Header

Vi har haft en kanonhelg! Mette har varit ledig i dagarna tre, så vi har passat på att hinna med så mycket skoj som möjligt!

I fredags blev det frukostmöte på jobbet för mig på morgonen och sedan bar det av raka spåret till leos invigningen. Jag hade nog inga planer alls att fara dit på självaste invigningsdagen, men mette hade lovat Milas och jag tänkte att fara vi tidigt på dagen är det kanske inte riiiktigt lika mycket folk. Det var iallafall jättebra där! Så stort!! Milas var i lekhimlen tror jag, han sprang runt som en galning mellan alla rutchkanor. Han åt hamburgare och lekte massor och när det var dags för honom att sova så for vi ner på stan och medans han sov i vagnen så tog vi en fika på kulturbageriet och satt kvar där jättelänge, det var mysigt!

På lördagen hälsade vi på hos mamma&anders i huset! Deras totalrenovering börjar bli klar och det blir så sjukt sjukt fint hemma hos dom. Vill också göra om!! Riktigt snyggt. Sedan for vi till stan, kollade i lite butiker och mötte sedan upp petra för en fika på espressohouse när hos slutat jobba! Sen for vi till pappa och åt middag, milas vinkade honom hejdå då han farit till grancanaria en vecka den lyckans osten. Hoppas det är vår tur snart!

Igår blev det en heldag på ersboda, mötte upp petra&caspian, gick på mio, victoria home och satt sedan på cafe victoria i flera timmar tills dom stängde och bara pratade om allt möjligt! En jättemysig helg där vi hunnit umgås med massa nära och kära!💖

Likes

Comments

Milas är lämnad på dagis och jag har ganska precis kommit hem. Mateo sover gott och gör säkert nån timme till (har fått en riktig sjusovare till bäbis) så jag tänkte faktiskt ta tag i min distanskurs som jag släpat på en del! Just innan mateo föddes anmälde jag mig till kursen och startade typ veckan efter det. Kursen jag håller på utbilda mig inom är inredare. Känns superkul då jag verkligen älskar inredning, att lära sig på en mer proffisionell nivå.

Så nu har jag satt upp ett mål att minst två dagar i veckan ska jag verkligen plugga effetivt så jag blir klar nångång! Sedan får jag se när kursen är klar om jag ska anmäla mig till certificeringen också. Men jag tänkte skriva ett helt inlägg om kursen när jag kommit in i den en bit och berätta allt i ett separat inlägg då det är många som frågat och undrat mycket!

Likes

Comments

Vi har haft en supermysig dag i tvärålund! Vi tog tidiga mofgontåget och åt frukost tillsammans när vi kom fram, jättemysigt och milas var överlycklig att få åka tåg igen. Grabbarna har lekt hela dagen, ute och inne. Spännande med bäbis tyckte tore&olov också:)

Påvägen hem i tåget bjöd tåggubben på allahjärtansdag klubbor! Nu har jag bakat nyttigt "godis" och väntar på att mette ska sluta jobba!

Likes

Comments

Igår var det kalas för lilla Caspian! Två år i världen måste ju givetsvis firas. Vi var hemma hos pappa och petra hade bakat massor av gott (som jag lyckades avstå!! Cred till moi) och alla barn busade järnet! Precis somm ett kalas ska va:)

Likes

Comments

Likes

Comments

Fredag idag och helg! Jag har ingen helgkänska what so ever, efter som jag skrivit tidigare jobbar mette hela helgen, kväll. Så ikväll kommer han hem 23.30 och lördag och söndag vid 22. Myshelg va?

Vi har iallafall haft en mysig dag. Lilla konstnären har målat hela förmiddagen, och så har vi varit ute en sväng. Fint och soligt men fruktansvärt kallt, blev en snabbtur😅 ikväll ska vi gå över till kusin caspian och bli bjudna på middag! Så lite fredagslyx blir det trotsallt💝

Likes

Comments

Här kommer ett långt inlägg som jag efter 10veckor känner mig ok att dela med mig utav. Vissa jobbiga saker orkar man bara inte prata om, det gör för ont och smärtsamt så även om det kan behövas låter man hellre bli. Men jag känner ändå att jag borde dela med mig, ensam är inte stark och faktiskt för att det är vanligare än man tror och att man kanske inte behöver bli livrädd och panikslagen, som jag blev, just för att ingen pratar om det. Just för att jag aldrig någonsin hört talas om det, men när det väl kommit fram och man började prata om det visade det sig att grannen, kompisen, kollegan, alla kände någon som vart med om samma sak.

Den 23e november 08.05 föddes mateo. Eftersom allt gick så bra och han och jag mådde fint så åkte vi hem redan samma eftermiddag, 7 timmar gammal var han då. Eftersom han var så liten gjorde dom bara en snabbcheck att han mådde bra och så fick vi tid två dagar senare för läkarundersökningen samt pku. Den 25e november var det vi hade tid på sjukhuset för det. Det var standard grejer som blodprov, kolla höfter, hörsel, syn och lyssna på hjärtat.

Här började allt. Läkaren gjorde sin kontroll på kroppen och lyssnade på hjärtat. Och lyssnade. Och lyssnade. Och vände hans lilla lilla nakna kropp på mage så han kunde lyssna från ryggen. Vände tillbaks honom. Lyssnade igen. Lyssnade på sidan. Paniken i mig växte, vad gör han? Vad är fel? För det fattade jag direkt att något var. Mette var utanför i väntrummet med Milas och lekte med alla leksaker, eftersom vi tänkte att detta går ju snabbt, dom ska ju bara ge honom en godkänt stämpel på rumpan, typ. Jag bara stog där som ett fån och väntade på vad som kändes som en evighet.

Tillslut kollade han upp på mig och sa "ja allt ser jättefint ut, er son är jättefin verkligen och jag har ingenting alls egentligen att anmärka på. Men, jag hör ett blåsljud."

"Blåsljud?"

"Ja, ett hål i hjärtat som gör att blodet gör små virvlar. Detta är sååå vanligt på nyfödda barn men ni ska ändå få en tid bokad för röntgen, ultraljud av hjärtat och ekg."

Jag lyssnade på vad han sa, men jag hörde honom liksom inte. Han pratade helt nonchalant som om detta var det mest naturliga i världen. Det kändes som om rummet hade ett brus i sig som gjorde det svårt att fokusera på vad han sa. ETT HÅL I HJÄRTAT?? Mette kom in för att kolla så allt gick bra och förstog direkt motsatsen när han såg mig. Läkaren försökte lugna oss, men jag var allt annat än lugn men hade inget annat val än att bita ihop och försöka samla mig och vänta på vår bokade tid på barnhjärtmottagningen. Detta var ju enligt läkaren såååå normalt och naturligt. Han ville visst påstå att nästan alla barn föds med små hål från deras tid i magen men som växer igen av sig själv, ibland bara efter några dagar. Men om det nu är så normalt och ofarligt, varför har jag inte hört talas om det!? Någonsin? Aldrig hört ordet? Aldrig nånsin har jag hört om barn som föds med hål i hjärtat, eller blåsljud på hjärtat och då lusläser jag mammabloggar och förlossningsberättelser, ofta!! Paniken gick inte att kontrollera. Vi fick tid redan fyra dagar senare, då hade jag googlat sönder hela internet på blåsljud hos nyfödda. Och som google annars aldrig gör, så lugnade det mig en liten aning då det var mest positiva historier att läsa. Och jag förstog mer vad det faktiskt var och innebar.

Jag kunde inte prata om det alls utan att bryta ihop, inte ens med Mette. Jag kunde inte tänka på det utan att gråta. Men jag berättade såklart för mamma, pappa och petra men brast i gråt bara av formulera orden. Jag och mette lovade varandra att bara försöka se positivt på allt och lita på att det här kommer att gå bra. Men direkt jag kollade ner på honom, så liten, sovandes i min famn, helt perfekt och tänkte att hans söta lilla lilla hjärta har ett hål i sig som inte ska vara där, rullade tårarna hejdlöst ner för kinderna.

När vi kom till barnhjärtmottagningen den 29e november var Mateo 6 dagar gammal. Han hade fått mig så löjligt förälskad i honom, mer än vad jag trodde var möjligt, och jag släppte honom inte ens när han sov. Det kändes som om han behövde mig mer än allt och att min uppgift var att skydda honom, kanske ännu mer på grund av det vi nu visste.

Vi blev jätte bra mottagna av personalen, vi fick komma in i ett rum där det var typ 30grader varmt och en värmekudde på sängen, där fick vi klä av honom och lägga honom för att först kolla ekg och ta blodtryck. När det var klart kom hjärtläkaren i rummet. Och förklarade lite mer utförligt vad detta är och vad det nu är dom ska kolla efter på ultraljudet. Jag hade en stor gråtklump i halsen hela tiden och det kändes som direkt jag försökte öppna munnen skar sig rösten och jag fick inte fram typ nånting. Jag hade tusen frågor som snurrade i skallen, men kunde inte öppna munnen och fråga utan att bryta ihop, det visste jag, så därföf satt jag och mette mest tyst och lyssnade.

I ultraljusrummet var det mörkt, och själva aparaten såg ut som på ett graviditetsultraljud men den här var mycket mycket mindre. Mateo låg och sov fridfullt på en värmekudde på sjukhussängen. Helt ovetandes om allt som hände omkring honom. Jag och mette fick varsin stol vid sidan av sängen och satt där helt tysta medans hon jobbade. Hon for med det lilla munstycket och dendär gelén man också känner igen från ultraljudet, över bröstkorgen och klickade på tangenterna för att fota av bilder på hjärtat i olika vinklar.

Jag tyckte det var så fruktansvärt jobbigt, värre än allt annat jag någonsin upplevt, känslomässigt. Det kändes som att jag inte kunde fokusera tankarna på någonting och att hela stämningen, med mateo på en sjukhussäng med massa elektoder kopplade från sin lilla kropp till en maskin samtidigt som en hjärtläkare undersökte hans hjärta fick mig att vilja kräkas. Jag var så illamående, kallsvettades och tyckte hela rummet snurrade. Jag minns att jag bet mig så hårt i insidan av läppen för att inte börja gråta medans jag satt där att jag tillslut kände hur tänderna gick igenom och tog i varandra och hela munnen smakade blod. Men jag kände inte ens av smärtan, hjärnan kunde inte fokusera på den. Hjärnan kunde inte fokusera alls.

Vi satt säkert där i 30 minuter medans hon undersökte. Vilket jag tror ingen förstår hur länge det känns som när man bara sitter tyst och väntar på att få höra vad det är för fel på ditt barns hjärta. När hon stängt av ultraljudsapparaten och var färdig bad hon oss följa med till ett annat rum där hon skulle förklara vad hon sett. Väl där tog hon upp en tecknad bild på ett hjärta, dess kammare och skiljeväggar, hur blodet flödar in och ut och hjärtat, och sånt där som man aldrig behövt lära sig utan bara förväntat sig att allt funkar.

"Ja.. Han har ett litet hjärtfel"

Jag var väl beredd på att hon skulle säga nånting sånt, jag menar vi var ju där av en anledning. Men nu kunde jag inte hålla mig längre , gråtklumpen jag haft i halsen hela tiden och försökt hålla inne exploderade och för mig bara brast det. Hon var väldigt förstående och sa att det var helt okej att vara ledsen och lät oss återhämta oss igen innan hon fortsatte förklara.

Hon ritade ut vart Mateos hål satt på sitt papper med det tecknade hjärtat. Det var mitt emellan hjärthalvorna så att blodet liksom läckte igenom i hjärtat istället för att det är stängt där som det ska vara och hjärtat bara pumpar ut blodet i kroppen istället. Det hon mätat och kollat så noggrant på ultraljudet var trycket, att hålet som var ca 1-2mm stort inte gjorde att det blev ett för dåligt flöde i resten av kroppen. Hon sa att det vi kunde hålla koll på var att hudfärgen inte ändrades och även om han skulle kännas slö och inte orkade äta. Hon försökte trycka på att detta var ett vanligt hjärtfel och att i det allra flesta fall sköter kroppen dethär av sig själv och klarar av att stänga hålet, men det kan ta upp mot ett år, eller mer och så länge han inte besväras av det (som han inte gjorde nu, alla värden såg bra ut) så är det inte farligt alls. Och skulle det inte stängas skulle man mest troligt inte gå in med operation och stänga det förens han var några år gammal.

Men orden ekade ju i huvudet och etsade sig fast på trumhinnan "han har ett litet hjärtfel" och jag kände bara för att ta mateo fort som fan därifrån och rymma till en annan planet där vi var säkra för all framtid. Han ÄR frisk och han ÄR helt perfekt, kom inte här och våga säga något annat!! Jag kände mig helt förstörd. Vi var nog i chock hela bilresan hem och satt helt tysta medans tårarna bara rullade ner för mina kinder.

Vi fick en ny tid om 4 veckor, då dom ville hålla koll på honom. Han var ju så liten, bara 6dagar gammal, och hjärtat växer ju och blir större hela tiden i takt med kroppen. Och i och med att hjärtat blir större ökar ju trycket på hjärtat och dom ville se så att hålet inte gjorde att det blev för dåligt tryck på blodet i kroppen. Hon sa att håll koll på att han orkar äta och växer han som han ska, då mår han också bra. Jag kände bara att gud, han får amma dygnets alla timmar om han vill om det hjälper honom.

Det blev några tunga dagar hemma där vi bara försökte smälta och förstå vad läkaren sagt. Jag orkade typ inte med några besök och var livrädd att mateo skulle bli sjuk nu mitt i allt, så det blev mest att vara hemma.

Den helgen som kom så var det julmarknad och vi tänkte att nån timme på gammlia vore väl mysigt, komma iväg hemifrån och kul för Milas att komma ut och slippa bara vara hemma och instängd med sina deppiga föräldrar. Det var nog den här vinterns hittills kallaste dag, för vi höll på frysa ihjäl och då var vi ändå rejält klädda. Detta resulterade följande dag i en mardröms mjölkstockning för mig. En vecka med sky hög feber, orkade inte ens hålla i telefonen själv när det var som värst utan mette fick passa upp mig totalt då jag knappt kunde stå upp. Det värsta var nog att mjölkstockningen gör ju att det liksom stockar sig i bröstet och kommer betydligt mindre mjölk än annars, men ända sättet att få bort det är att amma amma amma, duscha varmt och massera. Trodde jag skulle bli galen, för förutom att jag mådde värre än någonsin, så var ju mateo extremt missnöjd då han inte kunde äta sig mätt. Panikartat, jobbigt och fruktansvärt hjälplös kände jag mig.

Mitt i det här valde jag att kolla upp en stor ömmande knöl på benet som kommit efter förlossningen, som inte blev bättre utan bara värre och väl uppe på sjukhuset visade det sig vara en blodpropp i benet. Bara för att någon visst inte tyckte att det räckte med allt annat utan vi behövde ännu lite mer motvind. Fick iallafall en salva utskriven och skulle smörja och massera på knölen tre ggr om dagen och som tur var försvann den och blev mindre rätt snabbt.

Så det blev många sömnlösa nätter med en missnöjd nyfödd bäbis och mycket tårar, för att inte tala om det dåliga samvetet till Milas och hur otillräckling man kände sig mot honom. Och vilket hästjobb mette fick göra. Handla, laga mat, byta alla blöjor, lugna bebis och underhålla Milas varje dag medans jag var sängliggandes. Inte lika fluffiga '10-första pappadagar' hemma som vi hade med Milas om man säger så. Men efter en vecka och tre svängar upp på amningsmottagningen fick jag medicin utskrivet och det började vända med mjölkstockningen och vi såg ljuset i tunneln igen.

Sen kom julen som var fantastisk med familjen samlad, och på mellandagarna den 29e var det dags för nästa tid på hjärtmottagningen för Mateo. Under dessa veckor hade jag lyckats smälta det rätt bra, till och med ibland glömma det, då han växte och utvecklades som vilken annan bäbis som helst, plus att jag kände att jag inte orkade prata om det med någon då det bara gjorde mig så ledsen. Hade tänkt berätta för mina vänner, såklart, men bara när jag började formulera orden och meningarna i hjärnan så tårades ögonen och jag bara bet mig i läppen, kollade bort och blinkade febrilt istället. Det är som om jag inte själv ville tro att det var sant, och om jag inte berättade det för någon kändes det inte lika verkligt, jag slapp liksom bli påmind.

Men den kontrollen på hjärtmottagningen lämnade vi något mer lättade. Hålet var visserligen kvar, men läkaren tyckte inte att det verkade påverka honom alls trots det ökade trycket på hjärtat. Hon kunde även se vävnad runt hålet, hon sa att kroppen brukar göra så när den håller på att "laga sig" så hade vi tur skulle hans lilla kropp ta hand om detta helt själv. Så häftigt, och så skönt med lite goda nyheter. Vi fick tid 4veckor senare iallafall för att dom ändå ville hålla koll, och även om jag aldrig ville behöva gå in i den delen av sjukhuset någonsin igen, den delen med affischer fulla väggarna om "min stora dag" och broschyrer om stöd, så var jag glad att den finns. Fantastiska läkare som tagit emot oss så bra och förklarat så man förstår. Som vill hålla koll, som följer upp och som man känner verkligen tar det på allvar.

Fyra veckor gick snabbt i januari och jag försökte inte tänka några negativa tankar alls. Det var dags den 26e att fara dit igen. Vi fick träffa ännu en ny läkare, och samma procedur som tidigare besök. Ekg, blodtryck först i ett rum och sedan slutligen ultraljud. Totalt är vi där i ca en timme. Denna gång kändes det ännu bättre, jag är orolig och nervös varje gång och det tror jag är helt naturligt men läkaren var positiv efter ultraljudet. Hon tyckte att hans lilla kropp tog hand om hålet bra och att hans kropp inte påverkas negativt utav hålet, och tyckte det var ett fantastiskt gott tecken att han växer så bra. Så nästa tid vi fick var om 6månader! Vilken lycka. Nu tyckte de inte att det behövde hålla koll på samma sätt längre och det känns fantastiskt. Längre tid mellan kontrollerna och förhoppningsvis i framtiden inte alls. Han är en liten kämpe❤

Så vi fick en tuff start. Mateo tror jag varit relativt oberörd av det hela men gud vad tufft jag tyckt det varit. Är man förälder kan man nog relatera mer, alla vet ju hur fruktansvärt det är att se sina barn sjuka? Febriga, förkylda, magsjuka och diverse. Man vill bara ta allt det onda och jobbiga ifrån dom och vara sjuk själv, bara dom får vara friska. Detta har för mig varit på en helt annan nivå, bortom all oro jag någonsin känt. Jag går sönder inombords när jag tänker på att han har ett hjärtfel. Ett litet men ändå. Mitt mammahjärta går i tusen bitar iallafall, bara av tanken. Jag vill inte att han ska ha det, ta bort det från honom och ge det till mig istället, bara han slipper. Jag vill skydda mina barn mot allt. Men detta kan jag inte skydda honom från. Sjukdomar är så orättvisa. Och även om jag tror för allt i världen att detta komma växa bort och Mateo aldrig kommer behöva läkarvård pga detta i framtiden, så känns det orättvist. Varför fick han det? Han är ju bara en oskyldig liten bäbis? Hur? Varför?


Likes

Comments

Alltså suuuck. Mette jobbar kväll tio dagar i rad nu. Jag hatar det, är så drygt att laga middag med båda barnen då det blir femtioelvatusen avbrott och sedan är det skittråkigt att äta bara jag och Milas! Han har ju myror i brallan för att sitta ca 15 sekunder så sen sitter man där själv liksom. Sedan lägga milas vid åtta när mateo somnar för natten vid tio är inte heller enkelt alla gånger, eftersom mateo är vaken. Guldstjärna till alla ensamstående som har flera barn (Ping min mamma🌟) det är verkligen ett heltidsjobb. För att inte tala om vilket prövning för tålamodet😅 idag skulle vi gå ut och gå en promenad. Medans jag klär på mateo, ropar till milas att ta på sig skorna, hör hur han slamsar runt och gör istället allt annat, och sedan ett KRASH!!! Springer till hallen, då har han råkat snubbla över lampsladden och min stora fina guldlampa är i en miljard bitar på kakelgolvet. Så bara att sopa, dammsuga, torka golven och dammsuga igen för att vara säker på att få bort allt glas, mateo hinner börja gråta, förmodligen överkokt i sina vinterkläder i vagnen, Milas ledsen för han blev så rädd för smällen när lampan typ exploderade, tillsist kunde jag klä på Milas och stoppa ner han i vagnen och sedan ut på promenad. Jag var helt genomsvettig!! Tog väl bara sisådär 1timme att lämna huset. Livet som mammaledig med två kids❤❤

Enda fördelen är ju att vi ofta är hemma tillsammans på dagarna istället om han börjar typ 15 eller ibland tom 17! Så då hinner man få nästan lite helgkänsla fast det är vardag och kunna göra ärenden, fara ner på stan, ta en fika eller promenera på dagen. Kul för han och barnen också, dom får ju träffa varandra betydligt mer! dock får han snart sitt nya schema som är mycket bättre så jag längtar till att inte känna mig ensamstående längre:)

Likes

Comments

Igår fyllde lilla cappie 2år!! Stora killen❤😭 han ska firas på söndag men jag och killarna for dit efter caspian hämtats på dagis för att ge ett litet paket. Dom lekte med playdoo och busde, vi åt middag och sjöng för födelsedagsbarnet! Jättemysigt.

Grattis på tvåårs dagen goding!!💖💖

Likes

Comments

Eller vabruari som den mer kan kännas vid som för alla småbarnsföräldrar med barn på dagis.. vi började första dagen på månaden med att ringa dagis imorse för att meddela att Milas har feber och inte kommer idag. Han är pigg i övrigt, inte förkyld eller så, så jag vet inte alls vad som spökar, men vi är hemma och kurerar iallafall. Synd bara att Milas typ alltid missar sina dagar han får var på dagis, önskar det var lite mer flexibelt med 15-timmar tiderna.. för hans skull, han vill ju faktiskt vara där! Nu får han inte fara dit förens tisdag nästa vecka.

Milas håller på lära Mateo sina kroppsdelar😂 han är så nöjd när Milas vill "leka" med honom, pyssla om honom och sjunga för han. Tänk så häftigt ändå att jag typ redan märker hur vana dom blir vid varandras sällskap, mateo är helt trygg och lugn bara han hör milas sitta och leka med sina bilar eller så han kan se honom. Och lägger jag mateo i vagnen eller mette har honom i ett annat rum så frågar Milas direkt "vart är lillebror?" och ska någon annan än jag&mette hålla honom säger han alltid "var försiktig med lillebror!!" 😂😂 Fint ändå tycker jag✨💖

Likes

Comments