Nu har det snart gått två månader sen sist jag skrev.

Nu tänker Du säkert, varför skriver han inte längre? Har det hänt något? Vad kan ha hänt? Låt mig då berätta för Dig att det inte har hänt någonting, jag har bara helt glömt bort att skriva. Som när man kan glömma att man hade ett öppnat mjölkpaket i kylen och trots det öppnade ett nytt. Den typen av bortglömning var det. Nu har jag i alla fall druckit slut båda paketen och satt mig vid tangenterna igen för att skriva.

Var ska jag börja? Skulle kunna berätta om den gången när min storebror kom hit och hälsade på eller om något vardagstjafs jag haft. Det kanske inte är sådär extra kul att läsa om precis men jag vill berätta om allt som händer, verkligen allt. Kommer det bli svårt? Ja, det kommer bli oerhört svårt.

Till att börja med kan jag berätta om mig och min storebror, Erik Bergquist. Han är fyra och ett halvt år äldre än mig och är ungefär tio centimeter kortare än vad jag är. Han är inte liten, men jag är något av jätte, enligt de costaricanska vännerna jag fått. Äldre och kortare är vad han är, det är i alla fall intrycket man kan få om man ser honom bredvid mig. Men det jag vet om min bror som jag antagligen delar med många andra är att han är väldigt rolig. Han skojar, skrattar och snarkar. De tre viktiga S:en i livet. Skoj, skratt och snark. Det sista S:et kan man ju skippa om man vill men jag tycker det gör Erik lite mer älskvärd. Får du en bild av honom? En liten och glad skojare på 21 år. Drömgrabb.

Nu har du nog fått dig en rätt bra bild av honom men med allt gott kommer det något ont också. Till exempel om jag som laktosintolerant äter en halv prinsesstårta själv kommer jag inte bara njuta utan också få väldigt ont i magen efteråt. Med Erik så kommer inte det onda. Han har inte någon "dålig" sida, inga sämre heller. Han är älskvärd och bäst av allt är att han accepterar om någon har en annorlunda åsikt, däremot argumenterar han mer än gärna för att få den andra personen att se vad som, enligt honom, är rätt. Jag måste erkänna att många av de gångerna vi argumenterar är det han som har rätt, inte jag.

Det blev inte så mycket argumentation mellan oss medan han var här det blev mer diskussion. Vi diskuterade det ena och det andra under veckan vi var tillsammans igen. För att beskriva vad jag kände när jag såg honom knata ut från flygplatsen i Alajuela den 7e april måste jag använda ordet överraskad. Jag visste att han skulle komma, vi hade planerat jättemycket tillsammans innan avresan men trots det blev jag överraskad att se honom. Inte för att han ändrats, utan snarare var det för att han var här, i Costa Rica, det lilla Centralamerikanska landet mellan Nicaragua och Panama. Det lilla landet med vacker kustremsa och smutsig storstad. Mitt nya favoritland. Han kom ut genom flygplatsdörrarna och bara log, inga tårar, inget skrikande. Bara glädje. Det kändes som vi var med i Love Actually när alla familjer återförenas på flygplatsen i början. När det är så mycket glädje och kärlek. Precis så kändes det att återförenas med min storebror. Värre var det att säga adjö, men den delen av historien har inte kommit ännu.

Tio dagar skulle han bo med mig. Tio dagar av nio månader. Det skulle inte räcka för väga upp för all tid vi missat utan varandra. VI gjorde vårt bästa och utnyttjade de tio dagarna till max. Somnade sent och vaknade tidigt. Vi började veckan hemma i San José där vi gjorde lite turistattraktioner och spelade "Turist" (Turist är ett spel som går ut på att samla så många poäng som möjligt, om jag ser en turist och säger poäng då måste den jag spelar emot godkänna turisten och om poängen godkänns blir det 1-0 till mig, om min motståndare ser en grupp med turister och säger poäng och poängen blir godkänd blir det 1-1, oavsett antal personer som man ser i gruppen räknas det endast som en poäng, för att underlätta poängräkningen). Första dagen vann jag Turist, andra dagen blev det lika och tredje dagen bestämde vi oss för att avsluta för annars skulle vi inte få lugn och ro. Efter de två dagarna och de tre nätterna som vi spenderat i storstaden åkte vi till stranden. Vi åkte till Jacó, där surfade vi och lagade vår egen mat. Lyxmiddag varje kväll till en hyfsat billig peng. Sista kvällen bestämde vi oss för att äta på restaurang. Det blev italienskt och lyxigt. De trodde att jag och Erik var ett par till en början sen när vi började tjafsa lite förstod de att vi var bröder.

Hostellet där vi övernattade hade hög standard och låg precis vid havet. Nya lakan varje kväll och fräscha badrum, precis vad man önskar sig när man är ute och reser. Maten var tyvärr något dyr och såg inte så värst god ut så vi åt aldrig på restaurangen som tillhörde stället. Det enda vi skulle gjort var att spendera lite mer tid i poolen och något färre timmar inne på rummet. Den första kvällen drog vi ut och surfade trots att vi var trötta och slitna efter resan dit, det gick förvånansvärt lätt att komma upp på brädan med den tekniken de lärde oss. Jag kom upp på fler vågor än jag kunnat drömma om. Dag två gick vi igen för att surfa men den här gången utan instruktör. Det blev genast svårare då jag inte hade direkt feedback och jag ramlade ofta. När de bättre vågorna började rulla in var båda jag Erik helt slutkörda. VI hade surfat hela dagen. Vi bestämde att det var dags att tacka för oss och gå och laga middag. Det gjorde vi, vilken gourmetmåltid vi slängde ihop. Helt klart en vinnare!

Vi åkte därefter upp i bergen där vi till vår förvåning spenderade natten i tält. Det var kallt och lite obekvämt. Uppe i bergen där vi hängde var det högmusik, långa konstiga samtal och så där mitt i smeten var en svensk som stod som ett stort frågetecken. Den svenskan var inte jag, det var Erik. Han förstod om en av de sex personerna i sällskapet pratade med honom för då fick han tid att tänka och svara, mestadels av tiden översatte jag allt och det fungerade helt okej fram tills det blev helt galna historier och inte jag förstod vad som pågick. När spårade på morgonen dagen efter bestämde Erik sig för att lägga sig i solen och jobba bort lite av Herr Krabba looken. Följde hans exempel. Vi låg och solade i töstan 3 timmar och sen bestämde vi oss för att det var dags att åka hem. Vi tog farväl av alla som vi sovit med och sedan åkte vi hemåt. På vägen hem i taxin så blev det totalstopp i trafiken då en buss bestämde sig för att köra in på den lilla trånga gatan för att ta en genväg till bussparkeringen. Genväg blev till senväg och vår chaufför blev helt till sig av ilska så han kastade sig ut ur bilen och började skrika och hoppa upp och ned. Det blev som en liten kortfilm nästan.

Samma kväll åt vi ute på en Argentinsk restaurang där vi beställde deras mål för två som hade räckt för minst fyra normalstora personer. Jag var så fruktansvärt mätt så även Erik. Vi båda rullade ut från restaurangen likt två ballonger och stannade i rullandet på hörnet vid bussen. Vilket hörn undrar Du nog? Min hållplats i San José ligger i en backe, vanligtvis står ingen där och väntar på bussen då det inte är säkert. Alla står och väntar på hörnet en bit upp i backen där det oftast är en stor polisbil parkerad. Erik och jag stod därför och tryckte på hörnet tills bussen "San Rafael Abajo -San José" dök upp och då rusade vi ned för att hoppa på. Vi var inte ensamma om att trycka på hörnet hade det visat sig för bussen fylldes ganska snabbt.

Dagen därpå. Sorgens dag. Hemgångens dag. Men istället för att tänka på det negativa åkte vi tidigt som sjutton upp till en vulkan för att se lite på utsikten och för att spendera lite mer tid tillsammans. Vi kom upp och det var en fukt som var outhärdlig, för mig i alla fall. Erik verkade njuta av fukten och log stort under hela utflykten. Det var både Eriks och min första gång, i våra liv som vi gått så nära en vulkankrater. Bäst av allt var inte att jag fått se en vulkan utan att jag fått se en vulkan med min bror. På nervägen så bestämde sig bromsarna att inte fungera men som tur var bara körde min kompis mamma iskallt nedåt och bromsade med handbromsen. Erik och jag var lite oroliga att han inte skulle hinna till planet men det kan jag säga att det gjorde han med god marginal. Det tog honom 24 timmar att komma hit och 20 att komma hem vad jag förstått. Jag saknar honom mer nu än jag gjorde innan han kom hit. Det är tomt här hemma trots att vi bor fem personer i ett enplans radhus som är hälften så stort som hemma. Situationen liknar en barnsaga då en dam säger till en vis man att hennes stuga är lika trång som en skokartong. Trots att mitt hem inte är stuga och ingen skokartong heller känns det ibland lite trångt. Men det har jag lärt mig att se som något mysigt. Det må vara trångt rent fysiskt men psykiskt har vi långt emellan oss, menar nu inte att jag svävar iväg och drömmer mig bort till ett sagoland, absolut inte alls, utan jag menar att var och en pysslar med sitt. Det är bra. Det är så jag vill ha.

Nu har det blivit dags för mig av avsluta mitt inlägg. Men innan jag gör det vill jag bara säga hur oerhört viktigt och fint det är med familj. Om Du inte har syskon så har du föräldrar, har du inte föräldrar har du far/morbröder och fas/mostrar, har Du varken syskon eller föräldrar eller far/morbröder eller fas/mostrar så har Du mig. Jag kan vara Ditt syskon, Din morbror eller farbror, jag kan till och med vara Din förälder. Jag finns här för Dig och jag, även om Du inte vet om det, bryr mig om dig.

Förresten kommer det för andra gången bilder i inlägget!



Veckans låttips:

Den här låten sjöng jag mycket tillsammans med Erik när vi var hemma i Sverige och varje jag hör den kommer jag att tänka på honom.

Vi är kvar här - Näääk ( https://www.youtube.com/watch?v=NX3Zl2B9oeE )

Veckans shoutout:

Erik Bergquist, min storebror som jag ser upp till något enormt

Veckans quote:

"Nu är vi San Josse eller San José som lokalborna säger" - Erik Bergquist

Det här var ett av de lägena då vi skrattade otroligt mycket min bror och jag.

Länkar:

Love actually scen:
https://www.youtube.com/watch?v=cUoxXpqof8A

Hostell:
https://www.room2board.com

Herr Krabba:
http://dayviews.com/ivarorginal/102411329/

Barnsaga:
http://www.litteraturmagazinet.se/julia-donaldson/stugan-ar-trang-som-en-skokartong


​För er tårtsugna:

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments