Han såg det inte. Hur fel allt blev och hur han omedvetet bröt ned varenda liten bit av mig som jag så länge försökt bygga upp från grunden. Han tyckte bara han var snäll när han fortsatte att höra av sig. Han sa att jag var fin och undrade om vi skulle på samma fest eller vad jag hade för planer i helgen. Han var ju vänlig och han brydde sig. Men han hade också redan sagt att han inte ville bli min. Det var liksom för sent att vara trevlig när mitt hjärta ändå var i bitar. Det blev liksom bara bakslag och alla hans signaler eskalerade i mitt huvud värre än en tornado. Han sa ju att han inte ville, så varför verkade han mena tvärtom? Så där satt jag, dag ut och dag in med förhoppningar som växte och växte. Han sa ju att jag var fin, det säger man väl inte till någon man inte tycker om?

Dem finns överallt. Killarna som får tjejer på fall genom att prata känslor och verka sårbara. Alla snubbar som ändras sig titt som tätt och ena sekunden vill försöka utveckla något mer än en flirt, medan de i nästa sekund inte är "på rätt ställe i livet" och sedan ännu en gång kommer krypandes tillbaka. Alla klyschor till killar som varnar en innan man fallit för dem: "Jag är inte redo" eller "Bli inte kär i mig, jag är inte bra för dig" men ändå gör de allt för att man ska ge hela sin kropp o själ för dem. Det är dem man ska akta sig för jävligt mycket. De leker liksom good guys, och de kanske till och med är det - bara att de inte är på rätt plan än eller träffat den personen som de vågar släppa ner sina murar för. För jag tror att de menar väl egentligen, för de varnar ju och säger som det är. Men det är liksom inte en ursäkt till att krossa någons hjärta & fortsätta vara gullig. Det snällaste hade ju egentligen varit att dra av plåstret snabbt och avsluta det hela om man nu märker att den andra vill mer. Dessa killarna måste liksom själva sluta tro på deras ursäkter och därför inte se det som deras egna fel när en tjej blir ledsen - "jag varnade ju henne faktiskt". De är så jävla snälla. Så manipulerande att man bara inte kan inse att man förtjänar bättre och måste lämna. Men visst är det så mycket lättare att inse sitt eget värde och gå vidare när någon snubbe raggar på andra så fort han har alkohol i blodet, än en kille som faktiskt "vill"(åtminstone verkar vilja) ens bästa?

"Jag gjorde inget fel. Jag har ju faktiskt inte gjort något”

Nej, han gjorde ju faktiskt inget fel då som inte ville ha mig. Men det är lite det som är problemet. För ibland kan det vara bättre att skrika ut sanningen eller slänga det i ansiktet på någon, än att hindra någon från att gå vidare. Varför tänker man inte igenom vad man verkligen vill och känner innan man krossar någon annan genom att säga att man vill försöka igen och sen inte hör av sig. Det raserar förhoppningar. Det förödmjukar människor och det krossar hjärtan.

Så du som inte tycker att du gjort något fel när du sa att du ville försöka igen och sedan sket fullkomligt i mig Eller du som varnade och bad mig att inte bli kär, men drog sedan till med en smörig historia om din tuffa uppväxt: jag hoppas att du åtminstone tror på det själv så du kan sova på nätterna med det på ditt samvete. För ärligt talat förtjänar du inte någon som ger hela sitt hjärta medan du inte ens vill ge ett lillfinger själv för mig.

Ha det bra. Och snälla, hör aldrig mer av dig till mig.
Du har slitit sönder mig tillräckligt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Han håller om mig. Han smeker mitt hår och kysser min panna. Han säger att han älskar mig. Efter att ha frågat åtta gånger vad som är felet och varför jag är ledsen så är han tyst, för han har lärt sig att jag ändå inte svarar. Så han bara ligger där, med mig i hans famn. Säger ingenting, utan bara finns. Och just där och då, är det allt jag behöver. Jag står inte ut med alla som frågar varför jag gråter. Vill inte höra deras egna historier om när de själva var på bottnen och om hur allting ordnar sig till slut. Och framför allt vill jag inte höra hur jag “borde gå och prata med någon”. Jag vill bara vara där, i hans famn, och känna i flera timmar hur tårarna rinner längs ned kinderna, hur ögonen börjar svullna och jag till slut somnar av utmattning från spänningarna de senaste timmarna.

Så tack för att du håller om mig. Tack för alla nätter du sover intill mig för att du vet att jag inte kan sova när jag är ensam. Tack för att du stannar när jag knuffar bort dig och säger saker man inte ska. Och tack för att du finns där när tårarna tagit slut och säger alla skämt du kan komma på för att göra mig åtminstone lite glad igen.

Tack. Du är min enda anledning till att jag kan le igen.


Likes

Comments

Hon kanske är sötare. Hon kanske är smalare, har finare hår och är vackrare utan smink. Hon kanske tar rätt tesmak varje gång, köper med ditt favoritgodis innan hon kommer till dig & lyckas alltid få med sig rätt cigaretter. Hon kanske alltid låser efter sig och kastar in nyckeln i brevinkastet som du bad om eller bäddar sängen slätt när du stigit upp och duschat. Hon kanske inte sover lika tätt som jag ville, klagar lika mycket när du vill se Gåsmamman klockan 3 på natten och hon kanske låter dig spela CS hur många timmar du än vill. Hon kanske håller tyst och låter dig göra precis som du vill och skriker aldrig när du himlar med ögonen när hon pratar eller att du inte svarar när hon ringer. Hon kanske kör dig vart du än vill, ger dig det spacet som du sa att du behövde och ser igenom dig så som ingen annan gör. Hon kanske är precis allt det jag inte var och hon kanske gör allt det som jag aldrig gjorde rätt. Men hon älskar inte dig så som jag gör. Hon föll inte för dig lika hårt. Hon kör inte 9 mil enkel väg för att få vara med dig bara några få timmar. Hon ler inte mer än jag gör när du sjunger i duschen mitt i natten och använder svart ansiktsmask för porer helt i onödan. Hon tappar inte andan varje gång du ser på henne och hon går inte sönder så fort du rör vid hennes ljusa hy. Och framför allt så väntar hon inte i 5 månader på att du någon gång ska komma tillbaka och säga att du vill försöka igen. Så hon kanske är allt det jag inte var, men hon älskar dig inte så som jag gör.


Likes

Comments

Alla nätter av ångest och uppgivenhet med tårar forsande ner för mina kinder. Alla gånger jag gång på gång fått det bekräftat att jag aldrig kommer bli tillräckligt bra för någon och att jag aldrig kommer duga som jag är. All smärta, all ilska, osäkerhet och rädsla. För alla händer som frivilligt kastat ner mitt hjärta i asfalten fick mig att ge upp. De fick mig att sluta tro på mig själv, på andra och på kärleken, Men djupt i mig har jag hela tiden intalat mig att någon dag, då kommer någon göra allt för att vara med mig. Någon dag kommer någon titta på mig som att jag är det finaste han sett och som att inget i hela universum kan någonsin bli bättre än att spendera livet med mig. Någon dag kommer någon hålla min hand inför hela världen och stolt säga att jag är hans. Och när man träffar de ögonen och de händerna som varsamt drar en närmare och viskar i ens öra att man är det bästa som hänt honom, det är då man inser hur mycket man kämpat. Och framför allt så inser man att alla tårar och all smärta var värt det. För jag fick till slut någon som på riktigt förtjänar min kärlek.

Likes

Comments

Mjölk, bröd, tomater, frysta bär och hundmat - det var allt på handlarlistan. Jag går mot kassan och börjar plocka upp varorna på rullbandet.

“Men tjenare”. Jag känner igen rösten och kollar snabbt upp. Där står han. Killen som puttade in mig i skåpen med all sin kraft varje gång han fick tillfälle till det. Killen som kallade mig hora när jag gick förbi. Killen som hånlog mot mig och viskade saker om mig till sina kompisar för att få dem att skratta. Killen som skrek de värsta sakerna jag kunde tänka mig efter mig i korridoren. Killen som fick mig att låsa in mig på toaletten i skolan med gråten i halsen och tänka att jag skulle stanna där inne tills syret tog slut.

För andra kanske han bara var killen som gjorde några snedsteg i högstadiet, som var lite väl rapp i käften och som inte tänkte sig för. Men för 14-åriga mig var han mer än någon som bara gick två klasser över mig och som man gick förbi i korridoren. Han är killen som förstörde mitt liv för alltid.

Så där står han, med det bredaste leendet jag sett, och undrar hur jag mår. Jag mår illa. Hela magen vänder sig ut och in, det börjar klia innanför min hud och det känns som alla år som gått sedan jag stod där i sjuan med tårarna brännandes bakom ögonlocken kommer tillbaka.

För honom, så var det ett skämt. Eller så har han till och med glömt det. Men nu när han står där framför mig så inser jag, att han var en av anledningarna till att jag någonsin började se ner på mig själv. Han är anledningen till att jag började undra om skor som inte var märkta med adidas var något man aldrig ska ha, han som fick mig att se alla mina brister och fel och inse att jag aldrig kommer duga här i livet, och han är den som fick mig att börja frukta män. Det kommer jag aldrig kunna förlåta honom för. För allt illa han fått mig att känna och alla år av ångest och tårar om att det är mig det är fel på så kommer jag aldrig kunna bre på samma leende och fråga hur fan han mår. Eftersom för honom så var allt bara ett skämt eller något som inte spelar så stor roll längre, men för mig finns hans röst alltid kvar där i bakhuvudet när jag lyckas med något eller känner genuin lycka. För han har förstört mig.

Likes

Comments

Det har gått ett år sedan jag satt där i din soffa och vi sa att vi skulle försöka igen. Ett år sedan du försvann som du alltid gjorde, allt tog slut och mitt hjärta gick itu av samma ögon för andra gången. Jag har hunnit vara på ett flertal dejter och skrattat åt skämt som inte ens varit roliga, jag har givit mitt allt och blivit kär, fått hjärtat krossat, druckit för mycket, skaffat Tinder, känt andra läppar pressade mot mina, haft reboundsex med killar jag knappt känner och träffat en kille som är den första som faktiskt vill mitt allra bästa. Jag har helt enkelt älskat hårdare än någonsin och känt tusentals fjärilar i magen, men jag har också suttit där på sängkanten och känt tårarna forsa ner, timme efter timme. Jag har tänkt på dig, bett för allt i världen att du en tredje gång ska komma tillbaka till mig eller att jag någon dag ska vakna upp och se att hon bara är en dröm och ingen som faktiskt sover bredvid dig varje natt. Men jag har också gett upp. Jag har tappat tron på att det någonsin kan bli vi igen, slutat kolla igenom dina meddelanden varje kväll och jag har börjat acceptera att vi bara kommer hälsa artigt på varandra och låtsas som att vi en gång inte kände allt för varandra.

Men fan.

Där stod du idag. Skulle jag säga att det inte kändes något alls, så skulle jag ljuga. Känslor kom ikapp och där stod jag igen med hjärtat i handen och kunde inte bestämma om det skulle vara minst smärtsamt att ge det till dig eller att kasta ner det frivilligt i marken innan du gör ännu en gång skulle göra det. Nervositeten smög sig fram och hur mycket jag än försökte kunde jag inte slita blicken från dig. Jag kände hur kinderna började brinna men oavsett hur mycket jag försökte rätta till klänningen eller dra i håret upprepade gånger för att det skulle ligga på plats fick jag ändå utstå att känna mig som den fulaste och mest värdelösa människan i världen. Varför? För att jag gick på allt du sa? För att jag ännu en gång inte var tillräckligt bra nog? Eller för att du faktiskt är här för en annan tjej idag och inte kommer stå där vid min sida på min egen bal om ett år?

Så ja, det gjorde ont att se dig. Det vände sig i magen, benen blev tunga och jag visste inte vart jag skulle fästa blicken. Men jag överlevde. Jag grät inte i bilen på vägen hem som alla andra gånger och jag tänkte inte på allt jag gjorde fel.

Så ett år senare så känns det fortfarande som ett knivhugg i bröstet varje gång du möter min blick. Jag får fortfarande svårt att andas när du är i närheten och det känns som jag går sönder varje gång jag ser dig med henne. Men det har åtminstone gått framåt. För jag dör inte längre när jag ser dig.


Likes

Comments

“Ikväll kör vi. Ikväll är det vår kväll Kajsa. Vi ska ha så jävla kul och bara glömma allt”

Jag sveper det fjärde glaset för ikväll, och sjunger med till tonerna av “Ingen annan rör mig som du” med Norlie & KKV. Volymen är hög, alkoholen sprider sig ut i blodet och man ler som aldrig förr. Men ändå har jag bara en sak i huvudet. Oavsett hur mycket jag dricker och hur sent det än blir, så blir det inte bättre. Det är fortfarande bara en sak jag tänker på.

Dig. Allt som vi hade. Allt vi sa. På hur lycklig du är idag och hur jag står här på dansgolvet, snart 7 månader senare, och ändå inte kan glömma.

Hela kvällen ler jag så jävla mycket. Jag skrattar, dansar som aldrig förr och häller i mig ännu mer vin. Någon kille pressar sina läppar mot mina men jag drar mig undan efter ett tag. Springer ut för att de inte ska se tårarna som rinner ner för kinderna. Fan, det var ju inte dina läppar. Det var ju inte du.

Jag står själv ute i säkert en halvtimme. Fokuserar bara på mina andetag och på att inte gripas av panik. I bakgrunden hörs musik dunka högt för varje gång någon öppnar dörren. Jag hör mina kompisar ropa mitt namn. “Men hjärtat hur är det?”. Jag sitter ner på marken och de lägger min jacka över mina axlar. Jag svarar att jag bara mår lite illa, så jag borde nog gå hem.

Så jag går hem. Går hem på samma gata där du brukade gå och hålla min hand. Hör bara mina egna andetag och mitt snyftande. Hur jag gaspar efter luft. Det är mars och bara två plusgrader ute. Mina händer börjar bli blå men jag kan inte känna någon annan smärta än den som inte slutar värka i mitt bröst.

Jag öppnar dörren, går rätt upp för trappan till mitt rum och sätter mig på sängkanten. Tårarna slutar aldrig att rinna och jag försöker inte ens att stoppa dom längre. Låter de rinna. Jag lägger huvudet på kudden och låter mig själv försvinna ett tag. Låter mörkret fånga mig.

När jag vaknar kliver jag upp ur sängen. Går ner och sätter på tekokaren.

“Nämen godmorgon gumman, hade du kul igår?”

“Ja absolut, det var jättekul. Bästa kvällen på länge.” Jag ler. Och ingen, varken mamma eller mina tjejkompisar igår, har någon aning om hur jag egentligen mår.

Likes

Comments

Hej.

Det var längesedan nu, jag vet. Två år sedan. Kan du fatta det? Hur mår du?

Det hinner hända mycket på två år. Väldigt mycket. Jag har haft stunder med andra killar som fått mig att känna att jag aldrig varit lyckligare i hela mitt liv. Stunder av kärlek och drömmar. Kvällar där andra händer dragit mig tätt intill, andra läppar tryckta mot min panna och andetag från andra killar mot min nacke.

Men jag har också fått hjärtat nedkastat i marken och krossat i tusen bitar varje gång. Jag har haft stunder då allt jag velat är att ge upp och aldrig mer resa mig upp ur sängen. Stunder av total smärta och hjälplöshet. Sömnlösa nätter fyllda av ångest och gråt.

Mitt hjärta har aldrig upplevt så mycket smärta och mina ögon har aldrig fällt så många tårar som på dessa två åren. Jag har fått hjärtat sönderslitet. Jag har fått knivar i ryggen. Jag har förlorat människor som stått mig nära. Jag har blivit trampad på och jag har fått utstå månader och år av rädslan att aldrig bli tillräckligt bra för någon.

Men jag har också tagit mig upp varje gång.


På något sätt så vill jag tacka dig. För trots att du gav mig mer smärta än lycka, visade mig hur otrohet kändes och gjorde att jag ännu idag är osäker på mig själv och på alla jag träffar, så är jag tacksam. För du gav mig eufori av lycka, hundratals fjärilar i magen och skratt tills jag inte kunde stå upp. Du var trots allt min första kärlek, du fick mig att känna för första gången och visade mig hur det kändes att älska någon. Hur ska jag någonsin kunna hata någon som gav mig det? Och trots allt så har de där såren du gav mig givit mig en hel del lärdomar med - som att alkohol inte är den bästa lösningen när man är nydumpad eller att livet inte går under av ett brustet hjärta. Men framför allt så fick du mig att börja lyssna på mig själv och faktiskt älska mig själv. Och det är det största jag någonsin lärt mig.


Så idag hoppas jag genuint att du är lycklig. Jag hoppas att hon behandlar dig bäst i hela världen och aldrig slutar älska dina fel och brister. Jag hoppas du håller fast i de personerna du älskar och tar hand om dina vänner, trots att du helst vill umgås med henne varenda sekund på dygnet.. Jag hoppas din mamma är friskförklarad, att din bror är lycklig med sin flickvän och att du trivs på ditt jobb. Jag hoppas du gör rätt val och kämpar för det du älskar. För trots att jag har hatat dig i två år, så önskar jag ditt bästa. Du förtjänar det.

Men jag måste också be dig om en sak. Snälla, behandla inte henne så som du behandlade mig. Ta henne inte för givet, stäng inte henne ute och gör inte dumma val du inte kan stå för eller förklara i nyktert tillstånd. Snälla, om du älskar henne - visa det. För dina handlingar säger så mycket mer och du måste låta henne komma dig på djupet och visa det som smärtar. Krossa inte hennes hjärta så som du krossade mitt. Ingen förtjänar det.


Så avslutningsvis vill jag säga Tack. Tack för den tiden jag fick med dig och att du visade mig vad kärlek innebar. Tack för den lycka du fick mig känna. Tack för de lärdomar jag fått och det hopp på framtiden jag byggt upp. Tack för att du tinade mitt iskalla hjärta och fick mig att tro på kärlek. Och tack för den självrespekten jag utvecklat efter tiden med dig.

Jag önskar dig all lycka och hoppas att vi en dag kan mötas i en klädbutik eller på ett föräldrasamtal och med glädje minnas tillbaka till den tiden vi hade som tonåringar. För snälla glöm mig inte.


/K


Likes

Comments

Jag har suttit här så många gånger. Känt samma besvikelse sprida sig genom kroppen & tårar som bränner innanför ögonlocken. För ännu en gång så sitter jag här och väntar på en kille som aldrig kommer. Jag har storstädat hela lägenheten, skrubbat varenda vrå och dammsugit upp varenda gruskorn. Jag har bytt lakan till nya fräscha. Jag har duschat, rakat bort varenda hårstrå jag inte vill ha kvar på kroppen, tvättat håret, fönat & plattat det & sminkat mig i en halvtimme. Jag har handlat för maten vi ska laga och hällt upp godiset vi kommer äta efteråt till din favoritfilm. Allt är fixat. Men du kommer aldrig. Timmarna går men du ringer inte tillbaka. Oron övergår till ilska som i sin tur övergår till besvikelse & uppgivenhet. För ännu en gång prioriterar jag en person som inte prioriterar mig. Ännu en gång sitter jag här och väntar på någon som aldrig kommer.

Likes

Comments

För man är så jävla dum.

Man fortsätter följa honom på Instagram, trots att man bryter ihop varje gång han lägger upp något.

Man fortsätter svara när han hör av sig, trots att man vet att man inte kommer kunna somna förrän flera timmar senare.

Man fortsätter le åt fina saker han sa, trots att han bidragit till mer smärta än lycka.

Man fortsätter lyssna på låten som var er, trots att varje ton får en att tappa andan eftersom den påminner om er första kyss och er sista kyss.

Man fortsätter kolla igenom gamla konversationer och drömma sig tillbaka till första gången ni sa hej, första gången han kallade dig hjärtat eller första gången han skrev att man skulle sova gott, trots att man vet att det aldrig kommer bli så igen.

Man fortsätter leta efter anledningar till att han faktiskt inte är så dum i huvudet, trots att ingen någonsin skadat en så mycket.

Man fortsätter att vakna och försöker dra honom tätt intill sig trots att han inte är där. Trots att han aldrig kommer vara där mer.

Man fortsätter hoppas och tro att en dag så kommer han ändras. En dag kommer han skrika att han saknar en lika mycket tillbaka och att han aldrig kommer ge upp.

Men man är så jävla dum, och man är för kär för att inse det själv.

Likes

Comments