Hejhej!
Först av allt får jag väl be så hemskt mycket om ursäkt för min frånvaro. Jag är inte high på det där att hålla igång en blogg genom att skriva regelbundet och så, så detta får funka sålänge.
Men vad har hänt då?
Tjaa, ganska mycket tror jag. Hur som helst känner jag mig kort och gott: lycklig! På riktigt nu då!!
Jag bor med någon jag är fantastiskt kär i, som som tur är också råkar vara kär i mig. Vi bor i en fin lägenhet med perfekt läge för mitt jobb och hans skola. Vi har idag(!!) skrivit kontrakt för en ÄNNU bättre lägenhet som vi tar över till sommaren. Jag trivs huur bra som helst i mitt nya basketlag och det var så längesen jag mådde i så bra i mig själv. Fattar ni hur glad jag är över att jag tog mig modet att flytta efter kärleken? Det har gjort mig så mycket gott - MYCKET mer än vad jag förväntade mig eller faktiskt ens kunde ana i höstas.

Idag gick jag upp vid fem för att öppna morgonfritids kvart i sex. Jobb i nästan åtta timmar för att sedan dra hem och käka lunch i vårsolen (17 grader!!!), åka och hämta lägenhetskontraktet samt hinna med en löprunda med lite (för en gångs skull) styrketräning. Efter det hann jag både äta glass, duscha och diska innan David kom hem från skolan. Fick ta en tur ner till tvättstugan för att jag märkte att jag glömt två grejer i tvätten igår. Kuddfodralet var kvar, men min tshirt var av någon konstig anledning puts väck. Snopet. Men så kan det bli.

Ikväll drog jag med några från laget och spelade basket i en liten hall i närheten av vår lägenhet. Området vi bor i är lite oroligt, vilket har gjort att fantastiska organisationer som KFUM Linköping har startat massvis av projekt för att aktivera ungdomar och få bort dem från Centrumets nötta bänkar. Det var just ett sånt här projekt jag fick vara del av ikväll och HERREGUD vilken lycka det var! Jag älskar den prestigelösa basketen; den som förenar och frambringar SANN lycka och gemenskap. Alla borde få hålla på med något sådant, i ett samhälle som annars styrs av så mycket prestation och så lite person.

I två timmar höll vi på innan jag bestämde mig för att gå. Jag skulle inte vara förvånad om de fortfarande höll på och på riktigt, hur grymt är inte det??

Klockan är närmare halv ett nu och det börjar bli dags att krypa till kojs. Hoppas ni alla mår bra ute i världen. Puss!

Bild lånad från tumblr

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Disken stod både bred och hög på köksbänken och jag kände att jag behövde någonting i öronen för att orka ta tag i det. Igår lyssnade jag på en podcast om häxjakten i Sverige på 1600-talet och det var så fruktansvärt intressant, så jag tänkte att jag lika gärna kunde hitta någon annan historie-podd då de ändå alltid funkar. Och det gjorde jag. Podden Grownups read things they wrote as kids träffade mig rakt i hjärtat.

Trots att jag bara fyller 20 i år, har det hänt mycket sedan jag var 12-14 och förde dagböcker, anteckningar, bloggar. Jag älskade att skriva - likt jag fortfarande gör - och varje gång känslorna blev för stora för min kropp gjorde jag mitt bästa för att få ner dem i skrift. Samma sak gäller många av berättarna i denna podd. De delar med sig av de bästa stunderna, men kanske allra mest; de värsta stunderna. Vad de ansåg vara de värsta stunderna, och just DEN biten - det där med vad De ansåg vara värst, gör det hela så jäkla intressant. Människors upplevelser och berättelser kan skilja sig så enormt, men deras känslor och reaktioner på upplevelserna är desto mer lika. Unga tonåren var en mörk tid för mig. Jag förstår det nu, och jag förstår att det är helt okej att det kändes så trots att jag hade allt en ung människa kan behöva. Idag är jag nästan tacksam för den tid då jag kämpade med att hitta mig själv, bara för att jag tror att den kampen till stor del utformade vem jag är idag och vem jag är på väg att bli. Men den tiden var inte enkel, definitivt inte smärtfri. En påfrestande känsla jag idag bär på är att jag inte riktigt vet vad jag idag skulle säga till 13-åriga mig. Jag var då så fast besluten om att ingen visste hur det kändes att vara jag. Att det inte alls skulle bli bättre med tiden. Att jag var i en bur av mörker, medan resten av världen befann sig utanför - oberörd av min existens. Vad säger man till någon med de tankegångarna? Någon som är så fast besluten om att hon inte går att hjälpa?

Jag hade väl sagt någonting i stil med att det är okej att känna sig sådär vilsen och bortkommen och irrelevant och opassande, som jag gjorde då. Jag hade sagt åt mig själv att jag med tiden kommer att upptäcka hur mina starka känslor snarare är en välsignelse än en förbannelse. Jag hade sagt åt mig själv att folk vill mig väl.

Även att jag har en livslång väg att gå, är jag så glad för att jag har gått förbi de yngre tonåren. För de var inte roliga, inte roliga någonstans. Men ack, vad de var värdefulla.

Likes

Comments

Hej på er kära bloggläsare!

En update av livet är nödvändig kände jag, så häääär kommer den!

Efter en månad i Linköping kan jag bara säga att allt känns toppen. På riktigt. I onsdags flyttade jag och David in i nya lägenheten, igår spelade jag min andra match i Linköpingslinnet och jobbet fungerar fantastiskt bra. Allt bara... klickar! Och det känns så -ursäkta språket- JÄVLA skönt! Alltså - äntligen klickar det!

Det är en speciell känsla att ha lämnat lilla Nässjö bakom sig for now. Det känns väldigt bra, måste jag erkänna, men lite konstigt. Nässjö känns helt plötsligt väldigt litet och världen känns helt plötsligt så ofantligt stor och fylld av möjligheter av alla dess slag. Bara tanken av att lilla jag flyttat in i en fin lägenhet tillsammans med min käreste, att lilla jag har tagit ett steg som lilla jag nog aldrig kunde tro att jag kunde ta - det känns så stort. Så häftigt. Så jäkla bra.

Idag har vi storkok och tvätt på schemat. Vi är båda förkylda och lite dåsiga, så en förövrigt lugn dag som denna känns ganska passande. Nästa vecka kommer vi förhoppningsvis få våra första besök här i vår tvåa och vi ska båda på anställningsintervjuer för sommarjobb nere i Småland.

Hoppas att ni mår bra och tar hand om er själva. Jag gör så gott jag kan själv. Hejsvej!

Likes

Comments

Hej trettonåriga jag!
Ikväll har jag (alltså... du) sett Green Day igen. Tro det eller ej så växte du ur din trotsiga emoperiod och det där bandet slutade ta upp hela ditt liv. Men en grej bara; bandet och deras musik slutade aldrig betyda mycket för dig. Till och med under ditt tjugonde levnadsår, efter att ha tagit dig igenom allt vad mellan tretton och tjugo innebär, tar det där bandet dig med storm. Så, oroa dig inte, för även om du har en del svårigheter framför dig, kommer du alltid ha musiken att komma tillbaka till. Att omfamnas av. Att leva och överleva genom.

----
Att se Green Day 2017 var någonting utöver det vanliga. Bandet som en gång inte bara var mitt stora intresse, utan näst intill allt vad livet handlade om. Fattar ni hur coolt det var eller? Och hur stolt jag blev av att se hur fantastiskt långt jag tagit mig från kvällarna då den där musiken var allt jag brydde mig om, allt jag anförtrodde mig till? En sådan obeskrivlig känsla. Pricken över i:et är att bandet hela åtta år efter första gången jag såg dem fortfarande levererar minst lika mycket bra. Och tar mig med storm.

Likes

Comments

Hejhej där ute!!

Jag sitter framför datorn hemma i Nässjö. Livet är... läskigt. Men jag tror det kommer bli bra, ändå. Jag har arbetat min första vecka i Linköping. Jag har varit resurs och lärare på fritids och det har gått fint, och för det är jag så sjukt glad och tacksam. Pressen känns inte lika stor och påtaglig - varken utifrån eller från mig själv. Varje dag cyklar jag runt en mil sammanlagt för att komma till och hem från jobbet, och även om det inte är hållbart i längden så känns faktiskt inte heller det så illa! 1/3 veckor är gjorda på det sättet, vilket känns ganska mycket faktiskt.

När jag har kommit hem efter långa arbetsdagar har min nyblivna sambo väntat med nylagad mat och även för det är jag givetvis så fantastiskt glad och tacksam. Sedan har jag gett mig iväg till träning, myst med sambon eller hittat på något kul. Det har aldrig någonsin känts tomt. Det har aldrig någonsin känts värdelöst. Detta betyder en jäkligt bra första vecka, om ni frågar mig.

Imorgon är jag ledig på grund av studiedagen. Det känns skönt. Jag hade kunnat välja att lägga mig tillgänglig i systemet, men med tanke på att jag arbetade långt över 75% (vilket är min plan gällande sysselsättningsgrad) nu i veckan så kände jag mig faktiskt värd en ledig dag! Och på riktigt, man ska göra det man mår bra av. Så är det bara.

Jag längtar till vår nya lägenhet. Den kommer bli så fin och mysig och bäst. Det tror jag verkligen. Jag längtar till den dag jag får ett fast arbete, för det hoppas jag verkligen på att få. Tills dess gäller det bara att njuta av livet. Överklyschigt eller ej; det går ju faktiskt inte i repris.

Likes

Comments

Solen är påväg upp över Linköping. Det är kallt - den kallaste dagen denna vinter - och David är just nu i full sjå med att skriva sin första tenta. Jag ligger i sängen. Hade för avsikt att somna om, sova en stund och sen vakna och göra ingenting alls. Men tankarna är för stora, för många, för tunga för att vifta bort. Jag inser att ångesten jag har är post-student ångest. Och pms, då. Jag inser att det är nyvuxen-ångest. Ångest över att livet alltid kommer se ut på ett visst sätt. Ångest, eller kanske snarare rädsla, av att sitta fast.

Missförstå mig inte. Jag är kär, jag längtar efter sambolivet, jag trivs i att ta hand om mig själv. Jag tycker om att arbeta med människor, jag mår bra av att spela basket. Det är bara när allt kommer på en gång som jag blir så överrumplad. En del av mig säger att det är spännande, utvecklande, nyttigt. En annan säger åt mig att krypa ner i mamsens famn hemma i småstaden och lämna allt till ett senare skede av livet - när man är lite större, lite mer redo, lite vuxnare.

Det är skrämmande att känna så mycket att man nästan inte känner någonting alls. Jag försöker fundera på hur jag inte bara ska överleva i framtiden, utan också faktiskt leva. Jag hade först planerat att plugga på distans under våren och bara jobba litegrann, men förhoppningsvis kommer nu mitt val i att endast jobba innebära att jag kan lyckas spara undan lite pengar som i sin tur kan ge mig valmöjligheter. Jag vet att jag vill resa, men jag vet inte var, när, hur. Och jag vill faktiskt inte göra det ensam.

Till råga på allt är jag irriterad över det faktum att jag aldrig riktigt låter mig själv njuta av livet. Jag har väntat på den här tiden sedan i höstas! Men ändå ska varje liten törn bli som en kniv i magen. Det är så frustrerande.


Sakerna jag vet är få till antalet, och kanske har vi där den allra största faktorn till att jag mår så jäkla upp-och-ner. Jag vet att jag är kär och att jag vill göra precis vad jag vill. Vad jag vill däremot, det är en annan femma.

Edit: hittade en superbra grej att göra för att dämpa all denna ångest; en lista. En lista över allt superbra som händer 2017. Och den är så bra, min lista!! Men jag håller den för mig själv; tills vidare iallafall. ​

Likes

Comments

Hej där ute i vintermörkret!

Nu är januari här, med allt vad det innebär. Jag vet inte om det innebär så mycket för er, men för mig är det en liten omställare. Jag flyttar till Linköping. Jag börjar jobba i Linköping. Jag blir sambo i Linköping. Jag börjar i ett nytt basketlag och kanske främst av allt; jag lämnar allt som har med Nässjö att göra bakom mig. Återigen är allt nytt och det känns för jäkla läskigt, om jag nu ska vara helt ärlig. Men ack så spännande. Men läskigt. Men spännande. You name it.

Förändringar är inte min starka sida. Har jag iallafall fått för mig. Jag har letat hela hösten efter jobb. Jag och David har klickat runt på lägenhetssidor så att fingrarna har blödit (i princip). Jag har längtat sååååsåsåså mycket. Gråtit för att det har varit för långt kvar. Och nu är jag här. Vi har hittat lägenhet. Idag fick jag ett jobb som verkar passa mig bra. Och ändå, ändå känns det såhär. Jag är så jävla trött på det egentligen. Att alltid behöva känna såhär. Hur GÖR jag för att slippa det? Berätta, är ni snälla. Ska man sluta tänka? Sluta känna? Eller acceptera känslorna? Läsa av dem? Höra vad de har att säga mig?

Nu ska jag iallafall ta några djupa andetag. Ha inte så fruktansvärt höga förväntningar på dig själv, Tilda. Ta dig samman och fatta att det är okej att inte vara helt hundra på livet. Det är oftast så. Men njut, så länge du kan.

Likes

Comments

Vilken jäkla känsla ändå!
Vi har just varit och kollat på vad som nu så gott som helsäkert är vår nya lägenhet. Så himla bra verkar den vara och den blir bara vår! Jag nästan spricker av glädje och förväntan!

Imorgon är en lugn dag (okej, sånt vet man aldrig riktigt när man jobbar på en skola), men efter jobbet ska jag i vilket fall som helst träffa Annie vilket jag både längtat till och behöver!

Sedan är det fredag och vårt årliga julbak! Har längtat sedan typ förra året och ååååh nu är det dags!!

På tal om det; jag är så sjukt jäkla glad och tacksam över att ha klarat mig igenom den här hösten. Nu är den alldeles snart slut och det känns s å skönt!

Likes

Comments

Ett vitt puder pryder småstaden, gata upp och gata ner. I min ensamhet reflekterar jag över livet; dåtid, nutid, framtid. Jag reflekterar över vad som komma skall, tänker varje tanke ut och in och ut igen. Jag ler, för jag är inte rädd. Inte ett dugg orolig. Jag är kanske lite nervös, men det är nog också helt naturligt. Jag ska på sätt och vis byta ut livet. Eller vissa delar av det, i vilket fall som helst. Det är skrämmande, men nej, jag är inte rädd. Jag är förväntansfull. Full av längtan, kanske inte härifrån, men dit. Jag kommer sakna mycket, men jag kommer inte längre behöva undra vad som skulle hända om jag tog steget att följa med min älskade till en helt ny stad, en helt ny plats, med helt nya människor. Jag kommer veta, och jag tror det kommer bli tufft, härligt, läskigt, spännande, utvecklande, utmanande och kanske främst av allt, fruktansvärt bra.

Först ska jag avsluta mitt arbete här. Jag ska fira jul och nyår med de jag tycker om allra mest. Livet behöver ju faktiskt inte vara så jäkla bedrövligt när det är jäkligt bra.

Likes

Comments

Men hallåååå där ute i cyberrymden!! Jag lever fortfarande faktiskt!
Idag har jag gjort nåt helt genomfantastiskt; jag har varit på SPA! Fattar ni?? Basta och bada i olika pooler som ska vara bra för alla möjliga olika saker för att sedan smörja in kroppen i sviiiindyra hudvårdsprodukter. Det var första gången för mig och herre min skapare(!!) vad jag tyckte om det - och behövde det!
Hela grejen med att det ens var möjligt att åka på spa en helt vanlig onsdag var för att barnen på skolan hade studiedag idag vilket gjorde att jag passade på att vara lite ledig. Så oerhööört fint satt det. Det var för några veckor sen som jag bönade o bad min mamma att SNÄLLASNÄLLA vi måste hitta på nåt snart för får jag inga delmål att längta till innan det blir jul, nyår och linköpingsflytt så förmultnar jag!! Och min mamma som alltså är så himla bra ba "SPA!" och jag ba "JA!" och så var det med det.

I övrigt så flyter livet på helt okej nu. Det som var skit innan har liksom blivit genomförbart nu osv. Inget specifikt så, utan ungefär allt har bara blivit lite lättare. Hela jag har blivit lite lättare av att ha dumpat ganska många ganska onödiga tankar om mig själv, känner jag.

Jag saknar mina vänner, gymnasietiden och David. Jag längtar till att flytta men fasar över att behöva lämna barnen i skolan och mitt älskadeälskade basketlag. Livet har varit såååå kaos o kalabalik hela hösten och nu är hösten typ över och jag har snartsnart klarat allting. Det är första december imon och jag har alltid älskat december så det blir nog bra. Allt blir nog bra. Till slut (nu hoppas vi!!).

Likes

Comments