View tracker

Inte för det har gått tid från mitt senaste inlägg men känner personligen att jag måste berätta något, för Dig, för din förälder, för alla. Nu har jag fått bågar, inte en båge alltså inte motorcykel utan glasögon. Kul tycker vissa, andra säger att jag ser ut som min pappa. Det är helt sant, själv har jag inte bestämt om det är bra eller inte men det känns väldigt skönt att använda de. Ingen mer oförklarlig huvudvärk, inga mer missförstånd med tunnelbanan och framförallt så slipper jag känna att mina ögon kliar efter att jag skrivit ett inlägg här, snapchatat med kompisar eller bara enkelt tittat på TV. Det är en frihet.

Tack till optikern för att ha get mig billiga men ändå snygga bågar. Det är fel att säga billiga men de är iallafall de billigaste som inte var barnstorlek. Nu vill Du säkert se en bild på mig i dem, tro det eller ej, jag ska lägga upp den första bilden någonsin på bloggen just i detta ögonblick, en selfie.

Kort info är att min älskade pappa heter Mattis.

Glöm inte bort att kolla in veckans låt!



Veckans låttips: https://www.youtube.com/watch?v=BIhC51GVqXg ,

Skön låt trots att jag inte förstår ett ord av vad de säger så gillar jag den

Veckans quote: "Saker sker hela tiden i livet, det är du som väljer att se på de negativt eller positivt" - Erik Bergquist

Vi hade pratat i knappt en timme i telefon om allt mellan huruvida pannkakor gjorda på Oatly är godare än pannkakor gjorda på Icas havredryck till varför man tänker som man gör. Till dig Erik som troligtvis inte kommer läsa det här förens om ett par dagar eller om någon vecka vill jag bara säga att trots att du inte minns att du sagt det för du var så trött så kommer jag ihåg det, och ja, jag har lagt mycket vikt i det du sa. Jag älskar dig.

Veckans shoutout: Sjukt bra hål-i-väggen i San José, billig pizza, glad personal och framför allt så hade fotbolls emblem från hela världen IFK Göteborg sken stort. Var är hammarbyloggan tänkte jag.



Nu var det slut i rutan

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag menar inte Gud som i "HERREGUD!!!!" utan jag menar Gud som i Gud, du vet, Gud. Varför Gud? Vad babblar du om Axel? Troligtvis är det så Dina tankar går nu. Då ska jag berätta för Dig vad jag menar. Jag har blivit omfamnad av Gud, i mitt hjärta. Det som saknats har tagit sin rätta plats. Det var Gud som saknades. Det var ett tomrum som länge har ekat. Det var ett tomrum som nu är fyllt. Det var tomt. Det var mörkt. Det är Gud som blivit ljuset och som tagit upp tomrummet. STOPP AXEL, NU GÅR DET FÖR LÅNGT! Nej, om Du fortsätter lyssna ska jag förklara vad som hände.

Innan jag berättar måste du få lite bakgrundsinformation. Jag på bor en gata, med ungefär 30 grannar varav 70% har barn i åldern 3-17, av de så är det endast några få som är ute och leker. Jag är en av de som är ute och leker. Så även min lillebror Alejandro. Vi har två gemensamma kompisar, Laurence eller som han kallas på gatan Chino som är 12 år gammal och en nybliven tonåring Andres. Vi fyra utgör "The Big Bad Gang" även fast jag är den enda som är Big av oss fyra. Iallafall, vi var ute och spelade fotboll, vi hade en god tid och några andra grannbarn var med och spelade. Det som utgjorde de två målen var en cykel och en toffla, det andra målet var en pinne och ett leka-block. Oklara regler men jag och Andres spelade i samma lag. Vi två gjorde ett flertal mål innan alla tröttnande, då hämtade Chino en PET-flaska och så spelade vi eller lekte Bottle-Flip-challange, en lek väldigt enkel, rolig och för flera personer. Efter att Chinos flaska totalt förstörts så gick vi och köpte tre nya, alla idrott men en liten summa. Det fanns pengar över men de gick åt snabbt till chips och lite godis. Timmarna flög iväg i takt med flaskorna, det var dags att säga hejdå till Chino så vi följde honom till hans hus och ut från huset kom inte bara hans farmor för arthälsa utan även några unga tjejer som fnittrade när de gick förbi. De mötte en grupp med ungdomar som såg redo ut för att ha pyjamasparty. Självklart skulle Chino börja skoja med dem. De skojade tillbaka och sen luftade en av de en sten och kastade mot oss, mest påa känt för Chino hade skämtat tanks osmakligt om dem. Stenen träffade nästan mig, jag som inte alls hade någonting att göra med deras verbala slagsmål. Då blev jag så där skämtsamt arg, och lyfte ett litet gruskorn och låtsades kasta det med all min kraft men det landade bara någon meter framför mig, då skrattade alla, de kastade en till sten, nära att träffa igen, då hämtade Andres leka-blocket och gormade att om de kastar en sten till då skulle d e få se på andra bullar. Jag tog leka-blocket och marscherade över till gruppen med bestämda steg med Andres och Chino tätt bakom. En av de kortaste i tuppen mötte mig halvvägs och frågade "Ska du slå någon som är hälften av din storlek?" jag svarade skämtsamt att jag inte skulle nå så långt ner med stenen och alla skrattade igen. Sen frågade en av de som stod längre upp i backen när jag skulle följa med henne till kyrkan. Jag svarade utan att tänka. "ALDRIG HAHAHAhah..aha..." ingen skrattade, hon frågade mig varför och återigen utan att riktigt tänka på vad jag sa svarade jag att jag inte tror på Gud trots att jag gör det. En dam i sina bästa år smög då fram till oss, argsint men med värme i blicken. "Får jag säga dig något unge man?" "Ja vad är det du vill säga?" "Du ska inte fråga om Guds existens, du vet innerst inne att han exsiterar, att han finns" "Men..." "Inga men!". Sen fortsatte hon om hur jag var profet över nationerna och att jag skulle utföra underverk och att jag skulle predika Gud ord. Hon avslutade med att jag inte skulle tacka nej till chansen att gå till kyrkan me d en ås ung och så vacker fröken. Jag svarte något i stil med att jag kommer gå till kyrkan for att söka den Gud du talar om för att återfå honom i mitt hjärta. Efteråt tackade hon för sig och gick sin väg. Därefter bad ungdomarna en bön tillsammans med mig. Det var då jag kände kramen. Guds kram. Jag förstod inte vad som hände, hela kroppen kändes tom men samtidigt fylld. kändes som jag svävade fast jag visste jag hade båda fötterna på marken. Det var magiskt. Jag sov inte en blund den natten. Dagen efter gick jag till kyrkan med ungdomarna och återigen med jag kramad av Gud. Dagen efter gick jag igen och nu är jag officiellt välkomnad i kyrkan av pastorn inför fullsatt kyrka. Alla ryggade tillbaka när jag nämnde hur gammal jag var men de jublade när jag sa att jag accepterat Jesus i mitt hjärta.

Jag ska gå dit varje lördag och söndagkväll för att få mer information och för att bli fylld av Guds kärlek.

Puss och hej, Gud älskar dig.

Bottle flip: https://www.youtube.com/watch?v=kArQUaR73fc

Veckans sång: Jambo Bwana - https://www.youtube.com/watch?v=kArQUaR73fc

Veckans citat: Jesus är världens bästa återvinnare - Min pastor

Veckans shoutout: @daledophoto på instagram

Likes

Comments

View tracker

Återigen har jag satt mig vid datorapparaten för at skriva. Det är inte vilken vanlig dag som helst idag utan det har blivit jullov för min del och jag har nu satt mig upp vid sängkanten, ställt datorn på det lilla rullbordet och värmt maten som stod i mikron. Tv:n är påslagen också, min nya favorit kanal är påslagen "Tooncast" och just nu spelas ett avsnitt av Pokémon series XY, självklart på spanska vilket gör det mer trovärdigt, känns nästan som det spelas på original språket japanska för rösterna är pitchade och de pratar lite för snabbt. I serien får vi följa Ash Ketchum eller Satoshi som han kallas i Japan på sin resa att bli en Pokémon mästare. En serie med över 947 avsnitt och ett flertal filmer så kan jag med enkelhet säga att det äventyr jag genomför nu inte alls är på samma nivå som hans. Troligtvis skulle mitt äventyr vara ungefär en 40 minuters episod på SVT1. Ett radioprogram med fyra olika delar som knyter samman i den sista och en 300 sidor lång bok. Vilket äventyr han har utfört men än har han en lång väg att gå. Han måste fånga de alla.

Åter då till mitt äventyr även om vi kanske skulle kunna prata om Satoshis äventyr dagen lång så är det trots allt inte det min blogg handlar om. Under mina mer eller mindre fyra månader här har jag hittills hunnit besöka ungefär alla sju provinser. Jag bor i provinsen San José så den är mer än välbesökt de andra sex provinserna, Puntarenas som gränsar till Panama är den provins som jag mest nyligen besökt, igår för att vara mer exakt. Jag återkommer till gårdagens äventyr. Limón den längsta provinser som gränsar till Panama och sträcker sig hela vägen till Nicaragua i norr besökte vi förra helgen. Alajuela som även den gränsar till Nicaragua men inte Panama har jag också besökt. Likaså Cartago är en välbesökt provins för min del. Däremot har jag nog inte besökt Heredia ännu. Det blir nog en annan dag.

Två strandiga och sandiga äventyr har genomförts de två senaste söndagarna. Det första bar av till den södra delen av Limón där vi planerat att besöka Puerto Viejo och Manzanilla men där vi endast besökte Manzanilla för det inte fanns tillräckligt med tid för Puerto Viejo. Det var inget jag önskar ogjort, Manzanilla var mer än perfekt. En milslång, stekhet sandstrand där det konstigt nog inte var så mycket folk. En brännande sol stod högt på himmeln nedanför fanns det salta havet med oss utbytesstudenter i. Där hade vi det bra, där kunde vi legat och guppat hela dagen lång. Ungefär vid ett-tiden bestämde sig vår kommittéledare för att det var dags att guppa sig till stranden och äta lunch, vilket vi gjorde mest med respekt mot henne trots att ingen av oss egentligen var hungriga. Det fanns en stor restaurang med hög musik och massor av folk som krävde 23% av priset på alla måltider i "skatt", drycken räknades självklart inte in. Den vegetariska rätten kostade 3600 colones (skatt ej inräknad)

3600 + 0.23 x 3600 = 4428 colones (som förövrigt avrundas till 4430 colones)

Det kanske inte låter sådär extra dyrt men tänk då på att i svenska kronor är det ungefär 73.51 kronor, men glöm inte att en normal skollunch i Servige kostar mer eller mindre 10.22 svenska kronor enligt en undersökning genomförd av LRF (Lantbrukarnas riksförbund) i slutet av år 2015. Det är inte priser som gäller helt och fullt idag men om vi jämför med Karolinska sjukhusets personalmatsal där en lunch med dryck kostar 77 kr med kort- eller kontantbetalning priset går ner för personal och personer med Sodexo-gästkort till 72 kr. Jämförelsevis så är priset på strandrestaurangen inte helt överdrivet, eller? På restaurangen Karolina ingår trots allt dryck, salladsbuffé, soppa, bröd och kaffe. Det gör det inte på strandrestaurangen. Där kostar en burk "Coca Cola®" 1500 colones utan skatt, med skatt blir det:

1500 + 0.23 x 1500 = 1845 colones

Det blir en betydligt större kostnad då 1845 colones har ett värde av 30.63 svenska kronor. Låt oss säga att jag vill dricka kaffe efteråt på strandrestaurangen för att få lite mer energi för att leka i vattnet senare. Kaffet kostade 1800 colones

1800 + 0.23 x 1800 = 2214 colones (som förövrigt avrundas till 2215 colones)

Med ett pris på 8487 colones med skatt inräknat, restaurangen räknar skatt med varje produkt och inte i klumppris, 8487 colones är värda hela 140.89 svenska kronor. Jag kan köpa två luncher på Karolinska sjukhusets restaurang, 13.7857143 skolluncher i Sverige för samma pris. Det är inte vad jag har råd med. Det kan jag säga att det ville inte heller min kommittéledare pröjsa heller. Vi reste oss demonstrant upp och tågade iväg till den lilla restaurangen nedanför med betydligt bättre priser. Där åt vi men avnjöt inget kaffe för det fanns inte tid för det. Vi skyndade oss sedan tillbaka för att bada lite mer och sen var det dags för hemgång.

Det andra äventyret hade en entré kostnad på 16 USD (147.59 kr) för turister eller personer med utländskt ursprung medan det endast kostade 1600 colones (26.56 kr) för lokalbefolkningen. Det är stor prisskillnad men som jag tidigare har nämnt kanske inte på bloggen men i privata konversationer med er därhemma så är den största inkomstkällan här turismen. Där har ni beviset. För att inte fastna i pengaspåret även här så kan jag sågätt det var värt vartenda litet öre för nu har jag sett apor, tvättbjörnar och tropiska fåglar. Inte bara det utan den vackraste strand jag någonsin kunnat drömma om. Det var klarblå himmel, lagom stora vågor och det bästa var att jag var där med kompisar, det hade ju självklart varit magiskt med familjen men med kompisarna kunde jag ha kul på ett annat sätt. Det var underbar temperatur i vattnet och solen brände inte lika hårt som i Limón vilket var skrämmande tillfredställande för dagens gång. Ingen bränd hud, inga röda märken som kliar i timmar och framförallt inte massvis med krämer att smörja med. Stranden heter Manuel Antonio och har sin lokalisation i en av de sju provinserna, kan du gissa vilken? Om du gissade Limón hade du fel, lika fel hade du om du gissade, Alajuela, Heredia, Cartago, Guanacaste eller San José, däremot om du gissade Puntarenas så *DINGDINGDING* "Ten points for Gryffindor". Puntarenas är det alltså. Vackra vackra Puntarenas. Dit vill jag åka igen och snart, nödvändigtvis inte till den stranden för det var väldigt dyrt att äntra parken men andra delar. Som tur är så har jag två månader framför mig med miljontals möjligheter, en resa till Puntarenas går nog att klämma in utan större kostnad.

Nu har det blivit dags att avsluta för min del, hoppas Du som tidigare läst och flöjt min blogg med nöje har njutit av det här inlägget lika mycket. Pussar och bamsekramar från en glad blåögd typ i Costa Rica.

Veckans låttips:
My band - D12

Veckans quote:
"Trump är ett skämt som gick för långt" - @ruthagwall

Veckans shoutout:
En underbart bra vlogg och intressant material

(Ovanstående är en ny grej jag tänkt börja med, dels för att det är roligt och för att ni ska fatta lite mer med

Källor:

Pokémon information: https://en.wikipedia.org/wiki/Pokémon_(anime)'

Skolmatspris. http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article21877218.ab

Valuta omvandlare: http://sv.coinmill.com/CRC_SEK.html

Valuta omvandlare: http://sv.coinmill.com/CRC_calculator.html#USD=16

Valuta omvandlare:http://sv.coinmill.com/CRC_calculator.html#CRC=1600

10 points meme: http://knowyourmeme.com/photos/30318-10-points-fromfor-gryffindor

Veckans...

...låttips: https://www.youtube.com/watch?v=LCFz3isPdB4

...quote: http://nouw.com/ruthagwall/profile

...shoutout: https://www.youtube.com/channel/UCL9voUNUd_DJXVcUDkzx_8A

Likes

Comments

Den har sugits ur mig. Vadå? tänker Du. Min kreativitet. Mitt roliga sätt att skriva. Mina rim. Inga fler långa oerhört komplicerade inlägg. Så känns det nu. Varje ord jag säger känns som jag klämt ur mig för att inte få kramp i kroppen av att inte skriva. Det blir svårare och svårare att få ur mig något intressant, nu ska jag iallafall säga att jag har avslutat året största projekt i arkitekturen och att jag nästan jobbade ihjäl mig. Numera behöver jag glasögon, enligt optikern har jag typ bränt mina ögon? Att de är skadade och att jag kommer behöva terminalglasögon för att skydda de från att skadas mer. Jag får de i slutet av nästa vecka.

Snart är det dags för lov vilket innebär att jag kommer göra fler saker. Fler saker i mitt liv, fler roliga saker att skriva om. Det kommer fler inlägg, med rim, med skämt och knasigheter.

Puss från en blond pojke i en annan del av världen.


Likes

Comments

Då var det dags igen, att samla ihop sig och kravsa ner ett inlägg. Något som kommer stå här för alltid. Eller tills jag tar ner det.

Först måste jag:
​"Relalalaxa, tryck på paus hos oss därför det gör man ju för sällan"
​- Just D

Ta det lugnt en stund och inte göra någonting är vad jag drömmer om mest av allt. Bara kunna Relalalaxa och ta det lugnt och bara lyssna om någon annan vill tala punkt. För jag känner att det är stressigt just nu, skolan, hemma även i mina drömmar stressar jag. Varför vet jag inte. Det är ett så högt tempo hela tiden inte nödvändigtvis fysiskt allt susar inte förbi och ljud blir till långa vågor av oförståeliga uttryck, inte alls, utan det är mer en mental känsla. Allt måste bli klart, allt måste göras, det ena med det tredje och sen det andra också. Vad är det jag måste få klart och när? Ingen aning. Det är bara stressen att jag känner att jag ligger efter i skolan trots att jag inte gör det. Allt beror spå språket. Det näst största språket i världen enligt en studie från 2010. Spanskan. Den som talas i Latinamerika, USA, Spanien och Centralamerika. Storleken spelar ingen roll men jag har lärt mig att size matters. Inte bara från den norska humorgruppen Kollektivet och deras sång ÆØÅ (size matters) utan även i verkliga livet, när det kommer till hur mycket pengar man har, vilket märke på sin skjorta man har, vad för skor man använder. För att vara ärlig bryr mig inte om du tjänar 30 kr i timmen eller om du tjänar 300 kr timmen. Om du som person är stört skön kan lika väl bo i ett skjul som i ett Penthouse. För mig spelar det inte någon roll. Du är välkommen in i mitt liv på samma villkor, villkoret att vara människa. För att inte sväva iväg för långt i en annan diskussion om rätt och fel så sa jag nu återgå till mitt problem med spanskan. Egentligen förstår jag nästan allt läraren säger och kan svara utan större problem men när det kommer till att läsa långa texter eller skriva då ryker kungakronan av och jag måste spotta ut guldtanden för att inte bryta igen hala isen jag stigit ut på.. Allt för ofta bryter jag igenom och försöker översätta utan stor framgång. Däremot försöker jag bara skratta åt min okunnighet, det är iallafall vad mina klasskamrater gör. Skrattar.

"Ha kul på vägen är min ständiga drivkraft från morgon till midnatt, finns inget som liknar det som jag gör för jag hör inga klockslag."
- Petter

Att ha kul. Kul har jag. Nästan jämnt. De jag har att tacka för det är först och främst mina föräldrar som stöttade mig till att ta de sista stegen genom säkerhetskontrollen på Arlanda och de som svarade när jag ringde mitt i natten för jag inte kunde sova. De som stått vid min sida hela livet. Nu står jag själv, ensam mot världen. Det är inte vi mot världen, det är jag mot världen. Det känns ibland som det är Du och jag döden, och ibland känns det som jag tar 400 slag av klasskamrater fast 399 av slagen är vänliga dunkar i ryggen eller highfives. Men kul på vägen har jag. Livet handlar om att leva och dö. Ingenting, först kom ingenting sen kom ingenting sen kom ingenting, ja ingen ingen. Ingen? Jag har skaffat mig ett gäng, en grupp med sköna, störtcoola ungdomar som upplever exakt samma saker som jag gör. De är också utbytetsstudeneter pssst från andra delar av världen. Två italienskor, en tyska och en från Gringolandia eller USA som vi säger. Alltså, jag är ensam kille i ett gäng med jämnåriga tjejer, ajaj vad jobbigt eller ojoj vem är den du är intresserad av, tänker Du som läser. Helt ärligt så är et inte jobbigt och nej jag är inte intresserad av någon av de. Deras berättelser om deras erfarenheter är helt annorlunda från mina. Det är vad jag kallar utbyte. Helt underbara och ibland vulgära historier de berättar. Om hur de fått frågor om sex för pengar eller hur unga killar har ställt sig upp på bussen för att de ska kunna ta deras plats. Som jag nämnt tidigare, vulgära historier har de. En historia som jag har och som jag troligen redan berättat för Dig som läser men jag berättar den igen.

Jag och min kompis Kaela, från Gringolandia var i skolan, som vilken vanlig dag som helst. Eftersom vi var heta nya och inte riktigt fattade språket så behövde inte vi skriva prov som de andra utan vi hade lediga dagar där vi hjälpte till på lite engelska lektioner. När det var est bestämde vi oss för att gå ut och socialisera. Vi gick och satte oss på bänk och satt och pratade med varandra. Folk som gick förbi glodde som om de aldrig sett något liknande förut, vissa slutade prata, andra viskade och fnissade. Sen kom han fram. Han som går under namnet "Problem-boy". En typsik snubbig kille. "Hey ma'am" enligt honom var jag en äldre dam. "We've got a problem, she said your eyes looked like water" och jag frågade om det var ett problem "Yeah man, it's a problem" sen gick han ifrån mig. Bara lämnade mig där. Jag mot världen. Med Kaela och någon tjej som sagt att mina ögon liknade vatten. Det var ju en fin komplimang men jag visste inte riktigt vad jag skulle svara utan att typ skratta lite.

Du har nog redan hört den där historien, eller hur?

För att inte förvirra varken Dig eller mig allt för mycket med konstiga historier om snubbiga killar som spenderar mer pengar på hasch än på Coca Cola tänkte jag berätta något helt annat.

Min telefon har nu varit blockerad i tre och en halv vecka. Kul, kul, kul. Det är egentligen inte själva telefonen som är blockerad utan det är mitt AppleID som är. Alla knep som hela youtube-världen har att erbjuda har jag använt mig av, jag har kommer inte fram till en lösning. Sen hittade jag knappen, återställ lösenord. Oj vilken tur tänkte jag och klickade där, då skickades ett mail till min inbox på mitt Microsoft konto och "TADAAAA" alla problem lösta. Eller inte. Självklart är mitt Microsoft konto låst också. Det gick inte att lås tupp för när jag gjorde kontot var för många år sedan och de så kallade "säkerhetsfrågorna" jag svarat på för sex år sen inte hade samma svar idag som då. Inte nog med det utan då behövde jag också fixa mitt Spotify konto, för det hade låst sig själv. En regel som jag inte visste om lyder "Du har 14 dygn att lyssna med applikationen Spotify utanför det land du skapat kontot i". Jag gick in på deras hemsida och ändrade det, upptäckte till imm förvåning att även där hade jag en gammal mailadress, jag skyndade att ändra den. Tusen tack till Spotify-teamet för att inte strula med bekräftelse mail. Så underbart. Nu fungerar Spotify igen som vanligt. Microsoft måste vara lite snabbare i sina svar för att få det fungera. Ett formulär jag skickat in för ungefär 5 dagar sen har jag inte fått svar på. Däremot har pappa skickat in ett nytt formulär hemifrån Sverige så det ska nog fungera fint. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Nu har jag väntat länge nog. Nu börjar jag få gråa hår. Nu gräver jag min egen grav. Nu stiger jag i graven mer. Nu finns jag inte mer. Nej jag bara skoja. Ingen gravgrävning sker här inte.

Då har det skett igen. En långt rackarns inlägg. Ett långt inlägg om min vardag. Till dig Roger om du vill använda mina inlägg eller visa de på någon av dina lektioner så är du mer än välkommen att göra det. Däremot vill jag helst bli meddelad först.

Ett uppdrag jag har till alla foto glada följare är att skicka bilder på hösten! På färgerna på löven, kollektioner av olika kläder etc.

Bamsekram från Långtbortistan det rimmade inte men som vi säger här, hejdå.

Likes

Comments

"Det finns spanska, det finns franska eller föredrar du hellre danska när man ska välja språk kan det bli svårt. Men även det som nyttjar vårt, hårt och och kallt klagar många men även is kan ju bli till ånga och mest viktigt är väl ändå att dom som hör på ska kunna förstå. Kalla det rappa eller kalla det rabbla, det hela handlar ju mest om att babbla rim i takt till musiken som man tycker och tjänar till publiken, Pedda P min kompanjon han gör det med klass och precision men ingenting är vidare på nederländska så därför så gör vi det hellre på svenska"
- Just D Svenska ord 2 vers 1

Göra det på svenska blir svårt. Här i min dagbok till blogg jag har går det utmärkt.. Däremot har jag inte skrivit på vad som känns som en evighet trots att det inte var längesedan alls. Men liksom Carola sjunger i sin hitlåt "En evigheeeeeeet en kooort sekuuuuuund" jag jämför mig själv med Carola ibland. Inte för jag är 50 och drottning inom popen utan för jag känner igen mig i hennes texter, som i "Främling vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?" ungefär så känner jag varje gång jag möter en persons blick på gatan här i landet som inte är långt och inte liknar en falukorv för fem öre. Här i Costa Rica eller Costis som jag kallar det på daglig basis, är majoriteten mörkögda med kolsvart hår. Hur ballt? Jag menar det finns inte något jag hellre skulle vilja än prova på att byta plats med en av dem. Bara för en dag. Däremot språket, det är något jag trots två månader här fortfarande snubblar över.

"Låt mig berätta mer om detta svenska språk som gör det så lätt att skilja både allvar och svammel från Jojje Stjärngren till Povel Ramel i vårt alfabet finns det kapacitet att skapa sig språklig originalitet och det är det som vi försöker så gott som det går sen är det upp till andra att bedöma vad vi förmår när vi komponerar, producerar nya rim som vi levererar med svenska ord för att det låter bra för jag föddes här inte i USA, det är såhär vi låter så jag säger åter att andra skolor är sånt som vi överlåter åt andra snubbar som ni säkert förstår för vi följer hellre vårat eget spår"
- Just D Svenska ord 2 vers 2

Önskar jag kunde vara lika självsäker som Peder "Pedda P" Ernerot och bara körde, jag försöker med deras alfabet skapa mig en språklig originalitet även om det är svårt. Hårt och kallt är också något de säger om svenskan här. Det är sant. Vi talar väldigt barskt och är generellt sett kalla personer, undantag finns på alla håll, om Du känner dig träffad och inser att du är kall och hjärtlös vill jag bara säga att i mina ögon är du lika hård och kall som jag. Alla jag träffat här säger att jag är undantaget som bekräftar den regeln. Trots att det är en stereotyp. Om Du fortfarande inte förstår var jag försöker komma med resonemanget kan jag bara säga att även Du liksom jag, är ett undantag för den kalla, hårda och hjärtlösa svenska stereotypen. Du kan se dig i spegeln eller vända kameran på Snapchat och säga liksom Henrik Dorsin i Grotesco "Jag ä fan bäst" och sedan le. Du är bäst. Oavsett vad någon annan må säga, vad du själv må säga till dig själv så vet Du att Du är det. Iallafall i mina ögon.

Mitt eget spår är något jag valt. Något jag tänker på nästan varje dag är vad min pappa sa innan vi sa hejdå vid incheckningen på Arlanda för två månader sedan var "Efter det här behöver du aldrig mer vara modig i ditt liv". Säg inte det här till honom men jag ska tatuera in det på underarmen när jag fyller 18. Det är något jag aldrig mer behöver vara. Inte Du heller, Du som läser det här från en annan del av världen, inte från Sverige utan från USA, Kanada, Japan, Spanien, Tyskland eller var du än befinner dig. Till Dig som sitter hemma i soffan framför teven eller ligger i sängen med en påse plockgodis Du behöver inte heller vara speciellt modig. Du har gjort det modigaste någonsin. Tagit livet med storm och levt. Du lever ett galet liv om du tänker på det egentligen. Du kanske inte ser det men om du har tid över från pluggande så tipsar jag dig om en serie från National Geographic som finns på Netflix som heter "Brain Games", efter det första avsnittet kommer du inse hur galet mycket du gör utan att tänka på det. Hur fantastisk du är utan att behöva anstränga dig extra noga. Det här är inte bara ett dö-tips jag ger dig för att slötitta på när du är trött en söndagseftermiddag det är en uppmaning till dig att lära dig något nytt om dig själv och ditt viktigaste organ, hjärnan.

"Orden flyter förlåt om jag skryter aldrig har jag känt att de tryter för om jag nångång saknar ett rim så hittar jag väl på ett schimelibim och är det nåt som låter bättre på annat språk så översätt det. 'Digg' blev 'Digga' och 'Gigg' blev 'Gigga' och då kan föl lika gärna 'Big' bli 'Bigga'"
- Just D Svenska ord 2 vers 3

Skryt och överdrift är något som många lever på. Att ta med en nypa salt vad personer berättar är något som vi lär oss snabbt i livet. Du kanske inte förstår vad jag menar men det jag säger är att personer ljuger. Mer än de tänker på. "Så jag lärde mig ett nytt trick på min BMX i helgen, bunny hop, jag lovar jag var 15 centimeter ovanför marken" när personen egentligen klarade att lyfta fyra centimeter ovan mark men känslan var som 15 därför berättas den versionen också för att den är mer intressant att lyssna på. Det är de små överdrifterna som gör historien intressant. Egentligen tar vi historien som jag tidigare nämnt med en nypa salt och förstår att personen lyfte fyra centimeter och inte 15. När det kommer till att översätta ord hipp som happ är det svårare. Från spanska till svenska är nog enklare än från svenska till spanska. Däremot lärde jag mig något oerhört intressant på en Sturebyskolans fantastiska lektioner med den underbara läraren Jordi Almeida att engelska och spanska är oerhört lika varandra och så länge du "spanskar till ett ord från engelska" så kan du med stor sannolikhet pricka rätt. Tack och tusen tack för det tipset, det har jag använt det många gånger.

För att återgå lite till min vardag för Du som läser vill ju ha en inblick i vardagen och inte höra mig babbla om gamla minnen från Sturebyskolan eller från det flummiga idéerna och reflektionerna jag får av att lyssna på svensk hip-hop. Om Du är en av de 30 personerna som hann läsa mitt numera opublicerade inlägg eller är en av de som fått det skickat till sig så vill jag bara berätta för dig att allt är ett missförstånd och en brist språkligt från bägge sidor. Det var ett missförstånd som nästan fick mig att lämna den underbara familj jag bor i och byta till en annan familj. Efter mycket tvekande och många timmar av funderande och en underbar dröm med tips från en favoritperson så bestämde jag mig. Jag har inte bytt, ska inte byta och kommer inte ihåg varför jag ville byta från allra första början. Den favoritpersonen jag pratar om är min "morbror", jag säger "morbror" för han är inte min mammas bror utan han är min mammas systers man, tekniskt sätt inte min morbror men rent själsligt är han det. Det är Christoffer Lagerros jag pratar om. Du hjälpte mig välja rätt och jag är oerhört tacksam för det. Stort tack till dig.

För att ni andra ska förstå ska jag beskriva drömmen så gott jag kan. Alltså, för Dig som inte fått en tur genom hemmet här i Costa Rica mer än i skrift så räcker det gott och väl för skapa en bild hur det ser ut. Till Dig som sett vinden hemma i Stockholm vet att den inte är rymlig alls och att den definitivt inte har plats för en långborddukning. I drömmarnas värld är allting möjligt så det fanns gott om plats för dels ett långbord och hela släkten. Det var en välkomst fest för mig eller ett födelsedagskalas eller midsommar eller påsk eller julafton. Något i den stilen för det fanns nubbe på bordet. Varje gång någon av de vuxna runt bordet drack ur sitt nubbeglas förvandlades de till en blandning av George Washington, Abraham Lincoln och Ingmar Bergman. Galet blandad personlighet men iallafall så sänkte Johan Holm, min andra "morbror" som för övrigt är en av de personerna som fått mig att klara av förberedelserna innan mitt år, sitt nubbeglas innan alla andra och *poof*, George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman poppade upp i hans stol, drog ett skämt och *poof* tillbaka till kramgoa och pratglada Johan igen. Därefter var det Sara som smög i sig nubben, så mycket smygande blev det inte såklart. *poof* George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman poppade fram och drog ett skämt. Efter några poofanden runt bordet så poofade det i stolen bredvid mig, där Chrille satt. Inget skämt drog han utan att sänkte ögonbrynen och tog av den höga hatten och satte den bredvid sig vände sig sedan till mig och började tala allvar med mig. En färgglad spiral gled fram i mina ögon och plötsligt stod jag och mamma här i huset i Costa Rica, det var som en djävul-ängel situation där mamma var djävulen som sa att jag skulle byta och George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman eller Chrille var ängeln som visade mig att jag hade det bra. Om Du tycker jag är taskig mot min älskade mamma hemma i Sverige så har hon och jag pratat om det och hon skrattade bara när jag berättade om drömmen. George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman vann den lilla debatten och sen kom den färgglada spiralen fram och lika plötsligt som jag befann mig i Costa Rica var jag tillbaka igen på vinden hemma i Stockholm och George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman drog ett skämt liksom inget hänt och *poof* Chrille satt bredvid mig igen. Han vände sig till mig och blinkade och sen återgick han till snapsvisorna och maten.

"Ta initiativet och se till och skriv ett par egna rim för det är ju givet att man uttrycker sig själv på något lämpligt sätt och kanske rim på svenska är just det som känns rätt, för konkurrens finns ingenstans men då skulle 'fonky' om det fanns för det skulle bli bättre om nån hade lust med att rabbla rim precis som Just D"
- Just D Svenska ord 2 vers 4

Egna rim är svårt men nya rim präglar min vardag genom hip-hop och roliga spansktalande vänner.

Erfarenheter jag har från Sverige kan jag visa upp här men ingen vill lyssna tyvärr, nu är det nya dagar nytt liv, nya lagar. En annan plats ett annat Sats och jag tror jag funnit min egen plats. Min plats i främmande land har flyttat tummen i min hand, jag har fått hål i min tand, är självklart noga med mitt hygien och alltid ren men svårigheter sker även för de som tränat boxning med Peter. Nya former, nya normer. Nytt folk, utan språklig kunskap behöver jag tolk, tjejer ser mig som ett kap. Klara min dag är allt begär utan att tala med någon som i mig är kär. Om Du hänger med så ber vi tillsammans till Gud innan maten vi fått på faten. Nytt är svårt och tufft jag vill andas svensk luft och dricka Cola och och skåla med goda vänner som jag känner. Okej helt ärligt är det där var roligt att skriva borde nog spela in en skiva.

Nej nu har det gått för långt dags av sluta med rimmen. Jag nämnde innan min lite halvtaskiga text att jag kan dela med mig av erfarenheter här. Igår så var min syster uppe i varv. Hon pratade och pratade och pratade. Med halvt öra satt jag och lyssnade. Från ingenstans hörde jag henne nämna något om ett ämne jag råkar ha kunskap om. Jämställdhet. Inget skryt eller någon politiskt åsikt ska jag yttra utan bara knäcka nöten om kunskap. Hon var helt fascinerad för det föreläsaren hade talat om var vardagliga situationer där män tog för sig i det patriarkat vi lever alla lever i. Jag vill inte ha medalj för jag bryr om jämställdhets frågor jag vill bara visa att jag bryr mig tänkte jag och dök in i diskussionen och bidrog med flera exempel där inte bara kvinnoförtryck var ämnet utan normer också. Ännu mer intressant tyckte hon. Diskussionen blev allt hetare för varje gång vi nämnde vardagliga situationer när hon eller hennes vänner blivit förtryckta av män. Tack till dig för att du släppte in mig i diskussionen. Äntligen något jag kunde prata om utan att behöva undra om de dömde mig för de höll med mig i allt jag sa.

Puss och kram från Din älskling på andra sidan Atlanten. Tack till Dig som stöttade mig på hemmaplan innan resan och till Dig som inser nu att Du egentligen inte greppat att jag kommer vara borta i ett helt år så har jag fortfarande inte greppat det heller.

Om du har tid över kan du kolla in min kompis Hugos vlogg:​ https://www.youtube.com/cha...

Tack och hej veganpastej. 

Likes

Comments

Många eller ja i stort sätt alla mina inlägg har hittills handlat om mig, min upplevelse och mitt liv. Jag ska bryta mönstret nu. Nu ska du få höra en sann berättelse ur en annan persons liv. 

Hej, mitt namn är Jeff och jag är 29 år gammal. Jag bor inte i ett hus, ingen lägenhet, inte ens ett skjul. Mitt hem är gatan. Sen den 24:e december förra året då min fru slängde ut mig så har jag överlevt här. Ibland är det tufft men det finns massvis med folk att prata med. Om du har lite tid över kan jag berätta om mitt liv. Du förstår kanske att jag inte är härifrån för jag pratar engelska. Jag är från staterna, jag flyttade hit för kärleken och för att förändra saker. Hemma i USA när jag var liten så slog min pappa mig. Det började när jag var sju år, vid tolvårs ålder började jag dricka för att få smärtan av slagen att försvinna. Efter att ha tränat massvis och boxats för en klubb i fem år var jag femton år och var redo att slå tillbaka. Om jag slog honom, jag slog och slog och slog och slog och slog, jag slog tills jag inte hade någon kraft kvar. Han förstod att dagen skulle komma då jag skulle slå tillbaka så hårt att han inte skulle kunna komma därifrån helskinnad. Min mamma är död. Hon dog i cancer vid min sida. Jag satt där med henne i dagar, spenderade timmar vid hennes sida men jag grät inte. Jag visste vad som skulle hända. Hon skulle dö inom kort. Min mamma dog under en av de många nätter jag spenderade ihop med henne. Vi hade sagt godnatt kvällen innan och vi höll handen hela natten. När jag vaknade upp var hon kall. Hennes hand var iskall. Det enda jag gjorde var att ringa ambulansen och de som stod henne nära. Därefter tog jag morfinet hon hade intill sig för lugna nerverna och injicerade en dos som var så pass stor att jag skulle vara hög hela vägen till sjukhuset men ändå inte så pass stor att jag skulle få en överdos. När ambulansen kom åkte jag med henne till sjukhuset och pågrund av drogerna som jag injicerat så somnade jag i ambulansen. När jag vaknat hade de redan begravit henne. Här så begraver vi folk samma dag eller dagen efter. Jag fick chansen att säga adjö. Inte en tår föll när hon dog. Sen flyttade jag, lämnade min äckliga pappa bakom mig. Vi hade ingen kontakt förens för något år sedan då han ringde mig. Han ringde för att fråga om en njure, om jag som var samma blodgrupp kunde skänka en njure. Självklart ställde jag upp, du förstår, jag vill hjälpa alla, jag vill bara göra gott i den här världen. Så jag skänkte alltså min njure till min pappa, nu är han frisk igen. Respekt är något han inte har, varje gång som jag samlar ihop tillräckligt för att ringa honom lägger han alltid på när jag ringer. Varje gång. Jag har inte pratat med honom sedan jag skänks njuren. Här titta på mitt ärr. Den unga killen drog upp tröjan och visade ett enormt ärr över hela magen. Här på gatan är det svårt. Jag behöver slåss för sak men jag gillar inte att stjäla för jag tror på Jesus Kristus, han hjälper alltid. Tro du på honom? Även om du tror bara lite kommer det löna sig. Ju mer du tror desto större dåd kan ske. Du ser den där kyrkan? Jag tror inte som de gör. De beskriver Gud och Jesus på ett annat sätt, det enda de vill ha är pengar. Om jag inte betalar får jag inte gå in för att bekräfta min tro. Jag vill se den där kyrkan rasa! Däremot vill jag absolut inte att någon ska dö medan det sker men jag vet att det kommer ske. För min vilja kan bekräftas av Gud för jag tror på honom. Det var något jag skulle säga men jag har glömt bort vad det var. Du ser det där gänget bakom oss, det lilla gänget med fyllbultar? Jag är inte så, det enda vi har gemensamt är beroendet till alkoholen. De vill bara dricka hela dagarna. Jag känner inte ens de där gubbarna. Stordåd, det vill jag göra. Det var en av anledningarna till att jag åkte hit. Gissa vad, min vän från förr alltså innan jag blev utslängd av min fru, jag stötte ihop med honom häromdagen. Kan du gissa vem som var klistrad till hans sida? Min fru. Det bröt mitt hjärta i tusenbitar. Självklart hoppades jag på att han bara var där som skydd mot omvärlden. Ett par dagar sedan så gick jag för att be om ursäkt till min fru och försöka få henne att se vem som egentligen älskar henne. Det var inte min fru som öppnade dörren inte heller min son. Det var han. Min kompis. Då brast det för mig. Jag skrek och fick ur mig att om han inte lägger av med en gång kommer jag komma tillbaka och om han inte är borta då måste han slåss med mig. Varje dag har jag tränat. Du vet basstationen som jag bor bakom? Nära där finns ett gym, en av tränaren låter mig träna där när det inte är folk i lokalen. Här i Costa Rica eller framförallt här i San Rafael finns det folk som gillar mig och folk som verkligen avskyr mig. Tyvärr är det fler som ogillar mig än vad det är som gillar mig. Du verkar iallafall gilla mig någorlunda. Du har ju hjälpt mig flera gånger. Du ska bara veta hur tacksam jag är för de småpengarna du skänkt, inte allt har gått till alkohol, jag har köpt mat också, du råkar inte ha något litet på dig? Tack mannen, så himla generöst, nu ska jag ta bussen hem till San Rafael för att sova bort ruset och leta efter någonstans att köpa lite att dricka. Tack igen. Kom förbi min station någon dag. Hejdå.

Okej först och främst vill jag bara berätta för dig som lyssnat på Jeffs historia att han inte saknar tänder eller stinker av alkohol. Han försöker tvätta sig så ofta han kan och se fräsch ut för att söka ett jobb.

Om ditt hjärta slår extra för Jeff så kan du kontakta mig om du vill göra något för att hjälpa honom tillbaka i livet igen. Facebook och Instagram Direct är där jag svarar snabbast.
Det här inlägget följer inte min en-gång-per-vecka skrivning men jag kände att det var dags nu.

Likes

Comments

Vänta en stund vad menar du med lagom Axel och framförallt ganska? Jo min kära vän, det jag menar är att jag inte helt trivs. Vadå inte trivs? Hur kan du inte trivas? Lyssna, jag trivs men inte sådär extra super längre, jag har börjat se dåliga saker i vardagen, hemma och i skolan. Om du känner att du har tid så berättar jag. Lite tid kan jag väl avvara för att läsa den här lite bortsprungna förvirrade tonårspojkens blogg, bara du inte pratar för alltid. Du väljer ju självklart när du har lyssnat klart men jag kan prata om mitt nya vardagsliv i en evighet eller en kort sekund.

Så främling vad döljer jag för dig, i mina, ljusblå ögon? Jag har inga hemligheter, inga mörka delar av mig som jag inte delar med av till alla. Eller har jag? Självklart har jag hemligheter liksom alla andra. Självklart har jag samtalsämnen jag inte väljer att prata om så ofta för de är känsliga. Självklart finns det saker om mig som du inte vet. Som du aldrig kommer få veta. Som du alltid kommer undra om nu när du läst detta. Självklart vill jag dela med mig av mina hemligheter, framförallt en. Min hemlighet som förhoppningsvis du kan fortsätta hålla hemlig är att jag inte längre bor hemma. Det är inte hemligt men för dig som inte riktigt hängt med de senaste gångerna jag försökt förklara att jag lämnat mitt underbara liv hemma i Svearike och flyttat till en annan plats. En annan breddgrad. Ett annat klimat. En annan familj. Ett annat samhälle. En plats med normer jag inte förstår. Ett samhälle där respekt för sina äldre är oerhört viktigt. Inte för att hemma kan jag säga vad jag vill till mina föräldrar eller till mormor heller för den delen. Däremot behöver jag inte säga frun eller herrn till de. Det är något som är en så kallad kulturell skillnad. Varför skriver jag om kulturella skillnader och knasigheter i mitt vardagsliv? För det roligt att läsa om och för att jag officiellt har fått en sponsor. Sponsor och sponsor, har numera en annan plattform där mina inlägg delas, det är den organisation som jag flaxat hit med som heter AFS. Har officiellt fått min länk delad via en av volontärerna som arbetar för organisationen. Känns så roligt. Något som lyfter upp i vardagen. Vet helt ärligt inte varför just lilla jag av alla de hundratals studenter som flugit till världens alla hörn fått min blogg delad. Nu måste jag återgå till min lilla hemlighet där om du läser lite mellan raderna kommer förstå varför jag vill hålla det hemligt.

1 månad och tre veckor. Det är tiden jag spenderat i mitt nya hem och det nya landet dit jag flyttat. Det finns saker jag gillar med familjen jag bor hos och väldigt få saker jag inte gillar. Sakerna jag inte gillar vill jag helst inte dela med mig av eftersom jag inte vet vem du är som läser. Du kanske är en kusin härifrån eller till och med min värdmamma. Om du är min värdmamma så vet du vilka saker jag inte gillar. Men tillsammans kommer vi lösa de. Det lovade vi varandra efter det timslånga samtalet vi hade tillsammans där AFS var som medlare. Det finns inget jag gömmer i garderoben, den är väldigt öppen min garderob, du kan i stort sätt se alla mina kläder. Blir oerhört svårt att gömma mina hemligheter där. Har inte ens dagbok att gömma mina hemligheter i. Hur skulle jag ha tid med det? Eller det är det enda jag har. Tid. Tonvis med tid. Tid, tid och så lite mer tid. Tid i frusen form. Tid i flytande form. Tid i gasform. Tid som finns på en annan plats samtidigt. Tid som något materiellt. Tid som något abstrakt. Tid till frukost. Tid till lunch. Tid till middag. Det är inte så att jag inte njuter av att ha mycket fritid i vardagen snarare tvärtom, jag njuter fast ändå inte. Jag har ändå ganska lagom med tid. Ganska lagom med kompisar. Ganska lagom med mat på bordet varje dag. Ganska lagom med sömn varje natt.

Som du märker har jag inte så mycket att berätta om vardagslivet här förutom att jag genomgått vad jag tror var mitt livs konstigaste timmar. Jag erkände rädslor och tvingades prata om samtalsämnen jag helst undviker. Det var jobbigt till en början men efteråt kändes det skönt.

Men nu ska jag berätta något helt annat. Om du vill fortsätta lyssna är du välkommen att göra det. Idag, fredag, har jag åkt till en nöjespark som liknar en värld i Rollercoaster Tycoon 3. Det fanns vatten rutchbanor, berg- och dalbanor, karuseller, matställen, bord- och bänk lite överallt och massvis med folk. Inte ganska lagom, det var packat.

De första timmarna vi var där var der korta köer och lite folk, efter vi åkt några gånger var det som att någon bara öppnade portarna till parken och sa "Välkommen, gratis entré för alla". Tusentals personer som bara gick runt, skrek, skrattade och verkade ha en kul tid.

Ytliggare någon timme gick och det var dags för oss att handla lunch. Det fanns erbjudanden från PizzaHut där det gick att köpa 2 stora pizzor för priset av 1. Vi bestämde oss för att göra det. Joseph betalade efter att alla 11 bidraget med en slant. Gissa om de sålde vegetarisk pizza? Självklart inte. Jag hade alltså spenderat 45 minuter i en svettig kö för ett snopet "No muchacho, perdon...", var det värt det? Nej. Vi hade alltså problem, den svenske vegetarianen hade ingen lunch. Taco Bell säljer tydligen burritos med bönor och ost. Det var bra kände jag. Köade en stund sen såg jag en klasskompis längre fram kön som vinkade på mig. Jag smet förbi den långa kön och började beställa. Då avbröt tanten bakom. "Hörru blondis! Backa undan sluta tränga dig, hur oartigt har din mamma uppfostrat dig?" Det var droppen. Jag var väldigt nära på att skälla ut henne, inte för att hon haft fel, för smitit fram hade jag ju, utan för att hon var onödigt oskön. Varför drar du in min mamma i det här? Har hon något alls att göra med situationen? Hon betalar inte ens för maten. De pengarna har jag minsann tjänat ihop själv. Så varför pratar du om min mamma? Vem har gett dig rätten att kränka mig offentligt? Självklart sa jag inte det. Jag bad om ursäkt och klev åt sidan så feg som jag är. En vänlig själ frågade om han skulle beställa åt mig om jag betalade för min mat och jag blev överlycklig. Att det finns sådana människor som bara ställer upp helt utan att tänka. Underbart. Beställde två burritos med bönor och ost. En "Fiesta fries sin carne" och en fanta. Då var det bara att vänta igen. 52 minuter och 31 sekunder fick jag vänta innan de ropade "50, vem har nummer 50?!" jag klämde mig fram och fick maten. Vi gick därifrån och gissa om de gjort fel. Ja. Det var inte utan kött min fries, de var kött. Nej jag orkar inte. Så sjukt irriterande. Joseph blev rosenrasande och gick med bestämda kliv och kvittot liks en törnelans i handen och bytte. Äntligen, mat. Jag slängde i mig maten och sen var i ute i parken igen. I övrigt var parken vådligt rolig, jag tog inte så mycket bilder tyvärr. Parken har en YouTube-kanal som jag länkar till längst ner i inlägget.

Efter en lång dag av intensiva åk och endorfiner som rusat genom kroppen är jag trött. Jag somnade nästan på bussen till San José, likaså på busen från San José till San Rafael Arriba där jag kliver av. Men i San José bevittnade jag något obehagligt. Jag gick bara förbi men det räckte för mig. En ung tjej 20 årsåldern som var bar mascara, eyeliner och ett starkt rött lässtift stod utanför en restaurang och väntade på någon. En man knatade förbi. Jag kunde se enda från där jag stod att han var full och att han förmodligen hade den klassiska fullgubbe-odören. Istället för att passera som vilken vanlig själ som helst väljer han att ta sig friheten som privilegierad man att klämma den unga tjejen lite på rumpan. "VAD I HELA FRIDENS HÅLLER DU PÅ MED GUBBSTRUTT?!" skriker tjejen förskräckt och slår ut med armarna i luften. Folk vänder sig åt deras håll. "Jag gjorde inget, hon överreagerar liksom vilken kvinna som helst" säger den rödnäste herren för att få folk att fokusera på något annat. "VARFÖR TAR DU PÅ MIG?!" skriker kvinnan "pff.." fnyser den packade farbror och vaggar vidare längs gatan. Jag fick ögonkontakt med kvinnan en kort stund, hennes ansiktstryck var neutralt men hennes ögon skrek. De skrek på gubben. De skrek på samhällets normer. De skrek att de hatar när sådant händer. De skrek hur de hatar män. Nu äntligen förstår jag när någon säger "Jag hatar män". Det är inte alla män, det är inte personens pappa eller mor- eller farfar. Det är de män som tror de har privilegier och kan ta sig rätten till at behandla kvinnor hur de vill. Det är vad det är att hata män. Har jag rätt?

Det här landet har inte samma idéer om jämställdhet och kvinnors rätt i samhället. Var är Grupp-8 när de behövs som mest? Ställ dig själv tre frågor, har jag civilkurage? Vågar jag gå emellan om jag ser något obehagligt eller vänder jag bara bort blicken? Har jag någonsin bytt säte på bussen eller tunnelbanan för en snuskig herre har satts sig bredvid mig? Om du verkligen inte kan relatera till något av det här alls så uppmanar jag dig att lyfta blicken och se världen från någon annans ögon. Döm inte direkt försök se vad personen har gått igenom och vad du tror att personen heter eller vad personen ätit till frukost. Om du kan föreställa dig det så kommer du klara dig långt i livet. Du lever inte bara för att du kände för det, du lever för att du är den snabbast i säcken, bäst på att ansluta dig till äggcellen, du lever för att skapa en trygg värld. Du lever för att du vill. Du lever för att hjälpa andra. Du lever för att få hjälp. Du lever för att du vet hur du ska göra när du hamnar i obekväma situationer. Du lever och du är du. Glöm inte det.

Här är länken till nöjesparkens YouTube:
https://www.youtube.com/user/ParqueDiversiones

Tack och adjö tomatplantefrö

Likes

Comments

Hej, tjena, goddag, hejsan, goddagens, hejhopp, tja, tjenixen, tjenis, halloj, hallå, hallåja, *begravningshej*, handslag, kramar, knäppande fingrar, high-fives, fist-bumps, klappar, dunkar i ryggen och framförallt dabs. Det är så vi hälsar i Sverige. Det ska jag berätta att de även gör här i Costa Rica. Om du som läser inte har en aning om vad "dab" är så kan du googla det. Det är en målgest. 

Kort sagt. Jag älskar det här landet. Det här utbytet har fått mig att ändras som person, jag lär mig nya saker varje dag och ser på livet från olika synvinklar. Det finns personer som bryr sig om mig och jag känner trygghet i deras närhet. Vill ni veta en sjuk grej? En helt galen grej som jag aldrig upplevt hemma? Det finns en kille som tycker han äger skolan, det har jag sett förut men den här killen ser mig som blond, blåögd och väldigt lång som ett hot. Genom att lyssna lite extra på vad de pratar om när jag går förbi har jag insett att han vill slåss med mig. För att visa vem som är mest manlig. Jag känner bara, väntaväntavänta va? Vadå slåss för att bevisa manlighet? Du inser att det är så vilda djur gör, eller hur? Är det bara jag som sett Bambi här? Hallå, vadå slåss? Du kommer få stryk och det kommer bara bli trubbel efteråt. Jag kan ta att jag mindre "manlig" än du, vad det nu innebär? Om du som läser det här tycker jag ska ta fighten mot den galne tonårspojken kan jag berätta att jag inte kommer göra det. Det finns inte en chans att jag gör det. Jag skulle hellre betala honom för att inte göra det. Det kommer nog inte heller att hända. Att slåss för att visa något som egentligen inte har någon betydelse är väl bara dåligt. Är det jag som är ute och cyklar eller är manlighet viktigt? Det finns även personer här som blir knallröda i ansiktet om de får ögonkontakt med mig andra ser på mig med avsky. Det är underbart, highschool, colegio, det är det här jag är skapt för. Ge mig en månad så ska jag skvallra för dig, bli den nya Gossip Girl och ingen kommer förstå någonting förutom att jag delar alla mina inlägg via Facebook. Det finns drömmar och sen har vi verkligheten. Jag lever mer i verkligheten numera än i drömmarnas värld. 

Kulturkrock och i kulturell chock? Svar ja. Enorm krock inte lika kraftig chock. Ni vet hur hårt konstnären Makode Linde ratats för sin konst där Makode använt sig av nidbilder av mörkhyade. Han har haft en utställning i Kulturhuset och även en stor debatt med Afrosvenskarnas riksförbund. Han är omtalad för sin konst för den är "rasistisk och nedvärderande". Jag har valt att inte ta ställning utan bara sitta bredvid med popcornskål och Fanta för att se hur det utvecklas. Det jag försöker få sagt med den här utläggningen är att Sverige är ganska uptight, politiskt korrekt, det är jag glad för. Här är det tvärtom. Låt mig ta med dig till min skola där allting var helt vanligt, vi satt ner i skuggan under ett av taken nere vid expeditionen för där är det behaglig temperatur. Vi pratar och kastar en PET-flaska och försöker få den att landa i stående position. En stor bil med ett takräcke fyllt med konstiga figurer brummar förbi och stannar en bit bort. Jag är blir lite förundrad. Efter ungefär 10 minuter och cirka 78 flaskkast där 13 har landat perfekt börjar någon sepia musik. Det är inte från en högtalare utan det är live. Det är några lärare som plockat fram sina gamla instrument. Det är en saxofon, en trumpet, en stor tuba och två trummor som ekar mellan skolbyggnaderna. De spelar musik som är bra att dansa till. Då tittar jag upp från vår lek. Väntaväntavänta va? Det är alltså tre personer som tagit på sig enorma dockliknande figurer. En djävul med stora horn och nu till kulturchocken, en nidbild av en mörkhyad flicka. Jag blinkade för att förstå om jag verkligen såg rätt. Ja det var en äkta nidbild, en 100% äkta nidbild. Direkt tänkte jag på hur min mentor och förebild i Sturebyskolan pratat om nidbilder och meningen bakom under bildlektionerna på fredagar. Jag såg hela Makode Lindes tv-intervju susa förbi och hela Makodes utställning som jag fick följa med på trots att jag inte hade bild och form som individuellt val i Sturebyskolan. Jag drog snabbt upp mobilen och filmade för det var minsann bisarrt. Skickade till några kompisar som också är på utbytesår fast i andra delar av världen, det bästa svaret jag fick var "Ta det lite lugnt med nidbilderna hörru, det är konstigt". Om du som skickade det läser så vill jag bara säga tack för att du förstår. Till dig som inte fick min snapchat så tipsar jag dig om att söka efter Makodes konst. Där får du nidbilder som är verkliga. Jag tror att de inte förstår att det är en nidbild här. Det finns nog de som gör men samtidigt de som inte förstår. Dansarna och trubadurerna fortsatte genom hela skolan. Det var bara jag och den andra utbytesstudenten som tyckte det var lite konstigt att det dök upp dansande dockor från ingenstans. Jag fick förklarat för mig att det är för att senare i veckan så firar de Independence Day och att det var fest hela veckan. Så varje dag hela den här veckan  har varit festliga. Mer eller mindre. Idag torsdag den 15:e september 2016 så har nationen Costa Rica varit en icke-koloni i 195 år. 195 långa år av frihet. Mäktigt. Just denna dag i skolan hade vi två timmar av nationellt firande vilket innebar att vi sjöng de tre nationalsångerna, vi och vi, de sjöng och jag stod där som ett fån utan att förstå vad de sjöng. Det var cheerleading uppträdande och långa mumlande uppträdanden av elever. De skämdes och var nervösa med all rätt, hela skolan var samlad och highschool är dömande, väldigt dömande. Att spela violin inför 1200 elever är inte heller smart för det är omöjligt att få de tysta. Det var mäktigt när vi eller ja de sjöng nationalsångerna. Många tog i från tårna och det verkade som alla kunde alla verserna. Jag kan inte alla verser i Sveriges nationalsång. tyvärr. Det är illa. 

Det finns så mycket att säga men jag har inga ord att beskriva det med. Det finns saker jag har berättat som jag säkert återberättar nu men det spelar ingen roll. Jag älskar det här landet som är några breddgrader närmare ekvatorn än Sverige. 

Nu har det blivit dags för mig att ta farväl för den här gången, det finns tid för frid i mig och om jag inte har något bättre för mig de kommande dagarna kommer jag antagligen att skriva ett nytt inlägg med nya upplevelser och kulturella skillnader. 

Likes

Comments

"Ingalunda annorlund har en katt som är en hund, annorlunda som du ser är en stad där allting sker bak och fram och ut och in och upp och ner." Det här rimmet beskriver skillnaden mellan Sverige och Costa Rica. Allt är annorlunda.

Krakel Spektakel och kusinvitamin är något som jag älskar. Inte bara jag utan även min Erik, min älskade storebror som har ett problem när det kommer till att citera böcker och filmer. Han kan citera vilket rim som helst i hela Krakel Spektakel boken utan att passera gå. Tack för att du är min storebror.

Det finns mycket gott att säga om Sverige, det finns det också om Costa Rica. Ajajaj vilket underbart land jag har flyttat till. För att inte få er att sakna mig eller bli avundsjuk ska jag börja med att säga att skolan här är lång, på spanska och varm. Så fruktansvärt varm. Det blir inte bättre med uniformen för den är i tjock bomull och det är ett krav att ha svarta långbyxor och kostymskor. Det där med kostymskorna är inte ett måste, det är en i min klass som har det, en av tolv arkitektstudenter som använder kostymskor. Tro det eller ej, det är inte jag. Frågade en lärare om jag fick använda andra svarta skor och han sa att det var lugnt så länge de inte var illaluktande eller trasiga. Jag har alltså Vans, svarta jeans (har inte köpt skoluniformsbyxan ännu) och den gröna ganska supervarma pikétröjan med skolans tryck på.

Jag ska verkligen inte klaga, jag har värme, kackerlackor, smörgåsar till lunch, ett främmande språk i hemmet, en dator med internetuppkoppling, en telefon utan saldo, tre par skor och två tofflor. Tre av de fem par skorna jag har med mig är Nike. Jag är nog lite besatt av Nike. 70% av de strumpor jag har med mig är, tro det eller ej, Nike, har en Nike-gymsack också. Det är ungefär två tredjedelar av min garderob som består av Nike. Coolt eller inte coolt, det är du som väljer. Räknade ut det idag när jag möblerade om min garderob. Garderoben är som lådor som går att stapla på olika sätt, så jag staplade om lådorna och då ser jag alla kläder jag tagit med mig. Inte mycket må jag erkänna.

Tillbaka till verkligheten. Skolan är där jag träffar folk. Skolan är var jag knyter flest band med folk. Jag har fått ett litet crew som består av sex medlemmar. Det låter så töntigt att säga crew, men folk härifrån säger det istället för kompisar. Jag är nyast i gänget så med mig pratas det massvis. Kanonbra grej för då får jag snacka mycket spanska. Mitt crew med sex medlemmar utgörs av två tjejer och fyra killar. En av de två tjejerna har lånat ut en gitarr till mig och den andra har en mamma som avgudar mig. Jag har inte gjort något speciellt för att få all den uppmärksamhet som hon ger mig. Igår var jag hemma hos de och åt middag. Då sa hon att hennes dörr alltid står öppen för mig oavsett tid på dygnet, att jag alltid kunde ringa om jag inte hade något för mig och att hon köpt en present till mig. Gissa vad hon köpt. En kaffebryggare! Jag hade råkat nämna att jag älskade kaffe och det hade hon lag spå minnet och sedan knatat iväg till Universal och investerat i en kaffebryggor som brygger högst sex koppar. Alldeles lagom för mig. "Nu kan du dricka hur mycket kaffe du vill, när du vill" Jag måste erkänna att jag fortfarande är väldigt förvånad och att jag inte riktigt vet vad jag ske åter som present för att gottgöra henne. Har ju nämnt att jag fått låna en gitarr av en i gänget. Det är inte en billig gitarr precis. Det är en halvakustik "Peavey", till den lånade hon mig även en liten förstärkare. "Jag har två gitarrer men spelar inte på någon av de, vet inte ens hur man spelar.. Du kan få låna en om du vill". Jag var säker på att jag skulle få låna den skruttiga för jag menar att låna ut en gitarr som i Sverige skulle kosta 1500kr är inte något som vem som helst gör. Är oerhört tacksam för gitarren. Jag övar flera timmar varje dag. Fick den igår så varje dag är att ta i, jag övade igår kväll och hela morgonen idag. Hemma i det långa landet falukorv kan du absolut få låna min gitarr, när du är hemma hos mig. Om jag frågar mina föräldrar kan du säkert låna hem den under ett par dagar, hon har bokstavligen gett mig den. Känns som jag är med i en grotesco sketch och att ur gitarren kommer Henrik Dorsin sjungades på en visa om hur lurad jag blivit och sen vaknar jag ur en dröm hemma i min säng och bredvid mig ligger Henrik Dorsin och han viskar "ska vi göra om det imorgon, då är det din tur att gömma dig i gitarren". Det vore något, att få träffa Henrik Dorsin.

För att inte sväva iväg från ämnet eller tappa mig bort mig i mina egna tankar så ska jag erkänna att mitt liv förändras varje dag. Jag har det så underbart bra här även fast toaletten inte kan spolas ibland för det inte finns vatten hemma så är det bra här. Hetta, kläder som luktar gott av tvättmedel, deodorant som får porerna att stanna upp och inte svettas, en familj som serverar mig vegetarisk mat utan att fråga om det är okej att de äter kött utan bara gör, en värdmamma som sjunger glatt tidigt på lördagsmorgnarna, en värdsyster som sjunger för full hals fast hon vet att hon sjunger falskt men det spelar ingen roll för hon gillar att sjunga så hon sjunger, en till värdsyster som lever genom snapchat, Facebook, Instagram, Twitter, WhatsApp och alla andra sociala medier, en värdbrorsa som tycker att jag är den coolaste personen i världen för jag vet hur man åker longboard, en gata fylld med grannar som gör både bra och dåliga saker, en granne som inte gör något annat än att röka på och se på fotboll, en granne som har stora fester varannan lördag, en granne som känner den som känner den som är ex-flickvän till min kontakt person hos AFS, en granne som jobbar på och gjuter om sin uppfart oavsett väder och tid på dygnet, en granne som kör en bil vars motor ekar mellan husen och får plåttaken att skallra av dånet, en granne med en katt, en granne med en katt och en hund, en granne med tre katter, en granne med en hemlig bilverkstad, en granne som jobbar svart, en granne med bussparkering på bakgården, en stadsdel som är farlig på nätterna för jag riskerar att bli rånad om jag går ut, en poliskår som inte vågar sig in i vissa delar av staden för att de riskerar inte bara sina egna liv utan även förbrytarnas, en president som tjänar 40k colones var 15:e dag, en president vars högra hand tjänar mer, ett land med ett folk som bryr sig om varandra, ett folk som är känt för att vara glada, ett bra vardagsliv. Jag har ett bra vardagsliv.

Som avslutning vill jag tacka alla ni underbara själar som läser och ett extra stort tack till er som skriver till mig och berömmer min blogg för att den är intressant, välskriven eller helt enkelt rolig. Det är något jag uppskattar, tack och åter tack. Ni är värda mer än guld. 

Puss till dig som har det tufft i vardagen, puss tills dig som släpar dig till jobbet, puss till dig som står ut med att läsa en förvirrad tonårings blogg, puss till dig med ett stort hjärta som tar hand om de som inte klarar av att ta hand om sig själva, puss till dig som ser livet som en lycka, puss till alla som läst, puss och kram med varm kärlek till er som tragglat er igenom ännu ett inlägg. 


Likes

Comments