Något jag tycker är riktigt jobbigt, egentligen när det kommer till vilken typ av relation som helst, är att ständigt bli bort prioriterad. Det skulle var lättare att känna sig osynlig, än att känna sig sedd och ignorerad. Det är inte kul att var någons andra hands val, men det känns lite som att jag alltid har varit det. När någon ständigt prioriterar bort mig, tröttnar jag på att försöka stanna kvar. Har aldrig haft en vän som jag sätter före alla och vet skulle göra det samma för mig. Det är någonting jag saknar. Någonting jag önskar att jag kommer ha någon gång i livet. - utan o låta dramatisk eller nått... Men när någon ständigt prioriterar bort mig, tröttnar jag på att försöka stanna kvar.

Nu när jag är inne i en seg period, gör det här att känner mig ensam trots att jag inte är det. Det känns som ingen riktig förstår, men av någon anledning känns det löjligt att säga. Jag har alltid varit en person som har svårt att lita på människor. Det tar lång tid innan jag verkligen gör det och om någon breaks my trust är det typ kört. Det krävs ganska mycket för att jag ska bli ordentligt sårad eller besviken, men om jag blir det kan jag vara rätt långsint. Fast jag kommer över det. Det svåra, som ofta känns omöjligt är att lita på personen igen.

Jag har självklart några personer jag verkligen litar på, men dom är få. Och dom vänner som jag är närmst, och känner allra bäst, har någon de står mycket närmre. Trots att jag känner att jag inte har några bättre vänner. Vilket gör det om möjligt ÄNNU svårare att lita på dom. Det här citatet som är typ "When I say I won´t tell anyone, my best friend doesn´t count" finns i bakhuvudet. Löjligt jag vet, men det verkar inte försvinna och det gör ibland att jag inte säger allt jag vill. Fast jag litar på personen...typ?

Sen finns också dom här vännerna som man en gång klickade bra med, men det bara funkar inte längre. Jag börjar lära mig mer om mig själv och vilka typer av människor jag trivs med. Vissa har en bad vibe som man inte alltid orkar med och helst vill undvika lite diskret. Men det är inte alltid lätt när man är fast på en plats där man träffar samma människor varje dag. Vad ska man säga lixom? - vill ju inte vara elak. Och hur konstigt blir det inte om det är någon man tvingas träffa regelbundet? "Hej, du börjar verkligen gå mig på nerverna, så om vi kunde sluta vara vänner skulle det underlätta! Men jag antar att vi ses vid lunch?" Känns ju lite sådär halv stelt.

Jag har alltid trivts med att VARA ensam, men det är aldrig kul att KÄNNA sig ensam. Det är tur att jag trivs med mitt eget sällskap då inte den här känslan kommer fram så ofta. Men det har hänt mer på senaste tiden och jag hoppas bar att det är en period jag snabbt kommer ur.

Take care



Likes

Comments

Det första inlägget. Vanligtvis en beskrivning av vad bloggen kommer handla om och av personen som skriver. Det här kommer inte riktigt se ut så på grund av två olika anledningar.

1. Skulle inte direkt påstå att jag vet exakt vem jag är. Och det gör det lite svårt att skriva en vettig beskrivning av mig själv. Jag skulle säkert kunna slänga ihop lite basic fakta, men varför skulle det var intressant?

2. Vet inte heller vad jag kommer babbla om här, vilket också gör det lite svårt att skriva det typiska första inlägget.

Tanken är i alla fall att det här ska vara ett ställe där jag bara kan skriva av mig. Kändes som en lite udda ide till en början, att skriva något som antagligen ingen kommer läsa. Men eftersom att jag tycker att det är roligt att skriva och är en typisk overthinker, tänkte jag "varför inte?".

Take care

Likes

Comments