Hejhej där ute!!

Jag sitter framför datorn hemma i Nässjö. Livet är... läskigt. Men jag tror det kommer bli bra, ändå. Jag har arbetat min första vecka i Linköping. Jag har varit resurs och lärare på fritids och det har gått fint, och för det är jag så sjukt glad och tacksam. Pressen känns inte lika stor och påtaglig - varken utifrån eller från mig själv. Varje dag cyklar jag runt en mil sammanlagt för att komma till och hem från jobbet, och även om det inte är hållbart i längden så känns faktiskt inte heller det så illa! 1/3 veckor är gjorda på det sättet, vilket känns ganska mycket faktiskt.

När jag har kommit hem efter långa arbetsdagar har min nyblivna sambo väntat med nylagad mat och även för det är jag givetvis så fantastiskt glad och tacksam. Sedan har jag gett mig iväg till träning, myst med sambon eller hittat på något kul. Det har aldrig någonsin känts tomt. Det har aldrig någonsin känts värdelöst. Detta betyder en jäkligt bra första vecka, om ni frågar mig.

Imorgon är jag ledig på grund av studiedagen. Det känns skönt. Jag hade kunnat välja att lägga mig tillgänglig i systemet, men med tanke på att jag arbetade långt över 75% (vilket är min plan gällande sysselsättningsgrad) nu i veckan så kände jag mig faktiskt värd en ledig dag! Och på riktigt, man ska göra det man mår bra av. Så är det bara.

Jag längtar till vår nya lägenhet. Den kommer bli så fin och mysig och bäst. Det tror jag verkligen. Jag längtar till den dag jag får ett fast arbete, för det hoppas jag verkligen på att få. Tills dess gäller det bara att njuta av livet. Överklyschigt eller ej; det går ju faktiskt inte i repris.

Likes

Comments

Solen är påväg upp över Linköping. Det är kallt - den kallaste dagen denna vinter - och David är just nu i full sjå med att skriva sin första tenta. Jag ligger i sängen. Hade för avsikt att somna om, sova en stund och sen vakna och göra ingenting alls. Men tankarna är för stora, för många, för tunga för att vifta bort. Jag inser att ångesten jag har är post-student ångest. Och pms, då. Jag inser att det är nyvuxen-ångest. Ångest över att livet alltid kommer se ut på ett visst sätt. Ångest, eller kanske snarare rädsla, av att sitta fast.

Missförstå mig inte. Jag är kär, jag längtar efter sambolivet, jag trivs i att ta hand om mig själv. Jag tycker om att arbeta med människor, jag mår bra av att spela basket. Det är bara när allt kommer på en gång som jag blir så överrumplad. En del av mig säger att det är spännande, utvecklande, nyttigt. En annan säger åt mig att krypa ner i mamsens famn hemma i småstaden och lämna allt till ett senare skede av livet - när man är lite större, lite mer redo, lite vuxnare.

Det är skrämmande att känna så mycket att man nästan inte känner någonting alls. Jag försöker fundera på hur jag inte bara ska överleva i framtiden, utan också faktiskt leva. Jag hade först planerat att plugga på distans under våren och bara jobba litegrann, men förhoppningsvis kommer nu mitt val i att endast jobba innebära att jag kan lyckas spara undan lite pengar som i sin tur kan ge mig valmöjligheter. Jag vet att jag vill resa, men jag vet inte var, när, hur. Och jag vill faktiskt inte göra det ensam.

Till råga på allt är jag irriterad över det faktum att jag aldrig riktigt låter mig själv njuta av livet. Jag har väntat på den här tiden sedan i höstas! Men ändå ska varje liten törn bli som en kniv i magen. Det är så frustrerande.


Sakerna jag vet är få till antalet, och kanske har vi där den allra största faktorn till att jag mår så jäkla upp-och-ner. Jag vet att jag är kär och att jag vill göra precis vad jag vill. Vad jag vill däremot, det är en annan femma.

Edit: hittade en superbra grej att göra för att dämpa all denna ångest; en lista. En lista över allt superbra som händer 2017. Och den är så bra, min lista!! Men jag håller den för mig själv; tills vidare iallafall. ​

Likes

Comments

Hej där ute i vintermörkret!

Nu är januari här, med allt vad det innebär. Jag vet inte om det innebär så mycket för er, men för mig är det en liten omställare. Jag flyttar till Linköping. Jag börjar jobba i Linköping. Jag blir sambo i Linköping. Jag börjar i ett nytt basketlag och kanske främst av allt; jag lämnar allt som har med Nässjö att göra bakom mig. Återigen är allt nytt och det känns för jäkla läskigt, om jag nu ska vara helt ärlig. Men ack så spännande. Men läskigt. Men spännande. You name it.

Förändringar är inte min starka sida. Har jag iallafall fått för mig. Jag har letat hela hösten efter jobb. Jag och David har klickat runt på lägenhetssidor så att fingrarna har blödit (i princip). Jag har längtat sååååsåsåså mycket. Gråtit för att det har varit för långt kvar. Och nu är jag här. Vi har hittat lägenhet. Idag fick jag ett jobb som verkar passa mig bra. Och ändå, ändå känns det såhär. Jag är så jävla trött på det egentligen. Att alltid behöva känna såhär. Hur GÖR jag för att slippa det? Berätta, är ni snälla. Ska man sluta tänka? Sluta känna? Eller acceptera känslorna? Läsa av dem? Höra vad de har att säga mig?

Nu ska jag iallafall ta några djupa andetag. Ha inte så fruktansvärt höga förväntningar på dig själv, Tilda. Ta dig samman och fatta att det är okej att inte vara helt hundra på livet. Det är oftast så. Men njut, så länge du kan.

Likes

Comments

Vilken jäkla känsla ändå!
Vi har just varit och kollat på vad som nu så gott som helsäkert är vår nya lägenhet. Så himla bra verkar den vara och den blir bara vår! Jag nästan spricker av glädje och förväntan!

Imorgon är en lugn dag (okej, sånt vet man aldrig riktigt när man jobbar på en skola), men efter jobbet ska jag i vilket fall som helst träffa Annie vilket jag både längtat till och behöver!

Sedan är det fredag och vårt årliga julbak! Har längtat sedan typ förra året och ååååh nu är det dags!!

På tal om det; jag är så sjukt jäkla glad och tacksam över att ha klarat mig igenom den här hösten. Nu är den alldeles snart slut och det känns s å skönt!

Likes

Comments

Ett vitt puder pryder småstaden, gata upp och gata ner. I min ensamhet reflekterar jag över livet; dåtid, nutid, framtid. Jag reflekterar över vad som komma skall, tänker varje tanke ut och in och ut igen. Jag ler, för jag är inte rädd. Inte ett dugg orolig. Jag är kanske lite nervös, men det är nog också helt naturligt. Jag ska på sätt och vis byta ut livet. Eller vissa delar av det, i vilket fall som helst. Det är skrämmande, men nej, jag är inte rädd. Jag är förväntansfull. Full av längtan, kanske inte härifrån, men dit. Jag kommer sakna mycket, men jag kommer inte längre behöva undra vad som skulle hända om jag tog steget att följa med min älskade till en helt ny stad, en helt ny plats, med helt nya människor. Jag kommer veta, och jag tror det kommer bli tufft, härligt, läskigt, spännande, utvecklande, utmanande och kanske främst av allt, fruktansvärt bra.

Först ska jag avsluta mitt arbete här. Jag ska fira jul och nyår med de jag tycker om allra mest. Livet behöver ju faktiskt inte vara så jäkla bedrövligt när det är jäkligt bra.

Likes

Comments

Men hallåååå där ute i cyberrymden!! Jag lever fortfarande faktiskt!
Idag har jag gjort nåt helt genomfantastiskt; jag har varit på SPA! Fattar ni?? Basta och bada i olika pooler som ska vara bra för alla möjliga olika saker för att sedan smörja in kroppen i sviiiindyra hudvårdsprodukter. Det var första gången för mig och herre min skapare(!!) vad jag tyckte om det - och behövde det!
Hela grejen med att det ens var möjligt att åka på spa en helt vanlig onsdag var för att barnen på skolan hade studiedag idag vilket gjorde att jag passade på att vara lite ledig. Så oerhööört fint satt det. Det var för några veckor sen som jag bönade o bad min mamma att SNÄLLASNÄLLA vi måste hitta på nåt snart för får jag inga delmål att längta till innan det blir jul, nyår och linköpingsflytt så förmultnar jag!! Och min mamma som alltså är så himla bra ba "SPA!" och jag ba "JA!" och så var det med det.

I övrigt så flyter livet på helt okej nu. Det som var skit innan har liksom blivit genomförbart nu osv. Inget specifikt så, utan ungefär allt har bara blivit lite lättare. Hela jag har blivit lite lättare av att ha dumpat ganska många ganska onödiga tankar om mig själv, känner jag.

Jag saknar mina vänner, gymnasietiden och David. Jag längtar till att flytta men fasar över att behöva lämna barnen i skolan och mitt älskadeälskade basketlag. Livet har varit såååå kaos o kalabalik hela hösten och nu är hösten typ över och jag har snartsnart klarat allting. Det är första december imon och jag har alltid älskat december så det blir nog bra. Allt blir nog bra. Till slut (nu hoppas vi!!).

Likes

Comments

"Men guuuuu vilken deppig rubrik" tänker ni och slänger en titt på klockan. Det var läggdags för en stund sen men du är klarvaken och sitter och slösurfar, tittar in på min blogg för att se om jag lever och nu när ni hittat hit kan jag säga att; det gör jag!
Men rubriken är ungefär allt annat än deppig. Den handlar om att göra sånt man tycker om när man mår dåligt, för att helt enkelt slippa må dåligt. Missförstå mig inte nu, man ska inte fly undan sina känslor för känslorna - speciellt de där jobbiga och tråkiga - har en tendens att komma ifatt en ändå. Nää, det handlar om att ta en paus från dem eller i bästa fall; göra något som får en att förstå att det där livet inte är så jäkla illa ändå.
Som ni kanske kopplar vid det här laget, är detta precis vad jag har gjort ikväll. Distanserat mig från genomskärande ångest. Och vet ni vad?? Det har blivit en vana för mig. En vana som funkar! Gör sånt du tycker om att göra, även att det kan kännas jäkla tråkigt att resa sig från det stabila men deppiga sidoläget man intagit vid soffkanten. Och neeeej gå för fan inte o "rör på dig för alla säger att man blir pigg o glad av träning!!!" utan gör något som är typ exakta motsatsen till vad alla säger; gör vad Bara Du säger/tycker/tänker är kul/intressant/inte vet jag. Se en bra film. Lär dig själv att virka. Spring livet ur dig själv på en basketträning. Slösurfa, om det gör dig glad. Inte vet jag, men gör dig själv lycklig.

Likes

Comments

Hej!!
Jag ligger hemma i eventuell halsfluss och borde väl egentligen tycka att livet är ganska pest, MEN, det är det då rakt inte!
Inte nog med att halsontet börjar gå över, att jag slapp en långdragen förkylning (peppar peppar!!) och att jag förhoppningsvis kommer kunna gå tillbaka till jobbet imorgon - det är faktiskt bara 1,5v till novemberlov, jag har sökt in till olika kurser till våren OCH jag och David har blivit erbjudna lägenhetsvisning SAMTIDIGT som jag ska på anställningsintervju under novemberlovet!! Fattar ni eller? Det bara rullar in positiva motivationspiller idag och det känns jäkligt bra och träffsäkert.
Jag må vara soffliggandes och lida av halsont men idag tackar jag bannemig livet lite extra.

Likes

Comments

​Ett inlägg om månaden känns inte som något vinnande koncept. Men ändå. Jag kör på. 

Det är måndag och klockan är snart kväll. Jag sitter och lägger in all övertid jag arbetar i systemet samtidigt som jag dras med fruktansvärd saknad av pojkvän som befinner sig på distans. Dessutom dras jag med allmän stress och prestationsångest som nu mera känns som den där jobbiga kompisen man ständigt bråkar med men alltid blir sams med bara för att börja bråka igen. Fattar ni? Skitjobbigt är det faktiskt, att kännas låst till något så destruktivt. 

Går och väntar på julen, fast kanske i första hand novemberlovet. Då är jag ledig från jobbet i en vecka för att åka och bo hos David och attans vad skönt det ska bli. Mitt jobb är bra, riktigt bra faktiskt. Det har tagit väldigt lång tid för mig att komma in i det och jag känner mig sjumilakliv efter alla mina kollegor i konflikthantering, ledarskap och undervisning, men jag kämpar på. Tanken av att det är just dessa ämnen jag brinner för och att jag vill arbeta med det i framtiden håller gnistan vid liv. Den lilla gnista som finns kvar efter att resten fyllts med all den där stressen och prestationsångesten jag talade om förut. 

Men alltså, är det inte helt sjukt egentligen? Att man ska må såhär alltså. Må dåligt för att man inte känner sig kapabel till att prestera 110% på jobbet hela tiden. Jag blir stressad för så mycket på mitt jobb, såå enkelt. När jag dessutom påminner mig själv om att mina arbetsuppgifter inte är de minsta påfrestande mår jag ju inte direkt mindre dåligt. "Varför mår du såhär? Du gör ju knappt nåt ändå. Ryck upp dig för fan!" säger rösten innanför pannbenet och helt plötsligt tror man att alla andras röster också säger så om en själv. Och det gör en så jäkla lam i både kropp och själ. Jag önskar jag var kapabel till att lämna tankarna kvar på köksbänken innan jag for till jobbet, för att sedan plocka upp dem när jag kom hem igen. Då hade saker och ting inte blivit så jäkla komplicerade. 

Men det står inte helt rätt till i livet och det är inte så konstigt. Så mycket har förändrats på sistone att jag inte kan räkna förändringarna på två händer. Typ. 

De grundliga behoven. Okej, kanske inte mat och sömn och sånt där, men kärlek, rutin, välmående. Sånt som tar tid att finna och som är så jäkla viktigt att hålla hårt i. Mycket har förändrats på den fronten. Min så-gott-som-sambo har flyttat till en annan stad, mina vardagliga rutiner och känslan av att räcka till i de allra flesta vardagliga situationer är ett minne blott och välmåendet är så dynamiskt att det är svårt att hålla koll på och orientera sig till. Jag lever inte i någon mörk, djup, bottenlös depression men jag lever med andan i halsen, alltid redo för vad som komma skall men aldrig för hur nästa hinder tacklas. Ungefär så känns det. Jag stirrar blint på min arm, på mitt lejon och söker febrilt efter det där lugnet och den där stabiliteten som symboliseras. Men den är så jäkla svår att finna. Kanske för att man söker och söker men söker efter fel ting. Vad vet jag?

Även om barn i allmänhet har en förmåga att driva en till vansinne ibland, så måste jag medge att jag verkligen tycker om alla de fantastiska barn jag arbetar med. De får mig att känna mig viktig, behövd. Och främst av allt får de mig att se dem, att påminnas om hur viktigt det är att de blir sedda. Varenda unge, för varenda unge är och har lika stor chans att förbli en juvel. Det är inte konstig att man känner sig otillräcklig i det arbetet ibland. Men det är så oerhört jäkla skitviktigt. Jag ser lärare som sliter mer än jag någonsin sett någon slita för någon annan - för att varje barn ska få det hen förtjänar. Hur fint är inte det? Högre lön till våra fantastiska lärare, så kanske det är ett yrke som fler har lust att göra till sin egen livsstil. För om inte något så krävande men också självutvecklande och stort som att vara lärare är en livsstil, vet jag inte vad som är. 

Likes

Comments

För en tid sen var jag rädd för att sakna personer. Jag vägrade vara beroende av någon och blev lika förbannad på mig själv varje gång jag upptäckte att jag var påväg åt det hållet. Och hualien vad man har fått sota för det. Dåligt samvete har öst över mig, lindat in mig i dess kompakta täcke. Jag har hatat mig själv så oerhört för att ha saknat - saknat för mycket. Misslyckats med att vara oberoende.

Men med distansförhållanden ges vissa insikter. Man förstår antingen hur värt eller ovärt ens förhållande är. Förstår hur närhet och avstånd påverkar en. Förstår att saknad är kvittot på något helt fantastiskt. Och att acceptera att en annan människa kan komplettera en själv och att det är helt okej och precis vad något sådant klyschigt som kärlek innebär.

Jag saknar honom hela tiden och går aldrig lång tid utan honom i mina tankar. Och det gör fruktansvärt ont ibland att inte kunna ha saker och ting precis som man vill. Och jag ser verkligen upp till de människor som lever i distansförhållanden på längre avstånd och under längre tidsperioder. Ni äger verkligen. Men jag tror, med handen på hjärtat, att detta stärker oss båda något oerhört. Att när vi vid jul äntligen tagit oss igenom tiden på skilda håll har växt fyra gånger starkare än vad jag känner att jag själv redan gjort.

Likes

Comments