Lite sådär innan skolan tänkte jag skriva ett inlägg.

Ett inlägg om min tid här på det globala gymnasiet. Var ska jag börja om inte vid den första dagen då jag träffade mina klasskamrater? Den explosivt nervösa gruppen som sedan skulle svetsas samman till en klass under de tre kommande åren. Det låter lite fånigt nästan. Men Den nervositet som skrek i luften med total tystnad var obekväm. Den tog allt syre i luften. Första dagen över.

Andra dagen. Den var inte värre men inte bättre. Valet av kläder, som skulle sticka ut men inte för mycket, men samtidigt som skulle tala om vem jag var. Det var mycket provande på kvällen innan men tillslut bestämde jag mig. Ljusa jeans och en "Bintang Pilsner"-tröja. Den stilen gick hem. Utan större problem. Sen var det "lära-känna-lekar" i flera timmar. Så himla okul grej att göra. Men trots det var det mycket entusiasm i gruppen och alla var med. Sen kom den magiska stunden. Lunchen. Men hjälp vilken god mat det var! Minns helt ärligt inte vad det var vi åt men gott var det. Det var så mycket smak, att få ut så pass mycket av en så liten budget som skolköken ges är helt fantastiskt! Även den andra dagen nådde sitt slut.

Tredje och näst sista dagen. Kläd-ångesten. Jag kunde inte ha samma kläder som någon tidigare dag. PANIK. Jag valde tillslut en ganska blek tröja och ett par svarta jeans som även den gick hem. N'r jag säger gick hem menar jag inte att någon ba "oj vilken läckerbit, följ med mig hem ikväll" men jag kände mig bekväm och fick några blickar som även de sa att de var nöjda med vad jag valt.

Kontrasten mellan en svensk skola utan uniform är en befrielse men samtidigt en svårighet. Den mintgröna uniformen som jag använde varje dag i Costa Rica kändes saknad. Men samtidigt galet mesig att komma med här på Globala.

Fjärde och sista dagen var över snabbt. Ingen onödig väntan och inga konstigheter med vilka kläder jag skulle ha på mig. Så himla skönt. Maten var också lika god som innan och brandlarmet gick. Men i övrigt flöt dagen på som den skulle.

Helgen var en dröm. Kräftskiva och familjemys på fredagkvällen! Underbart!


Veckans låttips:

Professional rapper - Lil Dicky https://www.youtube.com/watch?v=LlU4FuIJT2k
Den här låten ger mig lite inspiration i min "karriär" som artist. Alltså den låtsas karriär som jag själv gjort upp. Den dröm jag har. Att få bli intervjuad av en så stor artist som Snoop Dogg.

Veckans shoutout:

Veckans citat och även shoutout går till Vincent i min klass. Även fast vi typ känt varandra i typ en vecka så känns som det som vi ändå kunnat gå på djupet.

Veckans quote:

"Jag dricker en halvliter kaffe varje morgon" - Vincent Caroni


Puss på er alla älsklingar!

Lycka till!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Sagan om ringen.

Sagan om de Två tornen.

Sagan om Konungens återkomst.

Alltså Härskarringen trilogin.

De tre filmerna har legat som grund i barndom och uppväxt, varje sommar har jag sett dem. Alla tre, tre kvällar i rad, varje höstlov från att jag var sex år till att jag blev nio har jag och Erik alltid sett dem. Däremot, i Costa Rica har jag varken sett eller läst eller hört någonting om filmerna. Det är inte helt sant då jag följer olika meme-konton på Facebook som gör roliga memes av filmerna. Men det räknas ju inte. Hemma har vi alltid skrattat åt parodier på YouTube och imiterat de roliga parodierna. Till en början märkte jag inte av Härskarringens frånvaro men efter ett par månader började jag märka av att jag, för mig själv, imiterade olika karaktärer från filmerna. Det var ju inte särskilt bra. Bra och bra, att bli som Gollum, schizofren och tunn, det ville jag inte bli. SÅ jag tog tag i mig själv och sa att nu fick det räcka. Såg jag filmerna? Nej. Såg jag någon parodi? Nej. Vad gjorde jag då? Jo, jag bara, alltså, hur förklarar jag? Jag gjorde ingenting, jag bara slutade citera och fortsatte med mitt vanliga lite mer orch-fria liv.

Sen sådär efter ett knappt år så kom jag hem igen, ett knappt år fyllt av som äventyr som Du kan läsa om i mina tidigare inlägg. När jag kom hem, allra första kvällen frågade Erik mig något, "Vill du se Ringen?" han menade alltså inte skräckfilmen från 2002 utan Härskarringen. Jag bara fylldes av lycka men svarade nej, jag höll på att somna vid matbordet och hela gänget ville göra som jag, nämligen sova.

Dagen därpå fick jag inte heller se Ringen, jag som längtat. Däremot blev det välkomstfest för lilla mig och till min förvåning kom massvis med folk. Inte för jag inte trott att det bara skulle dyka upp några få, men massvis med kompisar till mig hade mamma och pappa lyckats ruska fram och få dit. Det var oerhört roligt och det bästa av allt var att de servade laxtårta. Åh laxtårta! Ja för Dig som inte vet vad laxtårta är så är det en matjesillstårta då om Du inte vet vad det heller är har Du ett recept i länkarna nedtill. Det är en matjesillstårta där man bytt ut matjesillen mot lax. Väldigt gott.

Nog om mat och åter till Härskarringens-abstinens, kvällen därpå fick jag inte heller se den efterlängtade trilogin. För det var så kallad "grabb-kväll". Det var jag och mina boys som träffades, eller ja det här var egentligen mycket senare för vi hade åkt till landet på fredagen och där fanns det så mycket att titta på och att tala om så jag hann höet enkelt inte se film. "Grabb-kvällen" utspelade sig på tisdagen därpå då jag varit hemma i prick en vecka. Då skulle det minsann bli drag i luckan, eller ja, på Tallkrogensskola. Vi träffades på bänkarna där vi alltid hängt när vi gick i sexan, då vi var cool-kids. På tiden vi gick med feta nikes och cyklade på lågt sadlade mountain-bikes. Vi trodde vi var skolans tuffa för mig kunde ingen knuffa, ja jo det låter fett kände att allt var rätt. Sen kom ju tiden på Stureby, av rena tanken får jag rysningar åh fy. Åter till verkligheten, jag drömde om den Vite Trollkarlen och de stora krigsmonsterna Uruk-hai som blivit framavlade för endast ett syfte, att döda. Det blev inte bara en kväll med mina kompisar, kvällarna blev fler och timmarna gick, trots att Daniel jobbade så var vi ute sent och efter vi lämnat av Daniel drog vi alltid till McDonalds för att äta eller bara hänga, det var ju inte det bästa vi gjort men tiden tillsammans som vi inte haft under det knappa året jag varit borta försökte vi få tillbaka, under de här kvällarna.

Jag tog återigen farväl av nian vänner och for till sommarstället, Huviken. Den lugnaste platsen jag känner till, den plats jag spenderat fler timmar än i skolan och dit jag kommer åka även om vi säljer. Platsen där jag känner mig trygg. Platsen dit jag ska ta mina vänner. Platsen dit jag tar Dig. Platsen där jag sett Ringen fler gånger än vad jag har ben i kroppen, fler än 300 gånger (det finns ca 300 människoben i kroppen hos en nyfödd, de växer sedan ihop under uppväxten). Då andra kvällen här på sommarstället såg vi den andra delen av första filmen. Jag blev helt fylld av orch-skrik och Balrogens eld flammade upp inte bara på skärmen utan även i mina ögon. Mäktigt! Underbart! Inte bara jag är helt inne i filmen utan pappa sitter oxå heta spänd på vad som ska hända trots att vi sett den 300 gånger. "You shall not pass" "I'm a servant of the Secret Fire, wielder of the flame of Anor" "The dark fire will not avail you! Flame of Udûn" "Go back to the shadow" "You - shall - not - pass"

Pappa och jag, egentligen alla som tittar sitter och hummar med när Gandalf slåss och faller med Balrogen ner i avgrunden.

Rysningen som går genom kroppen och sorgen som uppstod första gången jag såg filmen kommer varje gång tillbaka, med tårfyllda ögon och gråten i halsen lämnar brödraskapet Morias gruvor, även där gråter jag alltid en skvätt.

Filmerna är så vackra och jag vill tacka min storebror som fått mig att nörda ner mig så mycket som jag gjort i dem.

Nu till hemresan och den konstige argentinske mannen som köpt två säten för att få lite lugn och ro. Jag var påväg upp i luften till Panama efter att ha väntat på planet sedan klockan 8.30 på morgon då jag blev skjutsad till flygplatsen. Jag satt och väntade ihop med min värdmamma som precis innan hon gick började storgråta för hon insåg först då att det skulle dröja många månader kanske år innan hon såg mig igen. Vi satt tillsammans och pratade och snyftade, sen ropade AFS-damen mitt namn och sa att det var min tur att gå igenom terminalen. Farvälet av min värd-mamma var det lättaste farväl jag haft, men samtidigt det svåraste, sorgen att inte få krama om henne på flera månader men glädjen inom mig att äntligen få krama om min egen mamma. Det var en kamp inom mig som inga ord kan beskriva, det var galet. Slaget om Minas Tirith är rörigt men trots det var kampen mellan sorg och glädje större inom mig. Inom mig finns det inga orcher och inga ryttare från Rohan och inga Olifanter med onda män från södern men inom mig var det kamp. När jag kommit igenom säkerhetskontrollen var det dags. Då avslutades kampen, eller snarare tog den paus en kort stund, närmare bestämt 28 timmar och 14 minuter och 36 sekunder. För att avslutas det kommer den nog aldrig att göra. Jag lyssnade på svensk hip-hop och log hela vägen hem och sen när jag landade i låtsades jag inte kunna svenska så jag bad en arbetare som stod bredvid platsen där jag satte min väska på engelska om han kunde kolla till den medan jag gick på toa snabbt som sjutton. Jag visste att han inte skulle springa därifrån för han hade pilotuniform och hatten under armen. Han nickade och sa "Ye laddie" och jag svarade artigt "Thank you, Sir." sena löpte jag så fort jag kunde till toaletten och kissade det fortaste jag kunde. Kom ut från toaletten som om jag ägde världen, bredaste smilet på läpparna och ryggen lätt bakåtlutad, oerhört töntigt om jag tänker på det nu i efterhand. Jag gick fram och tackade den snälle pilot och tog sedan min 42 kilos väska och rullade ut genom tullen där min familj stod med en stor skylt som sa "VÄLKOMMEN HEM AXEL!" jag bara grät och omfamnade allihop, i tårar stod jag där och förstod först då att jag hade träffat min mamma på rikgti , jag hade fått en riktig pappa-kram som jag så länge längtat efter. Från flygplatsen var det kö och när vi kom, ja Du vet ju resten.

På flyget mellan Amsterdam och Stockholm satt jag bara och log, när vi landade skrattade jag högt och omfamnade mig själv av glädje. Killen som satt till vänster om mig såg helt förskräckt ut och den unga företagskvinnan på min högra sida var snabb med att gå av. Förhoppningsvis för att hon hade bråttom till ett möte men det kan också ha varit för mitt underliga beteende. Hoppas inte på det senare.

Tack för att Du följt mitt äventyr i den Costa Ricanska betongdjungeln. Tack för att du tappert läst mina inlägg och hängt med i både upp och ned gångar.

Filmerna:

Sagan om Ringen:

http://www.imdb.com/title/tt0120737/

Sagan om de Två Tornen:

http://www.imdb.com/title/tt0167261/fullcredits/

Sagan om Konungens Återkomst:

http://www.imdb.com/title/tt0167260/


Veckans låttips:

Cyklar ni så springer jag - Mares

https://www.youtube.com/watch?v=LsQwCwASyco

Veckans shoutout:

Min goda vän som trots bråk har återförenats med efter att inte ha umgåtts på länge, Elinore Rystedt.

Veckans quote:

"I vått och trott har vi hållit om varandra men nu du byter ut mig mot andra" - Axel Bergquist

Jag skrev det där i vers när jag var arg på min bästavän, vi har löst allting men tyckte den var så rolig och att den är helt tvärtemot vad som hänt mellan mig och Elinore Rystedt, så det var roligt.

Likes

Comments

"Kom kom kom
Medan som-som-sommaren ännu hänger sig kvar
Medan natten ännu är ljum
Och vår längtan lockar och drar"

Jag ska ta följa Timoteijs tips och kom-kom-komma hem till som-som-sommaren. Nu är det inte mycket tid för mig innan jag kommer hem. Känslan inom mig att jag snart ska få träffa min familj och alla mina vänner igen gör mest glad men också lite förskräckt. Vad kommer folk att säga? Vad kommer folk att fråga? Kommer någon inte komma ihåg mig? Ibland jagar de tankarna mig men så fort jag slår en signal hem eller smsar en kompis hemma så får jag alltid glada svar. De har inte glömt mig. Ingen verkar ha gjort det. Men om de tror att jag har glömt dem? Nej, det har jag inte gjort. Jag tänker på mina kompisar och på vad de gör mer än vad jag tänker på vad min mamma gör. Inte för att jag inte saknar min mamma för det gör jag verkligen utan snarare för att jag inte får små uppdateringar en eller två gånger i veckan hur det går hemma i huset. Det får jag inte så ofta av vännerna. Ibland plingar ett FB-meddelande eller en snapchat om något bus eller något partaj som jag missar. Egentligen är det mer övernattningarna hemma hos Rasmus som jag får flest uppdateringar om. Det är så galna grejer de skickar. Snart grabbar kommer jag hem för att göra galna grejer igen. Hoppas att någon av er läser det här och tänker "Nu ska jag minsann skicka en snap till Axel" eller "Nu i helgen blir det hyss på gång, vi tar med Axel på skype!". Men vad vet jag?

För att byta ämne lite och få någonting sagt mer än att jag saknar mitt gäng. Om ungefär en vecka kommer jag ha skrivit mitt sista prov i Costa Rica. Mitt sista prov för den här terminen och mitt nästa prov kommer mina klasskamrater få skriva utan mig. Hur sorgligt låter inte det? Det är som svårast att sudda ut detaljer i livet. En detalj som många kanske inte ser som detalj utan snarare en avgörande faktor i livet är just prov. Den lilla detaljen kommer jag vara glad att slippa men samtidigt ger det ingen motivation för att studera. Att få högt på provet är det alla vill, det är vad man vill lyckas med, det är en del av målet. Höga resultat på provet ledare till höga slutbetyg. Höga slutbetyg är en nyckel till fritt val. Vem njuter inte av att ha fria val? Jag menar om du står på Ica och ska välja godis, då vill du inte att någon ska tvinga dig till att köpa Pim-Pim om du vill köpa FizzyPop. Det är samma sak med betygen. Om du vill studera juridik men har inte betygen. Då tvingas du antingen ge upp din dröm om att bli Harvey Specter eller "plugga upp" dina betyg, alltså komplettera det som saknas senare i livet. Därför säger som tips till att mina jämnåriga, plugga nu och inte sen. För att återigen ta hjälp av Timoteij säger jag:

"Allt man skjuter upp till sen
Vem vet när vi ses igen
För hösten knappar in
Det går så väldigt fort
Så lägg din hand i min
Så vi får nånting gjort"

Tack Timoteij, ni gör inte bara min lista mer schlager utan också min blogg. Underbart! Allt man skjuter upp till sen, vem vet när vi ses igen? Ja, vem vet när du kommer att behöva använda din betyg igen? Hur ska du kunna vara säker på att det du gör nu kommer synas längre fram i livet? Jo, om det du gör nu ger goda resultat kommer det ge stor effekt senare i livet. Lita på mig. Allt handlar inte om goda resultat i studierna Axel. Nej, det är inte det jag säger heller. Till exempel, om jag blir riktigt god vän med tio personer under min erfarenhet här och om tio år när jag återvänder och frågar om någon har sovplats kommer de då att ställa upp? Antagligen inte alla, men det finns alltid goda hjärtan bland de tio som kommer svara ja. Trots att världen visar helt tvärtemot det jag säger vill vi alla att det ska vara sant. Vi vill att människor ska vara godhjärtade. Men det är inte sant.

Nu innan det blir en lång diskussion om vad jag tycker om det som sker runt om på vår planet tänker jag avsluta inlägget med att be Dig som läser att skicka följande till en eller flera personer som betyder mycket för dig.

" Hej *NAMN*, jag ville bara låna lite av din tid
och säga att jag verkligen uppskattar dig som
person och jag ser upp till dig något enormt!
Tack för att du finns där för mig och du ska
veta att jag finns här för dig med. Tusen kramar
din goda vän, *DITT NAMN* "

Låter det töntigt? Ja. Kommer du göra det? Ja, det tror jag, för som ordspråket lyder "liten tuva stjälper ofta stort lass". Det lilla för dig som du gör idag kan vara det största som händer i den personens vecka. Det lilla vi gör nu kommer resultera i något stort.

Hejdå, glöm nu inte att skicka det där meddelandet!


Veckans låttips:

Jah Gringo - Martin Jondo
https://www.youtube.com/watch?v=j25kZ4dskys

Veckans shoutout:

Min värdmamma, hon som alltid finns där för mig och som tagit in mig i sitt hem och ser mig som sitt eget barn.

Veckans quote:

"Den du är ska inte ändras bara för de säger det, i Guds ögon är du perfekt!" - Min värdmamma

Vi satt och diskuterade om livets stora frågor och om det är fel att ändra sig för att passa in i en grupp. Då svarade hon det, iskallt sagt. Däremot kan jag säga att på spanska lät det finare.

Likes

Comments

Nu har det snart gått två månader sen sist jag skrev.

Nu tänker Du säkert, varför skriver han inte längre? Har det hänt något? Vad kan ha hänt? Låt mig då berätta för Dig att det inte har hänt någonting, jag har bara helt glömt bort att skriva. Som när man kan glömma att man hade ett öppnat mjölkpaket i kylen och trots det öppnade ett nytt. Den typen av bortglömning var det. Nu har jag i alla fall druckit slut båda paketen och satt mig vid tangenterna igen för att skriva.

Var ska jag börja? Skulle kunna berätta om den gången när min storebror kom hit och hälsade på eller om något vardagstjafs jag haft. Det kanske inte är sådär extra kul att läsa om precis men jag vill berätta om allt som händer, verkligen allt. Kommer det bli svårt? Ja, det kommer bli oerhört svårt.

Till att börja med kan jag berätta om mig och min storebror, Erik Bergquist. Han är fyra och ett halvt år äldre än mig och är ungefär tio centimeter kortare än vad jag är. Han är inte liten, men jag är något av jätte, enligt de costaricanska vännerna jag fått. Äldre och kortare är vad han är, det är i alla fall intrycket man kan få om man ser honom bredvid mig. Men det jag vet om min bror som jag antagligen delar med många andra är att han är väldigt rolig. Han skojar, skrattar och snarkar. De tre viktiga S:en i livet. Skoj, skratt och snark. Det sista S:et kan man ju skippa om man vill men jag tycker det gör Erik lite mer älskvärd. Får du en bild av honom? En liten och glad skojare på 21 år. Drömgrabb.

Nu har du nog fått dig en rätt bra bild av honom men med allt gott kommer det något ont också. Till exempel om jag som laktosintolerant äter en halv prinsesstårta själv kommer jag inte bara njuta utan också få väldigt ont i magen efteråt. Med Erik så kommer inte det onda. Han har inte någon "dålig" sida, inga sämre heller. Han är älskvärd och bäst av allt är att han accepterar om någon har en annorlunda åsikt, däremot argumenterar han mer än gärna för att få den andra personen att se vad som, enligt honom, är rätt. Jag måste erkänna att många av de gångerna vi argumenterar är det han som har rätt, inte jag.

Det blev inte så mycket argumentation mellan oss medan han var här det blev mer diskussion. Vi diskuterade det ena och det andra under veckan vi var tillsammans igen. För att beskriva vad jag kände när jag såg honom knata ut från flygplatsen i Alajuela den 7e april måste jag använda ordet överraskad. Jag visste att han skulle komma, vi hade planerat jättemycket tillsammans innan avresan men trots det blev jag överraskad att se honom. Inte för att han ändrats, utan snarare var det för att han var här, i Costa Rica, det lilla Centralamerikanska landet mellan Nicaragua och Panama. Det lilla landet med vacker kustremsa och smutsig storstad. Mitt nya favoritland. Han kom ut genom flygplatsdörrarna och bara log, inga tårar, inget skrikande. Bara glädje. Det kändes som vi var med i Love Actually när alla familjer återförenas på flygplatsen i början. När det är så mycket glädje och kärlek. Precis så kändes det att återförenas med min storebror. Värre var det att säga adjö, men den delen av historien har inte kommit ännu.

Tio dagar skulle han bo med mig. Tio dagar av nio månader. Det skulle inte räcka för väga upp för all tid vi missat utan varandra. VI gjorde vårt bästa och utnyttjade de tio dagarna till max. Somnade sent och vaknade tidigt. Vi började veckan hemma i San José där vi gjorde lite turistattraktioner och spelade "Turist" (Turist är ett spel som går ut på att samla så många poäng som möjligt, om jag ser en turist och säger poäng då måste den jag spelar emot godkänna turisten och om poängen godkänns blir det 1-0 till mig, om min motståndare ser en grupp med turister och säger poäng och poängen blir godkänd blir det 1-1, oavsett antal personer som man ser i gruppen räknas det endast som en poäng, för att underlätta poängräkningen). Första dagen vann jag Turist, andra dagen blev det lika och tredje dagen bestämde vi oss för att avsluta för annars skulle vi inte få lugn och ro. Efter de två dagarna och de tre nätterna som vi spenderat i storstaden åkte vi till stranden. Vi åkte till Jacó, där surfade vi och lagade vår egen mat. Lyxmiddag varje kväll till en hyfsat billig peng. Sista kvällen bestämde vi oss för att äta på restaurang. Det blev italienskt och lyxigt. De trodde att jag och Erik var ett par till en början sen när vi började tjafsa lite förstod de att vi var bröder.

Hostellet där vi övernattade hade hög standard och låg precis vid havet. Nya lakan varje kväll och fräscha badrum, precis vad man önskar sig när man är ute och reser. Maten var tyvärr något dyr och såg inte så värst god ut så vi åt aldrig på restaurangen som tillhörde stället. Det enda vi skulle gjort var att spendera lite mer tid i poolen och något färre timmar inne på rummet. Den första kvällen drog vi ut och surfade trots att vi var trötta och slitna efter resan dit, det gick förvånansvärt lätt att komma upp på brädan med den tekniken de lärde oss. Jag kom upp på fler vågor än jag kunnat drömma om. Dag två gick vi igen för att surfa men den här gången utan instruktör. Det blev genast svårare då jag inte hade direkt feedback och jag ramlade ofta. När de bättre vågorna började rulla in var båda jag Erik helt slutkörda. VI hade surfat hela dagen. Vi bestämde att det var dags att tacka för oss och gå och laga middag. Det gjorde vi, vilken gourmetmåltid vi slängde ihop. Helt klart en vinnare!

Vi åkte därefter upp i bergen där vi till vår förvåning spenderade natten i tält. Det var kallt och lite obekvämt. Uppe i bergen där vi hängde var det högmusik, långa konstiga samtal och så där mitt i smeten var en svensk som stod som ett stort frågetecken. Den svenskan var inte jag, det var Erik. Han förstod om en av de sex personerna i sällskapet pratade med honom för då fick han tid att tänka och svara, mestadels av tiden översatte jag allt och det fungerade helt okej fram tills det blev helt galna historier och inte jag förstod vad som pågick. När spårade på morgonen dagen efter bestämde Erik sig för att lägga sig i solen och jobba bort lite av Herr Krabba looken. Följde hans exempel. Vi låg och solade i töstan 3 timmar och sen bestämde vi oss för att det var dags att åka hem. Vi tog farväl av alla som vi sovit med och sedan åkte vi hemåt. På vägen hem i taxin så blev det totalstopp i trafiken då en buss bestämde sig för att köra in på den lilla trånga gatan för att ta en genväg till bussparkeringen. Genväg blev till senväg och vår chaufför blev helt till sig av ilska så han kastade sig ut ur bilen och började skrika och hoppa upp och ned. Det blev som en liten kortfilm nästan.

Samma kväll åt vi ute på en Argentinsk restaurang där vi beställde deras mål för två som hade räckt för minst fyra normalstora personer. Jag var så fruktansvärt mätt så även Erik. Vi båda rullade ut från restaurangen likt två ballonger och stannade i rullandet på hörnet vid bussen. Vilket hörn undrar Du nog? Min hållplats i San José ligger i en backe, vanligtvis står ingen där och väntar på bussen då det inte är säkert. Alla står och väntar på hörnet en bit upp i backen där det oftast är en stor polisbil parkerad. Erik och jag stod därför och tryckte på hörnet tills bussen "San Rafael Abajo -San José" dök upp och då rusade vi ned för att hoppa på. Vi var inte ensamma om att trycka på hörnet hade det visat sig för bussen fylldes ganska snabbt.

Dagen därpå. Sorgens dag. Hemgångens dag. Men istället för att tänka på det negativa åkte vi tidigt som sjutton upp till en vulkan för att se lite på utsikten och för att spendera lite mer tid tillsammans. Vi kom upp och det var en fukt som var outhärdlig, för mig i alla fall. Erik verkade njuta av fukten och log stort under hela utflykten. Det var både Eriks och min första gång, i våra liv som vi gått så nära en vulkankrater. Bäst av allt var inte att jag fått se en vulkan utan att jag fått se en vulkan med min bror. På nervägen så bestämde sig bromsarna att inte fungera men som tur var bara körde min kompis mamma iskallt nedåt och bromsade med handbromsen. Erik och jag var lite oroliga att han inte skulle hinna till planet men det kan jag säga att det gjorde han med god marginal. Det tog honom 24 timmar att komma hit och 20 att komma hem vad jag förstått. Jag saknar honom mer nu än jag gjorde innan han kom hit. Det är tomt här hemma trots att vi bor fem personer i ett enplans radhus som är hälften så stort som hemma. Situationen liknar en barnsaga då en dam säger till en vis man att hennes stuga är lika trång som en skokartong. Trots att mitt hem inte är stuga och ingen skokartong heller känns det ibland lite trångt. Men det har jag lärt mig att se som något mysigt. Det må vara trångt rent fysiskt men psykiskt har vi långt emellan oss, menar nu inte att jag svävar iväg och drömmer mig bort till ett sagoland, absolut inte alls, utan jag menar att var och en pysslar med sitt. Det är bra. Det är så jag vill ha.

Nu har det blivit dags för mig av avsluta mitt inlägg. Men innan jag gör det vill jag bara säga hur oerhört viktigt och fint det är med familj. Om Du inte har syskon så har du föräldrar, har du inte föräldrar har du far/morbröder och fas/mostrar, har Du varken syskon eller föräldrar eller far/morbröder eller fas/mostrar så har Du mig. Jag kan vara Ditt syskon, Din morbror eller farbror, jag kan till och med vara Din förälder. Jag finns här för Dig och jag, även om Du inte vet om det, bryr mig om dig.

Förresten kommer det för andra gången bilder i inlägget!



Veckans låttips:

Den här låten sjöng jag mycket tillsammans med Erik när vi var hemma i Sverige och varje jag hör den kommer jag att tänka på honom.

Vi är kvar här - Näääk ( https://www.youtube.com/watch?v=NX3Zl2B9oeE )

Veckans shoutout:

Erik Bergquist, min storebror som jag ser upp till något enormt

Veckans quote:

"Nu är vi San Josse eller San José som lokalborna säger" - Erik Bergquist

Det här var ett av de lägena då vi skrattade otroligt mycket min bror och jag.

Länkar:

Love actually scen:
https://www.youtube.com/watch?v=cUoxXpqof8A

Hostell:
https://www.room2board.com

Herr Krabba:
http://dayviews.com/ivarorginal/102411329/

Barnsaga:
http://www.litteraturmagazinet.se/julia-donaldson/stugan-ar-trang-som-en-skokartong


​För er tårtsugna:

Likes

Comments

200 dagar

.

.

150 dagar

.

.

.

140 dagar

.

.

.

130 dagar

.

.

.

120 dagar

.

.

.

116 dagar

.

.

.

Hemma

Nu saknar jag bara 116 dagar till jag lyfter från Juan Santamaría International Airport. 116 dagar är också 16 veckor och fyra dagar, 2784 timmar eller 16740 minuter eller 10022400 sekunder. Om vi bara tittar på sekunderna så tickar de ju snabbast av alla tiderna men 116 dagar är inte alls länge. Snart är min tid i Costa Rica helt över. Mitt utbyte har verkligen varit maxat! Jag har gjort allt från det mest roligaste till det absolut tråkigaste.

Mina första månader minns jag som om de hände igår för de var den mörkaste tiden trots att jag byggde fasaden att allt var toppen med mig. Tack vare den fasaden klarade jag mig igenom den tiden. Nu är jag här någon månad senare och ser tillbaka på det kan jag nästan skratta lite åt mig själv att jag inte vågade ta för mig mer. Mina klasskamrater verkar uppskatta mig mer nu än vad de gjorde innan för nu flyter spanskan likt Amazonfloden som visserligen inte har sin början eller sitt slut i Costa Rica men min spanska flyter likt den ändå. De kan numera prata med mig helt normalt och jag kan äntligen skratta åt deras skämt av förståelse och inte av artighet. Det har skönt att lyssna på lektionerna nu för jag förstår. Dock har jag inget att skylla på när det kommer till undervisningen vilken skulle kunna ses som ett minus av många men jag har lovat mig själv att jag inte ska få underkänt i allt utan att jag som minimum ska få godkänt i alla ämnen och allt över 70 (betygssystemet är 0-100 i Costa Rica där 70 är godkänt) är en välsignelse.

Möjligtvis ska jag få predika på husmötet om två veckor beroende på om jag får ihop min predikan tills dess. Om inte så får det bli om tre veckor. Det är något som jag verkligen är spänd på att få göra. Jag blir glad bara jag tänker på det, så länge jag gör mitt bästa så kommer jag klara det så bra! Mina kompisar stöttar mig med språket under mötena för den bibliska spanskan är mer komplicerad än det spanska slang jag vardagligen pratar. Det är mer formellt och mer invecklad grammatik det gör det svårt för trots att jag talar likt en flod som rinner genom Peru, Colombia, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Venezuela. Tack var bibelskolan som jag går i på torsdagskvällarna i kyrkan lär mig båda läsa och skriva fantastiskt bra. Sen får jag en enormt fördjupad inblick i livet som kristen i Costa Rica. Religionen är väldigt stor del av kulturen här och därför är det en bra grund för erfarenheten. Sen går jag självklart inte dit för att analysera och döma utan jag går till kyrkan för att be till och tala med Gud och för att danza i hans närvaro. Att danza är att dansa till musik eller att hoppa av glädje i Guds närvaro. Det är så roligt att släppa loss och se hur glada alla är när vi danzar tillsammans. Översättningen av det spanska ordet "Danza" blir "Dans" på svenska trots att ordet endast äger rum i religiösa tillfällen.


Veckans låttips:

Es Un Honor - Tapon : https://www.youtube.com/watch?v=rKxiIGokBo4

Veckans shoutout:

Denna vecka så kommer jag ge min goda vän Luis Rivas en plats i rampljuset då han alltid hjälper mig med allt från att förstå bibliska texter till att predika på spanska.

Veckans quote:

Tänkte skriva någon riktigt djupt och betydelsefullt men jag kunde varken hitta något bra ordspråk som speglar min vardag eller mina känslor så ska bara säga det som Michael Jackson sjunger i sin låt Man In The Mirror "If you wanna make the world a better place take a look at yourself and then make it (dramatisk paus) changeeeee"

Jag har ändrats något enormt tack vare kyrkan många av mina värderingar jag tidigare haft har ändrats och nu känner mig mer självsäker och självständig än vad jag någonsin gjort innan.

Puss och kram från Din Axel.

Likes

Comments

Utomhus är det nu helt kolmörkt. Det är bara månens svaga sken som lyser genom de täta molnen. Trots att vi nu börjar komma in i en sommarperiod har molnen tätnat över söderförorten Desamparados. Jag vill berätta om skolan och om den nya fräcka händelsen innan kyrkan som jag fick vara med om för ett par dagar sen.
Först skolan, sedan historien.

Nu har alltså klasserna dragit igång igen och jag har nya klasskamrater att vänja mig vid. Självklart är det mysiga gänget från förra året kvar men vi har blivit separerade från elektrikerna och istället hopbuntade med ekonomerna istället. Det är ingen förlust mer än att vi inte kan skoja på samma lite bisarra sätt längre. Tid är vad det tar och vad det kommer ta att lära känna en helt ny grupp vilket gör lite omogna skämt om det mest opassande lite svåra att få skratt ut av. Jag har börjat förstå att om jag integrerar med de mer och mer varje dag kan vi ha en stark vänskaplig relation när jag lämnar. Bortsett från den lite tillstramade klassen jag går i så har vi fått kemi som nytt ämne. Det är så roligt! Min kemilärare är helt underbar! Så himla glad och entusiastisk. Det som tyvärr sänker allt är att han fått den sämsta lektionstiden att lära ut på. Fredagseftermiddag. Sista lektionen innan vi slutar. Det enda som vi tänker på är vad klockan är och vad vi ska göra under helgen. Det är orättvist för ett så pass fint ämne. Jag kan stolt säga att jag minns mina lektioner på Sturebyskolan med den bästa kemilärare jag haft och någonsin kommer få. Inga namn nämnda men om han får för sig att läsa så vet han vem han är. Första terminen ska vi fräscha upp minnet inom kemin med enkel terminologi och sen avancerar vi under de två kommande terminerna, det är så bra. Då kan jag nog lära mig hur man beskriver en exoterm reaktion och vad den innebär på spanska. Typiskt nonsens kunskap skulle vissa tycka, jag tror att ju mer kunskap desto bättre. Arkitekturen har gått från en rätt bra nivå till 100% professionell nivå. Den nya läraren, eller ja nya och nya, han är ny för oss men verkligen inte ny i ämnet. Sedan 1991 har han haft klasser i arkitektur och säger själv att han inte ska sluta förens han inte kan rita mer. Själv tycker jag det låter som han vill jobba tills han spricker men så länge han trivs och inte, ja, spricker så är det nog okej.

Om vi nu bortser från både lite småtokiga lärare och tysta klasskamrater och fokuserar egoistiskt nog bara på mig själv. Jag har under en tanks a lång tid funderat på att göra något roligt med mitt hår. Flätor av något slag? Raka mig flint? Locka håret med papiljotter? Jag har ingen aning. Därför ber jag Dig om hjälp.

Vad ska jag göra med mitt hår?



Veckans låttips:

This Is Gospel: https://www.youtube.com/watch?v=jO2_3pVd5k0

Veckans shoutout:

Min gamla kemilärare får platsen, ska inte nämna några namn men Du vet vem Du är och jag är så otroligt tacksam för att Du lärde mig det jag kan inom kemin och många andra naturämnen.

Veckans quote:

"Progress daily" - John Hill

Egentligen betyder det att bara göra idag så pass bra att gårdagen blir avundsjuk. Fortsätta simma trots att det tar emot. Det är bra.


Min historia lite underliga historia kommer i ett annat inlägg.


Puss och godnatt!

Likes

Comments

Nu har det blivit dags för mig att skriva en predikan för kyrkan. Hur läskigt kommer det att bli? Hur läskigt som helst. Jag ska inte predika för en fullsatt kyrka utan jag ska predika för mina kompisar på kyrkomötet. Det kanske låter skönare men det är där vi döms som mest. Bland vänner. Vänner dömmer och för att de är mina vänner så säger de rakt ut vad de tycker. Vilket i nio av tio fall är precis vad de ska göra. Men att skriva en predikan om offergåvor när jag inte ens avslutat det första av de fyra evangelierna i Bibeln, det kan bli klurigt. Jag har inte svårt att tala inför folk, det är inte scenskräck utan jag blir bärår redigt nervös när jag måste prata om något jag inte har full kunskap om. Skrämmande.

Det här är alltså bara en notis, kanske kommer slänga in notis-inlägg lite nu och då under mina kommande fem månader här för att Du ska kunna följa min vardag närmare.

Likes

Comments

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon ut i hundrade år! Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon ut i hundrade år! Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon ut i hundrade år! Javisst ska hon leva, javisst ska hon, javisst ska hon leva ut i hundrade år!

Ett fyrfaldigt leve för min älskade mamma som fyller år idag, hipp hipp, HURRA HURRA HURRA HURRAAAAA!!!!

Först vill jag bara säga att det hade varit så mysigt att komma in med frukost på sängen och sjunga för dig idag mamma, men det blir lite svårt då jag varken är hemma eller äter frukost samtidigt som du. Det finns vissa tidsskillnader mellan oss som kommer bli krångliga att lösa men trots det kommer vi träffas igen till din nästa födelsedag och fira tillsammans med pompa och ståt!

Årets födelsedags fest behöver inte ha lika stort partaj som i fjol men partaj borde det bli! Hoppas alla grattar dig stort på din dag och att du äter en riktigt god måltid till middag!

Puss och grattis igen från din älskade lilla Axel nere i Costa Rica!



Nu till det vanliga inlägget!

Som jag sagt till många och troligtvis skrivit här på bloggen så har jag och några till utbytesstudenter skrivit en del @sonjapaaventyrs bok som ännu inte har släppts. Min del kommer jag däremot hålla hemlig tills vidare och många av minnena och historierna som kommer berättas i den boken är skrivna av mig. Det som jag njöt mest av var att läsa de andra skribenternas tankar och svar på Sonjas välformulerade frågor. Framtiden, håll i dig för det finns många potentiella skribenter som kommer skaka dig ordentligt. Sättet de formulerar sig på och hur de ser problem från olika synvinklar med deras olika bakgrunder. Det är vad jag finner häftigast.

Något jag däremot inte ser fram emot är att behöva åka hem. Jag har börjat inse att jag älskar mitt liv här, min familj, mina vänner och folket. Jag älskar verkligen det Costa Ricanska folket. För att använda mig av ett av deras uttryck så är de "Pura Vida" vilket i det här fallet betyder att de är kanonbra. I andra fall kan uttrycket "Pura Vida" användas som tackfras, t.ex. om jag går över och en motorcykel stannar så kan jag höja handen och säga "Pura Vida" istället för "Gracias" som då betyder "Tack". Bortsett från tackfras används även uttrycket som ett svar hur jag mår, t.ex. om jag blir frågad hur jag läget är med mig och jag inte har en toppendag svarar jag "Pura Vida", då förstår personer att jag inte mår extra bra just den dagen och att det inte är läge att retas. Det finns många andra förklaringar på just det uttrycket men direkt översatt betyder "Rent Liv" vilket jag ser som en ganska schysst översättning. Jag kommer sakna att kunna säga "Pura Vida" till den lilla farbrorn som tackar mig för jag hjälpte honom att bära matmasarna till hans bil, till taxichauffören som tackar för att jag gav honom 50 colones extra för taxiresan för hans växel inte räckte eller bara till kassörskan som frågar hur jag mår av ren artighet och jag svar att jag mår finfint och sen när jag får min växel säger jag Pura Vida och hon ler stort för jag har lärt mig ta del av deras fina kultur som de är så stolta över.

Å Costa Rica vilken underbar plats, en dröm som gått i uppfyllelse och som kan levas igen. En dröm som jag kan ta med mig hem. Nya dagar passerar och snart är det dags. Men först, en halv termin i skolan och sen är adjö till sommarvärme och hej till snö. Fruset och kallt är det därifrån jag är men trots det är jag fortfarande i Sverige kär. Det finns ett hem som väntar tryggt, men vita lakan bäddade snyggt. Ett täcke av dun och en kudde så mjuk, den svenska sommaren kommer spenderas som "sjuk". Bara ligga och njuta av hur kallt det är och inse att även i Costa Rica är jag kär.



Veckans shoutout:

Den går till AFS för att systemet fungerar helt perfekt, jag vet att många utbytesstudenter kommer säga emot mig men de som AFS gjort för mig är mer Du kan tro. 

Veckans låttips:

Med er vill jag dela låten Thank You eller Gracias av Sherwin Gardner som är en kristen reggaeartist:

https://www.youtube.com/watch?v=qvi7bC0g6QA

Veckans quote:


Likes

Comments

Att börja med att säga att alla vet vem Povel Ramel är går inte. Det finns massvis med folk ute i världen som inte vet vem han är eller ja var. Numera lever han tyvärr inte men det gör däremot hans musik! Den lever i mig trots att det var längesedan jag lyssnade sist. När hans samlingsalbum "Det bästa av Povels mångsidor" kom ut år 2006 med ett år innan han gick bort, det året vare året vi köpte den CD:n med fem skivor fyllda med låtar. Med vi menar jag min älskade lilla familj hemma i Sverige. Vi köpte CD:n på Bokia i Katrineholm för det var ju trots allt Povel. För att återkomma lite till verkligheten och titeln av det här inlägget så finns det en låt på samlingsalbumet som heter "Gräsenklingblues" och där börjar Povel såhär:

"Det är måndag morgon, mitt huvud känns så tungt"

Det är väl ungefär så de flesta känner på måndagsmorgonen påväg till jobbet. Det gör även jag ska Du veta. Trots den behagliga temperaturen, mysiga kulturen och de roliga människorna jag lever med så är det jag känner. En tyngd i huvudet inte av samma anledning som Povel har i låten men bortsett från våra anledningar vi har så har vi båda två smärtan. Hans fantastiska sång fortsätter:

"Ja jag sa just det att det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt när jag sitter här, med ett glas grapefruktsjuice sjungande the Gräsenklingblues"

Mitt liv liknar ändå Povels hittills, han dricker grapefruktsjuice och jag dricker apelsinjuice, båda två är citrusfrukter, båda pressade till juice, ser Du likheten? Det kanske är världens långskott men det är nästan samma.

Resten av texten är svår att relatera till för mig men det är klyftig och rolig så jag tipsar verkligen att lyssna på den.

Åter till det vanliga lite mer vardagliga livet så har jag den glada nyheten att berätta att jag minsann har fått äran att skriva till en bok som kommer ges ut av en av mina godaste godaste vänner @sonjapaaventyr någon gång efter utbytet är avslutat.

Det här blev inte särskilt långt men mina ord på svenska börjar långsamt bytas ut mot spanska vilket är till stor fördel för mig här i Costa Rica men det kommer kosta mig dyrt när jag kommer hem igen då jag börjar gymnasiet och måste återvända till det svenska lite mindre dramatiska språket.

Gräsenklingsblues: (observera att det finns ett hack i ljudspåret ungefär vid 1:14-1:15) http://kjell.duna.no/bulk/kjell/musikk/Povel Ramel - Gräsenklingsblues.mp3

Veckans shoutout:

Sean Michael Seldorf Flaherty, tyvärr behöver han lämna paradiset men han kommer alltid finnas i mitt hjärta som en av de härligaste personerna jag träffat under mina nästan 17 år här på jorden.

Veckans låttips:

Det naturliga vore väl att ge Povel rampljuset men hade tänkt att ge en nyfunnen artist som heter Lecrae chansen att skina med sin låt "Messengers" https://www.youtube.com/watch?v=zxW3stJHdJk

Veckans quote:

"Bara en enda ros på ett evigt klänge, så är livet, trist varar länge, men underbart är kort - alldeles för kort." - Povel Ramel, det finns inte mycket jag kan säga mer än att bara hålla med Povel just i det här.

Det var allt för mig, puss på er allihop!

Snapchata mig om ni vill ha en oförglömlig tid <33

Likes

Comments

Då var nytt år för er som läser det här, för mig är det fortfarande 2016, det är det roliga med tidszoner.

Jag lever kvar i året då alla började kasta plastflaskor och jubla när de landade stående.
Jag lever kvar i året då YouTube fick massvis med buggar och "rensade" gamla konton.
Jag lever kvar i året då jag flyttade.
Jag lever kvar i året då vi födda år 2000 fyllde 16.
Jag lever kvar i året då jag blev ett år äldre.
Jag lever kvar i året då jag var funktionär på Vässarö för första gången.
Jag lever kvar i året då min blogg startades.
Jag lever kvar i året och kommer leva många år till.
Tack till alla er som gjort 2016 så underbart för mig och många andra! Det finns inga ord för hur tacksam jag är.

Puss och gott nytt på er alla!

Vi kan 2017 med storm, är ni redo? Jag är nämligen inte det.

Likes

Comments