sanningen bakom den gyllene regeln "så som du vill att människor ska behandla dig så ska du behandla dem" kan skrivas ner kort och enkelt. 

-bullshit. Kvittar om du är god eller ond, skit är alltid något du får tillbaka på nått sätt. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

En liten lätt tanke, eller kanske väldigt djup. Jag tänker mig att jag står i ett rum, enbart fyllt med speglar. För var spegel, visar den en känsla i mitt liv. 

Först av allt skulle jag vända mig, och kolla in i den spegeln som speglar min styrka. I den skulle man få se alla mörka moln som kvävde min glädje, den sjuka besvikelsen som tog ett stadigt grepp om min hals, som gjorde det svårt att andas för mig. När jag sitter vänd mot min vita vägg på mitt rum, och ser mina ögon ständigt pendla från hörn till hörn för att undvika att tårarna ska rinna ner för mina kinder. Jag sitter och funderar på vad som gick snett och vad jag kunnat göra bättre. Tankarna om hur dålig jag var kändes som en stark vind mot min kropp, eller som en stor tung ryggsätt som belastade mina axlar och tryckte ner mig så långt ner i marken det bara gick.  Men att jag ständigt kämpade på mina veka tunga ben att gå vidare, att kämpa och bevisa att jag kunde bättre än så. 

Om jag vänder mig till nästa spegel ser jag mig själv igen, jag ser mina ständigt sömnlösa och tankefyllda nätter. Jag tänkte, ständigt. Jag fick ihop många teorier om hur mitt liv hade kunnat vara om bara en liten minut varit annorlunda, hur viktigt tiden är. Livet är ett stort pussel, varje människa har egna pusselbitar man ska pussla ihop, men samtidigt måste bitarna passa ihop med andras rytm för att funka. Ingenting funkade då för mig. Jag hade inte ens mina egna bitar på plats, men ständigt försökte jag hjälpa andra att få ihop sitt pussel, att jag glömde bort mig själv. Jag glömde kvar mig själv i det förflutna, och kände hur mina knä vek sig för livet, och jag levde bara för att jag kunde, utan nån som helst aning varför. Allting var så himla tomt. Jag visste inte längre vem jag var.

Plötsligt ser jag mig själv i spegeln, jag står där med ett tomt men ändå uttrycksfullt ansikte, men håret slarvigt uppsatt i en knut i nacken och en stor tröja som täckte min kropp. Jag såg trött ut. Men om jag tittade lite närmre på mig själv, så såg jag någon långt inne inom mig, en gnista, ett hopp.  Jag känner hur jag själv tar ett stadigt grepp om mig själv, drar upp mungiporna, skakar bort allt dåligt och lyfter upp mig själv på benen igen. Jag ger mig själv en lätt snärt på kinden och viskar tyst för mig själv "du klarar detta". 

Jag vänder sakta till nästa spegel, och påminner mig själv om när jag hittade mig själv igen. Efter en lång tid, vilsen i min egna kropp finner jag återigen den jag är. Att jag faktiskt klarar mig utan honom, att jag är så mycket starkare nu. Ett nytt sätt att se livet på väcks i mina ögon.  Att jag ser mig själv leva i en rutin, som höll mig så hårt att jag blev blind för verkligheten. Nu öppnade jag inte bara ögonen bokstavligen, utan jag öppnade dem för nya möjligheter och nya utmaningar.  Min tidsklocka och mitt pussel föll på plats igen, men det matchade inte längre med hans. Vi var inte i takt, men det gjorde mig ingenting, för nu var jag i takt med mig själv, och det är det viktigaste.  I detta ögonblick skakade jag bort sorgen, sveket och alla dåliga tankar. Det var dags att gå vidare.

Under tiden jag varit i otakt med mig själv, har jag lärt mig vem jag är och vad jag vill. Jag har lärt mig att söka efter personer som tycker om mina bra sidor, men älskar mina brister. 

I den spegeln jag gillar mest att kolla i, det är den som speglar hur mitt liv är just nu. Jag har funnit den egentliga innebörden med kärlek. Kärlek handlar inte bara om att det ska finnas någon som dränker mig i romantik o hjältedåd, dejter och perfekta förhållande. Jag har funnit den som har visat mig att kärlek inte bara handlar om ytliga perspektiv, utan  om en rätt känsla mellan två personer. En person som motiverar mig till att vara mig själv, som inspirerar mig till att inse hur bra jag är, och han visar att han respekterar mig, och det är så himla viktigt för mig.

Han har visat mig att kärlek är tankar, fast inte tankar som hjärnan tänker, utan hjärtat. Att man kan stötta varandra genom svåra stunder men även glädjas åt varandras lycka.  Han har tagit min tunga ryggsäck på ryggen som var fylld med känslor, press och en strävan om att vara perfekt, och kastat iväg den. Han har lättat tyngden på mina axlar och bevisat att jag inte måste vara felfri

Tillsammans med honom känner jag mig fri, jag har tankarna uppe ibland molnen, jag känner hur alla problem lättas upp, eftersom han hjälper mig att bära dom. Han samarbetar med mig. 

Även om kärleken har sina motgångar och sina tunga dagar, ska de inte låtas förstöra, utan de ska stärka banden mellan personerna.  Men trots motgångarna, ska de inte vara en belastning, utan man måste kunna hantera dem, tillsammans för att hjälpa varandra.  Bära bördan tillsammans.

Att ständigt leva i nuet, och glömma det förflutna. Älska det som är idag, och acceptera det som varit.

Äntligen känner jag att jag hittat rätt bana igen, allting är på rätt väg. Jag har hittat en själ som matchar min, en person som kan hjälpa mig att hitta takten, och förstå mig när jag tappat orden.  Någon som jag kan älska för min egen skull.

Han är bra, han får mig att känna mig så speciell. Han får mig att bry mig så mycket om honom, men samtidigt påminner han mig hela tiden om vem jag själv är, och inte låter mig glömma bort mig själv. 

Jag har hittat rätt takt i livets stora klocka. Allting är så himla bra just nu.

Jag tycker om honom. så mycket.


Likes

Comments

Det är svårt att älska och tycka om andra, det är faktiskt omöjligt. Det är ingenting att sträva efter.

Det handlar om att acceptera och respektera.   Man accepterar hur andra människor ser ut, hur dom beter sig och vad dom tycker om, och det handlar om att respektera andras sexuella läggning, levnadssätt, religion osv. 

Du kan inte älska någon du inte trivs med, men du kan fortfarande respektera dom.

Den första och främsta personen du behöver acceptera och respektera, det är dig själv. Du går i första hand.  Så länge du inte kan respektera eller älska dig själv, kan du inte göra det med någon annan heller.

Jag jublar inte varje gång jag ser mig i spegeln, jag långt ifrån älskar min kropp eller utseende. Men jag har brister, och jag har lärt mig att acceptera dom, för det är de det hela handlar om.

Även om jag inte är världens smalaste, måste jag acceptera dom som är det, och även om jag inte är världens tjockaste så måste jag acceptera dom som är det. 

Även om du själv är mörkhyad, invandrare, muslim eller homosexuell, måste man acceptera och respektera dom som är det. 

Det gäller att hela tiden vända på det, och se det som är olikt och annorlunda som något otroligt och magiskt. Det är fint, att det finns så ofantligt många människor på denna jord, och inte en enda är den andra lik.

Vi måste lära oss att acceptera våra egna brister, och uppskatta andras starka sidor. Vi kan inte hela tiden se ner på oss själva eller andra, det håller inte längre.  Man måste upp med hakan, sträcka på ryggen och gå ut visa världen vem man är, visa att man kan förtjäna respekt för den underbara människa man faktiskt är. 

Se inte allting som negativt.  Om en kille/tjej skulle dissa dig, göra slut med dig eller på något sätt vara dum o respektlös mot dig, se inte det som något som skulle vara som en förlust för dig, utan istället som en vinst, eftersom det gav dig chansen att få veta att det finns bättre människor där ute, som förtjänar dig. Det gäller att hela tiden röra sig, att inte stanna i tiden, för jag vet själv hur kämpigt det är.

Mitt huvud har länge stannat kvar i årstiden maj, då allt tragiskt i mitt liv hände, det blev så tungt, att mitt liv på något sätt stannade där och knagde, medans tiden sprang iväg, det var inte förräns nu, när julen började smyga sig in jag insåg. "Gud vad tiden har sprungit iväg."

Det gällde då för mig, att gå tillbaka genom hemska minnen o tyngdhet plocka upp mitt brustna hjärta och förstörda huvud, ruska om mig själv och skaka ut allt vrede, ta 3 djupa andetag och gå vidare. Jag fyller snart 18, jag har hela livet framför mig, att bara leva. Jag är ingen annan än mig själv, och kunde jag inte göra dig lycklig, så var vi väl inte menade. Jag kan inte mer än att göra allt jag kan, och räcker inte det till, är jag rädd att jag inte heller räcker till för dig.  Jag vill fortsätta gå med ljus och lukta, att fortsätta hitta människor jag är fullt tillräcklig för.

Jag vill återuppta ett av mina egna citat, som jag är extra nöjd med. 

"Hitta dom som gillar dina bra sidor, men älskar dina brister."

Jag menar med det, att det finns många som går efter att hitta det bra sidorna hos människor, men det vi egentligen fastnar för hos andra människor, är just deras brister. Goda sidor finns det gott om, men bristerna är unika. 

Det tjänar ingenting till att försöka älska alla, inte heller att försöka få alla andra att älska en själv. Du är du, och du är bra som du är. Och tycker inte någon att du duger för den, sparka på tanken och gå vidare, då finns det så mycket bättre, tro mig.

Innan du håller på och försöker vilja vara alla andra till lags, börja med dig själv.

Lär dig att vara dig själv, 

Acceptera dig själv,

Uppskatta dig själv, 

Utrycka dig själv, 

Förlåta dig själv, 

Lita på dig själv, 

Tillåta dig själv, att vara du.





Likes

Comments

Det tar mycket energi att berätta för människor varför man mår som man mår,det tar mycket energi att dra upp hela historian,och det tar mycket energi att få folk att förstå.
men det tar ännu mera energi att le, även om ens insida är helt förstörd.

Jag gråter inte längre, så är det bara.

Likes

Comments

Jag tycker om sanningen, jag tycker om att veta att sanningen är sann.

Jag tycker om, att varje vardag jag tar på min jacka o slutar för dagen på min praktik, önskar en trevlig kväll till mina kollegor, och innan jag beger mig ut i den kyliga kvälls luften, säger dom "hejdå, vi ses imorgon", och jag svarar med ett leende "ja, det gör vi". Av någon anledning gör det mig glad, att kunna säga hejdå, och veta att det kommer bli ett hej dagen där på, och att kunna säga "vi ses snart" och verkligen veta, att ja, vi kommer ses snart.

Det gäller även när man går hemifrån, och säger hejdå till sin familj. Det är inte jobbigt, för jag vet att jag kommer se dom snart igen.

Dock jag är väldigt noggrann med att säga att jag älskar dom, även till min hund. För man vet aldrig när olyckan eller oturen är framme, och det händer dom något, som gör att ett hejdå aldrig nånsin kommer bli ett hej igen. Min hund är gammal nu, och jag vet att det kommer komma en sorgens dag, hon betyder väldigt mycket för mig, därför måste jag säga att jag älskar henne, varje gång jag lämnar huset.

Just orden "hejdå" och "vi ses snart" är faktiskt ganska underskattade ord, underskattade och meningslösa. Vi slänger ut dom av rutin, utan att egentligen mena något speciellt. Men för mig har dom en stor betydelse nu förtiden.

För jag vet, hur jobbigt det är att säga hejdå till någon, man aldrig nånsin kommer säga hejdå på samma sätt igen. Jag vet hur det är, att säga hejdå, och veta att vi aldrig nånsin kommer se på varandra som tidigare, vi kommer heller aldrig skina upp i ett leende när vi säger hej.

Man kan aldrig vara riktigt säker, på när ett förväl är det sista man någonsin säger till en person.

Jag är jätterädd för att säga hejdå till personer, jag har blivit det. Det är jobbigt, men varje gång jag säger hejdå till någon som betyder mycket för mig, så gör de ont, och jag är rädd att jag ska förlora dom.

Tänk ändå vad ett hejdå spelar roll. Om någon är lite ledsam när dom säger hej, spelar de inte så stor roll, för då kan man ta reda på vad som är fel. Men ett ledsamt hejdå, gör ont att ta.

Jag kommer aldrig glömma när jag sa hejdå till dig. Vi brukade kyssas o kramas o skratta lite, jag visste så väl att vi skulle ses snart igen. Men denna gången skiljde sig, denna gången var annorlunda. Det var en så sorgsen stämning mellan oss, vi log inte, vi hade inte kroppskontakt, och vi båda var tysta. Du kollade mig djupt i ögonen, din blick var sorgsen, precis som min. Min var värst, eftersom jag såg i din blick, att detta var allvar, detta var helt seriöst, detta var på riktigt. Du sa hejdå till mig säkert 5 gånger i rad, men jag vägrade svara. Du bad mig svara, men jag ville inte, jag kunde inte, min mun o strupe knöt ihop sig till en knut, jag hade så mycket att säga, men det kom inte fram ett ljud.

Du lät nästan lite frustrerad 6e gången du sa , "snälla, svara mig.". Jag säger, att jag kan inte säga hejdå, jag vill inte, det går inte. För jag vet, att detta farvälet kommer vara på riktigt. Vi kommer aldrig mera ses igen som vi brukade, vi kommer aldrig nånsin säga hej, på det sättet som vanligt. Vi båda hade tårar i ögonen. Du kysste mig lätt på kinden och gick iväg. Det blev aldrig något farväl, men det blev aldrig heller ett hej igen.

Jag tycker bara inte om, att säga hejdå.

Underskatta aldrig det ni har. Var glad över det, och så länge ni har det. För en dag kan det vara borta, putsväck.



Likes

Comments

"Du har förändrats".

Denna mening, är en av de få som kan få mig att tappa fotfästet och bli riktigt irriterad.

Jag får panik av den. Jag som vanligtvis är en tänkare, och redan tänker 80% av en dag, får en hjärna som snurrar på högvarv och tänker 3 dubbelt så mycket.

Jag förstår inte hur någon har mage att säga åt någon att den har förändrats. Det existerar inte för mig.

En person som känt en bäst av alla under många år, och sedan sviker en, lämnar en och försvinner helt ur ens liv, att han ens kan förlora så mycket respekt för en och sjunka så lågt, och säga att man förändrats, går utanför mina gränser.

Folk har väl ingen som helst koll på vad man gått igenom, hur tufft allt har varit, hur totalt trasig man varit. För att kunna hålla sig som den man alltid varit, måste man vara oroligt stark, och inte låta misstag och motgångar skrapa på ytan. Och när man varit otroligt stark, och burit upp sin tunga kropp fylld av sorg och börda, ställt sig upp på benen och börja gå framåt och försökt glömma det som varit och hänt, är det sista man vill höra "Olivia har förändrats". Ja men vad tror man, egentligen. Tänker man med det man sitter på eller?

Det är väl klart man förändras, när all glädje från mitt liv sugs ut, när mitt hjärta är så tung av sorg att jag får ont, när jag inte längre orkar stå på mina darriga ben, för hela min kropps trycks ner av sorg, när alla motgångar slår mig som hårda knutnävsslag , när jag känner att mitt liv inte är värt att leva mer. Tror du att det skulle vara fyllt möjligt att vara samma lyckliga, kära och glada person jag var när jag var med dig?

När folk inte visar att dom bryr sig om en det minsta lilla, och sedan går bakom ens rygg och säger sånt här, blir man rriterad. För om folk inte bryr sig om en, har dom ingen rätt att prata om en heller.Att snacka skit bakom någons rygg är bland det värsta som finns, men att först visa noll intresse och medkänsla för en person, och sedan snacka skit, är värre.

Jag blir så otroligt less på människor som inte kan hålla sig till sina egna liv. Om någon nu har valt att lämna en, har dom inte rätten till att prata om hur vida du förändrats, varken till utseende eller beteende. Folk är alltid sig själva innerst inne, och den man verkligen är, kan inget förändra.

Hela tiden kretsar det kommentaren om hur människor ser ut, hur dom är och vilka dom hänger med. Antagligen är det en stor fet jäkla avundsjuka, eller att dom tvunget måste trycka ner någon för att verka bättre själv. och det kan jag säga, det behövs i detta läget. För just nu är du bara en nertrampad liten ciggfimp på marken, du lär nog behöva all hjälp som finns för att kunna vara bra i mina ögon igen. Aldrig någonsin trodde jag människor kunde sjunka såhär lågt. Men man slutar då aldrig förvånas.

Vare sig det är din vän, ovän, fiende, ex eller något annat, håll dig för gudsskull till ditt eget liv och lägg dig inte i andras.

Jag hatar att jag inte är speciell för dig,

men

Jag hatar att jag ens älskade dig så mycket.




Likes

Comments

Tid är speciellt.

Hade aldrig mina föräldrar träffats, vid rätt plats vid rätt tillfälle, hade jag kan inte blivit till, just som jag är idag. Hade dom aldrig bestämt sig för att bo här, hade jag aldrig träffat de vänner jag har idag, jag hade aldrig levt mitt liv som jag gjort, och min minnen hade varit fullständigt olika jämfört med hur dom är. Hade aldrig mina föräldrar uppfostrat mig till den jag är, hade jag kanske aldrig fått uppleva dessa underbara 3 år tillsammans med dig.

Hade vi aldrig lyssnat på just den låten, vid just det tillfället, hade kanske inte min reaktion blivit som den blev, när jag hörde den idag.

Vi är så mycket mer beroende av tid och rätt tillfälle, än vad vi tror.

Om jag inte bestämt mig för att börja rida för 14 år sedan, hade jag aldrig träffat Marika, och då hade jag antagligen aldrig börjat på samma gymnasie som henne, och aldrig fått uppleva det jag fått.

Hade jag aldrig bestämt mig för att börja rida, hade jag aldrig heller börjat hoppträna tillsammans med Moa. Och då hade jag aldrig fått uppleva alla våra roliga stunder.

Hade mina föräldrar aldrig träffats, hade dom inte båda varit vänner med de dom är idag, och hade deras vänner aldrig träffats, hade aldrig Elin kommit till, och även om hon gjort det, hade det inte varit säkert att jag blivit det om inte mina föräldrar träffats. Och hade jag aldrig träffat Elin, hade jag aldrig funnit den som förstår mig, och bryr sig mest. Jag hade heller aldrig fått chansen att få lära känna honom.

Jag tänker mycket, väldigt mycket, på vad som hade hänt, hur mitt liv sett ut och hur jag mått om en ända liten detalj hade varit annorlunda.

Grejen är, att det är inte bara mina tider och mina tillfällen som måste stämma, för att det ska bli som det blivit. För hade aldrig Marika bestämt sig för att börja rida, hade vi heller inte träffats. Och hade Moa inte bestämt sig för att börja rida, hade hon inte heller börjat i samma hoppgrupp som mig. Då hade vi inte heller träffats.

Det är så mycket som ska gå ihop i livet, för att magiska saker ska hända. Men ju mer man tänker på dom, desto mer vaksam blir man, och då kan risken bli att det inte kommer hända något speciellt.

Allting som händer, händer av en anledning. Om tid och tillfälle träffar rätt mellan två personer, blir det bra. Om tid och tillfälle passar för den ena, men inte den andra, då kommer inte saker gå som det hade gått om det varit rätt för båda.

Man borde vara lycklig för de tillfällen som de träffat rätt, och det kan vara så otroligt långdraget.

Tex, hade jag aldrig bestämt mig för att börja rida för 14 år sedan, och inte marika heller, så skulle vi aldrig suttit här idag, och haft de minnena vi har, vi hade inte heller bestämt att vi skulle luncha tillsammans imorgon, och då hade jag antagligen suttit själv, och då hade hela mina lunch varit fullständigt annourlunda jämfört med vad den kommer bli.

Händer rätt sak, vid fel tillfälle, tillexempel att man träffar en person när något annat jobbigt händer samtidigt i ens liv, blir det automatiskt att man kopplar den personen till hur man mådde då. Samma sak med musik, om man lyssnar på en låt när något är bra, kopplas låten till allt det bra, och man börjar gilla låten, och varje gång den sätts igång spelas det upp en viss känsla i din kropp.

Jag kommer ihåg förra julen, eller förrförra. Då låg jag och en speciell person i en säng, vi hade ätit julbord tillsammans med hans släkt, de vuxna är lite dragna av all julöl, och vi är trötta och mätta. Jag kommer också ihåg att du har din arm runt mig, och vi ligger och kollar rakt upp i taket. Det var mörkt i rummet, men det var fyllt av värme och lycka. Utanför spelas låten "i want to know what love is", och en del av hans familj o släkt sjunger med, så jäkla falskt, men med så mycket glädje sprudlade ut med rösterna. Vi skrattade. Jag var lycklig, och kär.

Idag något år senare, sitter jag med min familj och släkt, alltså med helt olika personer inblandade, och i ett helt annat rum. Men ändå, när jag hör låten spelas svagt i högtalarna i bakgrunden, känns det som någon tar jag i mitt hjärta, drar mig tillbaka till denna dagen, och ger man samma lyckliga känsla. Det gör mig så glad, att jag har fått vara en del av ett sånt underbart föhållande, tack vare att vår tid och vårt rätta tillfälle matchade. Men det gör mig samtidigt så sårad, och ledsen att vårt stora felkliv, gjorde att min tid och din tid inte längre hörde ihop, vilket ledde till att allt avslutade. Hade jag bara varit några månader framåt i tiden, och han några månader bakåt i tiden, hade allt varit perfekt.

Det gör så ont inom mig, att man är så beroende. Men samtidigt känner jag en gnutta hopp och värme inom mig, att någon gång i framtiden, kommer hans, eller någon annans tid matcha med min. När jag återfunnit mig själv, och gjort mitt liv stabilt. När jag lever i nuet.

Så var inte rädda för att ni inte hittat den rätta, kanske är det bara det att ingen annan befinner sig på ditt stadium än, eller att du inte funnit din plats och vem du är och vad du vill.

Och när man säger att man vill spola tillbaka tiden, menar man då sin egen, eller världen omkring?

För våra misstag vi gör, bygger på att vi varit på fel ställe vid fel tillfälle.

Jag vill spola tillbaka min egen tid, och ändra på mig själv, och hur jag tänkte. Men samtidigt vill jag spola tillbaka hans tid, fast inte till samma plats som min. Jag vill spola tillbaka, så att den finner sin rätta takt igen.

Livet är som en klocka, går den i otakt, så funkar ingenting. Men kanske är det just otakten, som gör att vi kommer i takt igen, med oss själva.

Jag vet inte, jag känner att jag är så himla poetisk just nu att jag ger mig själv en psykiskt sjukdom eller något.

Folk strävar jämt efter att vara andra till lags, men vad jag tror är problemet då är att man kommer i otakt med sig själv, glömmer vem man är och är inte sig själv till lags.

För att kunna älska andra, måste man kunna älska sig själv först.

Tänkvärt.




Likes

Comments

hej bloggen!
Jag ber om ursäkt för mina deprimerande inlägg under de senste dagarna.. haha. asså dom var helt sorgliga att läsa igenom idag. nejmen.
Idag är en bra dag, är på otroligt bra humör och har mest skrattat mig igenom dagen trots att vi kämpat på hårt.
Idag kom även mormor från Ängelholm och hälsade på på Vero Moda. det var så kul att se henne! vid kl.1 gick jag mormor och mamma och åt salladsbuffé på Chiccos. Var väldigt gott och trevligt!
Ikväll kommer även morfar hem till oss då vi ska äta finmiddag. först tänkte jag ta ett varmt bubblande bad som jag känner mig välförtjänt av!
underbar underbar dag!

Hoppas ni också får en trevlig kväll, stor kram!

Likes

Comments



Likes

Comments

Har snart suttit och kollat på denna tomma skrivyta i 10 minuter, utan någon som helst aning om hur jag ska kunna formulera mina tankar. Ett stort svart moln har hängt över mina tankar idag, dagen har varit jobbig, ungefär som att gå motströms med vågorna i havet. Det går, men har man tankarna på annat så blir det svårt.

Mitt liv är som en berg o dalbana, tro mig, jag skämtar inte ens. För några veckor sen, hände det många väldigt bra saker i mitt liv, jag var ständigt lycklig och glad, mitt liv var bra, för bra för att vara sant. För jag visste innerst inne, att jag inte kan förtjäna så mycket positiva saker samtidigt, jag trodde inte mina ögon, att jag faktiskt funnit någon som visade sig bry sig, var intresserad och kunde diskutera med mig.

Men gud nej, sån tur får man ju inte ha. Det går inte. Såklart ska något gå åt skogen, och det bästa tillfället är då att låta allt falla ihop när jag mår som bäst. Jag är besviken, och ganska så arg. Människor man tror är ärliga , är det inte. Människor som verkar bra, visar sig vara raka motsatsen.

Jag känner mig lurad, oönskad och vanlig. Jag hatar att känna mig vanlig. Som alla andra.

Jag har så himla lätt för att tro att jag är bra, klok och en vänlig person. Men jag tror faktiskt inte att jag är det.

För allt snack med om att man ska vara sig själv och hit och dit, det suger. Att vara sig själv räcker inte alltid till, det räcker inte för att få det man vill ha.

Jag räcker inte till.

Jag trodde jag skulle få hjälp på vägen upp nu, att lära mig klättra uppåt igen. Men istället tog du mitt liv och skakade om den, slängde iväg det och sedan ställde dig och sparkade på det.

Jag ville verkligen tro det bästa, men på något sätt gör jag mig själv besviken. Jag ser mig själv svävande bland mina tankar och förhoppningar, men alltid är det något som ska sticka hål på alla lyckobubblor, krossa mina hopp och inte låta mig se framför mig. Hela tiden är det något som suger mig tillbaka i det förflutna.

Ärlighet är så överskattat, vem är egentligen ärlig när sanningen ofta leder till problem?

Men innerst inne vet man att sanningen alltid kommer komma fram, och det har jag lärt mig av idag.

Att även de finaste och mysigaste personerna, inte alltid är äkta.

Allting var för bra för att vara sant, nu är allt för konstigt för att jag ska tro mina ögon.

Kanske är detta hemskt, eller kanske så är det en väckningssingal för mig. Kanske förstörde du mitt hopp om framtiden, eller kanske du gav mig en ny chans att inse att det finns ännu bättre än dig.



Likes

Comments