View tracker
View tracker

Sedan beskedet om att äntligen få flytta kom så har jag känt mig relativt glad. Det känns som om en tyngd försvann från mina axlar och jag kommer äntligen kunna andas igen.

Jag hoppas innerligt att det här är en känsla som varar den här gången. Att jag kan få känna mig glad nu ett tag. Allting blir så mycket lättare då.

Likes

Comments

View tracker

För över 2 år sedan kände jag mig tvungen att fly ifrån åtvidaberg. Ifrån människorna där som fick mig att känna så mycket av alla känslor. Det var för mycket för mig och jag valde att ta steget att flytta därifrån i strävan på lyckan. jag bytte namn och flyttade. Jag gjorde allting för att börja om, men det blev inte bra. Jag tappade mig själv, började med droger och rökte nästan hela tiden. Jag kände ingen lycka längre alls. Jag hade ingen jag kunde vända mig till. Men samtidigt som allt det här hände så ångrar jag absolut inte att jag flyttade. För jag växte som person. Jag är någon helt annan idag. Jag är inte beroende av någon annan utan vet att jag i slutändan bara har mig själv och man måste ta vara på sig själv. Jag kunde lägga väldigt mycket bakom mig och släppa vissa personer. Och det behövdes. 

Men efter 2 år kommer jag att flytta tillbaka. Jag känner mig så glad. Äntligen kanske det vänder för mig. Det här kommer bli bra. Jag kommer bli bra. 

Likes

Comments

Varje gång jag går och lägger mig sätter tankarna igång. Dom låtet mig aldrig vara ifred om kvällarna. Jag behöver någon som hjälper mig på andra tankar. Jag har nog aldrig varit bra på att somna själv. Jag vill bara slå mig själv för att jag inte ens kan sluta tänka. Vad är det för fel? Varför kan inte tankarna bara lämna mig och låta mig somna med ett lugn. Ibland saknar jag sömntabletterna. Dom som nockade mig till sömns nästan direkt. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna somna. jag vill inte vara beroende av någon annan. För jag har lärt mig att den enda jag får vara beroende av det är mig själv, alla andra kommer någon gång lämna mig. 

Ge mig någonting som bedövar. 

Likes

Comments

Det känns lite märkligt att sitta och skriva av sig när man vet att det är några som faktiskt läser. Jag undrar vilka det är. Vilka som tar av sin tid och läser vad jag skriver. Det är så konstigt för mig att några människor faktiskt går in här och tittar ibland trots att jag aldrig längre länkar den här bloggen.

Jag undrar alltid vilka det är. Vilka som fortfarande vill veta någonting om mig.

Jag önskar att jag hade någon som tog tag i mig och sa att den förstår mig. Att den också vet hur det är att väldigt ofta känna sig tom. Men jag antar, att jag nog får ge upp den önskan.


Likes

Comments

Hur kan man bli lyckling om man aldrig har haft en trygghet i livet? Jag minns hur jag jagade lyckan, hur jag försökte ta den och fånga den men varje gång kom den undan. Den vände sig om och skrattade åt mig, trots att allt jag önskade var att den skulle skratta med mig. Jag tog sönder mig själv, men ingen ville se mig. Ingen ville hjälpa mig. Min frustration tog över. Varför var jag den som tog hand om andra när jag bara var barnet? Vart var mina egna pelare. Vart var dom som skulle stötta mig i allt. Där stod jag med såriga händer och armar, med gråten i halsen och bara väntade på att någon skulle avsluta mitt liv. För jag, jag vågade inte göra det själv.
Jag gjorde allt för att bli hörd. Min ilska var ett faktum, jag var hon "den där arga tjejen" som ingen förstod sig på. Hon som tog till våld om någon sa något som sårade, minsta lilla. Jag var hon som drack tills jag inte längre visste vart jag var eller vem jag var. Jag var hon med sönderskurna armar som alltid hade långärmade tröjor. Jag var hon, det där problembarnet. Men ingen frågade varför jag var arg, varför jag var frustrerad. Alla tog förgivet att jag bara var ett "problembarn". Ingen förstod att det var aldrig mitt fel, det var deras. Jag valde aldrig livet, dom gav mig det. Trots att dom aldrig direkt försökte få mig att känna mig trygg.
I alla åren trodde jag att det var jag som var problemet, att det var mig det var fel på. Men jag var bara barnet. Jag ville bara ha kärlek, ömhet och glädje. Men istället fick jag sorg.
Jag har alltid bara haft mig själv att lita på, jag är den enda som aldrig har gett upp på mig själv. Även om jag så många gånger har velat göra det.
Jag försöker komma framåt i livet, men jag vet inte hur man gör. För ingen har någonsin lärt mig. Jag vill glömma bort allting för alla dessa minnen tar sönder mig fortfarande. Snälla, snälla lär mig att gå vidare och få vara lycklig för hur ska jag annars klara av att fortsätta det här livet.


Likes

Comments

Om man bara kunde stänga av tankarna för ett tag. Dags att gå upp och ta en dusch. Duschen är mitt safeplace. Där kan jag skölja av mig all smärta och alla tankar för en stund. Även om den stunden oftast inte varar så länge. Jag undrar om jag någonsin kommer att sova bra igen.

Likes

Comments

​ibland känner jag mig osynlig. Som om alla ser förbi mig. Ingen känner mig och ingen har sett mitt hela jag. Jag vill visa mig men nånting stoppar. Kanske är det andras brist av förståelse. Eller kanske är det deras "tycka synd om" blick jag inte klarar av. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli redo att visa mig för någon. Eller egentligen är det nog inte jag som ska bli redo utan det är nog dom andra som behöver bli det. 

Likes

Comments

Det var svårt till en början. Ångesten var svår till en början. Smärtan var svår till en början. Sömnlösa nätter var svåra till en början. Ja, det mesta var svårt..till en början. 

Men nu, nu är jag van. Jag kan handskas med ångesten. Jag behöver ingen hjälp längre. Jag minns att jag kände mig sårbar, att jag behövde någon som höll om mig medan jag grät och knappt kunde andas. Jag minns hur jag behövde någon, hur jag förlitade mig på någon annans hjälp. Det var först när jag blev lämnad som jag fick lära mig att stå på mina egna ben genom ångesten. 

Det har blivit enklare. Jag tar mig igenom den och jag gör det ensam. 

Jag är stark. 

Även om jag ibland känner mig svag så vet jag att jag skulle inte stått här idag om det inte vore för min styrka. Allting kommer inte bli bra, men allting kommer bli bättre. Och bättre, ja det är tillräckligt. 

Likes

Comments

Ibland kommer ångesten fortfarande. Den som alltid gjorde mig rädd är något som jag nu inte alls är rädd för. Den har blivit en del av mig. En del av den jag är idag. Jag vet inte ens om jag vore jag utan den. 

Ibland känner jag en tomhet. Som om det ekar i mig. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra så jag bara slår av för ett tag. 

Ibland gör allting fortfarande ganska ont. Sådär ont att man vill krypa ur skinnet och bara försvinna för ett tag. 

Men ibland, ibland så får även jag vara glad. 

Likes

Comments