Det gäller att ta tillvara på det när det händer, bejaka det fina och sådär, för det är lätt att glömma mitt i all hysteri. Och för den delen är det väl lika dystert och negativt om en kvart som vanligt...

Men ett ögonblick av tacksamhet, uppskattning, glädje.

En omvärdering av mina övertygelser är klart nödvändig, för jag har faktiskt helt fel i många antaganden och uppfattningar. Världen kan vara ganska fin, för att inte tala om de som finns i den. Människor som skulle ta en kula för mig, och jag en för dem. Helt onaturligt och därför så exceptionellt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Begreppen är inte sorterade och jag vet inte vad jag ska ta med mig av det här. Kan inte reda ut vad som är viktigt och relevant. Heller vetefan hur jag ska tackla det. Istället faller jag ner i gropen av ältande och osäkerhet.

Kanske vet jag ändå inte vad som är bäst för mig? Hjärntvätten står alltså med resultat; verksamt. Det är inte längre jag som styr. Kanske var det aldrig det...

Nedbruten och ledsen sitter jag och gör en lista, ännu en lista, över plus och minus. Det är inte avgörande och jag vet inte hur jag ska tolka informationen. Mina viljor är splittrade och jag är rädd att ta beslut i affekt. Fast egentligen är jag bara trött.

Har i alla fall haft livets människa på besök, hon är bäst alla kategorier.

Och jag uppskattar uppriktigheten.

Likes

Comments

Så berättar hon att de inte får rapport om mig. Ingen vet någonting. Snyggt, verkligen.

Likes

Comments

Jag tror inte att det går en dag utan att jag ångrar mig. Jag är så innerligt och uppriktigt ledsen över att det blev som det blev för jag hade en framtid där. Men livet kom emellan. Jag pangade in i väggen med en samtida livskris och allt blev för svårt för mig att hantera. Jag gick rakt in i mörkret och tappade bort mig själv i dimman. Tyvärr, för jag trodde så stenhårt på det där.

 

När jag ådragit mig vad vi då trodde var ”enbart” en andra korsbandsskada så gick jag in som hjälptränare för ett flicklag i handboll. Läget i truppen svajade efter en lång tids krångel med tränare och jag fick direkt en viktig roll då jag bidrog med både kompetens och erfarenhet. Efter ett par månader tillsattes två tränare som delade min filosofi och i min mening utgjorde vi ett otroligt bra team. Vi lade upp en spelbok och tillsammans med laget satte vi under ett träningsläger upp värderingar och mål för säsongen. I ryggen hade vi en förening som var villiga att satsa på mig, oss och laget. Vi hade dessutom engagerade ledare och vi hade förutsättningar att bygga på. Framtiden låg i våra händer och vi hade alla möjligheter.

 

Redan som ung har jag haft mina drömmar handbollsmässigt. Jag har sedan tidigt älskat sporten, liksom lagsport som koncept. Jag är uppväxt med förebilder i de äldre lagen och utvecklad i en förening som satsade på individen fast i ett lagsammanhang. De skapade förutsättningar för oss både som handbollsspelare och människor och jag är evigt tacksam den skolning jag fick i lagidrottens värld. Jag anser att det är en gåva och jag hoppas att mina framtida barn ska välja samma väg då det ger så en så otroligt mycket tillbaka. Det är som en egen värld kantad av gemenskap och möjligheter. Förmodligen närmare obeskrivligt för den som inte vet, men självklart för den som upplevt det själv.

 

Som ung drömde jag om att bli som mamma. Originellt va? Jag önskade att en dag bli så bra att jag skulle spela i division två för att efter mina aktiva år kunna spela ”kulhandboll” i lägre divisioner och som äldre i trim (+35). Jag ville bli ungdomstränare och utveckla individer när de är som mest formbara. Min mammas väg precis. Men denna dröm kom att ändras när jag redan som ungdomsspelare fick spela i division fyra, tre, två. Uttagen i Stockholms stadslag och efter en trevande väg kom jag till slut med i juniorlandslaget. Handbollsklass i högstadiet och elithandbollsgymnasium banade väg för en värvning till Sveriges högsta serie och jag kom som junior att bli ansedd som Stockholms bästa det året. Ja som ni kanske förstår förändrades drömmarna då jag redan upplevt dem och presterade på oanade höjder. Såhär i efterhand kan jag vara ledsen att jag där och då inte förstod att ta tillvara på det bättre, för jag levde ju trots allt i mina drömmar. Men ung och dum, liksom med en prestationsprinsessas inställning blev framgångarna bara ett suktande efter fler. En korsbandsskada satte allt på paus i ett drygt halvår för att sedan ta mig tillbaka till elitserien liksom min dåvarande plats i ungdomslandslaget. Där och då hade jag upplevt mina drömmar gånger tusen men jag satte bara nya, gjorde om dem till mål och nästa hållpunkt blev proffshandboll utomlands. Tyvärr är detta något jag aldrig kommer att få uppleva, men jag sörjer det inte på samma sätt längre. Det kanske är svårt att vara tacksam när det känns som att man berövats allt det där man kunde ha gjort. Samtidigt försöker jag att säga åt mig själv att inte gråta över spilld mjölk men att vara tacksam åt det jag fick uppleva, och för det mesta går det. Vad jag däremot inte riktigt kan släppa är allt det där andra, det där jag skulle göra ”sen”, efter karriären, breddhandbollen på skoj. Men jag försöker att inte gräma mig över det utan istället fokusera på det jag faktiskt är högst kapabel och förmodligen ganska skicklig på, tränarskapet.

 

Så med en nykläckt vilja funnen i gamla drömmar, med en önskan och en kanske oviss men ändå så klar längtan, tänker jag att jag i alla fall har något att hålla i. Jag kanske inte vet vad jag vill i livet, jag kanske inte har planen klar för mig hur jag ska få livet att gå. Men nu har jag en punkt, något att starta upp och återgå till.

 

Och det här får mig att inse, efter flera års famlande, att det faktiskt finns någonting i livet jag vill. Kan låta lite för världen, men för mig är det stort, kolossalt till och med. Att vilja någonting efter års famlande i ovissheten känns det helt fantastiskt, och nästan lite skrämmande, att säga att jag har en vilja överhuvudtaget. Rädslorna för att bli besviken och misslyckas slår till med full kraft men jag tänker inte böja mig, inte den här gången. Jag har varit borta några år men jag är inte försvunnen. Jag vill tillbaka och jag vill vara en del. Kanske går det inte ihop med mitt livspussel idag, men i framtiden. Jag vill vara den förebild och ledare jag faktiskt skulle kunna vara.

 

Så får jag höra att det är tryggheten i det jag kan och inte min vilja som styr det här, och visst finns det väl en trygghet i att jag kan sporten. Men samtidigt finns det ingen större tveksamhet i just det, osäkerheten att jag kan någonting alls efter all denna tid. Mina år som aktiv debatterade och diskuterade jag gärna allt från det sportsliga till allt runt omkring, och jag kände mig kompetent. Nu är jag osäker och det känns som att jag inte kan någonting, men jag är bestämd över att det inte ska få stoppa mig. Jag vill det här och jag ska se till att det händer en dag.

 

Jag brinner för att utveckla och jag älskar tanken om att kunna bidra till andra människors progression och framgång. Det tror jag går att kombinera i en tränar/ledarroll, och jag drömmer om dagen jag är där. För dit ska jag, det finns inga tvivel.

Likes

Comments

Ny plan för att försöka motverka de ångeststegringar som oftast sker kvällstid. För att uttrycka det fint blir det dagrumsvistelse från fyra tills det att jag ska gå och lägga mig. I mer klarspråk innebär det att inte vara på rummet efter fyra på eftermiddagen. Förhoppningsvis ska detta kunna motarbeta att det blir sådär hysteriskt att jag måste spännas fast. Ja precis just så, spännas fast. Det händer fortfarande och jag förstår inte. Jag förstår inte att jag inte lyckas motarbeta det och jag förstår inte att personalen aldrig lär sig. Fungerande metod måhända, men jag vill inte behöva spännas fast för att vara kontrollerad. Bara det att jag uttrycker mig med att ens behöva bli kontrollerad, det berättar ju om den kontrollförlust jag faller offer för. Ångesten, den där som är så jävlig att jag gör vad som helst för att komma undan. Men det är omöjligt att fly.

Likes

Comments

Så sitter jag dagen efter med lite bakisångest och inser att jag indirekt skrev under en vårdplan igår kväll helt i linje med det jag i en veckas tid direkt motarbetat. Det var förmodligen inte tanken, men jag känner mig lurad in i någonting jag inte hann tänka till om för att idag ha en journalanteckning utskriven vilken jag inte förstår hur den kom till. Självklart minns jag, även om det bara är fragment då jag tagit mina sömnisar, men det blir ändå lite lumpet då jag återigen känner mig förminskad i mina åsikter, för uppenbarligen är det bara ord. Det jag vill är bara en lång frustration som blir utan bärighet för högre uppsatta. Målet är samma, men det känns fortfarande missvisande och orättvist för jag känner mig inte lyssnad på. Fast å andra sidan spelar det ingen roll vad jag tycker, så bäst är väl bara att böja ner huvudet och göra som andra säger till mig. Ny taktik, sen får vi se hur det går.

Likes

Comments

Jag är för gammal. Tiden bara passerar och jag sitter otåligt och ser när den bara sveper förbi. Nu är tiden jag skulle vara som bäst på handboll. Nu är tiden jag skulle börja fundera på man och hus och barn. Nu är tiden jag skulle köpa en Volvo och bli en tvättäkta Svensson. Nu är tiden jag försvinner mer och mer på psyket.

 

Jag vill inte det där längre. Jag vet att jag inte kommer att bli handbollsproffs och jag vill inte bo i hus. Jag trivs med att vara annorlunda och jag vill inte byta min Ford. Däremot vill jag byta ut alla mina år på psyket mot år i riktiga livet. Här uppstår ett dilemma, för samtidigt som jag vill ha det ogjort vill jag inte gå miste om erfarenheten. Nu önska jag att det hade slutat efter mitt första halvår, att det skulle blir över två och ett halvt till, och då är det inte slut än, var inget jag ville. Men nu är vi här och jag har lösen på min blogg. Inläggen duggar tätt men innehållet är verkligen inte genomtänkt och formuleringarna är likt en femårings. Men jag orkar inte bry mig för jag tror inte att jag kommer att öppna min blogg igen. Och gör jag det, då har jag mycket att redigera. Eller så skiter jag i det. Vi får se.

 

Nu ska jag dricka lite cola och äta en kaka, för att livet suger och jag är ännu värre.

Likes

Comments

Jag förstår inte hur ingen kan förstå mig. Men så tänker jag att jag inte förstår och då är det inte konstigt att andra inte förstår.

 

Jag tycker inte att jag kan bli mycket tydligare men uppenbarligen tycks informationen att undgå de som behöver veta. Jag förmedlar mig i text för att ingen hör vad jag säger. Fast kanske säger jag det inte? Jag tycker inte att jag kan vara tydligare, men samtidigt verkar det som att allting missförstås jämt och hela tiden. Det var aldrig min mening att ställa folk undrandes, men det verkar vara det enda jag lyckas med. Att skapa frågetecken.

 

Så vänder hon på mina resonemang i takt med att mina känslor klingar av. Då står jag där ensam och vet varken ut eller in. Vilse, förstörd, uppgiven. Precis som varje gång, där vi alltid slutar. Jag blir utspelad och talad tillrätta med. Invänta desperationen så får man igenom sin vilja. Typ. Så är det säkert inte, men det känns så. Jag känner mig extremt utsatt och utan kontroll. Tvångsvård jovisst, men det här är en annan dimension. Ett fult jävla dubbelspel är vad det är och mitt förtroende är missbrukat för länge sedan.

Likes

Comments

Sitter och är upprymd över en sällsynt chans jag får att utveckla och förbereda mig ännu mer inför livet. Ska jag vara ärlig så är jag fullkomligt livrädd och förstår inte hur det här ska gå till. Men samtidigt känner jag att det är dags, jag måste våga utmana mig själv för jag har faktiskt bara allt att vinna. Och jag har världens möjlighet att inte bara lära mig någonting nytt, men i och med det kanske öppna upp för mitt sen. Vi får se.

Likes

Comments

Att få medicinen som är ordinerad till halv fem kvart över åtta och strax därefter bli mött av en hispig sjuksyster som glömt bort att vi skulle gått ut för flera timmar sedan. Sen får jag höra att jag inte ska känna mig bortglömd. Och det gör jag inte heller, allra minst när jag bara sitter på rummet dagarna i ända och gömmer mig. Jag vet att det inte är lätt att komma ihåg. Samtidigt blir det en knepig situation eftersom att jag inte känner mig bekväm med att säga till varenda gång det är något, eftersom att det är någonting varje dag. Det är krävande att alltid be om hjälp med allting men här går det inte att frångå. Kan du öppna dörren? Ursäkta men kaffet är slut. Kan jag få vb? Vanlig mat tack! Min halv-fem medicin, igen.. osv. Jag har aldrig känt mig bekväm i att be om hjälp då jag känner mig till besvär, men det är verkligen något jag får öva här på avdelningen. På gott och ont. För jag har en bra bit kvar. Att säga till och kanske framför allt ta emot hjälpen när jag mår dåligt är bortom hosrisonten just nu. Men allt är möjligt sägs det, så kanske ska jag inte döma ut mig själv redan som tjugofemåring.

Likes

Comments