt två grejer i tvätten igår. Kuddfodralet var kvar, men min tshirt var av någon konstig anledning puts väck. Snopet. Men så kan det bli.

Ikväll drog jag med några från laget och spelade basket i en liten hall i närheten av vår lägenhet. Området vi bor i är lite oroligt, vilket har gjort att fantastiska organisationer som KFUM Linköping har startat massvis av projekt för att aktivera ungdomar och få bort dem från Centrumets nötta bänkar. Det var just ett sånt här projekt jag fick vara del av ikväll och HERREGUD vilken lycka det var! Jag älskar den prestigelösa basketen; den som förenar och frambringar SANN lycka och gemenskap. Alla borde få hålla på med något sådant, i ett samhälle som annars styrs av så mycket prestation och så lite person.

I två timmar höll vi på innan jag bestämde mig för att gå. Jag skulle inte vara förvånad om de fortfarande höll på och på riktigt, hur grymt är inte det??

Klockan är närmare halv ett nu och det börjar bli dags att krypa till kojs. Hoppas ni alla mår bra ute i världen. Puss!

Bild lånad från tumblr

Likes

Comments

Disken stod både bred och hög på köksbänken och jag kände att jag behövde någonting i öronen för att orka ta tag i det. Igår lyssnade jag på en podcast om häxjakten i Sverige på 1600-talet och det var så fruktansvärt intressant, så jag tänkte att jag lika gärna kunde hitta någon annan historie-podd då de ändå alltid funkar. Och det gjorde jag. Podden Grownups read things they wrote as kids träffade mig rakt i hjärtat.

Trots att jag bara fyller 20 i år, har det hänt mycket sedan jag var 12-14 och förde dagböcker, anteckningar, bloggar. Jag älskade att skriva - likt jag fortfarande gör - och varje gång känslorna blev för stora för min kropp gjorde jag mitt bästa för att få ner dem i skrift. Samma sak gäller många av berättarna i denna podd. De delar med sig av de bästa stunderna, men kanske allra mest; de värsta stunderna. Vad de ansåg vara de värsta stunderna, och just DEN biten - det där med vad De ansåg vara värst, gör det hela så jäkla intressant. Människors upplevelser och berättelser kan skilja sig så enormt, men deras känslor och reaktioner på upplevelserna är desto mer lika. Unga tonåren var en mörk tid för mig. Jag förstår det nu, och jag förstår att det är helt okej att det kändes så trots att jag hade allt en ung människa kan behöva. Idag är jag nästan tacksam för den tid då jag kämpade med att hitta mig själv, bara för att jag tror att den kampen till stor del utformade vem jag är idag och vem jag är på väg att bli. Men den tiden var inte enkel, definitivt inte smärtfri. En påfrestande känsla jag idag bär på är att jag inte riktigt vet vad jag idag skulle säga till 13-åriga mig. Jag var då så fast besluten om att ingen visste hur det kändes att vara jag. Att det inte alls skulle bli bättre med tiden. Att jag var i en bur av mörker, medan resten av världen befann sig utanför - oberörd av min existens. Vad säger man till någon med de tankegångarna? Någon som är så fast besluten om att hon inte går att hjälpa?

Jag hade väl sagt någonting i stil med att det är okej att känna sig sådär vilsen och bortkommen och irrelevant och opassande, som jag gjorde då. Jag hade sagt åt mig själv att jag med tiden kommer att upptäcka hur mina starka känslor snarare är en välsignelse än en förbannelse. Jag hade sagt åt mig själv att folk vill mig väl.

Även att jag har en livslång väg att gå, är jag så glad för att jag har gått förbi de yngre tonåren. För de var inte roliga, inte roliga någonstans. Men ack, vad de var värdefulla.

Likes

Comments

Hej på er kära bloggläsare!

En update av livet är nödvändig kände jag, så häääär kommer den!

Efter en månad i Linköping kan jag bara säga att allt känns toppen. På riktigt. I onsdags flyttade jag och David in i nya lägenheten, igår spelade jag min andra match i Linköpingslinnet och jobbet fungerar fantastiskt bra. Allt bara... klickar! Och det känns så -ursäkta språket- JÄVLA skönt! Alltså - äntligen klickar det!

Det är en speciell känsla att ha lämnat lilla Nässjö bakom sig for now. Det känns väldigt bra, måste jag erkänna, men lite konstigt. Nässjö känns helt plötsligt väldigt litet och världen känns helt plötsligt så ofantligt stor och fylld av möjligheter av alla dess slag. Bara tanken av att lilla jag flyttat in i en fin lägenhet tillsammans med min käreste, att lilla jag har tagit ett steg som lilla jag nog aldrig kunde tro att jag kunde ta - det känns så stort. Så häftigt. Så jäkla bra.

Idag har vi storkok och tvätt på schemat. Vi är båda förkylda och lite dåsiga, så en förövrigt lugn dag som denna känns ganska passande. Nästa vecka kommer vi förhoppningsvis få våra första besök här i vår tvåa och vi ska båda på anställningsintervjuer för sommarjobb nere i Småland.

Hoppas att ni mår bra och tar hand om er själva. Jag gör så gott jag kan själv. Hejsvej!

Likes

Comments

Hej trettonåriga jag!
Ikväll har jag (alltså... du) sett Green Day igen. Tro det eller ej så växte du ur din trotsiga emoperiod och det där bandet slutade ta upp hela ditt liv. Men en grej bara; bandet och deras musik slutade aldrig betyda mycket för dig. Till och med under ditt tjugonde levnadsår, efter att ha tagit dig igenom allt vad mellan tretton och tjugo innebär, tar det där bandet dig med storm. Så, oroa dig inte, för även om du har en del svårigheter framför dig, kommer du alltid ha musiken att komma tillbaka till. Att omfamnas av. Att leva och överleva genom.

----
Att se Green Day 2017 var någonting utöver det vanliga. Bandet som en gång inte bara var mitt stora intresse, utan näst intill allt vad livet handlade om. Fattar ni hur coolt det var eller? Och hur stolt jag blev av att se hur fantastiskt långt jag tagit mig från kvällarna då den där musiken var allt jag brydde mig om, allt jag anförtrodde mig till? En sådan obeskrivlig känsla. Pricken över i:et är att bandet hela åtta år efter första gången jag såg dem fortfarande levererar minst lika mycket bra. Och tar mig med storm.

Likes

Comments