Jag känner mig tom inombords i högsta grad, svartare än natten, känslolös. Jag har alltid känt mig lite mer hopplös än alla andra. Jag vet inte om det beror på mig och min personlighet eller om det ligger i det jag inte kan kontrollera. Vad jag än gör, säger & försöker mig på så misslyckas jag. Folk blir trötta på mig, men allt jag vill och försöker är att kontrollera situationen så jag slipper flippa ur helt. Alla tycker inte det är kul att få ett glas över sig, glas splitter på golvet eller ett slag i ansiktet. Ingen utom jag. Ändå så provoceras saker fram, fram till att jag blir arg och tappar kontrollen över mig själv, och allt ni vill och säger är - sök hjälp. Tror ni det funkar att säga så till en arg person, att hon behöver hjälp? Jo, då kan ni ju tro det. 

Jag vet  inte ens själv varför mina känslor kommer ut som dem gör, eller varför jag har så svårt att ge någon annan kontrollen. Rädsla kanske. Det okända är skräckinjagande.


Likes

Comments