​Det är så frustrerande, det är så många som tror de kännner mig. Det gör de inte, de känner inte den riktiga Jenny, för de är inte intresserade av att titta närmare inuti och vill veta mina riktiga sidor. Jag är en fruktansvärt känslosam människa men det är få som får se det, bara de som själva väljer att se det...och de är inte många. Fast jag känner visserligen inte så många i närheten, jävligt tråkigt det också för jag är alltid ensam. Sitter bara och ruttnar i min lägenhet känns det som.

Jag pratar inte längre, det är inte lönt. Jag blir bara utnyttjad, gång på gång. Av en människa som tror att han är lite bättre än alla andra...eller så är det som han säger - ord som jag inte ens vill skriva ner. Det är liksom inte lönt...orden sitter där ändå, väldigt djupt. De försvinner inte så enkelt. Så jäkla inpräntat i mig att jag lika gärna skulle kunnat tatuera in det...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​I mitt huvud är det mer eller mindre ständig kaos, tankar som flyger runt och jag har oerhört svårt att fokusera och reda upp det hela. Så har det alltid varit och mest troligt är det så det även kommer att bli framöver. Med tanke på vad bloggen heter är det nog inte så svårt och räkna ut att jag har ett funktionshinder, Aspergers syndrom, som jag tyvärr fick diagnostiserat väldigt sent i livet. Men bättre sent än aldrig, nu får jag den hjälp jag behöver och jag behöver inte bollas omkring inom psykiatrin som en försökskanin gällande allt. Jag har ett tufft men ändå väl fungerande liv tack vare det.

Tyvärr har det visat sig vara lite....jobbigt, för vissa. Under många år var jag väldigt sjuk i anorexi och fick tyvärr (?) väldigt mycket uppmärksamhet trots att det var det sista jag ville ha. Det var dessutom knappast mitt egna val att vara inlagd på sluten avdelning....men tydligen tror vissa det. Jag var där för att skydda mig själv, för att jag återigen inte skulle hälla i mig ett gäng mediciner, skära mig sönder och samman av ångest. Jag ville inte - men var tvungen. 

Hur kan man bli avundsjuk på andras olycka? Dessutom i 20 ÅR? Snacka om att vara långsint. Jag har länge funderat och frågat efter vad jag gjort för fel eftersom jag undviks av så många, familjen och släktens svarta får...men nu har jag ändå fått svar på allt. Jag fick uppmärksamhet, det är det stora felet. 
Förlåt, jag ville inte ens ha den. Varför ska jag behöva straffas för det? Jag valde inte att bli sjuk!

Likes

Comments

Tidigare höll jag till på en annan portal och under många år bloggade jag väldigt frekvent, ofta flera gånger per dag. Sen dog den ut lite men nu kände jag att det var dags för något nytt, någon helt annanstans. Nu ska jag bara försöka hålla igång också!




Likes

Comments