Åååååååhhhh. Skrev värsta bästa långa inlägget som bara försvann. Jävla Jesusskit. Helskotta. Jag har nog fått korvfingrar. Eller bara slapp tumme. Något är det som gör att jag slinter, råkar trycka på någon himla sök-funktion och sabbar allt.

Det jag skrev var i alla fall följande. På ett ungefär. Lever ju fortfarande i sviterna av mitt guldfiskminne deluxe (har en light-version nu) så lär väl minnas 0,5 procent. I vart fall (nummer två). Idag har jag varit på ett sånt väldigt fnittrigt humör. Så att det bubblar i magen (på ett bra icke-tarmbebis sätt). Till exempel var Rs föräldrars bil täckt av fågelbajs (vi kom för en stund sen ut till dem här på landet) vilket jag fann ohyggligt roligt. Skrattade så mycket. R förstod inte alls det roliga. Tråkmåns.

Föresten. Nu där. Nu när jag skrev "skrattade". Då kändes det instinktivt mer rätt att skriva "garvade". Eller det var så meningen formades i huvudet. Men det är någonting med ordet "garva" som känns fel. Det har alltid varit så. Trots att det är ett trevligt ord. Det är något med känslan som inte känns rätt för mig. När andra säger det tycker jag att det låter bra, men av någon anledning känns det fel i min mun och vid min penna.

Konstigt det där. Hur mycket känslor som en kan fästa vid ord. Ord som egentligen känns ganska neutrala. Samma sak känner jag med "morsan" och "farsan". Och "päronen" - R kallar sina föräldrar för "päron" - i all välmening (vi alla gillar päron, särskilt såna där hårda bruna Kaiser Alexander) - men det känns helfel för mig.

"Gött" är ett annat ord som inte funkar för mig. Och "java". R kallar alltid kaffe för "java", men det fastnar inte alls hos mig. En annan grej som verkligen inte lirar i mitt huvud är när folk sätter "-is" på slutet av ord eller namn. För att göra dem gulligare. Typ "Saris". Tycker det är så weird av någon anledning. Har en kompis som alltid gör det. Men när hon gör det är det faktiskt bara trevligt och mysigt, men jag dör hellre än att börja säga så själv. Huva.

Well. Nu ska jag blunda. R är ute med Amanda och är väl förmodligen på sin sjuttionde gång av Imse Vimse Spindel. Lite dåligt samvete för att jag bara ligger här som en padda. Men men. Jag har sjungit min beskärda del. Och lär ju dessutom sjunga om den där spindeln i måånga år till. Nej nu blunda.

Föresten. En sista grej. Kolla den här kebabrullen vi åt idag. Så. Sjukt. Lång. Blev så glad. Älskar mycket mat. Älskar långa rullar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Puuuuh. Lillkompisen har inte haft det lätt ikväll. Vid åtta började vi läggningen, och nu, efter sex försök och en kall promenad ute senare, har hon äntligen somnat. Lilla älsklingen. Så mycket kli i kroppen. Så mycket kastande fram och tillbaka och krafsande här och där. Hon är inte den lättaste att få att somna om man säger så. Försöker tänka att jag ska hjälpa henne genom att göra så lite som möjligt. Men ändå allt hon behöver. Oftast ligger jag bredvid, håller en hand på hennes ben och pussar/andas på hennes kind eller nacke. Normalt sett spelar vi Amanda Bergmans låt Falcons för henne. Den gör henne lugn. Det har vi gjort i några månader nu. Innan det körde vi José Gonzales Heartbeats. Men ikväll blev det mammans skönsång i form av Sov du lilla videung. Och så äntligen somnade hon. Så skönt. Så skönt att se henne slumra i väg. Veta att hon (och vi!) äntligen får den vila hon behöver. Nu ska vi kolla vidare på House of Cards. Rs val nu. Efter två säsonger av min favvo Outlander. Ni har väl kollat in den va?! Bästa serien. Godnatt på er.

Likes

Comments

Och så sprang helgen förbi och det blev måndag. Nu när R inte går till jobbet på samma sätt som förut flyter dagarna ihop och jag märker inte av att helgen tar slut. Inte så tydligt i alla fall. Igår firade vi en syster (den andra är hos sin boyfriend i Tyskland) med middag hos våra föräldrar. Systeryster ville bestämt ha hela familjen på plats vid morgonsången så vi sov över. Var lite orolig för den där övernattningen men kexet sov helt okej. Själv vaknade jag fan en gång i timmen. Trots mestadels sovande bebis. Egentligen borde jag verkligen inte få klaga på ungens sömn när jag själv är lika dålig.

I vart fall är det så himla härligt att slippa den där grava söndagsångesten som hemsökt mig de senaste åren (eller ja, hela livet...?). Är det verkligen så att somliga inte har söndagsångest? Alltså att de på riktigt bara ser fram emot måndag morgon? Någon som befinner sig i en ekorrliknande tillvaro med jobb dagtid måndag till fredag och inte är Blondinbella men ändå längtar till måndag? Wow i så fall. Är impad av såna mänskor. Som hittat något att pyssla med som de trivs så bra med. Jag har ju liksom haft söndagsångest hela det här året - trots att jag varit hemma med Amanda. Men söndagsångesten kommer av att det har varit, och är, så tufft att vara ensam med henne. Även om hon är världens mest fantastiska unge.

Nej. Nu måste jag sova. Funkar ju fasiken inte det här, att vara uppe hela nätterna. Oansvarigt. Men så trevligt. Älskar att vara uppe sent.

Likes

Comments

Idag har vi haft en riktig sommarlovsdag. Varit på R:s föräldrars landställe, solat (R), plaskat i uppblåsbar pool (A), rivit i farmor och farfars alla megaspännande saker (också A), gått igenom gamla barnböcker och åh:at av förtjusning (jag) och ätit (alla!). Mycket trevligt.

I barnbokshögen fanns Alfons, Max, Babar, Pettson och en massa annat trevligt. Nostalgi på hög nivå! Älskar, älskar, älskar nostalgi. Jag kan riktigt vältra mig i gamla minnen och blir helt uppfylld av tanken på fina stunder i barndomen. Tänker på Amanda och hoppas djupt inne i hjärtat att hon kommer känna detsamma (och ännu mer!) om sin barndom.

Jag, precis som de flesta andra antar jag, har alltid tänkt att jag ska ge mitt/mina barn allt det som var fantastiskt med min egen barndom, men såklart också rätta till allt som jag önskar varit annorlunda. Jag inser dock redan nu att det är rätt så svårt.

En grej där jag hoppas kunna bli bättre än mina föräldrar var (är), är att inte fokusera så hårt på prestation. Inte bara berömma och hylla när barnet varit "duktigt". Ofta har jag tänkt att jag inte överhuvudtaget vill använda ordet "duktig" om Amanda. För det spelar ju ingen roll om hon är duktig eller inte. Jag älskar henne till månen och tillbaka oavsett vad hon gör.

Det har visat sig vara så sjukt svårt! "Gud va duktig du är, Amanda" poppar ut titt som tätt. Trots att jag aktivt tänker på att undvika det. När hon tar sina stapplande första (och hundrade) steg bubblar det ur mig: "Du är så duuuuuuktig!!!!!". Det går inte att stoppa.

Jag har ju alltid fått höra att jag är så duktig. Och det har satt lite griller i huvudet på mig. För vips en dag, så är man inte så jäkla duktig. Det vill säga - man misslyckas, man fuckar upp och till slut kanske man känner att man inte att har gjort något bra eller värdefullt på väldigt länge. Och värst av allt: det finns inte heller någon som säger till en att man är just "duktig".

Avsaknaden av att vara duktig blir då oerhört tungt att bära. Och man känner sig... värdelös. Och oälskad. Så vill jag aldrig att Amanda ska känna. Aldrig någonsin. Så jag aktar mig för det där ordet litegranna. Ibland bubblar det ut, och då låter jag det göra just det, men inte hela tiden. Amanda ska aldrig känna att hennes självvärde är kopplat till prestation. Aldrig.

Nu måste jag sova. Jag måste verkligen, verkligen, verkligen sova. Jesus. Sov mänska! Sov mänska!!

Likes

Comments

Freeeedag. Eller. Egentligen har det ju hunnit bli löööördag. Om man ska vara petnoga. Dagen började så sjukt knasigt. Jag och R kom på kant med varandra (redan innan jag hunnit sätta på tekokaren!!) och det var som att Amanda kände av det och sneade hon också.

Usch. Hatar när vi snear oss så där. Vi fick ta omstart, jag och Mandy, i sängen med kittel och bus. Sen klädde vi på oss och gick ut på megalång promenad.

Promenaden var i och för sig normallång, men utflykten som sådan blev mega i och med att R och jag bestämde oss för att spontant dela på en sallad på vårt tidigare stammishak (från när vi i ett halvår bodde tre kilometer från där vi bor nu).

Trevligt med spontansallad! Och trevligt att ha sällskap att spontana med. Och extra superdupertrevligt när sällskapet ifråga är ens alldeles underbara lilla familj. Nu ska jag lägga mig med familjen. Och hoppas på en spikrak morgon utan sneande...

Likes

Comments

Jag har börjat äta Nutella igen. Ja, jag har ju ätit Nutella hela livet (eller när åt jag egentligen det första gången...?) med undantag för nu när jag varit mjölkproteinfri, men jag har de senaste kvällarna börjat äta det direkt ur burken. Med lång trevlig sked sitter jag och glufsar i mig. Så trevligt. Och samtidigt så dumt. För nyttigt är det inte. Och ont i magen får jag.

Varför gör jag såna saker? Man kan tycka att jag vid snart trettio års ålder borde ha kommit till insikt om vad som är ett smart beslut och vad som är not so much ett sådant. Men nope. Jag äter Nutella tills det snurrar i magen. Smart.

Men hörni det här med att R är "pappaledig". Det är trevliga grejer det. Sen igår jobbar han hemma några dagar och sen ska vi vara lediga tillsammans. Så himla mys. Allt är så mycket lättare när man är två. Allt.

Idag lämnade jag R ensam med Amanda i två timmar för att hjälpa min mamma köpa presenter till mina systrar. Amanda sneade helt och R var helt slut när vi kom hem. Förstår inte varför hon ballar ur sådär. Men ändå bra att R får känna first hand hur det är att ha henne själv i de där situationerna. Lilla grodan. Idag var det amning som stod högst på önskelistan när jag kom hem, men det är inte alltid det ens fungerar.

Nu ska jag kolla vidare på filmen som R har satt på. Tagit alvedon nu. Mot min "Nutella-förgiftning". Skäms över det. Jag försöker undvika Alvedon (och har ju inte heller behövt det på månader) men det är så skönt att få bort den där värsta udden av smärta. Men men. Måste kolla film. Kram kram

Likes

Comments

Har haft världens härligaste megabästaste dag idag. Det ni. Var väääääldigt länge sen jag kände så om en hel dag. Eller, det har såklart varit en massa bra dagar, exempelvis den då vi åkte Ålandsbåt, men trots det braiga innehåller de alltid en skopa ångest/irritation/oro över Amandas sömn, humör, mage, ätningar. Idag har ungen bajsat, sovit (nåja) och varit på relativt gott humör nästan hela dagen. Kräjsy.

Vi har gått på promenad och inhandlat parasoll till balkongen. Vi har ätit pasta carbonara på uteservering i solen - med en dotter som satt bredvid i sin vagn, glad som en lärka genom hela måltiden och åt med god aptit både bröd och pasta. Vi har gått till en lekpark och låtit Amanda doppa fötter och händer i plaskdamm samt gungat. Hon gungade megalänge och protesterade högljutt varje gång vi försökte ta ur henne. Vi har haft en systeryster på middag och ätit godaste någonsin - ugnsrostad sötpotatis med koriander och parmesan, stekt halloumi, sallad med linser, tomat och blomkål samt hemmagjord örtaioli.

Ja men ni hör ju. Megatrevlig dag. Megaglad i hjärtat. Och magen är okej den med. Trots carbonara- och halloumiinmundigande. Nehej. Nu sova. Dröm sött kompisar.

Likes

Comments

Jäklar vad jag har ont i magen idag. Vet inte om det är mjölkproteinet jag har börjat snaska i mig, inflammation i tarmarna eller bara allmän muppmage. Ont gör det i alla fall. Jag har nog inte haft så ont ett tag här nu, för det känns sjukt jobbigt och främmande på något vis att ha så här ont. Samtidigt vet jag ju att jag förr i tiden hade djävulskt ont mest hela tiden.

Tänk om det här med att plocka bort mjölkprotein hjälper min mage? Bara att det tog tid innan jag märkte av det fullt ut? Bra på ett sätt, men också himla, himla sorgligt. Älskar, älskar, älskar saker med mjölk i. Alla mina topp tio godaste saker i livet innehåller mjölk tror jag. Sorgligt, men sant. Undantag vattenmelon då. Och avokado. De kvalar ju faktiskt solklart in på topp tio.

Andra topp tio saker är fetaost. Och halloumi. Och parmesan. Mmm. Godaste någonsin. Det har varit 2 halloumi för 40 kronor på Willys ett bra tag nu och jag insåg häromdagen att jag lyckats samla på mig sju stycken (?!) i kylen. Lite överdrivet kanske. Hela barnbidraget gick visst till halloumi liksom. Nehej. Blir inga blöjor för Mandy...

Nu ska jag lägga mig med en kudde upptryckt i maggropen och försöka sova. Alvedonen hjälper föga men jag hoppas att jag snabbt får somna från det här onda. Det är ett sånt kaos i min mage att om man lägger handen på - så känner man hur tarmarna hoppar omkring. Lite likt att ha barn i magen faktiskt. Huva, obehaglig liknelse. Men det känns faktiskt så.

Nu ska jag och mina tarmbebisar gå och sova. Godnatt kompisar.

Likes

Comments

Åh vad jag älskar min lilla groda idag. Liksom extra mycket. Hjärtat bubblar över och jag "åh-ar" och ler hela tiden. Det är tur det. För just idag har hon nämligen aspirerat på något sorts omvänt sömnrekord. Hon har sovit en tjugominutare på hela dagen, det vill säga mellan halv nio när hon vaknade och kvart över nio när hon somnade. För er som inte är helt insatta i tiomånaders bebisars sovmönster, är det sjuuuukt lite. Galen unge.

Idag tog hon förresten 13 steg. Rekord! Och så stolt hon är när hon håller på och övar och har sig (kan vara för att vi applåderar så fort hon tar ett steg). Det är så magiskt fint att få följa sin lilla bebis utvecklas från en liten hjälplös klump till en riktig människa. Och oj, vad jag välkomnar utvecklingen! Jag är ingen bebisperson. Eller, jag gillar bebisar, men jag tycker att det är roligare när de kan interagera. Jag är bra på att skoja och busa. Särskilt med små barn som man kan slänga upp i luften och snurra runt. Sånt älskade jag när jag var liten, och så leker jag också allt som oftast med barn när jag får chansen.

Nu ska jag sova. Eller kanske pussa lite på R. Vi får se hur trött han är. XOXO

Likes

Comments

Ikväll är vi på kyrkokonsert med mammas kör. Julkonsert och sommarkonsert brukar de ha. Jag har en skrivit en del inlägg genom åren sittandes just i publiken på mammas konserter. Minns särskilt en kall decemberkväll för några år sen då kyrkan var fylld med en massa ljus och jag fick hålla mig från tårar genom hela konserten.

Tänk att jag en gång i tiden mådde så där riktigt vidrigt dag ut och dag in. Så dåligt att jag inte kunde hålla mig från att gråta minst fem gånger om dagen. Det är ju helt galet! Eller, galet är inte rätt ord, för då, vid den tidpunkten, kändes gråt som den mest rimliga reaktionen på mina känslor. Det är egentligen ett under att jag inte grät konstant hela tiden. För hela tiden kändes det som att jag skulle dö.

Jag är så hejdundrande glad att jag är ute på andra sidan. Ute på andra sidan där jag återigen kan andas, älska och leva. Glöm inte det, ni som kanske kämpar just i detta nu - det finns en annan tid, en annan tid där ni återigen är glada, skrattar och vill leva. Och den tiden ligger framför er.

Jag är så tacksam för allt jag har i livet just nu. Ja, det finns några saker som jag måste ta itu med, men alla mina nära och kära mår bra och jag ser fram emot vad som komma skall. Jag ser fram emot livet. Så himla härlig känsla är det. Gäller bara att hålla fast vid det där braiga när snålblåsten kommer igen. För så är det ju, livet går upp och ner, och det är inte alltid man kan styra det precis som man hade önskat.

Då gäller det bara att spänna fast sig, tänka på allt awesomepossum man har och hålla ut.

Måste fokusera på konserten nu. Får pikar av min pappa här bredvid. Massa ❤️❤️❤️ kompisar.

Likes

Comments