Hej och hå. Där var 13 veckor och 2 dagar passerade. Dessa 13 veckor kommer jag bära med mig nära hjärtat för resten av mitt liv. En hyllning till de fyra tokisarna som jag reste hit med, vilka fantastiska människor, såna som inte växer på träd.

Sanne. Kärt barn har många namn och du har fått många namn här. Sedan första veckan när vi började med swahililektioner och vi lärde oss klockan fick du därefter i tre månader presentera dig som ”Klockan 10” eftersom att det är Sa nne på swahili. Ingen kenyan kunde förstå Sanne, men Kl 10 gick bra, även fast det är samma grej egentligen. Gemensamt i familjen har vi döpt dig till Rafiki från lejonkungen (som betyder vän på swahili) för du är den kloke av oss. Du har bjudit på dig själv och gett mig många skratt. Tröstat när jag är ledsen och fisit ikapp så att jag bleknar i jämförelse och genuint visat intresse för våra dagliga mag-rapporteringar. Jag fullkomligt älskar när du är glad och får dina glädjeryck och ”viftar lite på svansen” , mmmm:ar för att du njuter av maten redan innan du knappt hunnit smaka och berättar samma historia som du berättade några timmar tidigare. Jag känner igen mig så mycket i dig! I början var jag lite nervös för att du var så cool och jag tyckte så mycket om dig direkt från början så jag var rädd för att du skulle bli lite skrämd av all kärlek jag egentligen ville ge dig. Men så erkände vi det för varandra och det samtalet vi hade då var så fint <3

David. Även du har fått en del smeknamn under resans gång. Pruttivut, Divut, Daudi (min favorit) och i lejonkungfamiljen är du Simba. Du har varit som en brorsa och påmint mig så mycket om min systerson Viktor. Vi har haft samma jargong med skoj och stoj (dra i fingret) och tillsammans har vi gått med tunga steg till gymmet varje eftermiddag, peppat och hejat på varandra för att sedan tillsammans gå den magiska promenaden hem uppfyllda av sprudlande endorfiner. Du hatar äggskal lika mycket som jag och sköljer alltid ägget innan du kan äta det och du grundade mottot ”alla ska vara med” när vi egentligen är ganska trötta på att umgås…men alla SKA vara med, så är det bara. Det har varit en fröjd att få baka kladdkaka till dig och gå kvällspromenader med dig och Sanne. <3.

Thea. Vår teamleader. Även kallad Theo för att vår swahililärare aldrig förstod att du heter Thea, men i lejonkungfamiljen är du Zazu. I början av vistelsen så tränade vi cirkelpass på balkongen och du var alltid rena rama övningsbanken full av ideér när vi andra hade lite torka. Jag älskar när du immiterar min favorit Pumba när han är på jakt, och även småbarnen som blev helt i extas och skrek ”mzungo mzungo mzungo” när de sprang efter oss. Glömmer aldrig stämningen när du öppnade upp dig när vi hängde i köket en av kvällarna i början. Det var fint. Under Zanzibarveckan fick vi umgås mycket och jag är tacksam för att du och Frida sjöng när det inte gick att stänga toadörren när jag skulle bajsa så att ni inte kunde höra. Haha. Med andra ord tacksam för din acceptans <3.

Frida. Minipumba, Fridoff men framför allt Timon. Min partner in crime. Tillsammans har vi tagit oss igenom praktiken i Kenya med många motgångar. Vi har kompletterat varann så fint att när jag inte längre håller ihop har du klarat det och stöttat mig och vice versa. Jag älskar ditt charmiga skratt och glöden i dina ögon när ”du får en idé”. Du är enormt påhittig och en riktig problemlösare när resurserna inte funnits till som det kan vara i Kenya. Jag vet inte hur många glas/ koppar och yoghurtförpackningar som du lämnat framme men det går inte annat än att skratta åt. Tack för att göra fick göra det här med dig, kan inte föreställa mig någon annan <3

Älskade vänner. Vi har levt tillsammans i tre månader under påfrestande omständigheter. VI kände inte varandra innan och vi har delat både glädje och sorg. Tack för all glädje och sittning ni har gett mig, utan er hade jag aldrig klarat mig igenom det här. Och tack för att ni har accepterat mig för den jag är.

Imorgon påbörjar vi resan hemåt. Tack för att jag fick göra det här med er <3


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Den här helgen håller vi oss hemma i Eldoret och hämtar kraft inför de två sista veckorna. Förra helgen däremot hade vi turen att få finbesök av Davids föräldrar och hans flickvän som gjorde sällskap med oss till Masai Mara.

Masai mara är en av Kenyas största nationalparker, dit alla åker på safari. Möjligheten finns att skåda ”the big five” (elefant, lejon, leopard, noshörning och buffel). Under två nätter och tre dagar befann vi oss på savannen och sov i stora tält och skådade fantastiska djur. Möjligheten att få se the big five existerar men är inte alltid så lätt. Vi hade enorm tur och fick se 4/5, den enda som saknades var noshörningen.

Djur som flodhäst, giraff, hyena, gasell, gnu, gamar, leopard, gepard, zebor, strutsar, surikater etcetra visade sig i den fria naturen. Och till och med jag, som några av er vet, inte är sådär jätteförtjust i djur blev tvärförtjust. Likt mitt nya smeknamn som jag har fått här (Pumba) och det faktum att jag alltid älskat grisar är det kanske inte helt oväntat när jag avslöjar att Pumba (vårtsvin) är min allra största favorit av dem alla ;)

Att Davids föräldrar och flickvän var med var en välbehövlig frisk fläkt som vi alla uppskattade väldigt mycket. Jag kommer då aldrig glömma när Svante skrattade så tårarna sprutade när vi satte tal på giraffernas aktivitet… Och bara den grejen att de hade med sig både ost & kaviar och påskägg!

Svårt att sätta ord på upplevelsen, delar med mig av lite bilder istället

Zebror under regnbågen

Bufflar som chillar

Min älskade Pumba, som tyvärr var så snabb hela tiden så fick ingen riktigt bra bild ❤

Lunchpaus

Hade den enorma turen att få se den sällsynte leoparden komma ned från ett träd

Flodhästar

SImba och Nala

Hej kompis!

Ögonblicket då alla blev lite bajsnödiga...

Likes

Comments

Jag lämnade bloggen sist omedveten om vad jag hade att vänta på den medicinska avdelningen. Om jag tidigare uttryckt hur kaotiskt och oorganiserat allt kan vara här så har det inte varit någonting i närheten i jämförelse med där vi varit nu. Det är rent ut sagt katastrof!

Det är ENORMT överbefolkat med patienter. Det finns ungefär 60-65 bäddar men dagens patientantal var 121. Den matematiken fixar ni lätt själva så att ni kan förstå hur orimligt det är. I ett ”vårdlag” (vilket inte är ett lag direkt) är det en ensam sjuksköterska på idag 29 patienter. 29 patienter som behöver bli sedda och vårdade av denna enda sjuksköterska. 29 patienter med individuella behov varav tre av dessa är där för en alkoholinducerad psykos som kräver än mer vård.

Egentligen är det kanske inte lägligt att skriva något här nu när jag känner sådan ilska, sorg och frustration men jag kan verkligen inte försköna hur det är. Jag brukar alltid försöka hitta det positiva i saker men det här är bara för mycket.

Sängarna ska förses med rena lakan varje dag och patienterna med nya kläder, vilket det sällan finns så att alla får... Igår för exempel var det en patients säng som inte ens hade en madrass utan han låg direkt på metallfjädrarna som knappast var intakta. Lösningen till detta var att använda de gamla smutsiga kläderna från patienterna i samma cube och lägga pussel på fjädrarna för att försöka få till någon liten form av vaddering och komfort.

I ett annat ögonblick var det en av de patienterna med psykos (med en andningsfrekvens på 52 andetag/minut) som behövde flyttas till en annan säng i en annan cube där det fanns syrgas inom räckhåll. Mannen var i princip mestadels medvetslös men när han kvicknar till så hallucinerar han och är våldsam. Hur skulle förflyttningen gå till? Sjuksköterskan ropar på mig och några till och lakanet som han ligger på får agera som lyfttäcke. Tillsammans blir vi sex personer som lyfter honom i lakanet varpå han kvicknar till och vi måste skynda oss. Bär honom de cirka 50 meterna som är till sängen där syrgasen finns och där ligger redan en gammal man som bajsat ner sig själv inklusive lakanet. Den äldre mannen får flytta till en annan säng för att göra plats åt den syrgasbehövande. Inget lakanbyte…

Tjugo minuter senare hör jag på när en doktor går fram till ansvarige sjuksköterskan och frågar om hon gett en man med ketoacidos sitt insulin, vilket hon har missat. Jag lider med patienten när jag hör på samtalet och samtidigt funderar över hur det ens är möjligt att kunna utföra sitt jobb bra som sjuksköterska i det här landet under de omständigheterna som råder. 29 patienter och samtidigt handledare för sex studenter. Vart är patientsäkerheten? Med andra ord blir det inte mycket till handledning för studenterna utan de används istället som arbetskraft för att få avdelningen att gå runt. Många av studenterna läser första året på sin sjuksköterskeutbildning och har ingen tidigare klinisk erfarenhet. Samma studenter får lägga om sår, hänga dropp och ta vitalparametrar utan övervakning och utan att ens veta hur ett blodtryck tas. Hur ska de lära sig och veta att de gör rätt när de inte har någon handledning? Patientsäkerhet, patientsäkerhet, patientsäkerhet?!

Igår kom Nurse managern in på avdelningen och gick och vrålade i korridoren till patienternas anhöriga att ”GÅÅÅ härifrån, eller vill ni att vi hamnar efter i vårt arbete så kan ni lika gärna stanna och sköta våra arbetsuppgifter med, annars är det bäst att ni ger er iväg!” Alltså vilken människa gör ens så???? Sen säger hon på swahili att någon student hade tagit ett blodtryck fel under gårdagen så INGEN student får ta några vitalparametrar idag. Sjuksköterskan i min cube kom fram till mig och suckade och undrade hur hon skulle klara av dagen att hinna med allt. Eftersom jag hade med mig en egen blodtrycksmanschett och V E T hur man tar ett blodtryck så sa jag till henne att eftersom hon pratade swahili så låtsas vi inte om att jag förstod vad hon sa så jag kan göra det för dig i alla fall. Ingen av de kenyanska vågade, så jag körde mitt race = endast jag som jobbar och gör något medans alla andra bara "hänger". Suck. Det tar rätt lång tid att MEWS:a 20 patienter själv. Ineffektivitet.

...Och idag, sista dagen på den medicinska avdelningen för män så fick jag ännu en gång erfara ett hjärtstopp och utföra HLR. Några minuter senare så slocknar livet för en kille född -89, precis som jag, i alkoholabstinens. Jag är helt mentalt slut, tack och lov att det är helg.

Likes

Comments

Vi har avslutat vår kirurgplacering och de resterande veckorna (fyra!) kommer att avverkas på medicinsk avdelning. Två veckor på avdelningen för de som vid födseln benämndes män och två veckor på den för kvinnor. I ärlighetens namn är jag för tillfället ganska så less på att vara praktiserande sjuksköterskestudent i Kenya. Trött på att alltid behöva vara alert, lyhörd, intresserad och rik på initiativ. Trött på att vara en mzungo som aldrig kan smälta in i mängden eller gå obemärkt förbi utan att varje millimeter blir granskad. Trött på att inte kunna göra mig 100% förstådd för att min engelska inte är tillräckligt snabb eller konkret. Trött på de passiva beteendena. Trött på ineffektivitet. Mättad på intryck. Det är som att mitt personliga intrycks-konto är fullt och behöver bearbeta och rensa innan jag kan tanka på mer.

På sjukhuset får vi se mycket misär. Kackerlackor som bor i patienternas sängar, hjärtskärande skrik vid smärtsamma såromläggningar utan adekvat smärtlindring. Skrik jag sent kommer glömma. Patienter som är fastbundna i sängen. Två och två som delar en bädd på en nedkissad madrass. Flugor som samlas kring patienterna som har fått en stomi. Och trycksåren. Trycksår som uppstår och blir infekterade och djupare och djupare på grund av uteblivna lägesändringar (trots upprättade vändscheman) och bristande hygien där inget längre hålls sterilt eller ens rent. Varje dag möts du av djupt deprimerade patienter vars blick tappat hoppet för länge sedan. Så har vi lukten. Lukten som en aldrig verkar vänja sig vid. Den är svår att beskriva i ord- svår sjukdom, svett, urin, avföring, sår, ångest, gröt, antibiotika, kräk, ris, uppgivenhet blandat med en liten liten hint av desinfektionsmedel, men det är sällan du känner den hinten.

Fångade en patient som föll ihop av ett blodtrycksfall häromdagen, ropade efter hjälp och av de ungefär trettio personerna som befann sig runt omkring så var det i n g e n som reste sig för att komma och hjälpa till förens både jag och Frida vrålat flera gånger om. Till slut blir jag tokig och ropar ”All of you are going to be nurses, so it should be in your interest to help, RIGHT? Or what are you doing here?”. Det är den passiviteten som får mina bägare att rinna över och jag känner mig så hjälplös ibland. Ännu en gång så tacksam för att vi är två.

Men mitt i allt elände ser du också det fina– patienterna! De pratar, hjälper och tröstar varandra. När en kvinna började gråta av en så kraftig huvudvärk gick två patienter som låg i samma cube och satte sig i hennes säng och klappade på henne, pratade och tröstade. Sånt du aldrig får se i Sverige. När någon behöver gå på toaletten och känner sig svag är det genast två patienter där som är villiga att hjälpa till att stötta och leda vägen. Ibland sjunger de tillsammans och för varandra och det är bland det finaste jag upplevt här. De verkligen verkligen bryr sig om varandra.

Klockan är 06.15 denna måndagsmorgon och jag ska äta frukost. Idag 07.30 är första dagen på medicinavdelningen...

Likes

Comments

Den här resan är så olik mina andra resor som jag gjort tidigare. Jag bor på en och samma plats hela vistelsen, reste hit med fyra okända människor, har praktik och skolarbete att förhålla mig till och därmed finns inte samma utrymme för spontanitet.. Jag har skaffat mig en vardag i Kenya med rutiner. Rutiner har på senare år blivit en av mina bästa vänner.

Tänkte dela med mig av hur en typisk dag ser ut för mig här;

  • 05.15 klockan ringer. Långt före alla andra trots att jag inte börjar förens 07.30 och det tar cirka 3 minuter att gå till sjukhuset. Jag gillar att vara långsam på morgonen. Att slå på kaffebryggaren och dricka dagens första kopp (snarare mugg) i tystnad är min lilla gyllene stund, min fristad. Där jag sitter precis nu som detta skrivs. Den stunden som håller mig från att tappa förståndet helt.
  • 6.25 Frida har vaknat och kommer ned från övervåningen. Vi äter vår frukost i total tystnad med några sällsynta stunder när vi byter några ord om dagen vi har framför oss.
  • 7.00 övriga i huset börjar vakna till liv och det är dags för mig och Frida att förbereda oss för avfärd. Packar fickorna fulla med handskar, munskydd, förkläde, handsprit, block, pennor, tuggummi och vattenflaska. Hänger stetoskopet runt halsen och knölar ned blodtrycksmanschetten i fickan.
  • 7.10-7.20 (7.10 om jag får välja som fortfarande har lite av det svenska tidsperspektivet kvar) lämnar vi huset. Det är oftast inte förens här som jag och Frida byter våra första ord för dagen. Jag gillar våra morgonrutiner. Det är otroligt skönt att känna sig så bekväm med någon att man kan sitta tillsammans avslappnade i tystnad.
  • 7.30-16 med avbrott för lunch jobbar vi oss igenom ett arbetspass på MTRH med allt vad det innebär för dagen. Saker som du aldrig kan förutse eller förbereda dig för innan.
  • 16.05 Hemma igen. Laddar om lite snabbt och byter om för att sedan bege sig till gymmet och träna.
  • 17.00-19.00 Går till det lilla lokala gymmet med heltäckningsmatta och snett golv. Oftast allihopa men i alla fall alltid med David. Vi tillhör numera stammisarna som kommer och tränar och vi har bekantat oss med de flesta som är där samma tid. Det är ett härligt gäng och jag känner mig som hemma. Vi har hittat en kompis på gymmet. Han heter Eli och måste vara Kenyas snällaste biff. Vi har hakat på hans upplägg så vi tre (+ några kenyanska bonusar som känner för att hänga på ibland) tränar tillsammans fem-sex dagar/ vecka.
  • 19.15 kommer hem och är hungrig. Duschar. Äter. Sover.
  • 21.30 God natt
  • 05.15 God morgon

Som sagt rutiner är min bästa vän. När allt flyter på går tiden otroligt fort. För hur kommer det sig egentligen att det redan har passerat nästan nio, N I O veckor???!. Vilket innebär att det snart är endast fyra veckor kvar av den här upplevelsen. Det påminner mig också om att det är just därför det är viktigt att ibland slita sig loss från sina rutiner eftersom att tiden tuffar på… Det ger utrymme till att få upp ögonen för det som du annars kanske bara låter passera obemärkt förbi och du blir mer eller mindre tvingad till att reflektera mer kring dig och ditt varande. Det är nyttigt. I alla fall för mig.

Har haft en period nu när rutinerna sattes ur balans och hemlängtan gjorde sig påmind med råge. Helt plötsligt går allt otroligt trögt och jag har känt mig väldigt omotiverad. Känslan av vara ”färdig” med Kenya för den här gången. Men det är just det jag gillar lite med det här. Att jag inte har alternativet att bara ”ge upp” och kasta in handduken, utan får utmanas till att försöka hitta nya strategier som gör det hanterbart, men också tillåta sig att inte vara på topp hela tiden.

Idag är det 30e mars. 30e april åker vi hem. Längtar efter er hemma, men ska göra det bästa av sista tiden här och njuta. PUSS!

Likes

Comments

Lördag morgon tjugofemte mars tjugohundrasjutton. Svenska våffeldagen, Mattias (storasysters sambo aka min ”pappa”) födelsedag och ledig dag. Klockan är 06:32 och det är tyst i huset förutom kylskåpet som surrar och fåglarna som kvittrar utanför fönstret. Igår kväll var jag så trött men gav mig tusan på att hålla mig vaken liiite längre än vanligt för att kunna uppleva känslan av sovmorgon. Somnade vid 23 istället för 21:30 men vaknade lika tidigt för det. Jag älskar dock mina tidiga morgnar.

Den här veckan har vi haft vår COBES (Community Based Education) placering. Det innebär följande ungefär som förbättringsarbete i HEL2 som vi har på LiU. Nursing, medicin, dental och public health-studenter förs samman och placeras på en primärvårdsklinik i ett sub-county där de bor i fyra veckor och studerar kliniken samt de småbyarna som ligger i området. De samlar in data via observation, intervju, enkätformulär och arbete på kliniken sedan har de i uppgift att identifiera förbättringsområden i byarna. De jobbar utifrån problembaserat lärande precis som vi och vi har haft basgrupp. Projektet berör de mest grundläggande strukturer ett samhälle behöver för att människor ska överleva och inte dö av osanitära förhållanden dvs rent vatten, kunskap om hygien, utrymmen för att göra sina behov.

En av dagarna gick vi runt den lilla byn Sesia i tre timmar för att hälsa på lokalbefolkningen och observera de faciliteter som finns där idag. Många av husen hade till min förvåning elektricitet men ingen hade vatten. I byn fanns en skyddad vattenkälla som försörjde många hushåll med vatten. Källan konstruerades för tjugo år sedan och redan vid första anblick kunde vi identifiera så många fel och risker i konstellationen och konstruktionen som gör att vattnet inte längre är skyddat från kontaminering. Problemet ligger inte enbart i konstruktionen men också i h u r användandet av vattnet ser ut. Den här byn är mycket fattig och majoriteten saknar kunskap kring hygien. Under vår observationsdag fann vi ibland ett vattenhål på någons tomt med stilla vatten som mer liknade en djupare vattenpöl som var grumligt och omringat av alla möjliga djur. När vi frågade vad hushållets främsta vattenkälla var och hur de använder vattnet fick vi till svars att det lilla vattenhålet kunde försörja ett helt hushåll på exempelvis fyra vuxna och sex barn att sköta personlig hygien, dricka, matlagning, tvätta kläder samt till de djur som hushållet hade (höns, hund, get etc).

Kliniken försöker satsa på att utbilda befolkningen men mycket går emot de kulturella traditionerna och gammal tro som dessa människorna har så djupt rotat sedan flera generationer tillbaka. För dem betyder vatten liv. Vatten som vatten. Rent eller orent. Eftersom vatten är en bristvara så har de inte haft utrymme att vara kinkiga. Tyvärr innebär det stora problem med vattenrelaterade sjukdomar som tyfoid, parasiter etc som många, främst riskgrupperna bl.a. barn, äldre, gravida, HIV drabbade med immunbrist blir allvarligt sjuka av.

Hemmen som vi besökte är så långt ifrån ett svenskt hem som man kan komma. Människor lever under extremt primitiva förhållanden och är starkt beroende av naturen och klimatet. Nu är det torrare än någonsin för det är precis innan regnsäsongen och många är desperata efter vatten för att också kunna påbörja sina odlingar. Några av husen är byggda av stenblock, andra av den röd lera. Vissa tak är helt gjorda av torkade blad från träd, andra av plåt. Det är häftigt att få komma så nära och se det med egna ögon och hälsa på dessa människor.

För trots allt det enkla så möts man med ett brett leende vilket påminner mig ännu en gång om att det är varken dina ägodelar eller tillgångar som styr hur lycklig du är.


Den skyddade vattenkällan

Såhär kan man bo



Den mest välkonstruerade "toaletten" som vi fann i byn. Det vi tittar på är placeringen som inte den bästa i så nära kontakt med jordbruket, "ventilationen" och konstruktionen. Risken är att den förstörs när regnet kommer.


Ännu ett hem till en hel familj

Sophantering

Likes

Comments

I söndags fick jag bevittna och vara en del av så mycket kärlek att hela jag från topp till tå blev helt uppfylld. Felix, en kenyansk fysioterapeutstudent som Sanne haft turen att göra praktik tillsammans med fyllde 27 år i fredags. Födelsedagar är till för att firas och i söndags var vi var bjudna på ett traditionellt kenyanskt födelsedagskalas. Vi reste en bit utanför Eldoret till byn Kirkoit som Felix och hans familj bor i. Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta oss, men det var just det som gjorde det ännu mer spännande.

Vi sjöng och åt. David trollade för barnen så att de vek sig dubbelvikt av skratt. Felix blev buren i floden och badad som de traditionsenligt för här när någon fyller år. Provade hemmagjord Mursik (typ fermenterad mjölk, lite liknande fil) och var med på foton. Kenyaner gillar verkligen foton. Människorna i byn samlades kring kalasfirandet och tittade på och det allra allra finaste av allt- ALLA fick vara med!!! Gammal som ung, spelade ingen roll. Alla såg till att det som skulle ätas delades lika så att ALLA kunde få smaka och vara en del. Så osvenskt som det bara kan bli. Vi måste lära av dem ❤

Likes

Comments

Vart ska en börja... Sitter på terassen där vi bor i Eldoret och slukar morgonsol. I lurarna spelas tung techno och när jag sluter min ögon känner jag verkligen hur enormt mycket jag längtar efter att dansa tillsammans med min älskade och alla vänner där hemma i Sverige.

När jag i nästa sekund öppnar mina ögon är jag tillbaka i Eldoret. I mitt nuvarande hem. För det är precis vad det har blivit, det jag kallar hem (just nu). Under utbytet i Kenya ingår en veckas uppsatsarbete och det är den veckan som precis passerat. Två flugor i en smäll och jag, Frida och Thea valde att spendera den veckan på Tanzanianska ön Zanzibar. Igår kväll kom vi hem efter en vecka innehållandes minimalt med fysisk aktivitet, mycket sol, bad och en liten del plugg. En vecka för återhämtning, en vecka för att pausa lite från den nuvarande vardagen i Eldoret. Men min fysiska inaktivitet tycks kompenserats av den alltmer psykiska aktiviteten. Det pratas ofta om att upplevelser och händelser måste få sjunka in och det har det minsann fått göra under den här veckan.. Det är en grej att vara mitt uppe i något, att hela tiden vara på och inte låta känslor ta för stor plats (även om det är omöjligt ibland som ni kanske har märkt på vissa inägg). Men det är en helt annan femma när en har tid att stanna upp, tänka igen och bearbeta. Det är då det mesta bubblar upp och tankebanorna sätts i rullning.

Sedan jag bestämde mig för att bli sjuksköterska (och i allra högsta grad inför detta utbyte) har jag fruktat att jag inte kommer kunna hitta en balans mellan min profession och mitt personliga känslomässiga engagerande. Jag tycker att jag hitills har lyckats relativt bra för att vara jag. För när det kommer till kritan är en ju endast en medmänniska som kommer nära någon annans människas lidande och hur hanterar man egentligen det? För en del kommer det helt naturligt och (missförstå mig inte) "lättare" (eller snarare hittat sina strategier för det) medans för andra- ett livslångt projekt. Det är patienternas små gnistor och förbättringar som underlättar det hela exempelvis när ett litet leende bryter igenom när du precis avslutat en smärtsam såromläggning där din patient har grimaserat sig igenom hela momentet. Då kommer du och dina tankar lindrigt undan. Men den största utmaningen ligger i att lära sig hantera när du gör allt du kan och lite till och det inte räcker. Det är det som håller dig vaken om nätterna och besöker dig i dina drömmar.

Nu svävar jag iväg och ni kanske är nyfikna på hur Zanzibar är? Paradiset enligt många. Två första nätterna spenderade vi i Stone Town. Staden där Freddie Mercury föddes och där största slavmarknaden i Östafrika har existerat. Staden är en handelsstad vilket utmärker sig tydligt genom de indiska, europeiska och arabiska influenserna. Stone Town har även en plats på UNESCOs världsarvslista sedan år 2000. Gatorna kryllar av försäljare av diverse turistturer, krimskrams blandat med frukt och annat smått och gott. Vi vandrade omkring i staden och besökte konstnärer och beundrade deras verk, doppade tårna i havet och försökte överleva den extrema värmen som gjorde att hela kroppen öppnade upp sig och bokstavligen t ö m d e ur sig på svett precis överallt...



Tredje dagen reste vi upp till norra delen av ön, Kendwa. Här är stränderna breda som en full-size fotbollsplan och långa som i kilometerlånga och sträcker sig runt i princip hela ön. Vyerna är identiska med det mest klyschiga vykortet du kan föreställa dig med turkost vatten och segelbåtar som cruisar förbi i solnedgången. Otroligt vackert. Men trots allt det vackra och perfekta hade jag en sådan olustig känsla hela veckan. Längs stranden ligger det pampiga, lyxiga hotellkomplex som sträcker sig så långt ögat kan nå. Men bara några få meter bort från stranden upp mot inlandet (den vägen vi gick till vårt lilla guest house med endast två rum) kunde man tydligt se en linje. En väg mellan illusionen och verkligheten- som en mur. På ena sidan lyxiga hotel med enorma summor i omlopp, på andra sidan ett hus byggt av lera med håliga väggar och löv som tak, utan vatten. Det är där den lokala befolkningen bor. Ön lever i stort sett på turism men det som gör mig nedstämd och illamående är hur många av lokalbefolkningens arbetsvillkor ser ut under västerlänningarnas makt (hotellen drivs till största del av européer). Långa arbetsdagar från tidig morgon till sen kväll, varje dag, varje vecka, varje månad och en lön på max 70 amerikanska dollar i månaden och sen får de sova på en av sofforna utan dyna som finns i restaurangen när alla gästerna har gått och lagt sig. Jag funderar på vart alla vinstpengar går? Inte en enda shilling verkar går till att försöka investera i lokalbefolkningens levnadsstandard iallafall...

Hursomhelst så tycks jag aldrig riktigt få till det i skriftlig form när jag vill lyfta såna här saker och halvvägs igenom inlägget blir jag mer upprörd och utmattad än stimulerad av att tömma ur mig det. Så jag lämnar det tillsvidare för det kan diskuteras i all oändlighet. Avslutar ändå detta spretiga blogginlägg med några glada bilder trots allt för visst hade vi det gött ändå!


Hakuna Matata!

Likes

Comments

Följande inlägg kommer att beskriva den tyngsta händelsen jag upplevt på praktiken hittills. Jag kommer att återberätta så gott jag kan. En del detaljer har jag säkert redan glömt eller inte uppmärksammat och en del kanske tycker att det är för detaljerat, så jag varnar er för det. Syftet med det här inlägget är inte att kritisera eller döma. Det är en del av mitt sätt av bearbeta. Händelseförloppet är fortfarande lite rörigt i mitt huvud men här kommer ett inlägg om vad jag upplevde de dryga 90 minuterna tisdag sjunde mars 2017.

Tisdag 7 mars 2017

Klockan är 07:30 en tisdag morgon och dagsskiftet ska precis börja. Vi står hopträngda inne på avdelningens lilla kontor tillsammans med nattpersonalen som strax ska sluta sitt skift, dagspersonalen som precis gått på och cirka 15 stycken sjuksköterskestudenter. Idag var det även tre sjuksköterskestudenter från Danmark på plats. Morgonmötet inleds med en bön och sedan börjar rapporteringen från nattpersonalen, cube efter cube precis som vilken annan dag som helst.

Under morgonmötet, som drar ut lite extra på tiden idag, påminns vi om att det är ISO-revision imorgon. Högläsning av dokument och både jag och Frida antecknar flitigt eftersom att de gör oss varse om att även vi studenter kan bli tillfrågade och kvalitetsgranskade.

Efter att jag, Frida, 2 av danskarna och en kenyansk sjuksköterskestudent blivit placerade i en cube påbörjar vi de dagliga rutinerna för avdelningen. Bädda patienternas sängar, ge dem en ny klänning för dagen, tvätta de som är sängliggande och sedan blir det dags för såromläggning för de som behöver. Redan vid sängbäddandet uppmärksammar jag, Frida och ena dansken att det är en av patienterna som inte ser ut att må så bra. Den här kvinnan är inneliggande pga avancerad bröstcancer och pleurvätska som hon hade ett drän för, vi kan kalla henne för Ann.

Jag träffade Ann dagen innan men den här morgonen verkade hon väldigt ångestfylld. Andningen verkade tämligen ansträngd och vi fixade en extra filt att bulla upp huvudändan med så att hon skulle komma upp lite och baddade hennes panna. Frida frågade om det fanns möjlighet för att förse Ann med syrgas, utan gensvar. Magkänslan sa oss att det var något som inte stämde så vi höll ett extra öga på Ann.

Rutinarbetet fortsattes och såromläggningar påbörjades. I denna cube är det avdelnings mest sjuka patienter och också de med störst omvårdnadsbehov så det fanns att göra. Jag var inte på mitt mest initiativrika humör denna dag så jag stod mellan två omläggningar och agerade handräckare åt de båda hållen så att jag samtidigt kunde ha koll på Ann.

Frida, som egentligen är upptagen med att lägga om grannen, slänger ett öga på Ann och uppmärksammar ytterligare att hon verkligen inte mår bra och frågar ännu en gång om det finns någon syrgas att förse henne med. Ingen syrgas. Ann pratade swahili och en student hjälpte mig att översätta "Gud hjälp mig, snälla hjälp mig. Gud hjälp!". Vi säger till ansvarig sjuksköterska att komma och titta till Ann för det var tydligt hur illa hon mådde. Sjuksköterskan tittar knappt på henne innan hon återgår till sitt arbete, Ann var vid det här laget alldeles kallsvettig och ångesten lyste starkt i hennes ögon. Patienten i sängen bredvid var färdig omlagd och det var dags för att lägga om Anns cancerdrabbade bröst som var sårigt.

Den kenyanska studenten börjar öppna det sterila setet och vänder sig mot mig och frågar "vill du lägga om hennes bröst?" varpå jag svarar ganska allvarligt "I really don't care about her wound right now, I'm really worried about her Iife!". Vid det här laget är Ann alldeles genomvåt av kallsvett och Frida säger "blodtryck" och jag drar upp manschetten ur byxfickan och försöker ta ett tryck. Det enda jag hör i stetoskopet är min egna puls för här börjar jag blir stressad. Frida gör ett försök medans jag räknar respirationen och dansken springer efter en termometer. Mitt i all vår oro försöker vi få sjuksköterskans uppmärksamhet om att det är något allvarligt som är på gång här, men då så frågor hon om Frida kan räcka henne lite tejp.

Kenyanska studenten fortsätter sin plan att börja lägga om såret på Ann. Det var en så märklig känsla, precis som när man i en dröm skriker på hjälp fast inget ljud kommer ut och ingen hör en. Ungefär så kändes det här när vi försökte förmedla att det är något allvarligt på gång och paniken som lyste i Anns ögon den dagen är bland det mest fruktansvärda som jag har sett någonsin.

I det ögonblicket som vi registrerar att alla värden i vår MEWS kontroll är katastrof händer det något med Anns blick, Frida springer till kontoret där avdelnings resterande sjuksköterskor sitter och höjer rösten till kirurgen Nurse-manager att "We need oxygen, NOW!" Nu är det endast jag och dansken som finns hos Ann, den kenyanska studenten skulle gå och hämta något till omläggningen för han har inte ännu registrerat hur illa det faktiskt är. I precis samma ögonblick som Frida rusar iväg ser jag Anns pupiller vidgas enormt för att sedan rulla bakom tills endast ögonvitorna syns, och jag får inte längre kontakt med henne. Dem ögonen är svåra att sudda bort från min näthinna.

Jag ser att andningen upphör och hädanefter handlar jag endast instinktivt. Jag lägger två fingrar på carotispulsen och känner det mest absurda någonsin. Pulsen rusar enormt och oregelbundet i några sekunder tills det helt upphör. Adrenalinet börjar pumpa i mig och jag tittar upp på dansken och tror att jag säger något i stil med rakt ut "vad gör vi? eller alltså VAD GÖR JAG? HLR?????" och utan att förvänta mig något svar så ropar jag högt över avdelningen "EMERGENCY, you need to come here!" och i samma sekund hoppar jag upp i sängen så att jag står på knäna och påbörjar kompressioner. Jag säger till dansken att hon måste dra bort filten bakom Ann för att hon ska ligga mer optimalt.

Jag känner hur adrenalinet verkligen flödar i mig och jag blir helt klar i huvudet samtidigt som jag inte ens kan räkna hur många kompressioner jag har gjort eller ens ska göra. Lustigt nog ser jag webbtestet framför mig som vi gjort i skolan inför HLR-träning, och där ser jag 15:2 blinka framför mig (15:2 är för barn). Så jag tror att jag gör 15 kompressioner. Frida frågar mig hur många jag gör och jag svarar; "jag vet inte", så nästa omgång så hjälper hon och dansken mig att räkna högt för jag kunde verkligen inte räkna. Samtidigt försöker de fråga om det finns adrenalin eller en defibrillator någonstans, men tyvärr finns det bara på intensiven.

När jag gör kompressioner hinner jag registrera hur stel Ann börjar att bli. Huden alldeles läderaktig och bröstet som låg blottat för omläggning börjar sippra blod och gul sårvätska eftersom att jag trycker så hårt på bröstkorgen. Under mina händer känner jag hur några revben knäcks. Samtidigt som jag är så skärpt och har tunnelseende så hinner jag ändå registrera så mycket runt omkring. Väldigt motsägelsefullt.

Nu står det en hel hög med människor runt oss och assisterar. En sjuksköterska gör inblåsningar med Rubens blåsa och jag ser att Ann inte ligger tillräckligt plant för att skapa fria luftvägar så jag ryter i att alla kuddar måste bort och sedan vinklar jag själv bak huvudet på henne.

Någon frågar om det är någon som kan byta av mig, jag kunde hållit på hur länge som helst annars. För vad adrenalinet gör med en kan ingen styrketräning i världen jämföra sig med. Jag kände mig som den starkaste i hela världen och som att det var jag som hade det största ansvaret här. Till slut byter den kenyanska studenten byter av mig.

För mig där och då kändes det som att alla stod stilla och bara tittade på, men så var det säkert inte. Jag hör någon säga "pulsoximetre" men upplever att ingen rör på sig så jag hinner inte mer än ned från sängen och få fötterna på golvet igen innan jag springer över avdelningen för att få tag på en. Tar tag i en av två maskiner och springer. Den är trasig säger sköterskan när jag kommer fram så jag får springa igen efter den andra. Försöker febrilt sätta på den där klämman på Anns iskalla finger men maskinen funkar inte utan ström så vi lyckas ändå inte få något värde.

Helt plötsligt stod jag på knäna i sängen igen och utförde kompressioner. Hur bytet gick till ett hur vi kom överens om det minns jag inte. Men jag hann nog inte mer än en omgång eller två innan det börjar bubbla skum ur Anns mun och de beslutade att det räckte nog så... Frida letade febrilt efter en puls någonstans men inte ett tecken på liv fanns kvar. Ann blev endast 48 år gammal.

Vi stannade kvar någon minut och höll hennes hand och klappade henne på huvudet. När jag sedan vänder mig om inser jag vad alla nio övriga patienter i denna cube just hade fått bevittna. Jag möter blicken från patienten bredvid, en 25 årig kvinna, också med bröstcancer, vars blick säger mer än 1000 ord "är det där som kommer hända mig med?!?!?!". På något märkligt sätt så lyckas jag samla mig och går fram till henne och frågar om hon är okej samt ber om ursäkt och säger att jag är ledsen för att hon fick se detta. Sen tar jag av mig handskar och förkläde och frågar om det är okej att jag går ut några minuter. I efterhand fattar jag inte HUR jag lyckas vara artig och fråga om lov för att gå ut en liten stund, men jag kände att jag tog på mig ett sådant enormt stort ansvar och mest tänkte på patienterna runt omkring, att de inte skulle behöva se mitt sammanbrott.

Jag hinner inte ut från avdelningen innan tårarna svämmar över och där står Frida och vi bara kramas och gråter. Vårt första hjärtstopp. Första gången jag utfört HLR. Jag är evigt tacksam för att jag hade Frida vid min sida den dagen. Vi gjorde vårt bästa och jag är stolt. Stolt över att vi litade på magkänslan. Stolt över att vi agerade och stolt över att vi kämpar vidare ❤

Tack vare den här erfarenheten har jag fått bekräftat för mig det jag har tänkt om mig själv. Jag har alltid trott mig vara den som agerar i en kritisk situation. Men det är också bara vad jag tror. För en kan aldrig veta förens en befinner sig i det om en agerar eller hamnar i chock och bli passiv. Nu vet jag. Jag vågar. Jag vill. Jag gör.





Likes

Comments

...två sjuksköterskestudenter i tjugoårsåldern som hade gjort tre veckors praktik på en kirurgisk avdelning för män vid namn Kilimantjaro. Det var deras tre första veckor av praktik på MTRH, ett sjukhus i staden Eldoret i det östafrikanska landet Kenya. Det var tre tuffa veckor. Många nya intryck att ta in och ett helt nytt system att sätta sig in i. Det var mycket som skiljde sig från det de hade sett i Sverige under tidigare praktiker. Resurserna var inte tillräckliga, oorganiserat, arbetsmoralen, arbetsuppgifterna, sättet att göra saker, diagnoserna var annorlunda, språket (allt var i bästa fall engelska, ibland swahili) och hygienrutinerna som de två sjuksköterskestudenterna hade blivit matade med dagligen sedan termin ett verkade inte alls vara lika viktiga.

Vidare var det begrepp som de pratar om i skolan hemma, ni vet, patientens perspektiv som personcentrerad vård, delaktighet, empowerment och värdighet, de är inte ens aktuella i detta sammanhang. Eller aktuella är de, men de används inte här. Och om inte det vore nog så fick de två intrycket av att den arbetande personalen inte var sådär superbeigeistrade över att två sjuksköterskestudenter från Sverige skulle vara där i tre veckor för att lära. Studenterna upplevde det som jobbigt och väldigt frustrerande. Frustrerande över det långsamma tempot, bemötandet och attityden samt oviljan till försök till förändring för en förbättring. Det som kändes logiskt och alldeles självklart för studenterna i sin yrkesroll uppfattades ibland helt tvärtom på denna avdelning. Det fanns stunder då de två ifrågasatte sig själva och deras kunskap...

Den fjärde veckan kom. Studenterna var nu färdiga med sin placering på Kilimantjaro och skulle nu vidare till den kvinnliga avdelningen för Kirurgisk vård, Rehema. Första dagen på Rehema önskas de genuint välkomna av ett arbetslag som fortfarande hade kvar sin glöd i blicken. Det fanns en struktur bakom arbetsuppgifterna och ett tankesätt som liknade deras egna. Det var som natt och dag jämfört med Kilimantjaro. Under morgonmötet gavs en strukturerad och begriplig rapport från nattpersonalen likt den som de var vana vid hemma från Sverige. Något som inte förekom på Kilimatnjaro. Där började de två sjuksköterskestudenterna från Sverige dagen med förväntningar från personalen att de skulle. kunna alla patienter på hela avdelningen utan att ens ha hunnit påbörja sitt arbetspass (och utan rapport). Under ett morgonmöte på Rehema så diskuterades nya rutiner för avdelningen som ska leda till förbättring och ett ISO-certifikat. Alla som deltog var engagerade, öppna och intresserade av att jobba mot detta mål för att det ska uppnås.

Det studenterna upplevde i det trånga rummet den morgonen var nästintill ett Halleluja-moment. Det luktade hopp och vilja. Patienten ska stå i fokus, det ska satsas på delaktighet och bemötande. Viljan till förändring, förbättring och en bättre vård.

När studenterna kom hem den eftermiddagen var de helt lyriska och fyllda med hopp. Tacksamma för att få vara en del av den här förändringen och se den på nära håll. Rörda av det engagemang som de bevittnat och först trodde hade gått förlorat. 

Efter en fantastisk helg med mycket skratt och födelsedagskalas känner sig studenterna tankade med energi inför veckan. Mer om helgen i ett separat inlägg...


KENYA


Likes

Comments