Jag vill fly igen. Jag kommer inte framåt. Det har gått så lång tid och här står jag på samma plats, fast jag har blivit kallare och mer tom. 

Jag kommer alltid hit. Det är som om det här är mitt hem. Min deppression är mitt hem. Det är här jag bor. Här jag är uppvuxen och hit som jag alltid kommer tillbaka. 

Jag är aldrig tillräcklig. Det har jag aldrig varit. Känslan av otillräcklighet vill få mig att fly, fly ur mitt egna skinn.

Det är ingen som förstår mig, ingen som lyssnar och ser igenom min fasad. Det är ingen som vågar se min ärrade själ. Jag vet inte hur man överlever i ensamhet. Hur man kan hålla allting inom sig hela livet och överleva. För mig känns det omöjligt. 

Allting känns ganska omöjligt just nu.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag skriver, raderar, skriver, raderar. Och så fortsätter jag.
Jag vet inte vad jag ska skriva längre.
Jag är tom.
Jag är kall.
Jag är ingenting.

Allting är bara så förvirrande just nu.



Likes

Comments

Det tog slut. Jag är inte ens ledsen.
Jag hade stängt av för längesen. Som vanligt.
Jag kommer inte i kontakt med mina känslor, ibland är det ändå ganska skönt på något vis.
För jag slipper känna saker jag annars kanske känt, saker som förstört mig.
Ibland vill jag veta hur jag bara kan stänga av vissa saker, hur går det till?
Att jag bara på en dag kan vända från att tycka om en människa till att knappt bry mig. Är det inte sjukt?
Jag är bara rädd för att jag någon gång kommer känna allting som jag stängt ute, att alla känslorna ska komma senare i livet. Det skrämmer mig.
För känner jag inte nu så vill jag inte känna senare heller.
Låt mig vara den robot jag är.
Det är så jag överlever.

Likes

Comments

Jag känner hur ångesten inom mig vill ta sig ut, hur den skär sönder mig inifrån. Den vill inget hellre än att få komma ut, få visa sig. Jag är trött, helt utmattad av att hela tiden trycka tillbaka den. Den får inte visa sig, jag får inte visa mig svag. För då vet folk, att jag inte är normal. Att jag fortfarande kämpar med min depression. Jag vill inte att dom ska se ner på mig eller se på mig annorlunda. Jag vill inte att depressionen ska bli jag.
Det är så jävla svårt att kämpa ensam. Nu har jag gjort det i 10 år, jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Blir det någonsin bra? Är det någonsin värt all ångest och smärta?

Likes

Comments

Jag vet inte vem jag är.
Jag känner mig tom, jag vet inte vad jag vill eller vad jag känner. Allting känns så oklart. Som om jag är nollställd. Som om nästan ingenting betyder någonting längre. Saker händer, som jag borde reagera på, men jag reagerar knappt.
Vad fan är det för fel på mig?
Förut ville jag sluta känna, jag hade sån ångest och allt jag bad om var att smärtan skulle försvinna. Men nu, nu när jag knappt känner någonting, då vill jag inget hellre än att känna. Jag vill känna igen. Iallafall någonting.
Snälla säg mig, vad är det för fel på mig

Likes

Comments

Sedan beskedet om att äntligen få flytta kom så har jag känt mig relativt glad. Det känns som om en tyngd försvann från mina axlar och jag kommer äntligen kunna andas igen.

Jag hoppas innerligt att det här är en känsla som varar den här gången. Att jag kan få känna mig glad nu ett tag. Allting blir så mycket lättare då.

Likes

Comments

För över 2 år sedan kände jag mig tvungen att fly ifrån åtvidaberg. Ifrån människorna där som fick mig att känna så mycket av alla känslor. Det var för mycket för mig och jag valde att ta steget att flytta därifrån i strävan på lyckan. jag bytte namn och flyttade. Jag gjorde allting för att börja om, men det blev inte bra. Jag tappade mig själv, började med droger och rökte nästan hela tiden. Jag kände ingen lycka längre alls. Jag hade ingen jag kunde vända mig till. Men samtidigt som allt det här hände så ångrar jag absolut inte att jag flyttade. För jag växte som person. Jag är någon helt annan idag. Jag är inte beroende av någon annan utan vet att jag i slutändan bara har mig själv och man måste ta vara på sig själv. Jag kunde lägga väldigt mycket bakom mig och släppa vissa personer. Och det behövdes. 

Men efter 2 år kommer jag att flytta tillbaka. Jag känner mig så glad. Äntligen kanske det vänder för mig. Det här kommer bli bra. Jag kommer bli bra. 

Likes

Comments