Jag sitter vid datorn några dagar efter min födelsedag, jag tror det är runt den 17 Oktober. Plötsligt ringer min mobil och i andra änden hör jag min syster Natalie, hon gråter och jag hör knappt vad hon säger. Men fattar tillslut att dem hittat vår bror David avliden....

7 minuter efter att David tagit en överdos (eller tagit sitt liv) Heroin på Ikeas toalett 🚽 i Helsingborg, hittar en städerska honom. Han sitter på toaletten hukad framåt och det har runnit blod ur hans mun och näsa. Dem lyckas inte få igång honom, och han dödsförklaras den 11 oktober 2011 💔

Min bror har alltid funnits vid min sida sedan jag var liten. Det skiljde 7 år emellan oss.

När det nu gått några veckor och obduktionen är klar är det dax för oss att ta ett sista farväl av våran bror, han som alltid retade oss till gallfeber.

Vi kommer in i kapellet och en tung känsla sveper om en, det är kallt och alldeles tyst. Det luktar bränt stearinljus och lite fränt. På en brits ligger HAN våran fina bror.

Han är blek och lite blå om läpparna. Det ser ut som han sover och vilken sekund som helst kommer han hoppa upp och säga, säga att det bara var ett dåligt skämt.

Men det händer inte......

Hans ansikte är svullet och dem har inte sytt på det ordentligt efter obduktionen så det sitter lite snett över näsan. 👃

Min syster pussar honom i pannan och håller hans iskalla hand.

Vi gråter och väntar fortfarande på att han ska öppna ögonen, vilket vi innerst inne vet att det aldrig kommer ske. Han är borta, men för alltid kvar i våra hjärtan.

Vi får med hans saker hem, hans telefon och hans keps. Även hans smycken. Men inte HONOM.

Han lämnade kvar 2 barn på jorden och i dem lever David vidare

TILL MINNE AV

❤John David Sebastian Grahn❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vi sitter i soffan, jag och mamma. I fönstret är det fullt med växter 🌹.. Vår lägenhet är inte speciellt stor, en liten hall som är mörk och man kommer direkt in i STORARUMMET. Två sovrum som är vita och lite gula av all cigarettrök och ett litet kök med fönster mot gården. Pappa sitter och pillar med någon gammal stereo, som han förmodligen stulit av någon. Det var ju det pappa jobbade extra med (vad jag vet nu). Det låg alltid verktyg överallt i lägenheten och massa andra skumma saker.

Det var fotografering på förskolan idag och jag kommer ihåg att jag ville så gärna ha med dockan på fotot, med sin röda och vita klänning i randigt mönster, precis som den klänningen jag skulle ha. Vi hade båda skruvlockigt blont hår och bruna ögon. Mamma skulle fixa mig men det hände aldrig, och jag går själv ner till förskolan som ligger på andra sidan gården, jag har dockan i ett stadigt grepp och går mot fotograferingen.

Jag minns inte själv att mamma aldrig hämtade mig på Förskolan utan det var "Maria" min barnvakt som ofta fanns där när mamma o pappa inte var "sig själva". Men mamma kom aldrig som sagt.

Fotot blev som jag ville och jag har det kvar inramat än idag. Jag och dockan är slående lika. Ska försöka lägga in bilden här någon dag. Detta är bara en liten del av hur mina dagar som liten kunde se ut. Det blir inte bättre och jag blir äldre. Jag förstår mer och känner mer, känslorna fastnar på ett annat sätt och jag reflekterar mer än förut.


Följ med i nästa del ! Som kommer handla om min bror (bilden)

Likes

Comments

En tillsynes vanlig familj var vi. Min syster Natalie och min bror David (som syns som min Header) och så lilla jag (Emelie). Jag har även 2 syskon till men som inte bor med oss då, utan dem är placerade på fosterhem.

Mamma jobbade som kokerska i ett kök och pappa var på samma ställe, men han arbetade i deras verkstad.

Våra dagar startade som en helt vanlig familj fast med en twist ibland. Ett lotteri om mamma och pappa skulle gå upp och göra frukost eller var dem inte "hungriga" idag som dom ofta sa. Iväg till våra respektive jobb/skola.

Men allt börjar inte här utan redan som 5åring har jag minne ifrån allt våld och alla människor som kom och gick. Glada var vissa men andra kändes mer hotfulla. Man hörde ofta hot om att vi barn skulle få lida om dem inte kunde "ordna upp det" som det fint hette.

Min vardag kommer sakta fyllas med droger och alkohol. Jag får bo på olika hem och rymmer även ifrån dem. Skriver självmordsbrev och ger mig iväg. Ser pappa vid ån där han får beskedet att spåren slutar här. Polishundarna slutar skälla och allt blir tyst.

Följ gärna med på en livshistoria om mig Emelie "maskrosflickan".!

Likes

Comments