View tracker

Hej alla underbara personer, jag hoppas att ni iallafall mår okej.

Jag har länge tänkt på en sak. Att jag aldrig riktigt har kunnat accepterat min kropp. Inte för att jag själv från början tyckte det. För i början så sket jag faktiskt i min kropp totalt, det var liksom själva jag som var viktigast. Men sen så förstod jag att det inte var så. Att jag som "tjej" skulle ha ett visst kroppideal. Att jag skulle bry mig om hur mycket jag åt, om vad jag hade på mig, om hur min kropp såg ut så att "killarna" skulle gilla mig. Att målet med allt var att få en så "kvinnlig" kropp som möjligt.

När jag kom ut som trans fick jag upptryckt i ansiktet att jag skulle försöka göra allt för att se så "manlig" ut som möjlig. Att jag behövde träna och äta protein tillskott. Att jag bara skulle gilla "tjejer". Att jag skulle behöva ta hormoner. Allt detta bara för att bli "riktig" (trans)kille.

Men går det ens att ha en kropp som ser ut som en identitet? och hur ska en ha en kropp av en identitet som inte ens en själv har?

Jag är ickbinär (agender) och det här är min fett icke-binära kropp som jag fan ska va stolt över...

För min kropp är så ickbinär som den fan kan bli. Mina smala armar, mina små axlar, mina tjocka handleder, mina tjocka ben, mitt ansikte, mina stora fötter, mina konstiga händer och allt annat är så jävla ickebinärt så det går inte. För så länge jag identifierar mig som ickebinär så är min kropp också ickebinär.

Inläggets må bra/ dåligt låt: Pretty hurts- Beyonce

Ville ba ta upp den här låten för att jag kanske inte lyssnar på den längre, men det här var nog den första Beyonce låten som jag hörde. När jag gick i 4: och gick igenom min första ätstörning och hörde den här låten så fick det mig på nåt konstigt sätt o insen nått. Jag som var "lost" i det hela började plötsligt fatta någonting som jag aldrig hade fattat. Och jag ska inte säga att den här låten var det ända som gjorde att jag började äta igen, men jävlar vad den ändå inspirerade mig.

Pls glöm aldrig att ni är så jävla fina och underbara hur ni än ser ut

Love u

/Henry

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej blöggy, livet går faktiskt helt okej idag, har ganska mycket "vardags ångest" men annars är det okej.

Som många äntligen har fattat nu så heter jag Henry. Inget annat. Jag vet att det kan vara svårt i början men det har fan gått mer än ett år nu.

Men iallafall så har jag bytt namn på min nya skola och det går okej. De flesta måste ju kalla mig för det eftersom de inte vet mitt gamla namn. Men det känns lite jobbigt att typ alla ska fråga om mitt gamla namn eller mitt "riktiga" namn. Henry är mitt "riktiga" namn och mitt ända namn. Okej? Tack för att du accepterar det.

Men anledningen till att jag väljer att hålla mitt "gamla" namn anonymt är för att jag tycker att det är helt oviktigt för vissa personer. Det finns liksom ingen anledning till att vissa personer ska veta det. Det hela har också inte alls några positiva effekter i slutändan, för det ända som händer är att ni måste "råka" kalla mig för det bara för att såra mig. Men de flesta får också upp en stereotype bild av hur en person med ett visst namn ska vara och se ut, och tror att jag faktiskt inte behöver fler personer som ska måla upp en bild om hur jag ska vara.

Självklart fattar jag att en person kan vara nyfiken, men asså sorry... det får ni fan stå ut med. Ni säger att ni "bara" är nyfikna, men sen så måste ni fråga om det hela tiden och säga att jag måste säga det, men det kommer fan inte göra att jag säger vad det är. Och om ni verkligen tycker att ni är en av de personerna som måste veta, så får ni fan komma med nåt bra argument för varför.

Men om ni verkligen vill veta så får ni fan kolla min insta.... för typ 80% av alla kommentarer som jag får består av folk som antingen måste spama med mitt gamla namn (don't fucking know why) eller folk som ska skriva massa hat och avsluta det med mitt gamla namn.

Men bra att vi har kommit överens om att vi bara kan släppa hela skiten och acceptera att jag heter henry, bara henry.

Inläggets må bra/dåligt låt:

Ba för att jag kan så får ni lite cringeiga bilder (finns också på min insta).

Löööövvv juuuuu<3

/Henry

Likes

Comments

View tracker

Hej, hoppas ni alla har haft en fin måndag ( om det ens går).

Jag vet inte direkt vad jag ska skriva, är stressad as fuck, har så jävligt ont i huvudet och har inte sovit på 4 dygn nu. Men det blir väll så det är nuförtiden och "kämpa på det blir bättre" är ju det ända en får höra nuför tiden.

Men iallafall lite om förra veckan:

I måndags åkte jag till stockholm igen för att prata med bästa sanna och ebba från peaceworks ( http://peaceworks.se/engagera-dig/ ) för att planera lite och prata om deras podd. Åkte dit med tåg dit med tåg så jag fick nästan panikångest men lyckades på något sätt lugna ner mig. Men det känns som att det blir bättre och bättre så mer jag utsätter mig för sociala sittuationer.

På tisdagen: hade jag så jävla mycket ångest på morgon så att jag verkligen inte orkade gå till skolan eller ens ta mig ur sängen, men på något sätt gjorde jag det ändå och kom försent till skolan och fick bara mer skit för det där eftersom jag oftast kommer försent nuförtiden. Men asså ingen fattar hur det är att vakna varenda jävla morgon och inte ha någon energi alls och bara ha ångest.

Men sedan så hade jag ändå för mycket ångest för att gå till transsammans så jag sket i det.

onsdag: gick faktiskt helt okej, hade mest bara "alldagsångest", men också lite extra ångest inför "träffen" med gu, men det gick faktiskt ändå ganska bra.

tordag: har jag faktiskt inte en aning om vad jag gjorde, det var väll det vanliga.( Asså mitt liv är inte så jävla intressant som alla tror.)

Fredag: Dog jag typ, hade ångest af, fick reda på att jag ska träffa en person som jag verkligen inte vill träffa men måste på fredag och det gjorde bara att jag mådde ännu sämre än va jag redan gjorde. All stress och att veta att jag måste träffa den här personen gjorde att jag också fick panikångest påa eftermiddagen.

Men ja, för alla som undrade så är det här typ en "vanlig" vecka i mitt liv. Fick som tur bara panikångest två ggr den veckan, så det känns som att det bli "lite" bättre ändå.


inläggets låt: (obs rekomedrar att speeds upp den till typ 1.5)

Stay fucking strong <3

Likes

Comments

Hej, hoppas att ni mår bra<3

Jag har märkt att må tror att jag skäms för att vara trans eller försöker få mig skämmas över det. Men jag tänker fan inte skämmas över det, för jag är jag och det kan ni fan inte göra något emot även om ni kanske vill det. Folk försöker få mig att skämmas över min kropp bara för att den inte ser likadan ut som alla andras, men jag tänker fan inte skämmas. Folk försöker få mig att skämmas över att jag är pansexual, men fuck u! varför skulle jag skämmas över det?

Men iallafall så har jag märkt att väldigt många i skolan och så har börjat prata om det med mig som att det skulle vara något att skämmas om eller inte vara öppen med det. Men jag har inte riktigt fattat grejen med det? Liksom varför skulle jag ens skämmas över att gilla de personerna jag gillar, ha de åsikter som jag har och att jag har den kroppen jag har?

Men iallafall eftersom jag tyvär fortfarande går i skolan (ibland), så händer sådanna här saker ganska ofta och jag fattarn verkligen inte varför de ens ska hända, men aja. Häromdagen i skolan så hände det här:

Lilla fula jag gick i korridoren på väg till mitt skåp när nån jävla lärare måste komma och bitch blicka sönder mig och min väska och det var då jag insåg det... mina pins. H*n kollade upp på mig och ba: gumman, vadfan har hänt? är du lite förvirrad? det är vanligt i din ålder, det är lungt. Men ändå så fattar du väll att du inte kan gå runt o visa det, det finns ju också barn här, tänk lite på de.

Därpå sa jag: Nej jag är jag och det har du inte ett skit med att göra, för jag är inte förvirrad, för jag vet vem jag vill vara och vad jag tycker.

och h*n svarade därfpå med en bitch blick: men om du vill leka kille så kan du fan inte gå runt och visa att du inte är det. skäms du inte?

och jag orkade inte mer, för jag fattar inte sådanna personer, så jag gedde h*n en besviken blick och gick vidare.

Jag vet att jag egentligen bode ha sagt någonting och stått upp för mig själv. Jag gör det också oftast, men ibland orkar jag bara inte mer. Asså varför måste det ens finnas så många idioter därute?

Men iallafall så vill jag ba säga till alla att fortsätta kämpa och stå upp för sig själva men också för andra. Ovh skit i alla idioter, va den du vill ocg va öppen med det du vill.

Inläggets må bra/dåligt låt ->

Love y'all <3


/Henry

Likes

Comments

Hej, hoppas att alla underbara ni mår bra, det gör inte jag (men jag skiter i det just nu).

Men jag har (som ni kanske har märkt) börjat sminka mig. Jag tycker det är jättekul och så, men tråkigt att jag mest bara får negativa kommentarer om det. Och folk tror att jag ångrar att komma ut som trans bara för att jag sminkar mig.

Till alla er som tror det:NEJ!!! Jag ångrar mig inte en ända sekund att jag kom ut som ickebinär. Jag är jag, jag gör de sakerna som jag vill, jag gör de sakerna som jag gillar. Om du anser att bara tjejer får sminka sig ,så ba fuck u. Okej? Alla personer kan sminka sig. cis killar kan sminka sig, transkillar kan sminka sig, cis tjejer kan sminka sig, transtjejer kan sminka sig, ickebinära personer kan sminka sig, alla kan sminka sig! Enkelt eller hur?

Det låter enkelt, men när en själv ska göra det kan det vara svårt ( speciellt om du har socialfobi eller social ångest). Jag själv sminkar mig bara "hemma" när ingen ser. Men egentligen vill jag kunna gå ut så, kunna gå till skolan så och bara vara så. Men jag vet inte riktigt... jag vet inte om jag är redo... eller om jag någonsin kommer vara redo. Men nån gång vet jag att jag ändå kommer klara det. Nån gång kommer jag våga gå med smink utanför mitt rum, gå ut så, gå till skolan så och egentligen acceptera att det är något som jag gillar och som jag kan göra även fast jag inte är tjej. För att smink har inget med ett kön eller transsexualism att göra.

Så bara så att ni är beredda om mitt fula ansikte dyker upp med lite failat smink på i skolan nån gång.

( Bilden nedan är till alla transfobjävlar)

Och jag har fått ganksa många nya läsare, så hej till alla er. Hoppas att ni kommer trivas bra här och pls no fucking hate on this blog.

En till sak som är ny är att jag har tänkt skriva en "må bra/dåligt låt" i slutet på de flesta inläggen för att (iallafall för mig) att bara glömma allt eller ibland känna igen sig i låten.

Inläggets "må bra/dåligt låt"->

BYE

/Henry

Likes

Comments

Bara för att jag (och många andra) väljer att vara öppna med att prata om olika typer av psykisk hälsa och ohälsa betyder det inte att det är fritt fram för alla att kommentera det och trycka ner det genom att skämta om det. För ja, jag väljer att prata om det från mitt perspektiv, men jag säger inte att nån annans åsikt eller perspektiv är oviktig eller trycker ned den. Men hur fan tänker en när en tror att det är fritt fram att kommentera och skämta om det bara för att vissa försöker vara öppna med det och bryta tabun med att prata om psykiska ohälsa?

Jag väljer att vara öppen med det, det ska du inte ha ett skit med att göra. Jag väljer att göra vissa val i mitt liv, du kanske tar andra val, men du har fan inget att göra med vad jag väljer att göra. Liksom jag tvingar ingen att vara öppen med deras t.ex. självskadebeteende, men jag väljer att prata om det pga att jag vet att om en pratar oftare om det och mer öppet så gör andra det också. Och det kan inte fortsätta vara såhär att ingen tydligen får prata om det, för folk som gör tex det mår redan tillräckligt dåligt och det bli bara sämre om vi inte pratar om det, för det hjälper seriöst att prata om det.

Jag vet att det är svårt att börja prata om det i början eftersom det kan kännas väldigt ensamt och det finns ofta negativa reaktioner, men så mer en pratar om det så mer märker folk att det ska pratas om och kanske också börjar prata om det.

För mig kändes det ganska meningslöst i början, eftersom alla bara trodde att jag var skit konstig, men sedan så märkte jag att flera personer runt mig började prata med mig om det och sedan också med andra. Folk började inse att vi verkligen måste prata om det här eftersom det drabbar så sjukt många människor.

Men på senaste tiden så har folk om kring mig och "vänner" börjat skämta om det sjukt mycket och om min psykiska ohälsa. Jag mår inte bra, det vet jag... Men vafan tror ni??? Tror ni att det blir bättre om ni kommenterar och skämtar om det?! Asså jag mår inte direkt bättre av att varje jävla dag få kommentarer om mina självskadebeteenden eller ätstörningar i korridoren eller klassrummet! Att varje dag höra skämt om ens "problem" och "svagheter"... det känns inte bra! okej!!! De försvinner inte bara för ni försöker trycka ner de och försöka klanka ner värdet av att prata om de eller hur allvarligt det egentligen är. För ja, jag är inte perfekt... jag har problem... jag behöver hjälp... men det hjälper fan inte att ni skämta om det... okej? snälla försök bara förstå.

Och snälla alla, kan ni bara försöka tänka efter lite innan ni skriker ut i korridoren att nån är ett jävla freak och bara låstas vara deprimerad eller skadar sig själv för att få uppmärksamhet. Tänk lite innan ni vid varje hemkunskapslektion tar fram en kniv och inte frågar om jag ska skära mig själv. Tänk innan ni skriker ut till alla att jag inte är perfekt. För jag är inte det, men det har ingen ett skit med att göra. Och jag säger alltid att det är okej när ni frågar om det är okej efter att ni har skämtat om mig och det.... Men nej! Det är inte det... det sårar så sjukt mycket, även om jag inte vill det. Även om jag inte vill ta åt mig, så gör jag det.

För ja, skrik ut till alla att jag inte är perfekt, att jag har problem, att jag hatar mig själv, att jag är tjock, att jag skadar migsjälv, att jag inte äter, att jag vill ha uppmärksamhet, att jag leker kille eller tjej, att jag är ett freak, att jag leker deprimerad, att jag är värdelös, att jag...

Men vet du vad? Jag kanske är det, men jag tänker fan inte skämmas över det! Jag kanske inte är stolt över vissa saker... Men ge fan i att kommentera det eller trycka ner mig pga det.


Och jag vill bara säga att jag är så sjukt tacksam över att ha alla er som stöttar mig. I love you so fucking much<3 och jag vet att det är svårt ibland... men kämpa! kämpa på!!! snälla<3

Likes

Comments

... ni behöver inte vara det som alla anser vara "feminint"eller "maskulint", ni behöver inte tvinga ersjälva att ha på de kläderna som anses vara "killiga" eller "tjejiga", ni böver inte gå på hormoner (om ni inte vill) bara för att bli en kille eller tjej, ni behöver inte sluta göra de sakerna som ni gillar bara för att det kanske inte anses vara "masculina" eller "feminina", ni böhever inte klippa av eller låta ert hår växa om ni inte vill, ni böhever inte sluta sminka er eller sminka er om ni inte vill, jag tror er ändå, jag lovar.

//stay fabulous and ilysm guys <3

Likes

Comments

Helt ärligt... vad ska en göra när det inte finns en ändå anledning att leva längre, att gå upp ur sängen, att äta, eller att ens fejka sitt leende längre? Vad gör en när det inte finns något jävla hopp kvar om att en någonsin kommer att bli bra igen?

Sorry att jag inte har bloggat på ett tag, men jag orkar seriöst inte längre... Inte att blogga, men liksom allt annat. Jag orkar bara inte längre. Men kämpa på allt kommer ju bli bra är ju det ändå en får höra. Nej, det kanske aldrig blir bra för mig, men nån jävla gång måste det väll bli okej? seröst, allt jag vill är att det ska bli okej, för även om det aldrig blir bra så måste jag väll kunna få må okej nån gång. Men nej, tydligen måste det vara såhär för mig.

Men jag har haft ett typ "sammanbrott"på höstlovet, och det har tagit jävligt hårt på mig. Det ändå min energi går till de senaste veckorna är att inte bryta ihop, så jag har inte direkt haft nån enegi kvarr alls till att blogga. Eller jag har inte haft nån energi allas...

Men även om det har gått helt okej den senaste veckan med att inte bryta ihop undner skoltid, så vet jag inte om det ens längre går att fejka mitt leende längre... Liksom jag har ingen energi kvar eller ork till att göra det längre. Ingen bryr sig ändå så det känns meningslöst.

Men just nu är jag på tåget på väg till stockholm (igen), men jag har jävligt mycket ångest och jag kommer troligen få panikångest. Men vi får se hur det går.

Föresten lyssna på den här låten om du har ångest eller ba länner dig nere, den är bäst okej: https://www.youtube.com/watch?v=b_4Bcxkz9qg

Love u guyes so much <3

/Henry

Likes

Comments

Hej, har så jävla mycket ångest just nu, men har typ vant mig. Men jag tänkte prata lite om att en inte är kille bara för en inte är tjej eller tvärt om. Asså det funkar kanske så ibland, men inte alltid. För alla är inte tjejer eller killar. Det finns också personer (som jag), som bara är människor, asså inte tjejer eller killar. Och det finns så otroligt många könsidentiteter så jag kan självklart inte prata om alla. Men efetrsom jag är icke-binär/ människa/queer så tänkte jag prata lite om det.

Jag har alltid vetat att jag inte är tjej, men jag har aldrig riktigt vetat vad jag var. För jag visste att jag inte var tjej, men jag visste att jag inte är kille. Men åren gick som sagt och jag kom ut o hela skiten, men jag tänker inte prata om just det nu. Men jag kom i början ut med att jag inte är tjej, och det gick ju sämst. Men de som accepterade mig lite (asså typ ingen men) , de började påtvinga mig killrollen. Eller ingen tvingade mig att ta 'killrollen', men jag hade valet mellan att "vara tjej" och att "vara kille". Och jag var mer säker på att jag inte var tjej, så jag valde väll killrollen. Men jag var aldrig det.

Jag har hela tiden försökt att förklara att "jag är inte tjej, jag är människa", men ingen har direkt lyssnat eller brytt sig.

Ett exempel är när jag kom ut för min mamma (på riktigt):

Jag sa att "jag inte var tjej", och hon ba "jo självklart du är det och du kommer alltid vara det". Hon tog det hela inte alls på alvar men jag försökte förklara lite mer, men hon igga mig bara. DEt hände massa saker, men de vill jag inte ta upp eftersom jag inte vill att folk ska få ångest och tänka att samma sak kommer hända de. Men i slutändan kom jag ihåg att hon ändå sa "Om du skulle... födas om igen... skulle du vilja vara en kille eller en tjej?" och jag stog där, skit förbannad och ledsen över de sakerna hon hade sagt till mig lite tidigare i samtalet. Men till slut sa jag ändå lite tvekande, med värdens mest förstörda och svaga röst "nej...". Hon ba stirrade på mig. Men sedan sa jag " Jag skulle vilja födas om och bara kunna vara människa, bara vilja vara jag". Men hon fattade inte...

Sådana saker hände mig så himla ofta och folk ville bara veta om jag var tjej eller kille. Eftersom jag som "inte tjej" böhövde vara kille. Så jag gav upp där ett litet tag och tänkte "a, men nu när jag inte är tjej så måste jag ju vara kille". Det gick inte så bra för mig, men jag försökte ändå "tvinga" på mig själv den rollen och sa till alla att jag är kille. Men det kändes aldrig rätt. Men sedan insåg jag att: nej men fan vad dum jag är, jag kan ju bara vara människa, skit i alla andra.

Så en positiv del med det hela är att jag har blivigt lite typ "gladare" och lite mer "självsäker". Men en negativ sak är att alla tror att jag har pronomet "han" bara för att jag inte har pronomet "hon". Så jag har jävligt mycket ångest över att jag nu på min nya skola har kommit ut med typ "fel" sak. Men egentliegn inte. För det var ju alla andra som påtvingade mig den rollen, så att jag tilslut också gjorde det. Men oftast har jag nog ändå sagt att ajg inte är tjej från själva början, men folk verkar fortfarande inte fatta att det finns mer än två kön fast det är 2016. Alla lärare och elever verkar inte direkt vilja fatta och tror nog bara att jag har ångrat mig och vill vara tjej. Ok, vet att det är ologiskt af, men...

Men ha en underbar dag o glöm inte att ni är bäst.


/Henry

Likes

Comments