View tracker

Men hallåååå där ute i cyberrymden!! Jag lever fortfarande faktiskt!
Idag har jag gjort nåt helt genomfantastiskt; jag har varit på SPA! Fattar ni?? Basta och bada i olika pooler som ska vara bra för alla möjliga olika saker för att sedan smörja in kroppen i sviiiindyra hudvårdsprodukter. Det var första gången för mig och herre min skapare(!!) vad jag tyckte om det - och behövde det!
Hela grejen med att det ens var möjligt att åka på spa en helt vanlig onsdag var för att barnen på skolan hade studiedag idag vilket gjorde att jag passade på att vara lite ledig. Så oerhööört fint satt det. Det var för några veckor sen som jag bönade o bad min mamma att SNÄLLASNÄLLA vi måste hitta på nåt snart för får jag inga delmål att längta till innan det blir jul, nyår och linköpingsflytt så förmultnar jag!! Och min mamma som alltså är så himla bra ba "SPA!" och jag ba "JA!" och så var det med det.

I övrigt så flyter livet på helt okej nu. Det som var skit innan har liksom blivit genomförbart nu osv. Inget specifikt så, utan ungefär allt har bara blivit lite lättare. Hela jag har blivit lite lättare av att ha dumpat ganska många ganska onödiga tankar om mig själv, känner jag.

Jag saknar mina vänner, gymnasietiden och David. Jag längtar till att flytta men fasar över att behöva lämna barnen i skolan och mitt älskadeälskade basketlag. Livet har varit såååå kaos o kalabalik hela hösten och nu är hösten typ över och jag har snartsnart klarat allting. Det är första december imon och jag har alltid älskat december så det blir nog bra. Allt blir nog bra. Till slut (nu hoppas vi!!).

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

"Men guuuuu vilken deppig rubrik" tänker ni och slänger en titt på klockan. Det var läggdags för en stund sen men du är klarvaken och sitter och slösurfar, tittar in på min blogg för att se om jag lever och nu när ni hittat hit kan jag säga att; det gör jag!
Men rubriken är ungefär allt annat än deppig. Den handlar om att göra sånt man tycker om när man mår dåligt, för att helt enkelt slippa må dåligt. Missförstå mig inte nu, man ska inte fly undan sina känslor för känslorna - speciellt de där jobbiga och tråkiga - har en tendens att komma ifatt en ändå. Nää, det handlar om att ta en paus från dem eller i bästa fall; göra något som får en att förstå att det där livet inte är så jäkla illa ändå.
Som ni kanske kopplar vid det här laget, är detta precis vad jag har gjort ikväll. Distanserat mig från genomskärande ångest. Och vet ni vad?? Det har blivit en vana för mig. En vana som funkar! Gör sånt du tycker om att göra, även att det kan kännas jäkla tråkigt att resa sig från det stabila men deppiga sidoläget man intagit vid soffkanten. Och neeeej gå för fan inte o "rör på dig för alla säger att man blir pigg o glad av träning!!!" utan gör något som är typ exakta motsatsen till vad alla säger; gör vad Bara Du säger/tycker/tänker är kul/intressant/inte vet jag. Se en bra film. Lär dig själv att virka. Spring livet ur dig själv på en basketträning. Slösurfa, om det gör dig glad. Inte vet jag, men gör dig själv lycklig.

Likes

Comments

View tracker

Hej!!
Jag ligger hemma i eventuell halsfluss och borde väl egentligen tycka att livet är ganska pest, MEN, det är det då rakt inte!
Inte nog med att halsontet börjar gå över, att jag slapp en långdragen förkylning (peppar peppar!!) och att jag förhoppningsvis kommer kunna gå tillbaka till jobbet imorgon - det är faktiskt bara 1,5v till novemberlov, jag har sökt in till olika kurser till våren OCH jag och David har blivit erbjudna lägenhetsvisning SAMTIDIGT som jag ska på anställningsintervju under novemberlovet!! Fattar ni eller? Det bara rullar in positiva motivationspiller idag och det känns jäkligt bra och träffsäkert.
Jag må vara soffliggandes och lida av halsont men idag tackar jag bannemig livet lite extra.

Likes

Comments

​Ett inlägg om månaden känns inte som något vinnande koncept. Men ändå. Jag kör på. 

Det är måndag och klockan är snart kväll. Jag sitter och lägger in all övertid jag arbetar i systemet samtidigt som jag dras med fruktansvärd saknad av pojkvän som befinner sig på distans. Dessutom dras jag med allmän stress och prestationsångest som nu mera känns som den där jobbiga kompisen man ständigt bråkar med men alltid blir sams med bara för att börja bråka igen. Fattar ni? Skitjobbigt är det faktiskt, att kännas låst till något så destruktivt. 

Går och väntar på julen, fast kanske i första hand novemberlovet. Då är jag ledig från jobbet i en vecka för att åka och bo hos David och attans vad skönt det ska bli. Mitt jobb är bra, riktigt bra faktiskt. Det har tagit väldigt lång tid för mig att komma in i det och jag känner mig sjumilakliv efter alla mina kollegor i konflikthantering, ledarskap och undervisning, men jag kämpar på. Tanken av att det är just dessa ämnen jag brinner för och att jag vill arbeta med det i framtiden håller gnistan vid liv. Den lilla gnista som finns kvar efter att resten fyllts med all den där stressen och prestationsångesten jag talade om förut. 

Men alltså, är det inte helt sjukt egentligen? Att man ska må såhär alltså. Må dåligt för att man inte känner sig kapabel till att prestera 110% på jobbet hela tiden. Jag blir stressad för så mycket på mitt jobb, såå enkelt. När jag dessutom påminner mig själv om att mina arbetsuppgifter inte är de minsta påfrestande mår jag ju inte direkt mindre dåligt. "Varför mår du såhär? Du gör ju knappt nåt ändå. Ryck upp dig för fan!" säger rösten innanför pannbenet och helt plötsligt tror man att alla andras röster också säger så om en själv. Och det gör en så jäkla lam i både kropp och själ. Jag önskar jag var kapabel till att lämna tankarna kvar på köksbänken innan jag for till jobbet, för att sedan plocka upp dem när jag kom hem igen. Då hade saker och ting inte blivit så jäkla komplicerade. 

Men det står inte helt rätt till i livet och det är inte så konstigt. Så mycket har förändrats på sistone att jag inte kan räkna förändringarna på två händer. Typ. 

De grundliga behoven. Okej, kanske inte mat och sömn och sånt där, men kärlek, rutin, välmående. Sånt som tar tid att finna och som är så jäkla viktigt att hålla hårt i. Mycket har förändrats på den fronten. Min så-gott-som-sambo har flyttat till en annan stad, mina vardagliga rutiner och känslan av att räcka till i de allra flesta vardagliga situationer är ett minne blott och välmåendet är så dynamiskt att det är svårt att hålla koll på och orientera sig till. Jag lever inte i någon mörk, djup, bottenlös depression men jag lever med andan i halsen, alltid redo för vad som komma skall men aldrig för hur nästa hinder tacklas. Ungefär så känns det. Jag stirrar blint på min arm, på mitt lejon och söker febrilt efter det där lugnet och den där stabiliteten som symboliseras. Men den är så jäkla svår att finna. Kanske för att man söker och söker men söker efter fel ting. Vad vet jag?

Även om barn i allmänhet har en förmåga att driva en till vansinne ibland, så måste jag medge att jag verkligen tycker om alla de fantastiska barn jag arbetar med. De får mig att känna mig viktig, behövd. Och främst av allt får de mig att se dem, att påminnas om hur viktigt det är att de blir sedda. Varenda unge, för varenda unge är och har lika stor chans att förbli en juvel. Det är inte konstig att man känner sig otillräcklig i det arbetet ibland. Men det är så oerhört jäkla skitviktigt. Jag ser lärare som sliter mer än jag någonsin sett någon slita för någon annan - för att varje barn ska få det hen förtjänar. Hur fint är inte det? Högre lön till våra fantastiska lärare, så kanske det är ett yrke som fler har lust att göra till sin egen livsstil. För om inte något så krävande men också självutvecklande och stort som att vara lärare är en livsstil, vet jag inte vad som är. 

Likes

Comments

För en tid sen var jag rädd för att sakna personer. Jag vägrade vara beroende av någon och blev lika förbannad på mig själv varje gång jag upptäckte att jag var påväg åt det hållet. Och hualien vad man har fått sota för det. Dåligt samvete har öst över mig, lindat in mig i dess kompakta täcke. Jag har hatat mig själv så oerhört för att ha saknat - saknat för mycket. Misslyckats med att vara oberoende.

Men med distansförhållanden ges vissa insikter. Man förstår antingen hur värt eller ovärt ens förhållande är. Förstår hur närhet och avstånd påverkar en. Förstår att saknad är kvittot på något helt fantastiskt. Och att acceptera att en annan människa kan komplettera en själv och att det är helt okej och precis vad något sådant klyschigt som kärlek innebär.

Jag saknar honom hela tiden och går aldrig lång tid utan honom i mina tankar. Och det gör fruktansvärt ont ibland att inte kunna ha saker och ting precis som man vill. Och jag ser verkligen upp till de människor som lever i distansförhållanden på längre avstånd och under längre tidsperioder. Ni äger verkligen. Men jag tror, med handen på hjärtat, att detta stärker oss båda något oerhört. Att när vi vid jul äntligen tagit oss igenom tiden på skilda håll har växt fyra gånger starkare än vad jag känner att jag själv redan gjort.

Likes

Comments

Sista augusti och livet är totalt ut-och-invänt. Upp-och-nervänt. Mycket är så nytt, så ovant och min trygghet, min David, finns inte att komma hem till. Sådant ställer tyvärr till det i huvudet. Jag har varit totalt upp-och-ner nu i någon vecka, men nu äntligen känns det som att det ljusnar. Allt är inte så kaosartat längre, och för det är jag så himla, himla tacksam.

Likes

Comments

​Jag befinner mig i typ världens mest intressanta tid just nu. I livet alltså. 

En del av mig drar åt universitet, studier, ihopflytt med pojkvän, ny stad och nya människor. 

En del av mig drar åt jobb, stabilitet, samla på mig erfarenhet, trygghet och stabil ekonomi. 

En del av mig drar åt Zanzibar, Indien eller Nepal, volontärarbete, självinsikt, stärkt självkänsla och personlig utveckling. 

Det är väl inte alls konstigt att jag inte kan bestämma mig? Men titt som tätt händer det att jag vet precis. Att planen är given, redo att förverkligas. Först jobb, sedan resa och om ett år; utbildning. Men det tar emot när det finns något felaktigt i varje beslut jag kan ta. Och därför är det så himla svårt att bestämma sig för man vill verkligen göra helt rätt. Verkligen

Likes

Comments

Klockan är strax efter två en måndagseftermiddag. Jag har "semester", om man får lov att kalla den så trots att den är obetald, och njuter för fulla muggar. Men det är så mycket som samtidigt distraherar. På ett knepigt sätt. För framför mig har jag val som ska göras. Beslut som ska fattas. Uppoffringar som ska göras. Och hopp, hopp, hopp att övertala sig själv om att ha. Hopp för vad? Det vet jag inte förrän jag har valt.
Tre veckors jobb i augusti. Sedan ovisshet (för nu iallafall). Vad sjutton ska hända? Vad ska jag göra? För mig själv? För de jag håller så nära hjärtat? Jag VET INTE hallå???

Likes

Comments

Ibland händer det att jag kommer på mig själv med att ha svävat bort i tankarna rejält. Nyligen kom jag på mig själv med att ligga och fundera på vad som gjorde mormors chokladmjölk så oerhört, oerhört god. Kul va?
Min fantastiska mormor har nyligen lämnat sitt stora hus på landet och även att jag och precis alla andra vet hur bra och nyttigt det var för henne att göra denna flytt, kan man inte låta bli vemodet. För det känns lite...speciellt. Som att lämna en tid bakom sig (trots att den var lämnad för länge, länge sedan).

Mina föräldrar har nyss köpt stuga och denna natt är den första jag spenderar här. Det känns fantastiskt, ärligt talat. Jag som vanligtvis är ofantligt osäker och mörkrädd när det kommer till läggdags (jag är 18.) känner mig faktiskt kolugn för en gång skull - och det känns så oerhört bra. Iallafall så behöver stugan inredas och i samband med detta tog mamma med lite grejer från mormors gamla hus; där ibland en bok med barnvisor. En bok som mormor alltid läste för mig då jag var liten och sov över hos mormor och morfar. Där fanns en gästsäng jag brukade sova i, och mormor sov alltid där med mig. Läggdags innebar en stunds "läsning" ur boken. "Rida rida ranka, hästen hette blanka", "mormors lilla kråka" eller "vart ska du gå du lilla flicka?" minns jag lite extra, av någon anledning. Efter att mormor lagt ner visboken brukade jag tvinga henne att berätta om när hon var liten ända tills hon somnade och jag fick ligga och lyssna på hennes snarkningar som faktiskt var oväntat avslappnande.
På morgonen brukade jag vakna långt efter att mormor gått upp och komma ner till köket för att mötas av en nästan brutalt fantastisk doft. Varm chokladmjölk. Från spisen. Och jag undrade alltid hur hon lyckades bättre än någon annan. Jag inser nu att det antagligen berodde på den våldsamma mängd socker som troligtvis fanns i kastrullen, men vad gör väl det? Jag älskade det och kan fortfarande känna hur munnen vattnas av att tänka på doften som spreds över hela nedervåningen.
Efter frukost brukade jag och mormor spendera dagarna med att plocka ägg i hönshuset, gå promenader med hundarna, spela flipperspel, labyrint eller memory. Det är så jag minns det, iallafall. Och det är otroligt varma och mjuka minnen som ligger mig så varmt om hjärtat att man nästan blir tokig av att tänka på dem. Man blir rädd att man tänker på dem så mycket att de ska dra sin kos ur hjärnan. Det hoppas jag inte de gör - det vore ju så fruktansvärt tråkigt.
Till lunch blev det mer ofta än sällan plättar och mina starkaste kvällsminnen består av bingolotto, att bingolotto tar slut, att morfar slår över till boxning, att mormor sätter sig och pratar i telefon samtidigt som morfar somnar på soffan, att jag går till mormor och viskar "han har somnat igen" och vi tillsammans fnissar tyst åt hans snarkningar från TV-rummet.

Jag förstår inte varför alla minnen och tankar ville göra sig påminda just nu, just ikväll. Kanske är det morfar som är på besök och vill göra sig påmind. Kanske är det detta gamla hus som frambringar minnen från en tid då saker och ting kändes kanske inte enklare, men åtminstone inte på när så komplicerade som de kan kännas idag. Jag ska dra till kojs nu, släcka lampan, somna in. Kanske drömma om en svunnen tid, eller om någonting helt annat. Åtminstone mår jag bra och det är allt som ska räknas. Puss och kram.

Likes

Comments

​Tjenare alla monsterdiggare!

Alltså, ibland önskar jag verkligen att jag hade kunnat skriva mer kontinuerligt och öppet på den här bloggen. Önskar att jag liksom kunde ta alla mina livsproblem och klottra ner dem här inte på det ångestinspirerade 14-årssätt som jag gör det på nu, utan istället med glimten i ögat, med ett finurligt leende på läpparna och med ryckta axlar. Precis så som jag önskar att jag faktiskt bemötte mina major issues och motgångar ute in real life. Kanske är det en dröm jag har - någonting att sträva efter, och den tanken gör mig glad. Typ; nee, det handlar inte alls om att jag helt enkelt inte är sådan utan det handlar mer om att jag inte hunnit bli sådan riktigt ännu.

Så ska man tänka har jag hört. Att man är totalt föränderlig. Att "Du har förändrats" är en komplimang. Det hör till vanligheterna att på gott och ont tro att man är komplett - inte perfekt, utan komplett - och att man alltid kommer att vara som man är just jäkla nu. Men fattar ni vad tråkigt det hade varit? Att vara sådan här för alltid alltså. Tänk att tänka som en 18-årig tjej som precis tagit studenten och är totalt nollställd på vad hon vill göra med resten av livet - för resten av livet? Aeeh vet du vad. Förändring är faktiskt bra och jag ska försöka bli bättre på att uppskatta den (trots att jag är ganska livrädd för den för tillfället, likt de flesta andra 18-åriga tjejer som precis tagit studenten och är totalt nollställda på vad de vill göra med resten av livet).

Har ni förresten märkt vilka olika sätt jag skriver på? Nee, antog inte det, men jag märker det själv ska ni veta! Det har helt och hållet med mitt humör att göra - ärligt talat. 

Nåja, step one i att become more öppen- och lättsinnad. Det finns en kvinna på mitt sommarjobb som jag tycker är så jäkla bra. Hon bara strålar hela tiden, till och med när hon är stressad eller sur eller vad som. Totalstrålar. Och jag tänker bara SÅN VILL JAG OCKSÅ VARA. Med min egen touch då alltså. OCH HÄR kommer vi till ett av mina issues. Jag har skitsvårt för att sätta mål - till exempel, att jag ska jobba på att bli bättre på nåt. Varför? Tror jag vet varför faktiskt; Jag är så innerligt jäkla asrädd för att misslyckas! Så är det bara och jag VET att jag inte är ensam om det. Och hela tiden hör man att man måste våga misslyckas men inte fan blir det bättre för det för det räcker inte med att höra det - man måste ju göra det också! Rubriktexten stod på en tavla jag fick i studentpresent och den gick rakt in i hjärtat. Och nu sitter den uppe på min vägg. 

Jag har en stark tro på att svårigheter man har med sig själv går in i varandra. Svårigheter att sätta mål = prestationsångest. Den insikten kom till mig när vi jobbade med utvecklingspsykologi i skolan. Om du ska börja gymnasiet i höst (eller tvåan, då man börjar på inriktningar först då) och har valt Samhäll Beteende kan jag bara säga GRATTIS. Du kommer lära dig så jäkla mycket om människor och främst den viktigaste människan i ditt liv - dig själv. Jag har alltid haft problem med prestationsångest och det var först när vi fick lära oss om sådant i skolan som jag på riktigt fick insikt i varför jag hanterade vissa situation på vissa sätt och det var så oerhört stort för mig och för många andra i min klass som jag vet fick uppleva samma insikter hos sig själva. (Förlåt för att mina meningar är långa och osammanhängande och svåra att hänga med i - jag är bara så otroligt skrivsugen och jag bara skriverskriverskriver utan att tänka). 

Iallafall - the major insikt jag fick då var att jag tacklats med prestationsångest under hela mitt liv. Orsakerna till detta kan ha varit många och trots att de har en viss betydelse är det själva processen med att "bota" sig själv som ska stå i centrum. Och det är skitsvårt. Och jag har små kamper mot detta varje dag, än idag. Som när jag varje första dag på någonting nytt består inte alls av kött, ben och blod utan endast av ångest. Hela jag. Från topp till tå och sen tillbaka till toppen igen. Ångest. Och det är jättejobbigt att uppleva och jättejobbigt att skriva om (att prata om det är så gott som oumbärligt) och det kan göra så jäkla ont för man bara "varför är du sån här??? Måste du vara sånhär???? Nej men sluta tycka så synd om dig själv!!! Ska du börja lipa nu också??? Nej men SKÄRP DIG hallå hur gammal är du???? Du kommer ju aldrig klara av nånting i livet!!". Precis så håller hjärnan på och jag skriver bara detta för att jag vet att du har känt precis likadant någon gång. Du där framför en annan skärm. 

Jag har bara en sak att säga och det är att du ska ta kampen mot det där aset som bor i din hjärna för hen hör verkligen inte hemma där. Jag önskar jag kunde länka alla Feel-Good-instagramkonton i världen men det kan jag inte för 1. Jag kan knappt några och 2. Det handlar inte om temporärt självförtroende (cause im sorry men det kommer inte ta dig längre än vart du än befinner dig när du lägger ner mobilen) utan det handlar om permanent självkänsla! Att utmana sig själv varje dag och bevisa för en själv att man faktiskt äger till och med när man misslyckas - för jag gav sure as hell inte upp iallafall!

Sen är det en grej som jag tycker är jätteviktig och som jag skulle kunna prata om i hundra år. Detta med att "ge upp". Alltså - vad är det ens? Vad definierar "att ge upp"? Jag har en slags filosofi om att "ge upp" handlar om att göra någonting man verkligen vill göra men att man möter motgångar och man därför inte pallar fortsätta.Att ge upp handlar ALDRIG om att sluta med någonting för att det får dig att må piss och är rent utav destruktivt. Jag har gett upp på en hel del saker i livet efter den senare filosofin och att få höra från folk att man "gett upp" - att man i en person med sådär halvbra självkänsla får höra att man inte bara har misslyckats utan också ÄR misslyckad - gör fruktansvärt, fruktansvärt ont. Kanske är det min naiva tonårshjärna som talar men: Du är inte en quitter för att du prioriterar sådant som får dig att må bra framför sådant som  får dig att må dåligt. 

Om någon nu fortfarande läser så kan jag bara säga: Tack och bra jobbat. Nu slipper du läsa mer för den här gången. Ta hand om dig själv nu riktigt ordentligt. Du har tusen val och det är inte alltid en dans på rosor men vad som är rätt nu kommer kanske inte vara rätt om 10 år och det är lite skit samma, för då väljer du bara en annan väg om 10 år. Ha d.

Likes

Comments