Depression, Att leta hjälp, Ångest

Något som alltid varit en del av att lida av psykisk ohälsa är att det ska vara så hemligt. Inte bara för allmänheten men för ALLA! När jag först började prata med kuratorer och psykologer gick jag i högstadiet och var då ca 15 år, när jag blev 17 och hade pratat med dessa personer ett bra tag tyckte min kurator att det vore en bra idé att jag skulle åka till Östersund och prata med BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) men eftersom jag inte var 18 behövde mina föräldrar få veta detta, vilket för mig då var det absolut läskigaste jag kunde tänka mig. Min kurator försökte övertala mig några gånger innan hon till slut gav upp, hennes anledning till att hon tyckte att jag skulle åka till BUP var för att mitt mående var för "tungt" för henne för att kunna hjälpa mig. Hon ordnade så att jag fick träffa en psykolog som istället kom till Sveg ibland men jag sa aldrig sanningen till henne. Jag vet inte varför men jag har ofta (som så många andra svenskar) haft en vana att jag alltid utåt sett är glad och energisk och hon började alltid med att fråga "Hur är det med dig då?" och av ren vana brukade jag såklart svara "Bra" vilket var en uppenbar lögn... Men varför frågade hon det när jag uppenbarligen var där för att jag mådde dåligt? Jag tyckte det var så fruktansvärt dumt så vi pratade endast om min ångest och jag sa att det berodde på att jag skulle operera ryggen. Det var ju faktiskt sant, jag skulle operera ryggen, och jag var orolig... Men att det var grunden till min ångest som varit med mig i flera år var en stor lögn.
Jag slutade träffa henne efter operationen, lika bra tyckte jag. Då kanske någon annan fick bättre hjälp än vad jag fick.

När jag sedan var 18-19 år gick jag till en annan psykolog som jag var väldigt ärlig med, och som jag trivdes fruktansvärt bra med. Men trots att jag var myndig så var jag aldrig öppen med att jag försökte få hjälp med min "osynliga sjukdom". Jag berättade vad jag minns aldrig för mina föräldrar och jag sa heller inte mycket om det till någon annan. Varför vet jag inte idag, men jag gissar att det hade med stolthet att göra.
Jag har alltid varit den som vill ta hand om andra, och det har varit en roll jag trivts med. Jag tycker inte om att bli daltad med, jag tycker inte om att bli behandlad som att jag inte kan ta hand om mig själv (även fast jag ibland medvetet valt att inte ta hand om mig själv)
Trots att jag tycker om att ta hand om andra ger jag ändå ett uttryck eller en "energi" som ofta gör att andra vill eller försöker ta hand om mig.
Detta hade jag aldrig lagt märke till om inte min kompis hade påpekat det. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet, men när hon sa det så tänkte jag på det och hon hade ju helt rätt... Folk vill ofta ta hand om mig, men det är oftast bara de som står mig väldigt nära och vet lite mer om mig och det faktum att jag lider av ångest och depression.

Så varför vill jag, lixom så många andra som lider av psykisk ohälsa hålla det hemligt för familj, vänner och allmänheten? Är det för att vi inte vill bli dömda eller för att vi vill tro att vi klarar oss själva? Eller något helt annat? Bra fråga... Något jag tänker fortsätta lura på...

Ha det bra allihopa, kom ihåg att ingen ska behöva må dåligt i tystnad! Ta hand om er, ni är inte ensamma❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments