De sista orden har precis klinga bort. Boken är slut. Jag har sträcklyssnat utan att kunna ta paus. Jag har burit telefonen med mig överallt. Precis överallt. Nu är boken slut, men känslan släpper inte. 

Det här är en bok jag vet att jag kommer att bära med mig, länge, länge.
En bok jag kommer att rekommendera till alla som vill höra.

Glöm mig är en utlämnande bok om hans mammas alkoholism. En familjehemlighet som Alex skyddat genom hela sitt liv. Nu är mamman borta och han bryter mot alla sina egna tabun och berättar om sitt liv. Han outar sin mamma och avslöjar hemligheten för att kunna berätta om sitt liv.

Och som han berättar. Han har mitt inre i ett gastkramande grepp. Hans berättelse om den lilla och stora pojken som inte vill något annat än att få tillbaka sin mamma.
Han beskriver händelser och minnen så målande att det är omöjligt att inte vara där. Omöjligt att inte smyga med honom förbi knarrande golvplankor och känna hans rädsla att störa. Han beskriver sina upplevelser och överlåter känslorna till lyssnaren.

Fantastisk bok - ge Alex Schulman av din tid och läs en fantastisk bok om att växa upp med en missbrukare, om att känna sig osedd och om att älska sin mamma över alla gränser.

När jag ändå är igång. Jag hyllar hans två tidigare böcker lika högt. Så fort jag får en chans rekommenderar jag folk att läsa Skynda att älska (skriven till hans far) och Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (till sin fru).





Likes

Comments

Dödbok Knutby 1895-1926
Ibland när man släktforskar är det lätt att bara rusa iväg och samla anor, födda, vigda och dödda. Personerna man forskar på blir objekt och man glömmer att det är andras liv man tecknar ner på pappret intill sig. 

Sen ibland stannar man upp. Som när jag hamnar hemma hos familjen Matts Andersson i Åsby, Knutby i mitten av 1800-talet. Det här är inte den fattigaste familjen. Det är inte pigor och drängar, det är bönder i flera generationer. 

Jag läser husförhör och antecknar, och efter en stund ser jag hur listan på döda barn och fruar blir oerhört lång. Här stannar jag upp, känner att jag måste få överblick. Det blir sorgligt och jag har stannat i den här familjen nu. I mitt hjärta känner jag värme och stark medkänsla och jag är i deras hem och försöker tänka hur det var. 

Och hur var det för de få barnen som faktiskt överlevde? Som växte upp i ett hem där mamma var gravid i princip hela tiden och där så många dog? 
Det är lätt att tänka att det är länge, länge sedan. Men min gammelmorfar, alltså farmors pappa, finns med här i slutet på den här kedjan. Och honom har jag träffat. Och jag vet att pappa träffat dem från generationen innan. 

Det är så hisnande, och så fängslande, och gripande.

Under 20 års tid blev Matts Andersson pappa till 10 barn. Han blev änkling tidigt och gifte om sig.
Av hans tio barn blev bara 3 söner vuxna. En var ofärdig, en var krympling och en var frisk (farmors farfar).  

Jag ska stanna här ett tag, och fördjupa mig i tankarna på kvinnorna i de här familjerna. 
Speciellt Greta Stina som gifte sig med en änkling med en son (som dog efter fyra år), och som själv födde 9 barn där två överlevde. Hon födde barn 1849, 50, 53, 56, 57, 58 ,60, 61 och 64. (de feta är barn som dog innan de var två år, de flesta inom ett halvår).

Jag måste stanna i deras vardag ett tag - jag känner så värme och ömhet för den här familjen.
Och nästa vecka planerar jag en utflykt till Alunda och området omkring. Då ska jag titta på gården Åsby i Knutby!

Mitt hjärta blöder för Matts och hans familj




Likes

Comments




Jag hade två mål: 
Att bli mamma och att aldrig bli som hon

Likes

Comments

Ur vigselboken i Alunda 1840
Inspirerad av mina promenader på Ängsö under sommaren och sen en extra kick av TV-programmet Vem tror du att du är, så tog jag upp släktforskningen igen.

Jag började forska 1989, på den tiden man fick läsa från mikrofilm och beställa filmerna från bibliotek i hela landet. Nu är det himla mycket smidigare när de flesta kyrkböcker finns digitalt och jag kan läsa dem hemma vid min dator.

En klar fördel... men också ett gissel för en person som jag som aldrig kan ge sig... bara kolla en sak till, bara en sak till...

Jag hade tänkt kolla min anfäder på Ängsö, där de har bott i de flesta torp och stugor under flera generationer. Men så sprang jag på präster i Enåker, Västerlöfsta och Altuna och då snöade jag in där lite grann.

Men efter ett möte med släktforskarföreningen i Västerås så fick jag rådet att verkligen följa varje person från vagga till grav och då börja närmast mig.

Så nu forskar jag på min pappas sida. Närmast mig, från farmor och hennes pappa. Människor jag minns väl och som jag vuxit upp med. Det är himla kul och ännu bättre är det att min älskade pappa kan bidra med en hel massa minnen och roliga berättelser från sin barndom.

Så just nu är jag i trakterna kring Alunda, där pappa växte upp.

I min forskning har jag flera hundra personer, och jag inte låta bli att bli lite filosofisk när jag håller på.
För utan de här människorna, alla bönder, alla fiskare, alla präster, alla drängar, pigor och soldater som har mött varandra och gjort barn som gjort barn som gjort barn - ja, då fanns inte heller jag.

Det hade räckt med att en person i den här ansamlingen fattat ett annat beslut, flyttat till en annan by eller gård. Så hade allt sett annorlunda ut.

Så hisnande tanke.

Likes

Comments


Sparreholms slott - Sörmland
Och vips! så hade det gått åtta månader utan att jag lämnat ett enda ord här.

Men 2016 skulle bli sommaren då jag bestämt mig för att samla på slott - nu är det slutet på juli och jag kan konstatera att det har gått sådär.

Men igår fångade jag in mitt första, Sparreholms slott i Sörmland. Och ja, så var det med det. Solina och jag gjorde en heldagsutflykt (för att shoppa) och just slottet fick inte så mycket uppmärksamhet när vi upptäckte att det fanns en loppis i Menlösa :) 

Sanda badplats i Kvicksund - vår frukostplats

Fabriken i Sparreholm
Låt er inte luras att åka till Fabriken i Sparreholm, de utlovar galna priser, men icke.... två besvikna svartabältesshoppare kom ut med lite skrammel i botten på våra påsar.

Picknick i slottsparken i Sparreholm
Vi fick i alla fall lite mys för resvägen under vår pastasalladlunch i den fina parken vid slottet. Sen blir inte mamman så bra på bild, men alltid kul med en på plats groupie.

Slottselfie - Sparreholm




Likes

Comments



Jag har fått ett tillfälligt jobb. Idag är första dagen på jobbet, förutom introduktionen jag gick i lördags.
I morse när jag kom var jag ju kaffesugen och frågade om var jag kunde köpa kaffe. En butiksgranne visade och talade om att de som hade tid brukade ta en morgonfika tillsammans. Kul tänkte jag och hakade på förstås. Kul tänkte jag.

Runt bordet satt vi, sex kvinnor. Kvinnan bredvid mig sa något och jag, som inte är så blyg av mig, hakade på och frågade något och visade mitt intresse. Hon svarade och sen dog samtalet ut. De andra (som jobbat där ett tag) pratade med varandra. Lite sådär två och två. Med varandra.

Jag sökte ögonkontakt. Men ingen tog någon större notis om jag var där. Ny på jobbet, liksom.
Nu började jag tycka att det blev intressant och lite spännande. Ingen pratade med mig.
Som att jag inte fanns. Totalt ointresse. Eftersom de pratade och hade samtal med varandra fanns det ingen riktig öppning för mig att säga något, utan att direkt lägga mig i.

Jag satt kvar - var ju tvungen och se hur det skulle utveckla sig. Det gjorde det inte. Efter kanske tjugo minuter reste jag mig och gick.

Nå, jag är inte här för att skaffa mig vänner och de kanske bara hade en dålig tisdag? Vad vet jag?

Men för mig är det obegripligt att man inte bjuder in nya människor i sina samtal. Att man inte är det minsta intresserad eller ens orkar vara lite lagom artig.

Det var min första dag på jobbet. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Likes

Comments

Shiva den kärleksfulla livsnjutaren <>

Isis, den pratiga & bedårande knäkatten <>

Många frågar hur det känns. Att lägga ner företaget. Bli arbetslös. Bo ensam utan barn. 
Jo, tack. Det känns. Det är omvälvande och ibland är jag euforiskt lycklig och nöjd och ibland är jag hemskt ledsen och gråter.

De gånger som jag inte kan hålla tårtarna tillbaka är nästan alltid när jag tänker på de två kurrbollarna som jag blev matte till, men som jag valde bort för att kunna jobba dygnet runt. Det är nog det enda som jag tänker att det inte var värt. 

Jag vet ju att båda äsklingarna har det bra, bättre, bäst och superbra där de är. 

Shiva är och har Solina varit lillmatte till hela tiden. Det är hos Solina hon har sovit och varit mest avslappnad. Men fy vad Shiva fattas mig.
Den katten har mer kärlek i sig än vad som går att förklara. Gosigare än gosig och kurrar bara man tittar på henne. Allra mest mös hon när Solina och jag satt och pratade, då var hon inte långt bort och låg med slutna ögon och magen bara hoppade av allt myskurr.

Isis var den skygga, rädda och ändå kärlekstörstande flickan. Som blev den djupt tillgivne, mammiga, knäkatten. En katt som fascinerar gång på gång med sin klara kommunikation. Ingen katt kan som hon tala om vad hon vill. Med olika ljud och tonfall för olika behov. 
Hon kan stirra sig till att få ligga i knä. Jag saknar henne oerhört. Men hon har en husse som älskar henne över allt annat och hon älskar honom tillbaka. När han kommer hem från jobbet kastar hon sig ner på rygg och skriker åt honom. Då ska han klappa henne på magen medan hon rullar runt.
De har ruggiga rutiner och hon styr honom med järnhand :)

Så det är inte för missarnas skull jag gråter - det är för min saknad och längtan.








Likes

Comments

Mitt hem <>

Jag har tappat räkningen. På hur många gånger jag avslutat. Och på hur många gånger jag startat om. Men jag har lärt mig att det är så jag fungerar. Att mitt liv ser ut så, då och då.

Nu är jag här igen. Med flera avslut och flera omstarter. På flera plan i mitt liv. På i princip alla plan i mitt liv. Det är omvälvande. Det har varit mycket sorg en tid. Nu känns det som mycket lycka. En obeskrivbar känsla av frihet. Att världen är öppen. Oändlig. Den är min att göra vad jag vill med.

Det är så himla spännande att se vad som ska hända. Livet har hittills tagit med mig på oväntade, till synes slumpmässiga vägar. Nu är jag redo för nya vägar och nya slumpar.
Tänk om jag till och med kommer att våga flyga igen?





Likes

Comments


Bland det mest lästa och delade från kvällstidningar och sociala media idag handlar om 6-åriga Hugo som inte fick se en konsert med Måns Zelmerlöw.

Jag funderar ofta över medias ansvar och vad som händer med "vanliga" människor som ställer upp för tidningar och "gråter ut".
Nu finns ju Facebook och där hittar man grunden i den här historien. En mamma som är ledsen och besviken och en status som delas och delas.

Sen träder kvällspressen in och skriver om det som hänt. Utan att lyssna på alla sidor, utan att kolla upp om arrangören gjort fel. Utan vad jag tycker är någon som helst omsorg om den här familjen som redan känner sig drabbad.

För.... det blir ju så himla bra rubriker att Hugo 6 år inte fick se Måns Zelmerlöw på grund av att hans lillasyster har en cp-skada.
Ledset barn, besvikna föräldrar och diskriminering mot en handikappat - full pott!!

Men folk är inte så jävla dumma trots allt. Nu för tiden finns allt att hitta några klick bort, och folk gör ofta det.
De läser vidare, kollar vad den andra sidan säger - och drar slutsatsen att det inte är arrangörens fel.

Att det faktiskt handlar om att familjen inte läst vad som gäller. Att mamman kanske drog fel slutsats och i besvikelse gick ifrån platsen och på så sätt var den som orsakade att Hugo inte fick se sin idol.

Bör man då skriva stora snyftartiklar om det? Artiklar som sen delas i sociala medier och ger människor möjlighet att kommentera och kasta skit på den här familjen.
Göra ner föräldrarna i kommentar efter kommentar. En familj som "gråter ut" för att de känner sig felbehandlade blir nu dessutom bespottade av en massa människor som de aldrig träffat.

I mig gör det ont om familjen ... mer ont än att inte Hugo fick se sin idol, Zelmerlöw.


Och har du inte följt detta så är en sammanfattning här (starkt vinklat av mig)
Anledningen: Familjen kommer till konsertplatsen. Med sig har de två barnvagnar och Hugo (som älskar Zelmerlöw). I den ena barnvagnen sitter Hugos lillasyster som har en CP-skada och som inte kan gå själv.
När familjen ska gå in blir de nekade att ta med båda barnvagnarna in på festivalområdet, (pga att man inte får ta med barnvagnar in på området på grund av säkerhetsrisk). Vagnen med lillasystern som inte kan gå själv får komma in, men inte den andra.

Familjen går då därifrån.
Hemma skriver mamman om händelsen på Facebook:
Det är så att Hugo har en fyraårig lillasyster som har en cp-skada och inte kan gå själv. Men tydligen så fick man inte ha med sig barnvagn in på området och vi blev nekade på grund av det. Tack Jönköpings kommun för att ni nekade min son detta bara för att hans syster är handikappad och tack för att ni krossade en sexårings stora dröm.
Hoppas nu att Måns ser detta och tänker på vad han gör för spelningar, där de är både diskriminering mot barnfamiljer och handikappade. Bara för man har barn & har ett handikapp så ska man bli nekad sådana festivaler. Tycker de är så lågt

och folk blir upprörda och kvällstidningarna hänger på.....

och folk blir upprörda igen när de läser artiklarna.

Men nu blir mobben upprörda på föräldrarna. Nu är det mamman och familjen som står i skottgluggen för allas åsikter. Här är några exempel:

• Allting för att få gråta ut i media o kanske träffa en kändis!
• Fick direkt känslan när jag läste inlägget igår, att detta var ett sätt av föräldrarna att utnyttja sociala medier till att skapa en snyfthistoria. 
• Tycker Hugos päron är 2 idioter som inte läser på vad som gäller och gråter ut i media.
Tycker om nån som ska kompensera Hugo är det hans föräldrar och ingen annan.
Sen tycker jag att de ska be arrangören om ursäkt för deras smutskastning.
De fick ta in en barnvagn utan problem. Varför inte gå in med den till 4 åringen? Just sayin. ..
•  Just nu utnyttjas alla stora hjärtan av en mamma som inte riktigt säger sanningen om eventet och det är det värsta här. Att använda sin egen dotter för medömkan! Är det straffbart tro? Pojken ville se Måns, mamman kollade inte upp vad som gällde och det är ALLA ANDRAS fel?
• Klart att man inte kan ta med sig hur många barnvagnar som helst. Synd för Hugo att hans föräldrar inte fixar sånt innan då hade han ju fått se måns. 

Så här skriver arrangören:
En familj kom fram med barn sittande i barnvagnar till entrén. Familjen fick information om att barnvagnar av säkerhetsskäl inte var tillåtna på konsertområdet. En information som sedan biljettsläpp stått på vår hemsida. Familjen meddelade att de hade en funktionshindrad dotter som också satt i en barnvagn som befann sig lite länge bort. Vi meddelade familjen att hon var välkommen in eftersom hennes rullstol var ersatt av en barnvagn denna kväll. Däremot kunde vi inte släppa de andra barnen i deras barnvagnar. De fick gå eller bäras i bärsele på konsertområdet. Familjen valde då att inte gå in och lämnade entréområdet.

Likes

Comments