Så fruktansvärt rastlös. Det är så jag känner mig. Jag räknar ner dagar, timmar och minuter för att få veta svaret denna månad. Är det ett negativt besked, som det varit varje gång de senaste 12 månaderna? Eller är det äntligen min tur? Vår tur? Jag bara väntar och väntar. Livet står liksom still i denna bubbla. Allt det som händer utanför min bubbla spelar ingen roll. Även om jag har nytt jobb, ny examen och så mycket annat i mitt liv så är det svårt att ändå inte känna mig misslyckad som inte klarar av det mest naturliga av allt - att starta familj.

Ilska, orättvisa, sorg, skam, oro osv osv osv. Dessa är känslor som just nu ryms i min kropp. Självklart finns även lyckliga och kärleksfulla känslor i min kropp, de finns där faktiskt större delen av tiden. Men de där mörka känslorna ligger liksom och gnager någonstans långt ner i magen hela tiden.

Det är väl bara att vänta antar jag. Jävla väntan hela tiden!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej!

Jag vet inte om någon, någonsin, kommer läsa denna blogg. Men den kanske är mer för min egen skull egentligen. Ett sätt för mig att bearbeta och jobba igenom den sorg som jag just nu känner. Jag och min sambo är ofrivilligt barnlösa. Vi har försökt i ett år, blivit utredda (visade att ingenting var fel på oss) och vi har gjort två inseminationer. Just nu väntar vi på resultat från den andra inseminationen. Tro mig, jag vet att det finns jättemånga par som har försökt mycket längre än vad vi har och jag känner verkligen med dem. Men detta är min sorg, den känns också väldigt mycket och den blir bara större för varje dag som går och varje minus som stickan visar.

Alla runt mig har slutat fråga om det. Dom har väl tröttnat och gått vidare och jag förstår dem! Jag hade gärna gjort detsamma, men jag kan inte. Tyvärr kan jag inte gå ifrån känslorna eller stänga av dem. Jag är kvar i dem hela tiden och det är väldigt ensamt. Det är också jävligt tröttsamt. Jag är också trött på mig..

Den vanligaste kommentaren jag har fått när andra får veta att vi har försökt ett tag men inte lyckats få barn än är "tänk inte på det så kommer det, allt sitter i huvudet". Denna kommentar är som ett slag i ansiktet! Det är som att säga; tänk inte på en isbjörn....

Hur gick det för dig?

Känner du någon som försöker få barn, säg ALDRIG den kommentaren till den personen.

Jag kommer än så länge vara anonym här. Jag vill inte att fler personer som jag känner ska veta om detta om mig just nu.. Tillslut kanske jag är lika modig som andra men inte riktigt ännu..

Likes

Comments