Du satt gränsle på mitt bröst så hela min kropp var låst, du klämde dina händer om min hals och tryckte till, kolsvarta ögon och ett bredflin.
- "Jag hatar dig!"

Jag vaknade, kippande efter luft och tårarna strömmande ner för kinderna. Dyblöt i svett och en puls som höll på att få hjärtat hoppa ur bröstet.
Panikattack i sömnen.

Lyckades efter några timmar somna om igen och vaknade vid 9 och bestämde mig för att gå upp, trots de få timmars sömn. Huvudvärk och högt blodsocker, men ändå mkt lägre än det varit tidigare under natten. Att ha mardrömmar och ångest påverkar kroppen och diabetesen till att även det bli en mardröm. Är riktigt seg och dagen kommer bli lång.
Tur jag är ledig idag!

Såhär fin blir blodsockerkurvan efter en helvetisk natt. Flera timmar med omätbart värde, men nu är det på väg ner även om det fortfarande är på tok för högt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Trots extrem trötthet och en mage som krånglat mer än nånsin så har jag haft lite lust att pyssla här hemma. Började med att vi köpte ny tv (jag sprang in i den gamla å spräckte ramen 🙈). Blev då tvungen att möblera om i vardagsrummet för att jag inte skulle springa in i den nya med. Sen fyndade jag en kommod på Facebook, som jag målat och bytt beslag på. Dessa projekt har dragit med sig massa småplock och ändringar av prydnadssaker och annat don. Härligt när man får strosa omkring, med bra musik i bakgrunden och flytta grejer hit och dit tills man är nöjd 😊
En hel del nya inköp har det oxå blivit, rena rama fynden och en del större grejer som ja bara var tvungen att ha 😉 Så nu blir det att sälja av lite gammalt "skrot" så det nya får plats.

På jobbet är det fullt upp, har mer att göra än min arbetstid räcker till. Det gör det motigt att gå till jobbet, för man vet hur stressigt det kommer bli. Är dessutom mer trött nu än tidigare då jag höjt dosen på Seroquel. Men men, dagarna går iaf fort, för fort ibland, och det är ändå gött att jag inte är arbetslös.

Likes

Comments

Ja jag vet inte, ska man skratta eller gråta?
Jag måste vara utdömd på nåt sätt.
Diabetes, Bipolär, laktos, Myom full livmodern och nu kollagen kolit. Tillägg opererad i båda höfter och båda händer, Diabetesaxel i båda axlar och säkert nåt mer med...
När liksom ska det ge sig? Vad kommer härnäst? Svaret på den frågan vill ja inte ens veta.
Jag tycker det räcker nu! Bara det bipolära och diabetesen tar allt för mycket energi. De senaste diagnoserna är inte allvarliga, men det räcker ändå att jag ska leva med dem livet ut, eller behövas operation för att få bort dom. Å allt håller ju varandra i hand. Har jag ont eller mår jag dåligt så påverkas blodsockret, är blodsockret dåligt mår man sämre, kroppen strejkar... En ond cirkel.
Varför kan ja bara inte vara FRISK?

Likes

Comments

Fullt sjå denna vecka. Rutiner som rubbas och kaos i hjärnan, igen. Tisdagen var som sagt fullspäckad och jag var sur som en fitta med svamp. Onsdagen var väl ändå relativ lugn med bara jobbets måsten. Torsdagen bjöd dock på en fin utflykt eller vad man ska kalla det, med tillhörande lunchdejt. Riktigt trevligt faktiskt 😊 Fredag, kaos på jobbet och bio i Karlstad på kvällen med blandade känslor. Idag dop för lilla Julia,vilket borde vara glädjefyllt, men som gav mig ångest så jag höll på att lämna kyrkan mitt i allt.

Dagens inlägg handlar väl egentligen om hur jag hatar att gå till kyrkan. Sätt mig i sträckbänk , piska mig gul och blå, dra av mina naglar med tång. Inget kan kännas värre än att gå till kyrkan.
Var orolig redan igår för denna vistelse, men nån gång ska man väl komma över sin "rädsla", så de var väl bara att pallra sig iväg.
Stegen upp för stentrappan kändes otroligt tunga, när man fick psalmboken i handen började hjärtat slå snabbare. Satte mig fint i bänken och försökte att slappna av och kika genom dörren på Julia som gjorde sig redo.
Kyrkklockorna började ringa, de gick som ett eko genom skallen, och som alltid när jag får en psalmbok i handen så slog jag upp psalm 190. Det liksom sker pä automatik. En psalm som spelades och sjöngs på mammas begravning 1989.
Nåväl, dopet började. Julia var glad och lika söt som alltid, jollrade och "pratade" med prästen.
Höll mig lugn ända tills orgeln började spela "tryggare kan ingen vara". Finns det ngt som får mig att grina så är det musik som spelas på orgel.
Jaja, jag orkade stanna kvar hela dopet, men så fort allt var klart nästan sprang jag ut ur kyrkan, ut i bilen, där jag gjorde mitt yttersta för att stoppa ångestattacken som flåsade i nacken. Jag vann! Jag lyckades stoppa attacken.
Sen bar det till Ambjörby för dopfika och presentöppning, där var allt frid och fröjd och jag kunde njuta av det vi faktiskt firade idag, lilla Julia som blev döpt.

Likes

Comments

Det finns många saker jag ogillar och som får mig att bli på dåligt humör, men en sak är press. Jag fullkomligt hatar att känna mig pressad! Det kan vara press på jobbet, det kan vara saker jag ska göra, det kan vara att passa tider, det kan vara hur andra förväntar sig hur jag ska bete mig och agera, det kan vara sysslor i hemmet, saker man borde hinna med... Det finns otroligt många faktorer som orsakar att man känner sig pressad.

När jag blir pressad blir jag sur. Värsta bitterfittan rent ut sagt.
Idag är jag sur, vaknade tom sur. Har fullspäckat schema på min lediga dag som jag helst skulle vilja tillbringa utan tidspress. Men men, så är läget och det är väl inget annat än acceptera.

Ha en trevlig dag ni andra!

Likes

Comments

Igår var jag i skyarna, idag är jag åter i träskhålet.
Det behövs verkligen inte mycket för att vända mitt humör.
Många kan tycka jag överreagerar och inte ska bry mig så mycket, inte ta åt mig så som jag gör. Men det är lättare sagt än gjort, minsta lilla kan få hela min värld att rasa. Det är inget jag kan rå för, det bara blir så. Spelar ingen roll hur jävla mycket terapi jag gått med positivt tänkande, hur många mediciner jag än äter, det går bara inte att styra över tankarna när de tar fart.
Sovit extremt dåligt inatt oxå trots att jag proppa i mig 6 (inga pekpinnar på det tack!!!) atarax innan läggdags. Oro, mardrömmar, panik...
Ska ändå försöka ta mig i kragen och städa här hemma, det behövs verkligen. Kanske mår lite bättre när allt är ordning här hemma sen.

Likes

Comments

Tänka sig, idag har jag varit glad. Ja ni läste rätt, JAG HAR VARIT GLAD! Hela jävla dagen tillochmed.
Det var inte igår om man säger så. I några veckor har jag plågats av nedstämdhet, ångest, oro och noll glädje och lust. Så det kändes mer än välkommet att få känna just glädje, lust och sprall i kroppen.
Men om det är långvarigt eller inte, det vet man aldrig. Det kan ändras lika snabbt som man vänder på en hand.
Men hoppas innerligt, för mig själv, och min omgivning, att det fortsätter i samma spår.

Kände faktiskt en gnutta lust i tisdags oxå, och då knåpade jag ihop höstplanteringen ovan. 

Säger nu TREVLIG HELG! För det var just det jag tog idag. 😁

Likes

Comments

Att det ibland kan kännas så svårt att leva. Att det ibland kan göra så ont att vakna på morgonen och känna att dagen kommer bli plågsam att ta sig igenom. Att bara finnas kan kännas så förjävligt.

Det är tufft, riktigt tufft, ibland...

Likes

Comments

Jag vet hur tårar smakar, jag vet hur läppar ler och jag vet hur kroppen skakar när man inte orkar mer.

Började jobbdagen på sämsta vis. Hann bara in för dörren och där mötte jag styvfarsan. Allt bara brast! Ångestattacken kom på 2 röda och jag fick aldrig chansen att stoppa den, vilket iofs är svårt, men jag hade väl kunnat fått försöka. Sprang upp på mitt kontor och där blev jag sittandes i gråt och hyperventilation.
Det är svårt att förklara för någon som aldrig haft en ångestattack hur det känns. Det är självklart olika för alla, men de som haft det känner nog till dödskänslan, paniken som ger hjärtrusning utav dess like, kippandet efter luft, tårarna som bara strömmar fram och hur jävla sopslut man blir efteråt. Det känns som man sprungit 5 maratonlopp på raken. Hela kroppen blir matt och kall, musklerna lyder inte minsta vink och man blir totalt tom i huvudet. Huvudvärk och trötthet kommer som ett brev på posten.

Lyckades iaf samla mig efter en pratstund med min fina vän Ida. Men det dröjde inte speciellt länge innan nästa attack kom. Styrfar bad mig komma till hans kontor, för han ville kolla hur det var, och där brast det igen. Det som är skönt med Ida och Torbjörn är att de vet hur det känns. De börjar inte dalta med en utan låter en själv komma ner i varv genom att lungt prata. Det finns inget värre (för mig) när folk går in fysiskt och ska trösta en mitt i allt, det blir bara värre och attacken blir dubbelt så lång.
Jag lyckades åter samla mig och vi pratade allmänt om hur jag mådde och vad jag skulle kunna tänkas klara av för arbetsuppgifter nu när allt är som det är. Vi kom fram till att vi tar dagen som den kommer.
Genom att slippa pressen på sig att det och det ska göras, så klarade jag trots allt av hela arbetsdagen, tom personalmötet, även om allt gått i slowmotion och jag inte gjort mer än dagens två viktigaste uppgifter, skiva upp kött och bre smörgåsar till fotbollsspelarna.
Men det räcker, det var det jag klarade av och det är ja fanimej glad över att jag gjorde!

Kvällen kommer tillbringas i soffan, det är ett säkert kort. Och säkert somnar jag tidigt i den för jag är, som sagt, helt sopslut!

Likes

Comments

Nu menar jag det verkligen, SKJUT MIG! Nu vill ja inte va med längre. Jag orkar inte. Radera mig. Låt mig försvinna. 

Tankar en lördagsmorgon.

Likes

Comments