Jag måste lära mig att lämna det jag älskar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har tappat hoppet. Det var som om hoppet successivt lämnade mig. Hoppet som skulle hålla mig vid liv, hoppet som skulle få mig att orka kämpa, hoppet som aldrig skulle försvinna. Men här står jag kvar och är lämnad, ensam och ärrad.
Jag minns när jag sa till mig själv att det kommer bli bra, när jag försökte intala mitt trasiga jag att jag kommer stå här en dag och vara stolt för att jag härdade ut, för att jag orkade trots att allting gick emot mig. Men jag ville nog bara känna att det var värt att kämpa, jag ville nog ha en anledning att fortsätta andas. Jag jagade lyckan, för en dag skulle jag bli lycklig. Det jag inte visste då var att jag idag inte ens skulle vilja ha lyckan. Jag vill inte ha den för att jag vet att den kommer lämna mig i slutändan. Allting lämnar mig. 
Ensam och trasig står jag här, 10 år sen första gången jag hade ångest, och nu vet jag att livet är inte värt det. Livet var aldrig värt det. 
 


Likes

Comments

En sån där dag då jag har ont, en sån där dag då jag känner. Dom dagarna kommer sällan och när dom kommer då känner jag, alldeles för mycket. Då skär alla känslorna sönder mig, då gör allting ont. Att andas gör ont och tyngden i mitt bröst går upp i halsen för att täppa till den.
Känslorna tar över min svaga kropp, dom slår ner mig på marken och där låter dom mig ligga. Tills jag dagen efter är tom igen.
Det gör ont att leva. Jag försöker distansera mig från alla som jag känner för jag vet att jag inte är bra. De här dagarna är jag någon annan. Någon som vill förstöra sig själv, förstöra allting som kommer för nära. För allting som kommer för nära är det som ger mig känslor, och jag klarar inte av att känna. Inte heller klarar jag av att vara tom, vad klarar jag ens av.
Det känns som om det bara finns en väg från allting, det är som att livet aldrig var menat för mig.
Jag vill inte känna, jag vill inte va tom, jag vill vara ingenting. Försvinna och bli hon som aldrig kom tillbaka.
Idag är en sån där dag. En sån där dag som jag vill avsluta allt.

Likes

Comments

I hela mitt liv har det jag älskat varit det som tagit sönder mig. Jag är rädd för att älska, för när jag älskar någon ger jag mig själv till den personen, och då är det den som har makten, det är den personen som väljer om den vill kasta mig i marken eller höja mig högt bland molnen.
När jag inte älskar har jag makten själv, då vet jag att jag kan va i min gråzon. Men jag vet också att jag inte är glad ensam. Jag är bara tom, som ett skal.
Men nu har jag träffat någon, någon som gör mig glad. Jag är bara rädd för att glädjen är temporär. Temporär glädje är det som gör ondast, för då har man blivit lyft och fallet blir därför hårdare. Men det är okej om han förstör mig, för jag orkar inte va tom längre. Om jag kan få känna något nu så är det värt det. För jag vill känna, jag vill inte va en robot längre.

Likes

Comments

Det var som om ingenting längre betyder någonting. Som om allting är diffust.
Jag vet att allting jag tar i förstör jag, allting jag rör går sönder. Som om jag vore ett gift.

Likes

Comments

Jag vill fly igen. Jag kommer inte framåt. Det har gått så lång tid och här står jag på samma plats, fast jag har blivit kallare och mer tom. 

Jag kommer alltid hit. Det är som om det här är mitt hem. Min deppression är mitt hem. Det är här jag bor. Här jag är uppvuxen och hit som jag alltid kommer tillbaka. 

Jag är aldrig tillräcklig. Det har jag aldrig varit. Känslan av otillräcklighet vill få mig att fly, fly ur mitt egna skinn.

Det är ingen som förstår mig, ingen som lyssnar och ser igenom min fasad. Det är ingen som vågar se min ärrade själ. Jag vet inte hur man överlever i ensamhet. Hur man kan hålla allting inom sig hela livet och överleva. För mig känns det omöjligt. 

Allting känns ganska omöjligt just nu.

Likes

Comments

Jag skriver, raderar, skriver, raderar. Och så fortsätter jag.
Jag vet inte vad jag ska skriva längre.
Jag är tom.
Jag är kall.
Jag är ingenting.

Allting är bara så förvirrande just nu.



Likes

Comments

Det tog slut. Jag är inte ens ledsen.
Jag hade stängt av för längesen. Som vanligt.
Jag kommer inte i kontakt med mina känslor, ibland är det ändå ganska skönt på något vis.
För jag slipper känna saker jag annars kanske känt, saker som förstört mig.
Ibland vill jag veta hur jag bara kan stänga av vissa saker, hur går det till?
Att jag bara på en dag kan vända från att tycka om en människa till att knappt bry mig. Är det inte sjukt?
Jag är bara rädd för att jag någon gång kommer känna allting som jag stängt ute, att alla känslorna ska komma senare i livet. Det skrämmer mig.
För känner jag inte nu så vill jag inte känna senare heller.
Låt mig vara den robot jag är.
Det är så jag överlever.

Likes

Comments

Jag känner hur ångesten inom mig vill ta sig ut, hur den skär sönder mig inifrån. Den vill inget hellre än att få komma ut, få visa sig. Jag är trött, helt utmattad av att hela tiden trycka tillbaka den. Den får inte visa sig, jag får inte visa mig svag. För då vet folk, att jag inte är normal. Att jag fortfarande kämpar med min depression. Jag vill inte att dom ska se ner på mig eller se på mig annorlunda. Jag vill inte att depressionen ska bli jag.
Det är så jävla svårt att kämpa ensam. Nu har jag gjort det i 10 år, jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Blir det någonsin bra? Är det någonsin värt all ångest och smärta?

Likes

Comments