Många eller ja i stort sätt alla mina inlägg har hittills handlat om mig, min upplevelse och mitt liv. Jag ska bryta mönstret nu. Nu ska du få höra en sann berättelse ur en annan persons liv. 

Hej, mitt namn är Jeff och jag är 29 år gammal. Jag bor inte i ett hus, ingen lägenhet, inte ens ett skjul. Mitt hem är gatan. Sen den 24:e december förra året då min fru slängde ut mig så har jag överlevt här. Ibland är det tufft men det finns massvis med folk att prata med. Om du har lite tid över kan jag berätta om mitt liv. Du förstår kanske att jag inte är härifrån för jag pratar engelska. Jag är från staterna, jag flyttade hit för kärleken och för att förändra saker. Hemma i USA när jag var liten så slog min pappa mig. Det började när jag var sju år, vid tolvårs ålder började jag dricka för att få smärtan av slagen att försvinna. Efter att ha tränat massvis och boxats för en klubb i fem år var jag femton år och var redo att slå tillbaka. Om jag slog honom, jag slog och slog och slog och slog och slog, jag slog tills jag inte hade någon kraft kvar. Han förstod att dagen skulle komma då jag skulle slå tillbaka så hårt att han inte skulle kunna komma därifrån helskinnad. Min mamma är död. Hon dog i cancer vid min sida. Jag satt där med henne i dagar, spenderade timmar vid hennes sida men jag grät inte. Jag visste vad som skulle hända. Hon skulle dö inom kort. Min mamma dog under en av de många nätter jag spenderade ihop med henne. Vi hade sagt godnatt kvällen innan och vi höll handen hela natten. När jag vaknade upp var hon kall. Hennes hand var iskall. Det enda jag gjorde var att ringa ambulansen och de som stod henne nära. Därefter tog jag morfinet hon hade intill sig för lugna nerverna och injicerade en dos som var så pass stor att jag skulle vara hög hela vägen till sjukhuset men ändå inte så pass stor att jag skulle få en överdos. När ambulansen kom åkte jag med henne till sjukhuset och pågrund av drogerna som jag injicerat så somnade jag i ambulansen. När jag vaknat hade de redan begravit henne. Här så begraver vi folk samma dag eller dagen efter. Jag fick chansen att säga adjö. Inte en tår föll när hon dog. Sen flyttade jag, lämnade min äckliga pappa bakom mig. Vi hade ingen kontakt förens för något år sedan då han ringde mig. Han ringde för att fråga om en njure, om jag som var samma blodgrupp kunde skänka en njure. Självklart ställde jag upp, du förstår, jag vill hjälpa alla, jag vill bara göra gott i den här världen. Så jag skänkte alltså min njure till min pappa, nu är han frisk igen. Respekt är något han inte har, varje gång som jag samlar ihop tillräckligt för att ringa honom lägger han alltid på när jag ringer. Varje gång. Jag har inte pratat med honom sedan jag skänks njuren. Här titta på mitt ärr. Den unga killen drog upp tröjan och visade ett enormt ärr över hela magen. Här på gatan är det svårt. Jag behöver slåss för sak men jag gillar inte att stjäla för jag tror på Jesus Kristus, han hjälper alltid. Tro du på honom? Även om du tror bara lite kommer det löna sig. Ju mer du tror desto större dåd kan ske. Du ser den där kyrkan? Jag tror inte som de gör. De beskriver Gud och Jesus på ett annat sätt, det enda de vill ha är pengar. Om jag inte betalar får jag inte gå in för att bekräfta min tro. Jag vill se den där kyrkan rasa! Däremot vill jag absolut inte att någon ska dö medan det sker men jag vet att det kommer ske. För min vilja kan bekräftas av Gud för jag tror på honom. Det var något jag skulle säga men jag har glömt bort vad det var. Du ser det där gänget bakom oss, det lilla gänget med fyllbultar? Jag är inte så, det enda vi har gemensamt är beroendet till alkoholen. De vill bara dricka hela dagarna. Jag känner inte ens de där gubbarna. Stordåd, det vill jag göra. Det var en av anledningarna till att jag åkte hit. Gissa vad, min vän från förr alltså innan jag blev utslängd av min fru, jag stötte ihop med honom häromdagen. Kan du gissa vem som var klistrad till hans sida? Min fru. Det bröt mitt hjärta i tusenbitar. Självklart hoppades jag på att han bara var där som skydd mot omvärlden. Ett par dagar sedan så gick jag för att be om ursäkt till min fru och försöka få henne att se vem som egentligen älskar henne. Det var inte min fru som öppnade dörren inte heller min son. Det var han. Min kompis. Då brast det för mig. Jag skrek och fick ur mig att om han inte lägger av med en gång kommer jag komma tillbaka och om han inte är borta då måste han slåss med mig. Varje dag har jag tränat. Du vet basstationen som jag bor bakom? Nära där finns ett gym, en av tränaren låter mig träna där när det inte är folk i lokalen. Här i Costa Rica eller framförallt här i San Rafael finns det folk som gillar mig och folk som verkligen avskyr mig. Tyvärr är det fler som ogillar mig än vad det är som gillar mig. Du verkar iallafall gilla mig någorlunda. Du har ju hjälpt mig flera gånger. Du ska bara veta hur tacksam jag är för de småpengarna du skänkt, inte allt har gått till alkohol, jag har köpt mat också, du råkar inte ha något litet på dig? Tack mannen, så himla generöst, nu ska jag ta bussen hem till San Rafael för att sova bort ruset och leta efter någonstans att köpa lite att dricka. Tack igen. Kom förbi min station någon dag. Hejdå.

Okej först och främst vill jag bara berätta för dig som lyssnat på Jeffs historia att han inte saknar tänder eller stinker av alkohol. Han försöker tvätta sig så ofta han kan och se fräsch ut för att söka ett jobb.

Om ditt hjärta slår extra för Jeff så kan du kontakta mig om du vill göra något för att hjälpa honom tillbaka i livet igen. Facebook och Instagram Direct är där jag svarar snabbast.
Det här inlägget följer inte min en-gång-per-vecka skrivning men jag kände att det var dags nu.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vänta en stund vad menar du med lagom Axel och framförallt ganska? Jo min kära vän, det jag menar är att jag inte helt trivs. Vadå inte trivs? Hur kan du inte trivas? Lyssna, jag trivs men inte sådär extra super längre, jag har börjat se dåliga saker i vardagen, hemma och i skolan. Om du känner att du har tid så berättar jag. Lite tid kan jag väl avvara för att läsa den här lite bortsprungna förvirrade tonårspojkens blogg, bara du inte pratar för alltid. Du väljer ju självklart när du har lyssnat klart men jag kan prata om mitt nya vardagsliv i en evighet eller en kort sekund.

Så främling vad döljer jag för dig, i mina, ljusblå ögon? Jag har inga hemligheter, inga mörka delar av mig som jag inte delar med av till alla. Eller har jag? Självklart har jag hemligheter liksom alla andra. Självklart har jag samtalsämnen jag inte väljer att prata om så ofta för de är känsliga. Självklart finns det saker om mig som du inte vet. Som du aldrig kommer få veta. Som du alltid kommer undra om nu när du läst detta. Självklart vill jag dela med mig av mina hemligheter, framförallt en. Min hemlighet som förhoppningsvis du kan fortsätta hålla hemlig är att jag inte längre bor hemma. Det är inte hemligt men för dig som inte riktigt hängt med de senaste gångerna jag försökt förklara att jag lämnat mitt underbara liv hemma i Svearike och flyttat till en annan plats. En annan breddgrad. Ett annat klimat. En annan familj. Ett annat samhälle. En plats med normer jag inte förstår. Ett samhälle där respekt för sina äldre är oerhört viktigt. Inte för att hemma kan jag säga vad jag vill till mina föräldrar eller till mormor heller för den delen. Däremot behöver jag inte säga frun eller herrn till de. Det är något som är en så kallad kulturell skillnad. Varför skriver jag om kulturella skillnader och knasigheter i mitt vardagsliv? För det roligt att läsa om och för att jag officiellt har fått en sponsor. Sponsor och sponsor, har numera en annan plattform där mina inlägg delas, det är den organisation som jag flaxat hit med som heter AFS. Har officiellt fått min länk delad via en av volontärerna som arbetar för organisationen. Känns så roligt. Något som lyfter upp i vardagen. Vet helt ärligt inte varför just lilla jag av alla de hundratals studenter som flugit till världens alla hörn fått min blogg delad. Nu måste jag återgå till min lilla hemlighet där om du läser lite mellan raderna kommer förstå varför jag vill hålla det hemligt.

1 månad och tre veckor. Det är tiden jag spenderat i mitt nya hem och det nya landet dit jag flyttat. Det finns saker jag gillar med familjen jag bor hos och väldigt få saker jag inte gillar. Sakerna jag inte gillar vill jag helst inte dela med mig av eftersom jag inte vet vem du är som läser. Du kanske är en kusin härifrån eller till och med min värdmamma. Om du är min värdmamma så vet du vilka saker jag inte gillar. Men tillsammans kommer vi lösa de. Det lovade vi varandra efter det timslånga samtalet vi hade tillsammans där AFS var som medlare. Det finns inget jag gömmer i garderoben, den är väldigt öppen min garderob, du kan i stort sätt se alla mina kläder. Blir oerhört svårt att gömma mina hemligheter där. Har inte ens dagbok att gömma mina hemligheter i. Hur skulle jag ha tid med det? Eller det är det enda jag har. Tid. Tonvis med tid. Tid, tid och så lite mer tid. Tid i frusen form. Tid i flytande form. Tid i gasform. Tid som finns på en annan plats samtidigt. Tid som något materiellt. Tid som något abstrakt. Tid till frukost. Tid till lunch. Tid till middag. Det är inte så att jag inte njuter av att ha mycket fritid i vardagen snarare tvärtom, jag njuter fast ändå inte. Jag har ändå ganska lagom med tid. Ganska lagom med kompisar. Ganska lagom med mat på bordet varje dag. Ganska lagom med sömn varje natt.

Som du märker har jag inte så mycket att berätta om vardagslivet här förutom att jag genomgått vad jag tror var mitt livs konstigaste timmar. Jag erkände rädslor och tvingades prata om samtalsämnen jag helst undviker. Det var jobbigt till en början men efteråt kändes det skönt.

Men nu ska jag berätta något helt annat. Om du vill fortsätta lyssna är du välkommen att göra det. Idag, fredag, har jag åkt till en nöjespark som liknar en värld i Rollercoaster Tycoon 3. Det fanns vatten rutchbanor, berg- och dalbanor, karuseller, matställen, bord- och bänk lite överallt och massvis med folk. Inte ganska lagom, det var packat.

De första timmarna vi var där var der korta köer och lite folk, efter vi åkt några gånger var det som att någon bara öppnade portarna till parken och sa "Välkommen, gratis entré för alla". Tusentals personer som bara gick runt, skrek, skrattade och verkade ha en kul tid.

Ytliggare någon timme gick och det var dags för oss att handla lunch. Det fanns erbjudanden från PizzaHut där det gick att köpa 2 stora pizzor för priset av 1. Vi bestämde oss för att göra det. Joseph betalade efter att alla 11 bidraget med en slant. Gissa om de sålde vegetarisk pizza? Självklart inte. Jag hade alltså spenderat 45 minuter i en svettig kö för ett snopet "No muchacho, perdon...", var det värt det? Nej. Vi hade alltså problem, den svenske vegetarianen hade ingen lunch. Taco Bell säljer tydligen burritos med bönor och ost. Det var bra kände jag. Köade en stund sen såg jag en klasskompis längre fram kön som vinkade på mig. Jag smet förbi den långa kön och började beställa. Då avbröt tanten bakom. "Hörru blondis! Backa undan sluta tränga dig, hur oartigt har din mamma uppfostrat dig?" Det var droppen. Jag var väldigt nära på att skälla ut henne, inte för att hon haft fel, för smitit fram hade jag ju, utan för att hon var onödigt oskön. Varför drar du in min mamma i det här? Har hon något alls att göra med situationen? Hon betalar inte ens för maten. De pengarna har jag minsann tjänat ihop själv. Så varför pratar du om min mamma? Vem har gett dig rätten att kränka mig offentligt? Självklart sa jag inte det. Jag bad om ursäkt och klev åt sidan så feg som jag är. En vänlig själ frågade om han skulle beställa åt mig om jag betalade för min mat och jag blev överlycklig. Att det finns sådana människor som bara ställer upp helt utan att tänka. Underbart. Beställde två burritos med bönor och ost. En "Fiesta fries sin carne" och en fanta. Då var det bara att vänta igen. 52 minuter och 31 sekunder fick jag vänta innan de ropade "50, vem har nummer 50?!" jag klämde mig fram och fick maten. Vi gick därifrån och gissa om de gjort fel. Ja. Det var inte utan kött min fries, de var kött. Nej jag orkar inte. Så sjukt irriterande. Joseph blev rosenrasande och gick med bestämda kliv och kvittot liks en törnelans i handen och bytte. Äntligen, mat. Jag slängde i mig maten och sen var i ute i parken igen. I övrigt var parken vådligt rolig, jag tog inte så mycket bilder tyvärr. Parken har en YouTube-kanal som jag länkar till längst ner i inlägget.

Efter en lång dag av intensiva åk och endorfiner som rusat genom kroppen är jag trött. Jag somnade nästan på bussen till San José, likaså på busen från San José till San Rafael Arriba där jag kliver av. Men i San José bevittnade jag något obehagligt. Jag gick bara förbi men det räckte för mig. En ung tjej 20 årsåldern som var bar mascara, eyeliner och ett starkt rött lässtift stod utanför en restaurang och väntade på någon. En man knatade förbi. Jag kunde se enda från där jag stod att han var full och att han förmodligen hade den klassiska fullgubbe-odören. Istället för att passera som vilken vanlig själ som helst väljer han att ta sig friheten som privilegierad man att klämma den unga tjejen lite på rumpan. "VAD I HELA FRIDENS HÅLLER DU PÅ MED GUBBSTRUTT?!" skriker tjejen förskräckt och slår ut med armarna i luften. Folk vänder sig åt deras håll. "Jag gjorde inget, hon överreagerar liksom vilken kvinna som helst" säger den rödnäste herren för att få folk att fokusera på något annat. "VARFÖR TAR DU PÅ MIG?!" skriker kvinnan "pff.." fnyser den packade farbror och vaggar vidare längs gatan. Jag fick ögonkontakt med kvinnan en kort stund, hennes ansiktstryck var neutralt men hennes ögon skrek. De skrek på gubben. De skrek på samhällets normer. De skrek att de hatar när sådant händer. De skrek hur de hatar män. Nu äntligen förstår jag när någon säger "Jag hatar män". Det är inte alla män, det är inte personens pappa eller mor- eller farfar. Det är de män som tror de har privilegier och kan ta sig rätten till at behandla kvinnor hur de vill. Det är vad det är att hata män. Har jag rätt?

Det här landet har inte samma idéer om jämställdhet och kvinnors rätt i samhället. Var är Grupp-8 när de behövs som mest? Ställ dig själv tre frågor, har jag civilkurage? Vågar jag gå emellan om jag ser något obehagligt eller vänder jag bara bort blicken? Har jag någonsin bytt säte på bussen eller tunnelbanan för en snuskig herre har satts sig bredvid mig? Om du verkligen inte kan relatera till något av det här alls så uppmanar jag dig att lyfta blicken och se världen från någon annans ögon. Döm inte direkt försök se vad personen har gått igenom och vad du tror att personen heter eller vad personen ätit till frukost. Om du kan föreställa dig det så kommer du klara dig långt i livet. Du lever inte bara för att du kände för det, du lever för att du är den snabbast i säcken, bäst på att ansluta dig till äggcellen, du lever för att skapa en trygg värld. Du lever för att du vill. Du lever för att hjälpa andra. Du lever för att få hjälp. Du lever för att du vet hur du ska göra när du hamnar i obekväma situationer. Du lever och du är du. Glöm inte det.

Här är länken till nöjesparkens YouTube:
https://www.youtube.com/user/ParqueDiversiones

Tack och adjö tomatplantefrö

Likes

Comments

Hej, tjena, goddag, hejsan, goddagens, hejhopp, tja, tjenixen, tjenis, halloj, hallå, hallåja, *begravningshej*, handslag, kramar, knäppande fingrar, high-fives, fist-bumps, klappar, dunkar i ryggen och framförallt dabs. Det är så vi hälsar i Sverige. Det ska jag berätta att de även gör här i Costa Rica. Om du som läser inte har en aning om vad "dab" är så kan du googla det. Det är en målgest. 

Kort sagt. Jag älskar det här landet. Det här utbytet har fått mig att ändras som person, jag lär mig nya saker varje dag och ser på livet från olika synvinklar. Det finns personer som bryr sig om mig och jag känner trygghet i deras närhet. Vill ni veta en sjuk grej? En helt galen grej som jag aldrig upplevt hemma? Det finns en kille som tycker han äger skolan, det har jag sett förut men den här killen ser mig som blond, blåögd och väldigt lång som ett hot. Genom att lyssna lite extra på vad de pratar om när jag går förbi har jag insett att han vill slåss med mig. För att visa vem som är mest manlig. Jag känner bara, väntaväntavänta va? Vadå slåss för att bevisa manlighet? Du inser att det är så vilda djur gör, eller hur? Är det bara jag som sett Bambi här? Hallå, vadå slåss? Du kommer få stryk och det kommer bara bli trubbel efteråt. Jag kan ta att jag mindre "manlig" än du, vad det nu innebär? Om du som läser det här tycker jag ska ta fighten mot den galne tonårspojken kan jag berätta att jag inte kommer göra det. Det finns inte en chans att jag gör det. Jag skulle hellre betala honom för att inte göra det. Det kommer nog inte heller att hända. Att slåss för att visa något som egentligen inte har någon betydelse är väl bara dåligt. Är det jag som är ute och cyklar eller är manlighet viktigt? Det finns även personer här som blir knallröda i ansiktet om de får ögonkontakt med mig andra ser på mig med avsky. Det är underbart, highschool, colegio, det är det här jag är skapt för. Ge mig en månad så ska jag skvallra för dig, bli den nya Gossip Girl och ingen kommer förstå någonting förutom att jag delar alla mina inlägg via Facebook. Det finns drömmar och sen har vi verkligheten. Jag lever mer i verkligheten numera än i drömmarnas värld. 

Kulturkrock och i kulturell chock? Svar ja. Enorm krock inte lika kraftig chock. Ni vet hur hårt konstnären Makode Linde ratats för sin konst där Makode använt sig av nidbilder av mörkhyade. Han har haft en utställning i Kulturhuset och även en stor debatt med Afrosvenskarnas riksförbund. Han är omtalad för sin konst för den är "rasistisk och nedvärderande". Jag har valt att inte ta ställning utan bara sitta bredvid med popcornskål och Fanta för att se hur det utvecklas. Det jag försöker få sagt med den här utläggningen är att Sverige är ganska uptight, politiskt korrekt, det är jag glad för. Här är det tvärtom. Låt mig ta med dig till min skola där allting var helt vanligt, vi satt ner i skuggan under ett av taken nere vid expeditionen för där är det behaglig temperatur. Vi pratar och kastar en PET-flaska och försöker få den att landa i stående position. En stor bil med ett takräcke fyllt med konstiga figurer brummar förbi och stannar en bit bort. Jag är blir lite förundrad. Efter ungefär 10 minuter och cirka 78 flaskkast där 13 har landat perfekt börjar någon sepia musik. Det är inte från en högtalare utan det är live. Det är några lärare som plockat fram sina gamla instrument. Det är en saxofon, en trumpet, en stor tuba och två trummor som ekar mellan skolbyggnaderna. De spelar musik som är bra att dansa till. Då tittar jag upp från vår lek. Väntaväntavänta va? Det är alltså tre personer som tagit på sig enorma dockliknande figurer. En djävul med stora horn och nu till kulturchocken, en nidbild av en mörkhyad flicka. Jag blinkade för att förstå om jag verkligen såg rätt. Ja det var en äkta nidbild, en 100% äkta nidbild. Direkt tänkte jag på hur min mentor och förebild i Sturebyskolan pratat om nidbilder och meningen bakom under bildlektionerna på fredagar. Jag såg hela Makode Lindes tv-intervju susa förbi och hela Makodes utställning som jag fick följa med på trots att jag inte hade bild och form som individuellt val i Sturebyskolan. Jag drog snabbt upp mobilen och filmade för det var minsann bisarrt. Skickade till några kompisar som också är på utbytesår fast i andra delar av världen, det bästa svaret jag fick var "Ta det lite lugnt med nidbilderna hörru, det är konstigt". Om du som skickade det läser så vill jag bara säga tack för att du förstår. Till dig som inte fick min snapchat så tipsar jag dig om att söka efter Makodes konst. Där får du nidbilder som är verkliga. Jag tror att de inte förstår att det är en nidbild här. Det finns nog de som gör men samtidigt de som inte förstår. Dansarna och trubadurerna fortsatte genom hela skolan. Det var bara jag och den andra utbytesstudenten som tyckte det var lite konstigt att det dök upp dansande dockor från ingenstans. Jag fick förklarat för mig att det är för att senare i veckan så firar de Independence Day och att det var fest hela veckan. Så varje dag hela den här veckan  har varit festliga. Mer eller mindre. Idag torsdag den 15:e september 2016 så har nationen Costa Rica varit en icke-koloni i 195 år. 195 långa år av frihet. Mäktigt. Just denna dag i skolan hade vi två timmar av nationellt firande vilket innebar att vi sjöng de tre nationalsångerna, vi och vi, de sjöng och jag stod där som ett fån utan att förstå vad de sjöng. Det var cheerleading uppträdande och långa mumlande uppträdanden av elever. De skämdes och var nervösa med all rätt, hela skolan var samlad och highschool är dömande, väldigt dömande. Att spela violin inför 1200 elever är inte heller smart för det är omöjligt att få de tysta. Det var mäktigt när vi eller ja de sjöng nationalsångerna. Många tog i från tårna och det verkade som alla kunde alla verserna. Jag kan inte alla verser i Sveriges nationalsång. tyvärr. Det är illa. 

Det finns så mycket att säga men jag har inga ord att beskriva det med. Det finns saker jag har berättat som jag säkert återberättar nu men det spelar ingen roll. Jag älskar det här landet som är några breddgrader närmare ekvatorn än Sverige. 

Nu har det blivit dags för mig att ta farväl för den här gången, det finns tid för frid i mig och om jag inte har något bättre för mig de kommande dagarna kommer jag antagligen att skriva ett nytt inlägg med nya upplevelser och kulturella skillnader. 

Likes

Comments

"Ingalunda annorlund har en katt som är en hund, annorlunda som du ser är en stad där allting sker bak och fram och ut och in och upp och ner." Det här rimmet beskriver skillnaden mellan Sverige och Costa Rica. Allt är annorlunda.

Krakel Spektakel och kusinvitamin är något som jag älskar. Inte bara jag utan även min Erik, min älskade storebror som har ett problem när det kommer till att citera böcker och filmer. Han kan citera vilket rim som helst i hela Krakel Spektakel boken utan att passera gå. Tack för att du är min storebror.

Det finns mycket gott att säga om Sverige, det finns det också om Costa Rica. Ajajaj vilket underbart land jag har flyttat till. För att inte få er att sakna mig eller bli avundsjuk ska jag börja med att säga att skolan här är lång, på spanska och varm. Så fruktansvärt varm. Det blir inte bättre med uniformen för den är i tjock bomull och det är ett krav att ha svarta långbyxor och kostymskor. Det där med kostymskorna är inte ett måste, det är en i min klass som har det, en av tolv arkitektstudenter som använder kostymskor. Tro det eller ej, det är inte jag. Frågade en lärare om jag fick använda andra svarta skor och han sa att det var lugnt så länge de inte var illaluktande eller trasiga. Jag har alltså Vans, svarta jeans (har inte köpt skoluniformsbyxan ännu) och den gröna ganska supervarma pikétröjan med skolans tryck på.

Jag ska verkligen inte klaga, jag har värme, kackerlackor, smörgåsar till lunch, ett främmande språk i hemmet, en dator med internetuppkoppling, en telefon utan saldo, tre par skor och två tofflor. Tre av de fem par skorna jag har med mig är Nike. Jag är nog lite besatt av Nike. 70% av de strumpor jag har med mig är, tro det eller ej, Nike, har en Nike-gymsack också. Det är ungefär två tredjedelar av min garderob som består av Nike. Coolt eller inte coolt, det är du som väljer. Räknade ut det idag när jag möblerade om min garderob. Garderoben är som lådor som går att stapla på olika sätt, så jag staplade om lådorna och då ser jag alla kläder jag tagit med mig. Inte mycket må jag erkänna.

Tillbaka till verkligheten. Skolan är där jag träffar folk. Skolan är var jag knyter flest band med folk. Jag har fått ett litet crew som består av sex medlemmar. Det låter så töntigt att säga crew, men folk härifrån säger det istället för kompisar. Jag är nyast i gänget så med mig pratas det massvis. Kanonbra grej för då får jag snacka mycket spanska. Mitt crew med sex medlemmar utgörs av två tjejer och fyra killar. En av de två tjejerna har lånat ut en gitarr till mig och den andra har en mamma som avgudar mig. Jag har inte gjort något speciellt för att få all den uppmärksamhet som hon ger mig. Igår var jag hemma hos de och åt middag. Då sa hon att hennes dörr alltid står öppen för mig oavsett tid på dygnet, att jag alltid kunde ringa om jag inte hade något för mig och att hon köpt en present till mig. Gissa vad hon köpt. En kaffebryggare! Jag hade råkat nämna att jag älskade kaffe och det hade hon lag spå minnet och sedan knatat iväg till Universal och investerat i en kaffebryggor som brygger högst sex koppar. Alldeles lagom för mig. "Nu kan du dricka hur mycket kaffe du vill, när du vill" Jag måste erkänna att jag fortfarande är väldigt förvånad och att jag inte riktigt vet vad jag ske åter som present för att gottgöra henne. Har ju nämnt att jag fått låna en gitarr av en i gänget. Det är inte en billig gitarr precis. Det är en halvakustik "Peavey", till den lånade hon mig även en liten förstärkare. "Jag har två gitarrer men spelar inte på någon av de, vet inte ens hur man spelar.. Du kan få låna en om du vill". Jag var säker på att jag skulle få låna den skruttiga för jag menar att låna ut en gitarr som i Sverige skulle kosta 1500kr är inte något som vem som helst gör. Är oerhört tacksam för gitarren. Jag övar flera timmar varje dag. Fick den igår så varje dag är att ta i, jag övade igår kväll och hela morgonen idag. Hemma i det långa landet falukorv kan du absolut få låna min gitarr, när du är hemma hos mig. Om jag frågar mina föräldrar kan du säkert låna hem den under ett par dagar, hon har bokstavligen gett mig den. Känns som jag är med i en grotesco sketch och att ur gitarren kommer Henrik Dorsin sjungades på en visa om hur lurad jag blivit och sen vaknar jag ur en dröm hemma i min säng och bredvid mig ligger Henrik Dorsin och han viskar "ska vi göra om det imorgon, då är det din tur att gömma dig i gitarren". Det vore något, att få träffa Henrik Dorsin.

För att inte sväva iväg från ämnet eller tappa mig bort mig i mina egna tankar så ska jag erkänna att mitt liv förändras varje dag. Jag har det så underbart bra här även fast toaletten inte kan spolas ibland för det inte finns vatten hemma så är det bra här. Hetta, kläder som luktar gott av tvättmedel, deodorant som får porerna att stanna upp och inte svettas, en familj som serverar mig vegetarisk mat utan att fråga om det är okej att de äter kött utan bara gör, en värdmamma som sjunger glatt tidigt på lördagsmorgnarna, en värdsyster som sjunger för full hals fast hon vet att hon sjunger falskt men det spelar ingen roll för hon gillar att sjunga så hon sjunger, en till värdsyster som lever genom snapchat, Facebook, Instagram, Twitter, WhatsApp och alla andra sociala medier, en värdbrorsa som tycker att jag är den coolaste personen i världen för jag vet hur man åker longboard, en gata fylld med grannar som gör både bra och dåliga saker, en granne som inte gör något annat än att röka på och se på fotboll, en granne som har stora fester varannan lördag, en granne som känner den som känner den som är ex-flickvän till min kontakt person hos AFS, en granne som jobbar på och gjuter om sin uppfart oavsett väder och tid på dygnet, en granne som kör en bil vars motor ekar mellan husen och får plåttaken att skallra av dånet, en granne med en katt, en granne med en katt och en hund, en granne med tre katter, en granne med en hemlig bilverkstad, en granne som jobbar svart, en granne med bussparkering på bakgården, en stadsdel som är farlig på nätterna för jag riskerar att bli rånad om jag går ut, en poliskår som inte vågar sig in i vissa delar av staden för att de riskerar inte bara sina egna liv utan även förbrytarnas, en president som tjänar 40k colones var 15:e dag, en president vars högra hand tjänar mer, ett land med ett folk som bryr sig om varandra, ett folk som är känt för att vara glada, ett bra vardagsliv. Jag har ett bra vardagsliv.

Som avslutning vill jag tacka alla ni underbara själar som läser och ett extra stort tack till er som skriver till mig och berömmer min blogg för att den är intressant, välskriven eller helt enkelt rolig. Det är något jag uppskattar, tack och åter tack. Ni är värda mer än guld. 

Puss till dig som har det tufft i vardagen, puss tills dig som släpar dig till jobbet, puss till dig som står ut med att läsa en förvirrad tonårings blogg, puss till dig med ett stort hjärta som tar hand om de som inte klarar av att ta hand om sig själva, puss till dig som ser livet som en lycka, puss till alla som läst, puss och kram med varm kärlek till er som tragglat er igenom ännu ett inlägg. 


Likes

Comments