Header
View tracker

تو تنها امدی ولی تنها نیستی

هر سال تعداد زیادی از کودکان بی سرپرست به سوئد میایند. من خودم یکی از انها هستم که به عنوان پناهنده بدون همراه سال ۲۰۰۹ به سوعد آمدم. شاید دقیقا شما یکی از انها باشید که از تمام حدوده ۲۳۰۰۰ کودکان بدون همراه که در اینجا امدید ۲۰۱۵

من اول برای شما می گویم : تبریک و خوش آمد.

من می دانم که این راهه دور در سوعد آسان نیست، شاید شما درست مثل من در بیشتر از سه سال به سفربودید.بلاخره شمارسیدید به صلح، دموکراسی، آینده، امید، مراقبت های بهداشتی، مدارس و همه چیز که شما ارزو میکردید. آزار و اذیت پلیس تمام شد، اقیانوسها و قایق لاستیکی دیگر نیست، در کامیون که شما خود را قایم میکردید دیگر بیشتر نیست. شما لازم نیست که دیگر گریه کنید و بخوابید تنهایی بر روی یک نیمکت، گرسنه و سرد. یاکه مثل من در بالایه درخت خود را پنها کرده بخابید وبترسید که پلیس شما را پیدا کرده و دیپورت کند.

من چیزهای زیادی برای گفتن به شما دارم. شما که یکی از آن همه بچه های جدید و تنها هستید.

من می دانم که انتظار اقامت سخت است. مثله اینکه همه اقامت میگیرند را احساس می کنید، اما شما نه. من خودم ۱۱ ماه منتظره جواب از اداره مهاجرت بودم . در طول این ۱۱ ماه به نظر می رسید مانند ۱۱ سالو هر شب کابوس میدیدم

در خوابها میدیدم که در فقیری دوباره من فرستاده شدم و تمام چیزهای که من چندین سال برایش مبارزه کردم از بین رفته است و همه چیز مثله اول. باید چه کار کنم؟ من خواب میدیدم که جنگ است و چه کاری کنم که همه را نجات بدهم.

وقتی از خواب بیدار میشدم  در دنیای واقعی دوباره، عرق میکردم و می ترسیدم. من کجا هستم، من هنوز هم در سوئد هستم؟ خدا به من کمک کن. و من دلم برای خانواده ام  خیلی تنگ شده خدا کند که زنده باشند و چیزی غذا برای خوردن داشته باشند و حالشان خوب باشد.

زندگی را احساسه ناعادلانه و سخت میدیدم. باید من از پل هوای بپرم ؟ باید در مقابل یک ماشین بپرم ؟ آیا باید از طبقه سوم بپرم؟ زندگی بهتر می شود اگر من فقط تسلیم شوم وخودکشی کنم؟ اگر آنها من را پس بفرستن کشورم می میرم.من می دانم که شما چه احساسی دارید که هیچ کسی شما را دوست ندارد در انجای که زندگی میکنید و اینکه شما نمیدانید آیندتونو. و اینکه اطمینان ندارید که آیا شما اجازیه ماندن به این کشور را دارید بدترین است. من می دانم که شما چه احساسی دارید و من می دانم که شما چه فکرای میکنید.

و بنابراین من می گویم: تسلیم نشو قوی باش، شما تمامه راه اینجا را امدید و شما با چشم خود مرگ را دیدید، شما شاید حتی اعضای خانواده یا دوستای خود را از دست دادهید . به خاطر خوده شما، به خاطر خانواده خود تسلیم نشو، مبارزه و مبارزه کنیند. برای اینکه شما یک فرد قوی هستید و همه چیز بهتر می شود. شما برنده خواهید شد. شما با مردمی که می خواهند با شما دوست بشن دوست میشید ، شما دوستانی پیدا میکنید که مثله خواهر و برادر شما. شما با بزرگسالان آشناخاهید شد، که خوبیه شما را میخاهد و که از شما حمایت کند.

تثلیم نشو دوست من. آینده شما الان شروع می شود و شما می تواند هر چیزی که میخاهید بشوید. درس بخان بشو یک دکتر، یک مهندس، یک مکانیک یا یک افسر پلیس من خودم در دانشگاه درسه اخلاغ را میخانم و شما میتوانید دقیقان هر کاره بشوید، چیزی که شما آرزو دارید. من برای شما اینجا هستم. هر چیزی که برای شما اتفاغ افتاده شاید برایه من هم افتاده.  یادگیری زبان، دوست پیدا کردن، به جامعه داخل شدن و تمام چیزهای دیگر. پس از ۱۱ ماه پاسخ من آمد. من اقامه گرفتم. من درس زیاد خاندم، مدرسه را شروع کردم فارغ التحصیل گرفتم، دو کمک هزینه تحصیلی برنده شدم، به دانشگاه شروع کردم، و کار هم میکردم .من در نهایت با خانواده ام بعد از ۹ سال طولانی یجا شدم. بنابراین باور من کن وقتی که من می گویم که همه چیز خوب میشود و وقت میخاهد. بخاطریکه شما باید تسلیم نشوید و مبارزه کنید تا برای شما هم همه چیز خوب شود مثل من.  و شما باید جرعته سوال کردن را داشته باشید اگر احتیاج کمکی دارید. بخاتریکه مردمه خوب هم پیدا میشود.

آیا چیزی هست که شما می خواهید در موردش صحبت کنید ، فکرمیکنید؟ یاسوالی دارید ، شما می توانید به من میل بکنید. شاید من یک کمک بزرگ نباشم ، اما من درک می کنم چه احساسی دارید، و گاهی اوقات حرف زدن با کسی که شما را درک کند کمک می کند که هر چیزی به سر شما میاید به سر من امده است. ایمیل من است : bahram.jalili@hotmail.com


Detta är mitt inlägg " Till Dig som är ett ensamkommande flyktingbarn" översatt på persiska/dari/farsi.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Du är ensamkommande - men inte ensam.

Varje år kommer ett stort antal ensamma barn till Sverige. Jag själv kom hit som ensamkommande flyktingbarn 2010. Kanske är just Du ett av alla ca 23 000 ensamma barn som kom hit 2015. 

Till Dig vill jag först säga: Grattis och välkommen.
Jag vet att vägen hit inte var lätt, kanske har Du precis som jag varit påflykt i mer än tre år och äntligen kommit fram. Fram till fred, demokrati,framtid, förhoppningar, vård, skola och allt Du drömt om. Äntligen är just Du här. Polisernas förföljelser är slut, haven att ta sig över är slut,gummibåtarna behöver du aldrig mer sitta i och lastbilarna du gömde dig under finns inte mer. Du slipper gråta dig till sömns ensam på en bänk, hungrig och frusen. Eller som jag, som sov i träden för att inte bli hittad och tillbakaskickad.
Jag har många saker att säga till just Dig. Du som är ett av alla nyaensamkommande flyktingbarn.
Jag vet att väntan efter PUT (uppehållstillstånd) är olidlig. Alla andra får stanna känns det som,men hur ska det gå för Dig? Själv fick jag vänta 11 månader på svar från Migrationsverket. Under dessa 11 månader, som snarare kändes som år och inte månader, drömde jag mardrömmar. I drömmarna vaknar jag upp i fattigdomen igen, jag har blivit tillbaka skickad och allt jag kämpat för i flera år är borta.Tillbaka på ruta ett. Vad ska jag göra? Hur ska jag ta mig till? Jag drömmer omkrig och hur jag ska ta mig till för att hinna rädda alla.
Vaknar upp i verkligheten igen, svettig och rädd. Var är jag, är jag kvar i Sverige? Gud hjälp mig. Och jag saknar min familj, så mycket så det gör ont.Hoppas dom lever, att de fått mat och mår bra.

Livet känns så fruktansvärt orättvist och jobbigt. Ska jag hoppa från bron? Ska springa framför en bil och bli påkörd? Ska jag hoppa från tredje våningen? Blir livet enklare om jag bara ger upp och dör? Skickar dem mig tillbaka då dör jag.
Jag vet hur Du mår. Hur det känns att inte känna sig älskad av någon som bor där du är. Att inte veta hur din framtid ska se ut. Ovissheten om man får stanna kvar i landet är den värsta. Jag vet hur Du mår och jag vet vad Du tänker.​
Och därför vill jag säga: Ge inte upp, var stark, Du har klarat Dig hela vägen hit, Du har sett döden framför dina ögon, Du har förlorat vänner och kanske till och med familjemedlemmar. För Din skull, för Din familjs skull, för den du håller kärs skull - ge inte upp, kämpa och kämpa. För vet Du vad: Du är en stark människa och det blir bättre.
Du kommer att klara detta. Du kommer träffa människor som vill stötta dig, Du kommer få vänner som blir dina syskon. Du kommer umgås med vuxna som ser Dig,som vill Dig gott och som stöttar Dig.
Ge inte upp min vän. Din framtid börjar nu och Du kan bli precis vad Du vill.Plugga – bli läkare, bli ingenjör, bli mekaniker, bli polis, bli beteendevetaresom jag eller bli precis det som Du vill, det Du drömt om.
Jag finns här för dig. Allt du går igenom har jag gått igenom. Att lära sig språket, få vänner, komma in i samhället och allt som väntar skall.
Efter 11 månader fick jag mitt svar. Jag fick stanna. Jag pluggade stenhårt,jag började gymnasiet, tog studenten, fick två stipendium, började på universitetet, fick bra jobb och sist men definitivt inte minst fick jag tillslut förenas med min familj efter nio långa år.
Så tro mig när jag säger att det blir bättre, för om Du har viljan och orken att kämpa så kommer det gå lika bra för Dig som det gått för mig.

Och Du, våga be om hjälp för det finns eldsjälar där ute som vill hjälpa Dig.

Är det något Du vill prata om,funderar över eller bara behöver stöttning kan du höra av dig till mig. För jag vet hur det känns och vad du går igenom. Kanske är jag inte en stor hjälp, men jag förstår hur du känner och ibland hjälper det att prata med någon som har gått igenom samma sak.
Du kan kontakta mig på min mejl: bahram.jalili@hotmail.com

Ps. denna sida kan du översätta tillditt modersmål. shoma mitonid harfaye mano be zabone madarie khodeton tarjome konid. you can translate this into your language.

  • 4114 readers

Likes

Comments

View tracker

Klockan är sex på morgonen. Bahram är redan på jobbet och förbereder inför dagen. Han börjar med att städa och plocka ut varor framför butiken. Det är en butik som levererar bönor och linser för mataffärerna eller privatpersoner som vill köpa stora förpackningar. Varje förpackning väger 49kg, mer än hans egen kroppsvikt och de lyfter han själv upp på ryggen och levererar till kunderna. Affären är öppenoch teet är på så chefen blir nöjd när han kommer.
-”Hej lilleman” säger chefen när han kommer.

Ja lilleman, detvar ju just det jag var. 6 år gammal var jag när jag fick jag mitt fösta riktiga jobb.

När affären stängde klockan 17 så var det bråttom iväg till moskén för att be. Jag sprang allt jag hade dit för att hinna i tid, det hade varit oartigt att komma försent.
När bönestunden var över gick de vuxna hem och vissa barn stannade kvar för att lära sig läsa koran. Jag var en av de barnen som stannade kvar,jag hade jättelätt att lära mig och blev snabbt en av de duktigaste. Eftersom jag var intresserade och ville lära mig nya saker så stannade jag alltid kvar lite extra och frågade mannen som undervisade oss massa frågor.

En dag sa han att jag var väldigt duktig och gav mig en kyss på kinden, sedan gav han mig lite pengar att köpa godis för.
Jag tänkte ”åh vilken snäll man han är som säger att jag är duktig och ger mig pengar tillgodis!” Efter det blev jag mer motiverad att plugga och visa att jag kan bli ännu duktigare. Efter den dagen när jag stannade kvar pussade han mig mer och mer på kinderna. Jag tyckte det kändes lite konstigt.

En kväll satt vi som vanligt alla barn och pluggade tillsammans. Mannen skickade hem alla tidigare, förutom mig.

Han sa
- ”Kom vi ska plugga här inne”, och pekade på sitt kontor.

Han började ge mig pengar igen och sendan tog han min hand i sin och skulle placera den på hans kön och direkt puttade jag bort honom och sprang iväg. Han svor massa bakom mig när jag sprang.På väg hem tänkte jag över vad som nyss hade hänt och var jätteledsen. Att mannen som varit så snäll mot blev så konstig och äcklig.

Jag grät och berättade för min mamma när jag kom hem vad som hade hänt. Hon tröstade mig ochsa att jag inte behöver gå dit igen och att jag helst inte skulle säga någottill pappa.

Nu när jag är vuxen så förstår jag varför mamma sa så, hade pappa veta om vad som hade häntdet blivit så roligt för den mannen.

Min familj boddei ett gammalt litet hus med ett rum och kök. Där bodde jag, min bror, mamma ochpappa. Pappa jobbade med att frakta varor från en affär till en annan affär.Till hjälp hade han en skottkärra. Mamma var hemmafru och tog hand om lillebror och hemmet. Lillebror var 4 år och hade inte börjat jobba ännu.

Här i Sverige kan jag se barnen som leker på förskolan och skrattar och har kul. I mitt hemland börjar barnen i den åldern att jobba. Jag antar att jobbet för oss var vår lek, fast en allvarlig lek.

Mannen som hade hjälpt mig plugga var inte den sista som skulle försöka kyssa mig eller köpa mig.

Pappa hade hittat ett annat jobb där de erbjöd bättre lön, så jag fick börja jobba där istället. På det jobbet gjorde man tuggummi och godis. Det jobbet tyckte jag lät hur bra som helst, äta godis och tuggummi men samtidigt få bra pengar.
Jag började jobba där och det gick bra de första två eller tre månaderna.
Jag köpte mig en kanin som husdjur och var jättestolt och glad. Kaninen hade jag med mig på jobbet, hon fick äta frukt och grönsaker som jobbet skulle kasta bort.
Jag tog med mig koranen till jobbet och pluggade när jag hade rast eller det inte fanns något annat att göra. En dag efter att vi hade slutat tog jag med mig min kanin och gick ut som vanligt, men chefen stannade alltid kvar sent föratt kolla papper och stänga butiken. Den kvällen glömde jag att ta med min koran hem så jag gick tillbaks för att hämta den.

När jag hade tagit koranen och var på väg ut så kom chefen och stoppade mig. Han drog ut hans plånbok ochvisade mig hans pengar som fanns i den. Han erbjörd mig en summa pengar, förstett tusen, sedan ökade han till två tusen osv i Afghansk valuta.
Sedan sa han
- ”Så mycket pengar får du om jag får pussa och ta på dig”.
Då började jag tänka på den andra mannen igen och vad han hade gjort. Jag kollade runt om kring mig vad som fanns. Jag hittade kniven som vi skar grönsaker med. Jag tog upp kniven snabbt och hotade honom
- ”Släpp mig, jag vill gå härifrån!”
Han fortsatte höja priserna.
Jag märkte att han inte reagerade något på mina hot, så tillslut tog jag kniven på min egen hals och skrek
- ”om du inte släpper mig och går härifrån så dödar jag mig själv!"
Efter det höjde han också rösten och skrek tillbaka
- ”Stick härifrån och kom aldrig mer tillbaka!”

Jag sprang därifrån gråtande. Lite senare på kvällen när jag visste att han inte längre var kvar där gick jag dit till hans affär igen. Jag hade samlat på mig massa stenar som jag slog sönder alla hans fönster med. Det jag visste var att han aldrig skulle skvallra på mig ändå efter det han gjort. Och vilken skön känsla det var att ge tillbaka, samtidigt hade jag en rädsla inom mig ifall han skulle söka upp mig igen.

Pappa blev arg och frågade varför jag slutat jobba på ett så bra betalt jobb. Jag visste att han skulle bli sur men jag ljög och sa att jag bråkat så mycket med hans son såjag fick sparken. Hans son hade aldrig varit snäll mot mig och det visste pappa om så han tvingade mig aldrig att gå tillbaka att jobba. Istället fick jagbörja jobba med pappa på hans jobb.

Efter några månader började krigen bli värre och värre och talibanerna var allt mer i våraområden.

Varje kväll när vi sov hörde vi massa skott och smällar utför vårt hus men mamma lugnade ner oss och sa att det inte var något farligt. En kväll hörde vi att grannarna började skrika. Två unga döttrar bodde där med sina föräldrar. Talibanerna hade gått in och tagit döttrarna och dödat föräldrarna.
Eftersom min mamma var ganska ung och vi var så små bestämde sig mamma och pappa för att vi skulle flytta till ett annat land.

Jag tyckte det lät så spännande med ett nytt land. Hur skulle det vara att leva i ett annat land?

Likes

Comments

Det var en lördag den dagen jag sa hej då till mamma. Jag trodde vi skulle ses snart igen, men jag har fortfarande inte fått krama om min egen mamma på 10 år.

-      ”Orkar du vara utan mig då? Du vet att vi kanske inte kommer ses på ett tag va?”

-      ”Ja mamma, jag är ju vuxen nu.”
Tolvåriga Bahram som såg sig själv som en vuxen man. Han skulle nu ut i världen och se andra länder, som han alltid sagt till sina vänner och släktingar att han en dag skulle göra. 

-” Jag ska se olika länder, jag tänker inte bo kvar här i Iran hela mitt liv.”

Till svar hade folk oftast skratta, ibland någon spydig kommentar.

Hade jag vetat att det var sista dagen på 10 år jag såg mamma hade jag kramat om henne längre, sagt vilken bra mamma hon varit trots att vi haft det fattigt och svårt. Min mamma är hård som en krigare men ödmjuk som en ängel.

Vi hade bråkat den dagen. Mamma skulle slå till mig för jag hade varit stygg som den bråkstake jag var då tillbaka i tiden. När hon reste sin hand mot mig för att ge mig en örfil stoppade jag den och sa att det var sista gången hon gör det, för jag är vuxen nu.

Jag önskar kanske att den sista dagen hemma hade sett annorlunda ut, att vi inte hade bråkat, att det inte hade regnat hela dagen och att jag hade förstått att jag inte skulle se min egen mamma igen på kanske över 10år..

Resan var lång. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig de närmsta fyra-fem åren.

Vi var några pojkar och några vuxna som började flykten tillsammans med en smugglare som skulle visa oss vägen. Vägen var lång och vi gick upp och ned för berg. Bröd, tomat och vatten kunde vi pojkar få till mat, vi hade ju inga pengar. Något som jag aldrig kommer glömma var när de vuxna som hade bättre med pengar åt riktig lagad mat, dofterna gjorde mig så hungrig. Jag längtade efter mat. Vi tog vårt bröd, drog in  några djupa andetag efter doften och tuggade. På så sätt lurade man kroppen att det var mat, inte bröd som kom ner i magen.  Mannen som visade vägen var hård. Om du inte orkade fortsätta gå väntade döden. Han kunde inte riskera att bli avslöjad som smugglare. Blev du så trött att du inte orkade längre tog han upp sin pistol och din resa var där slut.

En fru gav oss pojkar ansvaret att ta hand om hennes man och son den dagen vi skulle börja gå. Den mannen var större, han var rund och vägde mer än de andra.En dag var han så trött att han inte orkade längre. Smugglaren tog upp sin pistol och sa:
”- Reser du dig inte upp nu och går så skjuter jag dig.”
Jag kommer ihåg vad frun hade sagt till oss. Vi pojkar sa att vi skulle hjälpa honom. Vi lyfte honom, släpade honom, höll upp honom så han skulle orka med. Efter något dygn var vi pojkar och mannen så trötta efter allt slit så vi gav nästan upp. Då fick den trötta mannen något som gjorde honom väldigt pigg, vi pojkar blev lättade och kunde fortsätta gå som vanligt igen.

Efter tio dagar som vi hade gått och åkt lastbilar då och då kom vi fram till Turkiet.

I Turkiet fick vi sitta i en källare med nästan tvåhundra andra flyktingar och trängas, det var både barn och vuxna där.

-” Här ska ni vara tysta, ingen får veta att ni är här.” sa smugglarna och visade upp sina vapen för oss.

I det landet skulle jag stanna i två år. Något jag aldrig hade räknat med.

Att ta sig till Sverige var ”ingen dans på rosor” som svenskarna säger.  Speciellt inte om du kom från en fattig familj.

Var är min pappa då? Kanske någon undrar.
Min pappa försvann en dag. Egentligen försvann han två gånger men första gången kom han tillbaka igen. Sista gången han försvann hörde vi inte något ifrån honom igen på flera år. Jag trodde han var död. Det trodde vi nog alla.

En dag försvann även min lillebror. Då sa mamma till mig att det var dags för mig att fly.
Det var så min egna resa på flykt började.

Likes

Comments

Balen 2014

Bahram Jalili var namnet. Jag är 21 år gammal, bosatt i Örebro där jag nu pluggar på universitetet till beteendevetare.
Jag kom till Sverige 2009 helt ensam. Jag var ett så kallat "ensamkommande flyktingbarn" och blev placerad på ett HVB-hem i Hagfors. 2014 tog jag studenten som färdig utbildad undersköterska och två stipendium rikare. Den hösten flyttade jag till Örebro och blev sambo med min flickvän.

Den här bloggen kommer handla om min berättelse om mitt liv, min uppväxt, min väg hit till Sverige, hur det var att fly ensam utan familjen, hur det var att komma in i det svenska samhället och hur det är att fortfarande inte fått träffa sina föräldrar på 10år.

Likes

Comments