Med tårarna brännande på kinderna och ångesten som kväver mig såg jag hoppet dö framför mig en sista gång. Det var som om jag inte ens längre försökte få det att stanna, som om jag inte ens hade orken att kämpa för att hålla hoppet vid liv. Jag bara stod där och såg på hur det dog och på något sätt kändes det okej. Samtidigt som det gör ont så känns det okej, det är såhär det är för mig. Jag kommer inte ifrån det och jag orkar inte ens tänka på hur annorlunda allting kunde ha varit.
För ett tag sen var jag rädd för livet, rädd för allt som kan hända och förstöra mig ännu mer, men jag har funnit ro, jag är inte rädd. Det är mitt liv, och jag har kontrollen, det skrämmer mig inte att välja en annan väg och stänga av smärtan. Jag är inte rädd för döden eller livet. För det är jag som gör valet i slutändan.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Jag har aldrig varit bra på att vara ensam, fast egentligen har jag nog alltid varit ensam. Jag har alltid känt mig övergiven, som om ingen egentligen bryr sig om mig, som om ingen egentligen vet vem jag är. I ett rum med människor som borde känna mig så har jag alltid spelat ett spel. När dom frågar hur jag mår så säger jag att jag är okej. Jag är för rädd för att visa hur trasig jag är, jag vill inte att någon ska lämna mig för att jag är för förstörd, hellre spelar jag ett spel och låter ingen komma mig så pass nära att jag bryter ner murarna omkring mig. Till en början var ensamheten hemsk, den tog sönder mig..bit för bit. Men nu är jag van, jag är ensam även om jag står i ett rum med människor och jag vet att det är såhär det kommer vara för jag har byggt upp mina murar i år, det är omöjligt att ta sig över dom. Innanför mina murar är jag säker, här är jag ensam, här finns det ingen som kan förstöra mig mer än jag själv. Här innanför har jag makten. 

Likes

Comments

​Jag har aldrig varit bekväm med att behöva någon, för jag vet att när jag behöver någon så låter jag den personen behandla mig hur den vill. Jag är svag, för svag för att lämna. För rädd för att bli ensam igen. 
Lögnerna skär sönder mig. Jag försöker låtsas som om det inte gör så ont, som om det inte har skadat mig så mycket. Men för varje lögn du sa så skar du mig djupare och nu vet jag inte ens om jag kommer läka igen. 
För första gången på länge lät jag någon komma nära och nu vet jag att jag aldrig kan låta någon komma så nära igen. 
Livet gör allting för att slå ner mig. När jag känner någon form av glädje så vänds det till sorg lika fort igen. När jag fått känna glädje och får minnas hur det känns, det är då det gör som ondast att falla igen. 
Nu står jag här igen och undrar över hur jag ska överleva. 

Likes

Comments

Ta mig härifrån.

Likes

Comments

Hur ska jag någonsin kunna se mitt egna värde när ingen annan gjort det?
Den äckliga känslan av att aldrig vara tillräckligt bra är fruktansvärd. Jag låter andra människor sparka på mig för att jag förtjänar det. Någonting måste jag gjort fel för att jag aldrig fått känna mig värdefull. Det måste vara jag. Hela mina kvällar tänker jag, jag försöker komma fram till hur jag alltid kan va fel, vad gör jag? Är det bara så enkelt att världen försöker knuffa mig bort från livet. Världen vill inte ha mig och jag vill inte ha den.​ Jag vet inte ens om jag skulle klara av att bli värdesatt, jag är så van vid att vara otillräcklig att tanken på att vara tillräcklig skrämmer mig. För det är en känsla jag inte ens skulle känna igen, och det ovanliga är skrämmande. 
Ibland känns det som om det vore enklare att inte ha någon nära, att aldrig känna känslan av att vad man än gör så duger man inte. Det vore nog mindre smärtsamt att bara vara ensam på egen vilja. Om jag var fri från människor skulle jag ta mina trasiga vingar och flyga härifrån. Till ett ställe långt ifrån den här världen, ett ställe där jag kunde lägga mig ner och höra hur mitt hjärta pumpar ut blodet i min sköra kropp för en sista gång. Ett ställe där smärtan försvinner och mina ögon stängs för all framtid. 
Men jag är inte fri, jag är bunden till smärtan den här världen ger mig.
Men en dag, en dag kommer även jag bryta mig loss och bli fri..

Likes

Comments

Jag kanske är förlorad. För förstörd för den här världen. Min själ är ärrad och jag är trasig, hur mycket jag än försöker bli läkt så försvinner inte min trasiga själ. ​Där sitter den kvar och fortsätter förstöra för mig. Jag har blivit någon jag inte vill va, en människa jag skulle vilja springa ifrån. Men hur mycket jag än springer så kommer jag inte ifrån henne. Jag är som fängslad i mitt eget skinn. 
Det är tragiskt... jag är tragisk. 

Likes

Comments

Jag minns när jag var yngre och jag gjorde det mesta för att synas. Jag ville att någon skulle se mig, att någon skulle ta tag i mig och hjälpa mig framåt i livet för jag själv, jag stod bara och trampade på samma plats. Min kropp var fylld av sår och min hand var för det mesta sönderslagen. Alkohol var min flykt, jag ville dricka så mycket att jag glömde bort vem jag var, jag ville glömma bort hur ont allting gjorde och hur otillräcklig jag alltid kände mig. Jag minns också hur arg jag var, jag var arg för att allting kändes så orättvist. Det var som om jag aldrig kunde få ha det lugnt i mitt liv, det var alltid stormigt och jag var egentligen inte tillräckligt stark för att ta mig igenom stormen själv. Jag skrek tomt efter hjälp, men det var som om jag var ensam i världen. Som om jag stod där omringad av människor som inte hörde mig, som om jag bara var luften dom andades.
Idag är jag tvärtom, jag vill inte ha hjälp, jag vill inte synas. Jag vet att jag är ensam i det här och jag vill aldrig att någon ska behöva se mig. För jag är inte bra för andra människor. Det är som om hela mitt synsätt har förändrats över åren från att skrika efter hjälp till att vilja bli lämnad ifred. Jag är så van nu, det är liksom såhär det ska va för mig. Jag är min depression. Den har övertaget och jag har gett upp kampen om att försöka styra den. Den får göra vad den vill med mig, det är jag och min depression, vi är ett.

Likes

Comments

Jag lever, jag är här men min personlighet finns knappt kvar. Som om den lämnade mig någonstans påvägen. Jag känner inte behovet av att fly längre, förr ville jag bara försvinna för att allting gjorde ont men idag har jag funnit ro vid tanken att aldrig mer andas igen. Det är ingen flykt från livet utan jag öppnar bara armarna åt döden. Ta mig. Livet är inte menat för mig, allt det oförutsägbara är det som förstör mig, därför vill jag välja mitt eget öde.

Likes

Comments

Jag måste lära mig att lämna det jag älskar.

Likes

Comments

Jag har tappat hoppet. Det var som om hoppet successivt lämnade mig. Hoppet som skulle hålla mig vid liv, hoppet som skulle få mig att orka kämpa, hoppet som aldrig skulle försvinna. Men här står jag kvar och är lämnad, ensam och ärrad.
Jag minns när jag sa till mig själv att det kommer bli bra, när jag försökte intala mitt trasiga jag att jag kommer stå här en dag och vara stolt för att jag härdade ut, för att jag orkade trots att allting gick emot mig. Men jag ville nog bara känna att det var värt att kämpa, jag ville nog ha en anledning att fortsätta andas. Jag jagade lyckan, för en dag skulle jag bli lycklig. Det jag inte visste då var att jag idag inte ens skulle vilja ha lyckan. Jag vill inte ha den för att jag vet att den kommer lämna mig i slutändan. Allting lämnar mig. 
Ensam och trasig står jag här, 10 år sen första gången jag hade ångest, och nu vet jag att livet är inte värt det. Livet var aldrig värt det. 
 


Likes

Comments