Header
View tracker

Det är svårt att veta vad man egentligen känner, i alla fall för mig, för jag vet sällan vad jag känner även när jag tror att jag är säker. Jag tycker något och är övertygad om det, och så poff! 3 timmar senare har jag ångrat mig igen. Det gör mig egentligen inte så mycket när det bara handlar om vad jag är sugen på till middag eller vad jag vill jobba med i framtiden, men vissa saker påverkar andra människor och då suger det.

Det är ibland svårt att vara singel, eller egentligen bara bo själv, för jag har ingen att ventilera mina vardagstankar med. Ofta ringer jag mina underbara vänner, föräldrar​ eller Alex (egen kategori?), men det är oftast svårt för dem att förstå, för om en "normal" människa känner något, så är det ju "så det är", men för mig stämmer sällan känslorna.

Det hade ju varit smidig om jag varit lite vettig och inte så himla stressad, men det är jag. Tycker eller känner jag något vill jag ofta göra något åt det nu, nu, NU! Att vänta 24 timmar är oftast en smart grej, men något jag sällan gör. Jag borde göra det klassiska "räkna till 10" fast gånger 3000. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag känner att jag måste skriva av mig lite, såg precis ett klipp på facebook som en av mina vänner delat, ett klipp om mobbning och hur mycket det tar sönder en människa. Detta kan jag understryka på grund av egen erfarenhet, jag var mobbad i stort sett hela min uppväxt.

Varför då, kan man fråga sig? Vad var det med mig som gjorde att jag var så hemsk, som gjorde att nästan ingen ville vara min vän, och som gjorde att andra kände att det var ok och håna och slå mig. Var jag själv elak? Nej, jag var generellt ett snällt och glatt barn. Såg jag annorlunda ut? Nej, jag hade likadan frisyr och kläder som de flesta andra. 

Jag minns att jag var rädd redan på dagis, att det fanns en flicka i min grupp som var populär och som inte tyckte om mig. Varje gång jag gick på gatan där hon bodde blev jag nervös, för det var ju hennes gata, där hennes vänner bodde och där fanns lekplatsen som hon lekte på. Där fick jag inte vara.

I lekis och lågstadiet blev allt mycket värre och jag har få minnen därifrån eftersom jag förträngt mycket av det. Jag minns ett tillfälle när en pojke i min klass knuffade ner mig på fotbollsplanen och sparkade mig i magen flera gånger, och hur mycket jag än skrek hjälpte ingen mig, varken andra barn eller vuxna. Vid ett annat tillfälle slog samma pojke mitt huvud i en sten, så att jag blödde, när läraren fick se mig sa hon åt mig att leka lugnare i framtiden. Utöver våldet så kallades jag hemska saker och i stort sett alla elever i min klass retade mig till och från.

Jag fick byta klass till mellanstadiet, för det var jag som ansågs vara problemet. I den nya klassen fick jag vänner som var äldre än mig själv, och det var underbart men mina gamla klasskamrater såg till att alla visste vem jag var och framför allt VAD jag var, en tönt som inte var värd ett skit. Så glåporden fortsatte.

I 6an stod jag upp för mig själv ordentligt för första gången, en vän till mig hade brutit näsan och en kväll när vi var ute och spelade fotboll kom min plågoande från lågstadiet fram. Han slog, med flit, till min vän på näsan och då brast det för mig. Jag slog tillbaka, jag slog honom i ansiktet så att han ramlade bakåt och började gråta. Jag har gett många slag i mitt liv, men det är det absolut bästa. Men det var inte en lösning, våld löser inte problem. Men jag kände mig starkare, och jag vågade stå upp för mig själv och mina vänner.

Från den stunden minns jag nästan inget annat än att jag slogs, jag hade nästan ett slagsmål i veckan genom hela högstadiet. Både tjejer men främst killar blev provocerade av saker som jag sa, att jag kallade mig feminist var det absolut värsta enligt dem, det ville de ta död på. Att jag senare gjorde "karriär" på att slåss är inte en slump, det var ju trots allt det första som kändes bra för mig. Men hur stark jag än blev, så är jag ändå trasig inombords, jag litar inte på människor. Varför vill mina vänner egentligen vara med mig, vet inte de om hur äcklig och dålig jag är? Kanske låtsas de bara, för att sen när jag är som svagast trycka ner mig i botten.

De som mobbade mig har påverkat mig så extremt mycket att jag idag, 23 år gammal, har tre allvarliga men också flertalet mindre seriösa självmordsförsök bakom mig. Jag klarar inte av att se dem, och tar omvägar eller gömmer mig om jag ser dem på stan.

Idag mår jag bra, men jag är trasig och det var de som tog sönder mig.

Likes

Comments

View tracker

Nu var det superduper längesen jag skrev, inte sen mars :O Så det har varit vår och sommar däremellan, och mitt liv har förändrats en hel del.

I början av sommaren flyttade Alex tillbaka till Övik, vi blev särbos, och det var asjobbigt. Vi pratade mycket men träffades inte förrän efter 2 månader igen, när jag åkte upp och hälsade på honom. Han fick nämligen ett jobb där uppe, som han verkar vara väldigt bra på. Men i förra veckan så tog det slut helt. Han är fortfarande världens bästa människa, som jag bryr mig extremt mycket om, men det funkade inte längre. 

Så nu är jag singel igen, och jag bor själv i en liten söt lägenhet. Jag tänker försöka satsa på träning nu ett tag framöver, och mitt mål är att komma tillbaka till boxningen, som jag sysslade med i typ 4 år och tävlade i förut. Eftersom jag har haft en ryggskada rehabiliterar jag den nu och går hos en sjukgymnast.

I somras jobbade jag mest och umgicks med vänner, och nu i helgen var jag hos min storebror i Oslo.

Det är det som hänt sen sist, förhoppningsvis kan jag skriva om roligare grejer här framöver :)

Puss

Likes

Comments

Hejhej! 

Idag har jag firat min kompis Malin som fyller 24 imorgon, hurrahurra! Tanken var väl att vi bara skulle komma förbi på fika på eftermiddagen, men det drog ut på tiden, det blev fika både en och två gånger, sen bestämde vi oss för att äta pizza också, gott!

Jag har lånat mina föräldrars bil de senaste dagarna, och det har varit smidigt för då har vi kunnat handla utan att de ska behöva köra runt på oss överallt, samtidigt som jag fått öva på min körning. Trots att jag faktiskt har körkort så tycker jag fortfarande att det är lite obehagligt att köra. Dock så har jag råkat repa bilen, usch ångest på det. Det jobbiga med det, förutom det uppenbara, är att det så tydligt visar hur liten koll jag har på bilar. För jag har INGEN koll på om det är en stor eller liten repa, och vad en repa innebär för själva bilen, förutom att det är fult? Jag har för mig att om lacken är skadad så rostar bilen lättare? Känner mig superkorkad nu när jag skriver det här, men på punkten bilar är jag det. Hade det varit en skada på en gitarr, eller en mage som inte fungerar som den ska, då är jag personen att fråga! 

På tal om mage så testade jag två stycken "magtröjor" idag. Jag är osäker på vad jag tycker, min klasskamrat brukar ha det och hon är så himla snygg i det, så jag är också sugen, men vet inte om jag kan bära upp det. Vet inte heller vilken av de två som jag gillade bäst, den lite längre med kortare ärm eller den korta med lång ärm? Någon synpunkt?




eller

Likes

Comments

Oj jäklar nu var det längesen jag skrev, jag som tänkte att jag skulle skriva minst 3 gånger i veckan, det var ju en himla lögn.

Dock händer det inte supermycket i livet, jag och Alex testar på veganliv i en månad, och är inne på dag 17 nu, och annars kämpar vi mest med plugg och ekonomin.

Vegan dieten började som en diskussion, jag hade sett på facebook att Naturskyddsföreningen uppmanade till : http://veganutmaningen.se/ , som helt enkelt är en utmaning att testa veganskt i en månad. Alex och jag pratade om det och skrattade lite, typ "Det där skulle vi aldrig klara", men rackarns vad man inte ska säga det till oss, för på direkten sa vi "Vi gör det!". Dock har vi inte använt oss av veganutmaningen.se , vilket jag nu inser är lite korkat för det verkar ha en massa bra tips och recept. Och vi som precis varit och storhandlat :( Det får bli till nästa vecka!

Det går i alla fall väldigt bra, det svåraste för mig har varit kaffet. För caféet som ligger på min sida av campus har inte sojamjölk eller dylikt, och jag kan inte dricka svart kaffe, för då får jag magsår på direkten. 

Sen har det blivit lite fusk, min bror har fyllt år och eftersom vi inte är veganer på riktigt kändes det oförskämt att tacka nej till lunch och tårta, sen har vi också känt att det är viktigt att få i oss något mejeri på en vecka, eftersom det annars är stor risk att vi blir laktosintoleranta. 

Nu ska jag duscha, och sen hoppas jag på ryggmassage. 

Puss och kram!

Likes

Comments

Igår när jag var i skolan fick jag ett sms, det var från ett jobb jag sökt att jag var välkommen på en intervju. Eller mer ett event där jag skulle få mingla, och vara med om en speed-intervju. 

När jag kom dit idag möttes jag inte av personal, någon intervjuare eller en hand att skaka. Jag möttes av en iPad.... En ipad på ett stativ, och en lapp där det stod att jag skulle registrera mig och sen ställa mig i kön för min speed-intervju. Jag fyller i och ställer mig sedan i kön. Efter ett kort tag får jag sätta mig mittemot en kille, i ett rum fullt av andra människor som sitter mittemot varandra och hög musik som spelas. Killen frågar hur jag mår, vad jag normalt sysslar med, och varför jag skulle passa till jobbet. Det tog totalt 5 minuter max att svara på dessa frågor, eftersom han själv inte jobbar på det företag som jag sökte till kunde jag inte ställa frågor om företaget till honom, och vi hann självklart inte få någon speciell "connection" på de få minuterna.

Om man gick vidare i processen skulle man få veta det via sms eller mail ikväll, för att sedan få komma på en ny intervju imorgon. Jag har inte hört något. Alex som också var där fick ett nej tack, men de har inte hört av sig alls till mig.

Jag blir så jäkla ledsen, jag skulle verkligen passa superbra till det här jobbet, och det säger jag inte för att jag är desperat och vill ha vilket jobb som helst, det här jobbet skulle verkligen passa mig hur bra som helst. Jag skulle få vara med barn, jag skulle få showa, sjunga, dansa, spela, leka och lära. Jag skulle få vara utomhus. Jag skulle få peppa barnen, att våga och vilja mer. 

Men istället hör de inte av sig alls, för en snubbe som inte ens jobbar där har efter 5 minuter bestämt sig att jag inte är rätt. Jag är bitter, jag vet.

Alex tycker att jag liknar matadoren i Tjuren Ferdinand, som gråter när han inte får visa hur modig han är. Det stämmer alldeles för bra för att inte vara roligt. Jag har legat och grinat i soffan "meen jag är ju såå braaaa, varför får jag inte visa hur bra jag ääär??!!"

Likes

Comments

Ikväll fick jag något bekräftat som gör mig väldigt varm i kroppen. Något som får mig att känna att "fan, jag vet vad jag håller på med!".

Jag har ofta under min uppväxt känt att jag simmat mot strömmen och att allt som är självklart för mig irriterar så många andra, och det har varit väldigt tråkigt eftersom det har fått mig att känna mig ensam och fel.

Jag gillar inte orättvisor, jag tycker att endast jag har rätt till min kropp, och jag förminskar aldrig mig själv för att förstärka någon jag vill imponera på. Jag gör inte saker jag inte vill göra och jag står upp för mig själv.

Mitt tjejgäng har "strulat runt" mycket i sina dar, när det begav sig hånglade vi runt med i stort sett allt som rörde sig och vågade komma nära. Oftast var det skitkul och vi kände oss som de mest eftertraktade brudarna i stan. Men då och då kunde killar få för sig att eftersom vi strulade med många, så ville vi strula med alla. Då trodde de att de kunde ta sig friheter som att ta på våra arslen, kvinnodelar och tuttar. Jag var dock alltid snabb med att slå på fingrarna och ryta ifrån. Detta gjorde att jag inte alltid blev speciellt populär bland dessa killar, vilket jag inte heller ville vara eftersom jag ansåg att de vara idioter, och jag kunde då anses som tråkig, stroppig och "arg flata" (vanligt skällsord bland nämnda karlar).

MEN idag när jag pratade med en av mina tjejkompisar om förr i tiden, så sa hon att hon brukar tänka tillbaka och ångra att hon inte sa ifrån mer, och att hon ångrar många som hon slaskat mule med. Och jag blev så "glad" för jag gör verkligen inte det, jag sa alltid ifrån när jag kände mig utnyttjad, och jag valde vilka jag ville kyssa, jag tog inte vem som helst. Kanske framstod jag som tråkigast i gänget då, men jag är tacksam nu för att jag ångrar mig aldrig.

Likes

Comments

I fredags när jag och Alex kommit hem från Jockes födelsedagsfest hörde jag att någon slirade iväg på golvet, och det visade sig att det var vår lilla marsvinspojke Blomma, som lyckats hoppa ur buren och ner på golvet. Detta skrämde oss jättemycket, för buren är ändå nästan en meter från golvet! Men Blomma skämdes och vi var säkra att han inte skulle göra det igen, så vi tog bara bort "hängmattan" som vi antog att han hoppat ifrån och gjorde inget mer.

Men i söndags när vi gått och lagt oss hörde vi en "duns". Då hade vår andra pojke Chopper hoppat ut! Utan någon "högre plattform", trappsteg eller liknande, utan från golvet av buren, 24 cm upp och över kanten ner på golvet. Det var bara ren tur att vi inte somnat än!

Båda killarna mår bra, och det är ingen fara med dem med problemet är att Chopper är extremt äventyrlig, och sekunden vi satte ner honom i buren igen försökte han hoppa över igen.

Båda av grisarna har haft turen att landa på fleecefiltar som skulle till tvätten, men vi kan ju inte ha smutstvätt liggandes på golvet hela livet.

Vi la ut soffkuddar på golvet runt buren och nitade fast deras lekhage högt upp på buren så att kanten är högre upp, men det är bara papp och hela natten hörde vi Chopper som hoppade upp mot den och försökte få bort den. Jäkla grisar!

Likes

Comments

Dagarna går, och jag glömmer bort att jag borde skriva upp vad som händer i livet, så när jag väl skriver upp det är det fattigare än vad det egentligen var.

I söndags hoppade Chopper ut från buren ungefär vid läggdags, vilket skapade ångest. För han är liten, buren är högt upp och golv är generellt inte mjukt. Som tur var är vi stökiga och det låg smutstvätt bredvid som han landade på. Men situationen skapade i alla fall oro och jag fick inte mycket sömn den natten. Så när måndagen kom och jag kände mig "konstig" tänkte jag att det berodde på sömnbrist, så jag åkte till skolan. I skolan känner jag mig jättehungrig, och konstigt nog fortsätter jag att vara hungrig trots att jag äter.. Sen fick jag tråkiga besked på telefon och kände att det var lite för mycket att hantera på skolan, så jag åkte hem. 

Väl hemma pratar jag i telefon med min (blivande) svärmor, vilket trots omständigheterna, är trevligt för jag har inte pratat med henne på kanske 1,5 år? Det sista jag säger till henne är i alla fall att jag är lite illamående. och en halvtimme senare bara väller det ut spyor ur mig :O Hur kommer det sig att man bara dricker 1dl vatten, men spyr upp typ 2 liter? Känns inte så smart av kroppen..

Min magsjuka håller i sig i kanske 3-4 timmar max, men jag tar ändå dagen efter ledigt eftersom jag ville vara säker. Så hela tisdagen ligger jag i soffan och blir uppassad, trevligt! Eller, vi tar faktiskt en liten äventyrspromenix på eftermiddagen, så helt stilla var jag inte! Jag försöker verkligen tänka på att "röra mig" åtminstone en halvtimme om dagen nu, duktig tjej!

Igår var jag återigen i skolan, och räknade matte för hela slanten. När jag kom hem lagade jag palt som borde räcka till en hel pluton, vilket är ironiskt eftersom det bara är jag som äter det. Men det är ju så jäkla gooooott. Många matlådor på det framöver! På sena kvällen var det dags för PH finalen, och det får nästan bli ett eget inlägg om vad jag tycker om det, om jag orkar, blir irriterad bara jag tänker på det.

Och IDAG vaknade jag tidigt för att åka på ett "inspirationsmöte" på skolan, två kvinnor som arbetar som lärare i matematik i lågstadiet var och pratade med oss om lite praktiska exempel och tips inför våran framtida undervisning. Sånt gör mig glad! Jag blir stundtals väldigt deppig och undrar om jag valt rätt, men så fort jag hör engagerade lärare blir jag pepp igen! Efter det blev det vidare räkning med min vapendragare Marlin, med en del höjda röster, ångestanfall och panikartade skratt.

Sen hörde min kära vän Madde av sig och frågade om vi ville låna hund över natten, och OJ om vi ville det. Smokey är troligen världens bästa hund, extremt kelig, glad och skäller inte 👍. Så jag tog bussen för att hämta honom och vi gick sedan tillbaka, så det blev en låång promenix som ändå bara tog 40 minuter :) Det blev även en längre promenix med honom nu på kvällen också, för Alex ville också gå med honom. 

Nu är det nog bannemig läggdags! Kommer vara så mysigt med en gosig fåntratt vovve :)



Likes

Comments

Min kropp mår bajs, jag var på födelsedagsfest igår, och det var supertrevligt, men som det så ofta blir mår jag inte asbra idag.

Egentligen har jag inte haft många av mina vanliga bakissyndrom, utan har mer bara varit väldigt trött och väldigt fettsugen. Det blev micropizza till frukost, varm choklad med sprutgrädde till lunch och sen chips som snacks ;) Helt enkelt inte supernyttigt..

Och jag skiter egentligen i hur min kropp ser ut, däremot börjar jag bli lite orolig generellt för min hälsa när jag äter sådär, och jag tror att jag måste bli striktare med vad jag äter åtminstone på vardagarna, så att jag äter ordentlig frukost, lunch och middag. Och att jag måste röra på mig! Jag gick hos en sjukgymnast i höstas på grund av att min rygg är i så dåligt skick, och jag skulle egentligen tränat med henne för att bli "frisk", men så mycket saker har kommit emellan och det rann ut i sanden efter att jag missat ett möte någon gång. Men jag saknar verkligen att vara tränad, jag tävlade i boxning för ett par år sen och det var det bästa jag visste, men sen jag slutade och min rygg blev värre klarar jag knappt av att göra något aktivt alls, jag har t.o.m. problem med att öppna pet-flaskor.

Det måste helt enkelt bli en förbättring, från och med imorgon ska jag äta någorlunda ordentligt, och röra på mig i minst en halvtimme om dagen, det känns väl inte som ett överdrivet mål?

Hur tränar ni? 

Likes

Comments