Att börja med att säga att alla vet vem Povel Ramel är går inte. Det finns massvis med folk ute i världen som inte vet vem han är eller ja var. Numera lever han tyvärr inte men det gör däremot hans musik! Den lever i mig trots att det var längesedan jag lyssnade sist. När hans samlingsalbum "Det bästa av Povels mångsidor" kom ut år 2006 med ett år innan han gick bort, det året vare året vi köpte den CD:n med fem skivor fyllda med låtar. Med vi menar jag min älskade lilla familj hemma i Sverige. Vi köpte CD:n på Bokia i Katrineholm för det var ju trots allt Povel. För att återkomma lite till verkligheten och titeln av det här inlägget så finns det en låt på samlingsalbumet som heter "Gräsenklingblues" och där börjar Povel såhär:

"Det är måndag morgon, mitt huvud känns så tungt"

Det är väl ungefär så de flesta känner på måndagsmorgonen påväg till jobbet. Det gör även jag ska Du veta. Trots den behagliga temperaturen, mysiga kulturen och de roliga människorna jag lever med så är det jag känner. En tyngd i huvudet inte av samma anledning som Povel har i låten men bortsett från våra anledningar vi har så har vi båda två smärtan. Hans fantastiska sång fortsätter:

"Ja jag sa just det att det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt när jag sitter här, med ett glas grapefruktsjuice sjungande the Gräsenklingblues"

Mitt liv liknar ändå Povels hittills, han dricker grapefruktsjuice och jag dricker apelsinjuice, båda två är citrusfrukter, båda pressade till juice, ser Du likheten? Det kanske är världens långskott men det är nästan samma.

Resten av texten är svår att relatera till för mig men det är klyftig och rolig så jag tipsar verkligen att lyssna på den.

Åter till det vanliga lite mer vardagliga livet så har jag den glada nyheten att berätta att jag minsann har fått äran att skriva till en bok som kommer ges ut av en av mina godaste godaste vänner @sonjapaaventyr någon gång efter utbytet är avslutat.

Det här blev inte särskilt långt men mina ord på svenska börjar långsamt bytas ut mot spanska vilket är till stor fördel för mig här i Costa Rica men det kommer kosta mig dyrt när jag kommer hem igen då jag börjar gymnasiet och måste återvända till det svenska lite mindre dramatiska språket.

Gräsenklingsblues: (observera att det finns ett hack i ljudspåret ungefär vid 1:14-1:15) http://kjell.duna.no/bulk/kjell/musikk/Povel Ramel - Gräsenklingsblues.mp3

Veckans shoutout:

Sean Michael Seldorf Flaherty, tyvärr behöver han lämna paradiset men han kommer alltid finnas i mitt hjärta som en av de härligaste personerna jag träffat under mina nästan 17 år här på jorden.

Veckans låttips:

Det naturliga vore väl att ge Povel rampljuset men hade tänkt att ge en nyfunnen artist som heter Lecrae chansen att skina med sin låt "Messengers" https://www.youtube.com/watch?v=zxW3stJHdJk

Veckans quote:

"Bara en enda ros på ett evigt klänge, så är livet, trist varar länge, men underbart är kort - alldeles för kort." - Povel Ramel, det finns inte mycket jag kan säga mer än att bara hålla med Povel just i det här.

Det var allt för mig, puss på er allihop!

Snapchata mig om ni vill ha en oförglömlig tid <33

Likes

Comments

Då var nytt år för er som läser det här, för mig är det fortfarande 2016, det är det roliga med tidszoner.

Jag lever kvar i året då alla började kasta plastflaskor och jubla när de landade stående.
Jag lever kvar i året då YouTube fick massvis med buggar och "rensade" gamla konton.
Jag lever kvar i året då jag flyttade.
Jag lever kvar i året då vi födda år 2000 fyllde 16.
Jag lever kvar i året då jag blev ett år äldre.
Jag lever kvar i året då jag var funktionär på Vässarö för första gången.
Jag lever kvar i året då min blogg startades.
Jag lever kvar i året och kommer leva många år till.
Tack till alla er som gjort 2016 så underbart för mig och många andra! Det finns inga ord för hur tacksam jag är.

Puss och gott nytt på er alla!

Vi kan 2017 med storm, är ni redo? Jag är nämligen inte det.

Likes

Comments

Personligen tycker jag perspektiv är det bästa som finns, det går inte att vända och vrida på något för mycket, förutom möjligtvis en avocadosmörgås, den kan rasa samman. Något som jag har märkt inte rasar samman är erfarenheter, det är något som jag som person alltid kommer bära med mig. Min största erfarenhet hittills i livet är den här resan, däremot ska jag inte bara skriva om min resa och mitt perspektiv. Min goda vän @sonjapaaventyr skrev häromdagen ett inlägg på Facebook kort om sina hittills åstadkomna erfarenheter under hennes utbyte. Därefter följde massvis med underbara kommentarer, gruppen är privat och därför kan jag inte dela inlägget med världen, därför tänkte jag kopiera det hit. Till bloggen.

"Lyssnar på Silvana och drömmer på franska. Bygger en och annan bonhomme de neige lite då och då. Skriver en massa brev på svenska som jag ska skicka innan jul. Stavar förfärligt på alla språk jag en gång kunde. Kan förhoppningsvis snart ett till, men stavningen lär inte bli bättre. Fryser om tårna då jag envisas med sneakers i snödrivorna. Försöker flörta på franska, lyckas sällan. Har ett blåmärke på knät som jag fått efter att ha försökt knäa in skåpsdörren flera gånger om dagen. Tänker på svensk sommar. Älskar min värdfamilj. Har fina vänner världen över. Har gråtit framför många. Skämtat med fler. Skrattat inför flest.

Hur mår och vad gör ni? Berätta!"

Kommentar 1:

"Saknar hur smidigt och enkelt allt är i Sverige, saknar tunnelbana och buss och att inte ha någon tid man måste vara hemma. Saknar falukorv med makaroner och knäckebröd. Blir förvirrad av att prata svenska, framförallt irl. Försöker undvika att få samma hemska hosta som 90% av min skola har, tror jag lyckas ganska bra. Längtar megamycket tills vi får snö här, just nu är det bara fruktansvärt kallt. Har inte heller vinterskor så försöker överleva på converse haha. Längtar så mycket till vårt läger efter att vi kommer hem igen, det ska bli så kul att få träffa alla och höra alla roliga och mindre roliga historier!"

Kommentar 2:

"saknar lussebullar och julmust, i utbyte mot lussebulle är det tamales, istället för julmust dricker jag mangojuice, det är inte alls långt kvar till jul och jag njuter något enormt! Istället för att tårna blir isbitar kokar de som strykjärn för jag envisas med att används DrMartens istället för flip-flops, en av de sakerna du nämnt har du och gemensamt, fina vänner världen över! och liksom Rut sa så är det så konstigt att prata svenska, eller snarare forma svenska ord. Det finns en AFS-volontär som pratar norska med mig och trots att jag förstår nästan allt han säger är det svårt att svara på svenska. det språk jag växt upp med, helt otroligt."

Kommentar 3:

"Vaknar tidigt och är sur, dricker konstig mjölk till frukost, blir skjutsad till skolan och saknar spårvagnar något enormt. Saknar friheten av att kunna göra saker helt helt själv. Kollar ut över bergen och dimman och blir varje dag förstummad av hur vackert det är. Skrattar mycket i skolan, mest åt mig själv, ofta åt saker som är så otroligt osmart i detta land men som fransmännen tror är smart fast det inte funkar. Äter fruktansvärt god mat. Beställer kaffe och brioche på franska. Får hemlängtan. Tvekar på mig själv. Blir överlycklig sekunden efter. Känner ibland att allt är möjligt, nästa ögonblick är allt möjligt.
Kram!!! <3<3<3<3"

Kommentar 4:

"Lyssnar på snook och kristina från duvemåla, blir alltid lika förvånand över det svenska språkeht, min klasskamrat tycker att jag låter som stitch från lilo och stitch haha. ska göra en presentation om lucia och är rädd att jag kommer börja gråta när jag visar videon från luciamorgon. Jag försöker med mycket små medel ändra föräldrarnas idiotiska syn på kill- och tjejleksaker, då det bara finns leksaker. Precis som frida äter jag himmelskt gott i bamba och än så länge har jag bara gråtit på bussen till skolan. Livet leker!"

Kommentar 5:

"Saknar framför allt bokstäver. Men också jämställdhet och Felix köttbullar. Jag är fortfarande fett lost men det var jag i Sverige också så det är inga problem. Fattar också språket mycket bättre nu vilket är väldigt skönt. Jättekul att läsa om hur alla har det, och hoppas att alla får en jättemysig jul! <3"

Kommentar 6:

"Äter pasta varje dag, kollar på film med mina värdsyskon, lyssnar på julmusik och gråter när jag tänker på pepparkaksbak med familjen där hemma. Fryser nästan ihjäl i min vårjacka. Trodde att Italien skulle vara varmt.
Som Julia skriver saknar jag jämställdhet. Jag saknar Pk-sverige där mina vänner inte skrattat åt rasistiska skämt och där frågan "jobbar din mamma" är helt absurd.
Jag tar bussen till skolan och älskar friheten av att bo i en stad
Pratar värdelös italienska och har inte koll på någonting.
Raderar bilder på min telefon och hittar videor av gamla vänner i Sverige. Gråter lite, men nuförtiden skrattar jag ännu mer.
Älskar alla AFS:are. De gör livet här så mycket enklare.

God jul <3"

Kommentar 7:

"Springer i minusgrader, saknar vettig natur så mycket och har haft ångest över allt möjligt. Lärt en tjej från Puerto Rico åka skridskor, hatat amerikansk skolmat och att man inte kan vara ute någonstans själv efter att det blivit mörkt. Saknar att inte kunna gå vart jag vill och när jag vill, att kunna gå ut på rasterna och slippa ljuga för min värd pappa om vem jag umgås med för att han inte gillar att jag är så mycket med tjejer. Sett min historielärare gråta över valet, blivit kär i New Mexico och kan fortfarande inte slita blicken när tunnelbanan går från radhus till skyskrapor. Cyklat överallt, svurit på svenska och blivit kallad Pewdiepie fler gånger än jag kan räkna. Lärt känna världens bästa hund, frusit röven av mig och tinat upp igen av hur varma och välkomnande alla här är. Kännt mig mer hemma här än någon annan stans, skrattat till magont, haft en rapbattle och blivit väldigt mycket modigare. Slösat alldeles för mycket pengar på konserter och köpt en vinylspelare. Dränkt mina sorger i amerikanska netflix och emorevival. Tröttnat på trapmusik, lärt mig älska mexikansk mat och insett mer och mer hur svårt det här kommer bli att lämna.

Kramar till er alla för att vi hjälper varandra igenom detta!"

Kommentar 8:

"ost två gånger om dagen?"

Kommentar 9:

"Jag har hittat bästa kompisar från 3 olika kontinenter, har lärt mig älska grönt te och att uppskatta egentid, har blivit kär och blivit hjärtekrossad, har insett hur mycket jag uppskattar kollektivtrafik i Sverige. Tycker precis som alla att det är så jobbigt att inte kunna gå överallt man vill för man behöver skjuts för bussar är ju inget som finns här. Har blivit sjukt irriterad på hur folk tänker kring feminism och hur folk skämtar om våldtäkter, hbtq och rasism och hur mycket slutshaming och dömande människor det är i denna vita bubbla. Men hörni, fatta vad coolt ändå att vi är där vi är! Skickar massa kraft till alla som har det jobbigt och ta hand om er!"

Kommentar 10:

"Äter gott och ännu mera gott, fått uppleva en italiensk matkultur 100x större en vapiano. Ser fina killar varenda dag som bjuder mig på glass och kaffe. Tyvärr har det också slutat med ett brustet hjärta då och då. Saknar väl korvstroganoff och julmust om något, men det funkar helt klart lika bra att varje kväll få skjuts till gelaterian för att sippa på en esta the och lyssna på ett språk som en gång var som musik för öronen, en gång som huvudvärk men numera ett språk som jag pratar. Jag är inte heller den enda som lärt mig att uppskatta svensk kollektivtrafik där man faktiskt vet vilken station man är på, är i tid samt inte behöver vänta i en timme på nästa buss. Jag har fått vänner över hela världen som har delat med sig av sin kultur som ingen annan gjort förut för mig. Hur muppiga värderingar de än har här enligt mig, ÄLSKAR JAG ITALIEN, och kunde inte varit nöjdare än vad jag är"

Kommentar 11:

"Lyssnar också på Silvana, speciellt dagar då energin saknas. Vissa dagar är helt utan energi, andra dagar är jag stolt över hur energisk och självsäker jag blivit. Efter 3 månader fattar jag fortfarande inte varför spanjorer äter lunch klockan 3 eller senare. Brödet här är vitare än snö. Madrid kan vara världens finaste stad, Spanien världens finaste land. Älskar min värdfamilj och mina vänner. Skolan är väldigt jobbig men jag klarar mig. Saknar kaffe med påtår, folk här dricker bara en liten kopp. Saknar att kunna gå ute i natten ensam eller med vänner, här är det inte vidare kul för du blir sannerligen rånad. Älskar madrid metro. Pratar snart flytande spanska vilket är fett coolt. Saknar egentligen inte Sverige och diggar allt här så mycket! Kram"

Kommentar 12:

"Saknar pk-Sverige och buss 753. Saknar min skola, familj och vänner. Men har inte hemlängtan. Förundras över hur lite vi svenskar faktiskt vet om hur amerikaner fungerar (om man kan generalisera så mkt). Älskar min värdfamilj men irriterar mig på min italienska värdsyster (dubbelplacering). Skrattar. Mycket. Skaffar kompisar. Äter pestopasta, en granola bar och fruit snacks till lunch vanje dag. Ser fram emot Track till våren. Gråter en skvätt då och då, ibland för att jag inte vill lämna, ibland för att jag saknar hemma. Stressar över att det bara är 200 dagar kvar. Har inte höga förväntninga på julen.
Jag tänker på er alla, vi är sååå bra som klarar av detta <3"

Kommentar 13:

"I hela min uppväxt har jag varit ett 'fan' av USA. Kollat miljontals high-school/college filmer/tv-serier och drömt om att en dag få vara i min egna "Amerikanska dröm". Drömmen är dock nästan krossad då landet jag haft så stora tankar ramar in människor i lådor och folk verkar inte ha något emot lådan de hamnat i. Jämlikhet i det här landet är något som inte existerar. Tjejer här verkar inte ha något emot att bli behandlade som sex objekt och killarna gör inte direkt saken bättre. Allt folk pratar om är 'she is a hoe' 'that guy is a virgin'. Allt high-school går ut på är för killars del att ha sex med allt som rör sig, medans tjejer ska hålla sig till en. Att folk i det här landet tror att växthuseffekten är ett påhitt är skrämmande på så många sätt.

Nog med hatet, har haft otroligt mycket kul, fått ett gäng fina vänner, har varit på fest när snuten kom så blev tvingad att hoppa över några staket och löpa över ett majsfält och äter fruktansvärd god snabbmat alldeles för ofta. Halva mig älskar USA och halva mig hatar USA.

Har aldrig tidigare varit stoltare att vara Svensk än vad jag är idag!"

Kommentar 14:

"Gosar med mina hundar och min katt. Blir glad varje gång en klasskompis kommer med en vettig kommentar. Vet inte om jag tänker på engelska eller svenska. Har med mig sandwiches till lunch i skolan. Fryser varje morgon i min systers Jeep, men det blir varmt varje eftermiddag. Äter mängder med god mat, framförallt mexikansk. Har plötsligt blivit löpare. Saknar att kunna gå eller ta tunnelbanan vart jag vill. Uppskattar villaområdet mer än jag trodde. Har vänner jag trivs otroligt bra med. Förvånas av att solen skiner nästan varje dag trots att mer än 100 dagar gått. Julpyntar och bakar lussebullar helt utan snö. Saknar egentligen inte Sverige som så. Älskar min värdfamilj så mycket. Är kär i San Fransisco och får hjärtklappning varje gång vi åker dit. Försöker lämna hemmafester innan polisen kommer. Är genuint lycklig, har det bättre än jag någonsin kunde hoppas. Vi är alla så otroligt bra."

Kommentar 15:

"Älskar min värdfamilj även om kulturerna och språket krockar ibland. Har många vänner som under väldigt kort tid blev mina bästa vänner. Har fått vänner från jordens alla hörn. Lärt skolan kör svenska versionen av stilla natt. Saknar Stockholms pendeltåg med alla förseningar. Saknar att det var acceptabelt att att gå och cykla överallt och äta sallad och gå till gymmet någon gång ibland. Saknar jämställdheten i Sverige, blir tokig på att alla ser som ni andra säger att tjejer ska hålla sig till en kille medan killen ska ha så många tjejer som möjligt. Hatar att en liten felsägning kan tas så fel och ett helt drama blossar upp. Eller att någon såg prata med någon från motsatta kön och plötsligt så dejtar man. Saknar friheten av att kunna ta tåget och spendera dagen på en annan plats utan att behöva be om skjuts. Saknar min familj och vänner i Sverige. Saknar Sverige men ändå inte, är kluven på om jag vill lämna eller inte. Gråter inombords över att det är mindre än 200 dagar kvar men är fortfarande glad över att jag får krama om min familj om mindre än 200 dagar. Men hörni vi är fan bäst som gör detta, och många som försöker förstå hur det är att leva i en annan kultur än sin egen kan bara förstå en liten del men ingen av oss är ensamma i våra tankar och upplevelser. Fy fan vad vi är bra"

Kommentar 16:

"Äter kött, dricker konstiga örtdrycker, väntar timtal på bussar, blir rånad, äter ännu mer kött, äter förfärligt söt yoghurt, snittar fem timmar sömn per natt men sover siesta, lär mig gilla Argentinsk musik, äter svinbillig mat, spenderar ändå för mycket pengar på konstiga saker(är jag ensam?), äter mer kött, blir bränd i solen varanann dag, lever sommarlovslivet nu i 3 månader till, köper ut åt polare, bryter ben i kroppen, är i tv, är kallad viking isället för ture, sticker ut från mängden så enormt (är 193 och folket här snittar 170 och är mörkhåriga), spelar mängder med fotboll, ser 2 hemlösa hundar per gata, träffar folk som skryter om hur otrogna de är (??), dansar konstiga tangoliknande danser, äter ännu mer kött, försöker övertala folk att det finns en viss miljöpåverkan från allt köttätande vilket de inte verkar tro på.

Saknar tidtabeller för bussar, folk som kommer mindre än 1 timma försent och inte ändrar humör 4 ggr på 10 min, att kolla på filmer som inte är dubbade ( inte bara tv och bio utan netflix också), stabilt internet, folk som inte är 100 procent på att dom har rätt hela tiden, ha de kläder jag vill i skolan, skollunch, gator som inte är superlortiga, folk som fattar vad man säger, rum som man inte delar med två andra dudes, osv"

Kommentar 17:

"Bättre sent svar än aldrig! För tillfället skräddarsyr jag mina dagar, två timmar teater, två timmar dans, skola, familjetid och andra extra aktiviteter. Oavsett om jag lägger mig klockan 9 eller 1 på morgonen så har jag alltid den där lilla stunden, 13 minuter, av lugn så jag tittar på julkalendern och öppnar den lilla luckan. Ena stunden saknar jag Sverige, att enkelt ta sig överallt och kunna göra det som behagar mig utan att ständigt sätta de fyra syskonen och föräldrarnas önskan framför min egen. Samtidigt vill jag inte hem, här är jag trygg, mina vänner här borta är alldeles underbara och dansen är precis som i mina drömmar jag haft sen jag var liten. Med rolig mat, galen familj, intressanta vänner och mysigt väder tar jag en dag för taget i denna drömvärld<3"

Kommentar 18:

3 timmar träning om dagen, och #1 all-state conference 1st team, #1 i skytteligan, och MVP priser. Fotbollen har precis tagit slut och privat träning börjar snart. Med en stor julgran, dekorerad med fula amerikanska homofobiska skämt.. Vaknar upp till varm choklad och den svenska julkalendern och kan inte vänta att få åka till NYC och träffa familjen den 3e januari. Har precis kommit hem från sjukhuset efter att ha lunginflammation i båda lungorna, och har fått se hur den amerikanska sjukvården är, Fått betydligt mycket med mediciner, och röntgen bilder än vad jag någonsin fått innan. Hör mitt namn uttalas fel flera gånger om dagen, och lär ut svenska raggningsrepliker ännu fler!"

Kommentar 19:

"Jag lyssnar på julmusik på alla möjliga språk och när en svensk julsång spelas och min värdbror är hemma är det tävling om vilket språk som ska höras. Familjen är underbar även om det kan vara lite svårt att lära känna min värdsyster. Jag har vänner från världens alla hörn. Min enda saknad är lussebullar men jag får väl baka dem i Juni i stället antar jag"

Kommentar 20:

"Jag va hemma i Sverige sex dagar förra veckan för att gå på min mormors begravning. Det va så skönt och overkligt att vara tillbaka för en stund. Det skönaste var nog att fatta vad alla sa utan att anstränga sig. Skönt att kunna andas ut igen liksom. Sen i söndags är jag i Tyskland igen och skolan känns så mycket bättre efter att jag va borta men värdfamiljen känns mest oengagerad. Jag vill se Tyskland och dess kultur men har knappt kommit utanför byn. Annorlunda att ha en 11-årig-pubertetsskrikande värdsyster som inte blir nöjd vad jag än gör. Jag saknar vörtbröd och julmust och respekt på privat utrymme. Har svårt att hitta aktiviteter utanför skolan men kämpar på med det också. Har börjat vänja mig vid att ALLT är dubbat på tvn och Netflix.

Älskar att bo nära skogen och att upptäcka nya saker och ord varje dag."


Det här är alltså ungdomar de flesta i min ålder, som är på olika platser världen över men i samma situation som mig. Vackert är vad det är, deras tankar, deras sätt att skriva, deras perspektiv.

Veckans shoutout, den går till alla som kommenterat, självklart är de inte ordning:
@ruthagwall ,

@sonjapaaventyr ,

https://m.youtube.com/channel/UC6ZDmM0VIJPd1F4hCJwX8xg ,

Alvar Johannson har tyvärr ingen blogg men skrev däremot oerhört bra! I allmänhet är du otroligt skön grabb som jag lätt skulle kunna spendera mer tid tillsammans med när jag kommer hem! ,

@UtbytesEbba ,

@petrausa ,

@TureiArgentina ,

https://www.youtube.com/channel/UCx1FJ3jzKrsUfyBCmv_BEzw ,

@palmeniusa ,

@Klarasoderstedts ,

@sophiealmkvist ,

almalaudon.blogspot.se ,

@holaelena ,

@johannaistaterna ,

https://m.youtube.com/channel/UC_E491UXvfLoRIIc5ZGHlHQ ,

https://m.youtube.com/channel/UCQbpY84A5uO87tdAk11m18g ,

Veckans låttips:

Holz (ja det betyder trä på tyska) https://www.youtube.com/watch?v=wjXUBG15eZ8

Veckans quote:

"Wake up to find out that you are the eye of the world" - Internet


Likes

Comments

Inte för det har gått tid från mitt senaste inlägg men känner personligen att jag måste berätta något, för Dig, för din förälder, för alla. Nu har jag fått bågar, inte en båge alltså inte motorcykel utan glasögon. Kul tycker vissa, andra säger att jag ser ut som min pappa. Det är helt sant, själv har jag inte bestämt om det är bra eller inte men det känns väldigt skönt att använda de. Ingen mer oförklarlig huvudvärk, inga mer missförstånd med tunnelbanan och framförallt så slipper jag känna att mina ögon kliar efter att jag skrivit ett inlägg här, snapchatat med kompisar eller bara enkelt tittat på TV. Det är en frihet.

Tack till optikern för att ha get mig billiga men ändå snygga bågar. Det är fel att säga billiga men de är iallafall de billigaste som inte var barnstorlek. Nu vill Du säkert se en bild på mig i dem, tro det eller ej, jag ska lägga upp den första bilden någonsin på bloggen just i detta ögonblick, en selfie.

Kort info är att min älskade pappa heter Mattis.

Glöm inte bort att kolla in veckans låt!



Veckans låttips: https://www.youtube.com/watch?v=BIhC51GVqXg ,

Skön låt trots att jag inte förstår ett ord av vad de säger så gillar jag den

Veckans quote: "Saker sker hela tiden i livet, det är du som väljer att se på de negativt eller positivt" - Erik Bergquist

Vi hade pratat i knappt en timme i telefon om allt mellan huruvida pannkakor gjorda på Oatly är godare än pannkakor gjorda på Icas havredryck till varför man tänker som man gör. Till dig Erik som troligtvis inte kommer läsa det här förens om ett par dagar eller om någon vecka vill jag bara säga att trots att du inte minns att du sagt det för du var så trött så kommer jag ihåg det, och ja, jag har lagt mycket vikt i det du sa. Jag älskar dig.

Veckans shoutout: Sjukt bra hål-i-väggen i San José, billig pizza, glad personal och framför allt så hade fotbolls emblem från hela världen IFK Göteborg sken stort. Var är hammarbyloggan tänkte jag.



Nu var det slut i rutan

Likes

Comments

Jag menar inte Gud som i "HERREGUD!!!!" utan jag menar Gud som i Gud, du vet, Gud. Varför Gud? Vad babblar du om Axel? Troligtvis är det så Dina tankar går nu. Då ska jag berätta för Dig vad jag menar. Jag har blivit omfamnad av Gud, i mitt hjärta. Det som saknats har tagit sin rätta plats. Det var Gud som saknades. Det var ett tomrum som länge har ekat. Det var ett tomrum som nu är fyllt. Det var tomt. Det var mörkt. Det är Gud som blivit ljuset och som tagit upp tomrummet. STOPP AXEL, NU GÅR DET FÖR LÅNGT! Nej, om Du fortsätter lyssna ska jag förklara vad som hände.

Innan jag berättar måste du få lite bakgrundsinformation. Jag på bor en gata, med ungefär 30 grannar varav 70% har barn i åldern 3-17, av de så är det endast några få som är ute och leker. Jag är en av de som är ute och leker. Så även min lillebror Alejandro. Vi har två gemensamma kompisar, Laurence eller som han kallas på gatan Chino som är 12 år gammal och en nybliven tonåring Andres. Vi fyra utgör "The Big Bad Gang" även fast jag är den enda som är Big av oss fyra. Iallafall, vi var ute och spelade fotboll, vi hade en god tid och några andra grannbarn var med och spelade. Det som utgjorde de två målen var en cykel och en toffla, det andra målet var en pinne och ett leka-block. Oklara regler men jag och Andres spelade i samma lag. Vi två gjorde ett flertal mål innan alla tröttnande, då hämtade Chino en PET-flaska och så spelade vi eller lekte Bottle-Flip-challange, en lek väldigt enkel, rolig och för flera personer. Efter att Chinos flaska totalt förstörts så gick vi och köpte tre nya, alla idrott men en liten summa. Det fanns pengar över men de gick åt snabbt till chips och lite godis. Timmarna flög iväg i takt med flaskorna, det var dags att säga hejdå till Chino så vi följde honom till hans hus och ut från huset kom inte bara hans farmor för arthälsa utan även några unga tjejer som fnittrade när de gick förbi. De mötte en grupp med ungdomar som såg redo ut för att ha pyjamasparty. Självklart skulle Chino börja skoja med dem. De skojade tillbaka och sen luftade en av de en sten och kastade mot oss, mest påa känt för Chino hade skämtat tanks osmakligt om dem. Stenen träffade nästan mig, jag som inte alls hade någonting att göra med deras verbala slagsmål. Då blev jag så där skämtsamt arg, och lyfte ett litet gruskorn och låtsades kasta det med all min kraft men det landade bara någon meter framför mig, då skrattade alla, de kastade en till sten, nära att träffa igen, då hämtade Andres leka-blocket och gormade att om de kastar en sten till då skulle d e få se på andra bullar. Jag tog leka-blocket och marscherade över till gruppen med bestämda steg med Andres och Chino tätt bakom. En av de kortaste i tuppen mötte mig halvvägs och frågade "Ska du slå någon som är hälften av din storlek?" jag svarade skämtsamt att jag inte skulle nå så långt ner med stenen och alla skrattade igen. Sen frågade en av de som stod längre upp i backen när jag skulle följa med henne till kyrkan. Jag svarade utan att tänka. "ALDRIG HAHAHAhah..aha..." ingen skrattade, hon frågade mig varför och återigen utan att riktigt tänka på vad jag sa svarade jag att jag inte tror på Gud trots att jag gör det. En dam i sina bästa år smög då fram till oss, argsint men med värme i blicken. "Får jag säga dig något unge man?" "Ja vad är det du vill säga?" "Du ska inte fråga om Guds existens, du vet innerst inne att han exsiterar, att han finns" "Men..." "Inga men!". Sen fortsatte hon om hur jag var profet över nationerna och att jag skulle utföra underverk och att jag skulle predika Gud ord. Hon avslutade med att jag inte skulle tacka nej till chansen att gå till kyrkan me d en ås ung och så vacker fröken. Jag svarte något i stil med att jag kommer gå till kyrkan for att söka den Gud du talar om för att återfå honom i mitt hjärta. Efteråt tackade hon för sig och gick sin väg. Därefter bad ungdomarna en bön tillsammans med mig. Det var då jag kände kramen. Guds kram. Jag förstod inte vad som hände, hela kroppen kändes tom men samtidigt fylld. kändes som jag svävade fast jag visste jag hade båda fötterna på marken. Det var magiskt. Jag sov inte en blund den natten. Dagen efter gick jag till kyrkan med ungdomarna och återigen med jag kramad av Gud. Dagen efter gick jag igen och nu är jag officiellt välkomnad i kyrkan av pastorn inför fullsatt kyrka. Alla ryggade tillbaka när jag nämnde hur gammal jag var men de jublade när jag sa att jag accepterat Jesus i mitt hjärta.

Jag ska gå dit varje lördag och söndagkväll för att få mer information och för att bli fylld av Guds kärlek.

Puss och hej, Gud älskar dig.

Bottle flip: https://www.youtube.com/watch?v=kArQUaR73fc

Veckans sång: Jambo Bwana - https://www.youtube.com/watch?v=kArQUaR73fc

Veckans citat: Jesus är världens bästa återvinnare - Min pastor

Veckans shoutout: @daledophoto på instagram

Likes

Comments

Återigen har jag satt mig vid datorapparaten för at skriva. Det är inte vilken vanlig dag som helst idag utan det har blivit jullov för min del och jag har nu satt mig upp vid sängkanten, ställt datorn på det lilla rullbordet och värmt maten som stod i mikron. Tv:n är påslagen också, min nya favorit kanal är påslagen "Tooncast" och just nu spelas ett avsnitt av Pokémon series XY, självklart på spanska vilket gör det mer trovärdigt, känns nästan som det spelas på original språket japanska för rösterna är pitchade och de pratar lite för snabbt. I serien får vi följa Ash Ketchum eller Satoshi som han kallas i Japan på sin resa att bli en Pokémon mästare. En serie med över 947 avsnitt och ett flertal filmer så kan jag med enkelhet säga att det äventyr jag genomför nu inte alls är på samma nivå som hans. Troligtvis skulle mitt äventyr vara ungefär en 40 minuters episod på SVT1. Ett radioprogram med fyra olika delar som knyter samman i den sista och en 300 sidor lång bok. Vilket äventyr han har utfört men än har han en lång väg att gå. Han måste fånga de alla.

Åter då till mitt äventyr även om vi kanske skulle kunna prata om Satoshis äventyr dagen lång så är det trots allt inte det min blogg handlar om. Under mina mer eller mindre fyra månader här har jag hittills hunnit besöka ungefär alla sju provinser. Jag bor i provinsen San José så den är mer än välbesökt de andra sex provinserna, Puntarenas som gränsar till Panama är den provins som jag mest nyligen besökt, igår för att vara mer exakt. Jag återkommer till gårdagens äventyr. Limón den längsta provinser som gränsar till Panama och sträcker sig hela vägen till Nicaragua i norr besökte vi förra helgen. Alajuela som även den gränsar till Nicaragua men inte Panama har jag också besökt. Likaså Cartago är en välbesökt provins för min del. Däremot har jag nog inte besökt Heredia ännu. Det blir nog en annan dag.

Två strandiga och sandiga äventyr har genomförts de två senaste söndagarna. Det första bar av till den södra delen av Limón där vi planerat att besöka Puerto Viejo och Manzanilla men där vi endast besökte Manzanilla för det inte fanns tillräckligt med tid för Puerto Viejo. Det var inget jag önskar ogjort, Manzanilla var mer än perfekt. En milslång, stekhet sandstrand där det konstigt nog inte var så mycket folk. En brännande sol stod högt på himmeln nedanför fanns det salta havet med oss utbytesstudenter i. Där hade vi det bra, där kunde vi legat och guppat hela dagen lång. Ungefär vid ett-tiden bestämde sig vår kommittéledare för att det var dags att guppa sig till stranden och äta lunch, vilket vi gjorde mest med respekt mot henne trots att ingen av oss egentligen var hungriga. Det fanns en stor restaurang med hög musik och massor av folk som krävde 23% av priset på alla måltider i "skatt", drycken räknades självklart inte in. Den vegetariska rätten kostade 3600 colones (skatt ej inräknad)

3600 + 0.23 x 3600 = 4428 colones (som förövrigt avrundas till 4430 colones)

Det kanske inte låter sådär extra dyrt men tänk då på att i svenska kronor är det ungefär 73.51 kronor, men glöm inte att en normal skollunch i Servige kostar mer eller mindre 10.22 svenska kronor enligt en undersökning genomförd av LRF (Lantbrukarnas riksförbund) i slutet av år 2015. Det är inte priser som gäller helt och fullt idag men om vi jämför med Karolinska sjukhusets personalmatsal där en lunch med dryck kostar 77 kr med kort- eller kontantbetalning priset går ner för personal och personer med Sodexo-gästkort till 72 kr. Jämförelsevis så är priset på strandrestaurangen inte helt överdrivet, eller? På restaurangen Karolina ingår trots allt dryck, salladsbuffé, soppa, bröd och kaffe. Det gör det inte på strandrestaurangen. Där kostar en burk "Coca Cola®" 1500 colones utan skatt, med skatt blir det:

1500 + 0.23 x 1500 = 1845 colones

Det blir en betydligt större kostnad då 1845 colones har ett värde av 30.63 svenska kronor. Låt oss säga att jag vill dricka kaffe efteråt på strandrestaurangen för att få lite mer energi för att leka i vattnet senare. Kaffet kostade 1800 colones

1800 + 0.23 x 1800 = 2214 colones (som förövrigt avrundas till 2215 colones)

Med ett pris på 8487 colones med skatt inräknat, restaurangen räknar skatt med varje produkt och inte i klumppris, 8487 colones är värda hela 140.89 svenska kronor. Jag kan köpa två luncher på Karolinska sjukhusets restaurang, 13.7857143 skolluncher i Sverige för samma pris. Det är inte vad jag har råd med. Det kan jag säga att det ville inte heller min kommittéledare pröjsa heller. Vi reste oss demonstrant upp och tågade iväg till den lilla restaurangen nedanför med betydligt bättre priser. Där åt vi men avnjöt inget kaffe för det fanns inte tid för det. Vi skyndade oss sedan tillbaka för att bada lite mer och sen var det dags för hemgång.

Det andra äventyret hade en entré kostnad på 16 USD (147.59 kr) för turister eller personer med utländskt ursprung medan det endast kostade 1600 colones (26.56 kr) för lokalbefolkningen. Det är stor prisskillnad men som jag tidigare har nämnt kanske inte på bloggen men i privata konversationer med er därhemma så är den största inkomstkällan här turismen. Där har ni beviset. För att inte fastna i pengaspåret även här så kan jag sågätt det var värt vartenda litet öre för nu har jag sett apor, tvättbjörnar och tropiska fåglar. Inte bara det utan den vackraste strand jag någonsin kunnat drömma om. Det var klarblå himmel, lagom stora vågor och det bästa var att jag var där med kompisar, det hade ju självklart varit magiskt med familjen men med kompisarna kunde jag ha kul på ett annat sätt. Det var underbar temperatur i vattnet och solen brände inte lika hårt som i Limón vilket var skrämmande tillfredställande för dagens gång. Ingen bränd hud, inga röda märken som kliar i timmar och framförallt inte massvis med krämer att smörja med. Stranden heter Manuel Antonio och har sin lokalisation i en av de sju provinserna, kan du gissa vilken? Om du gissade Limón hade du fel, lika fel hade du om du gissade, Alajuela, Heredia, Cartago, Guanacaste eller San José, däremot om du gissade Puntarenas så *DINGDINGDING* "Ten points for Gryffindor". Puntarenas är det alltså. Vackra vackra Puntarenas. Dit vill jag åka igen och snart, nödvändigtvis inte till den stranden för det var väldigt dyrt att äntra parken men andra delar. Som tur är så har jag två månader framför mig med miljontals möjligheter, en resa till Puntarenas går nog att klämma in utan större kostnad.

Nu har det blivit dags att avsluta för min del, hoppas Du som tidigare läst och flöjt min blogg med nöje har njutit av det här inlägget lika mycket. Pussar och bamsekramar från en glad blåögd typ i Costa Rica.

Veckans låttips:
My band - D12

Veckans quote:
"Trump är ett skämt som gick för långt" - @ruthagwall

Veckans shoutout:
En underbart bra vlogg och intressant material

(Ovanstående är en ny grej jag tänkt börja med, dels för att det är roligt och för att ni ska fatta lite mer med

Källor:

Pokémon information: https://en.wikipedia.org/wiki/Pokémon_(anime)'

Skolmatspris. http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article21877218.ab

Valuta omvandlare: http://sv.coinmill.com/CRC_SEK.html

Valuta omvandlare: http://sv.coinmill.com/CRC_calculator.html#USD=16

Valuta omvandlare:http://sv.coinmill.com/CRC_calculator.html#CRC=1600

10 points meme: http://knowyourmeme.com/photos/30318-10-points-fromfor-gryffindor

Veckans...

...låttips: https://www.youtube.com/watch?v=LCFz3isPdB4

...quote: http://nouw.com/ruthagwall/profile

...shoutout: https://www.youtube.com/channel/UCL9voUNUd_DJXVcUDkzx_8A

Likes

Comments

Den har sugits ur mig. Vadå? tänker Du. Min kreativitet. Mitt roliga sätt att skriva. Mina rim. Inga fler långa oerhört komplicerade inlägg. Så känns det nu. Varje ord jag säger känns som jag klämt ur mig för att inte få kramp i kroppen av att inte skriva. Det blir svårare och svårare att få ur mig något intressant, nu ska jag iallafall säga att jag har avslutat året största projekt i arkitekturen och att jag nästan jobbade ihjäl mig. Numera behöver jag glasögon, enligt optikern har jag typ bränt mina ögon? Att de är skadade och att jag kommer behöva terminalglasögon för att skydda de från att skadas mer. Jag får de i slutet av nästa vecka.

Snart är det dags för lov vilket innebär att jag kommer göra fler saker. Fler saker i mitt liv, fler roliga saker att skriva om. Det kommer fler inlägg, med rim, med skämt och knasigheter.

Puss från en blond pojke i en annan del av världen.


Likes

Comments

Då var det dags igen, att samla ihop sig och kravsa ner ett inlägg. Något som kommer stå här för alltid. Eller tills jag tar ner det.

Först måste jag:
​"Relalalaxa, tryck på paus hos oss därför det gör man ju för sällan"
​- Just D

Ta det lugnt en stund och inte göra någonting är vad jag drömmer om mest av allt. Bara kunna Relalalaxa och ta det lugnt och bara lyssna om någon annan vill tala punkt. För jag känner att det är stressigt just nu, skolan, hemma även i mina drömmar stressar jag. Varför vet jag inte. Det är ett så högt tempo hela tiden inte nödvändigtvis fysiskt allt susar inte förbi och ljud blir till långa vågor av oförståeliga uttryck, inte alls, utan det är mer en mental känsla. Allt måste bli klart, allt måste göras, det ena med det tredje och sen det andra också. Vad är det jag måste få klart och när? Ingen aning. Det är bara stressen att jag känner att jag ligger efter i skolan trots att jag inte gör det. Allt beror spå språket. Det näst största språket i världen enligt en studie från 2010. Spanskan. Den som talas i Latinamerika, USA, Spanien och Centralamerika. Storleken spelar ingen roll men jag har lärt mig att size matters. Inte bara från den norska humorgruppen Kollektivet och deras sång ÆØÅ (size matters) utan även i verkliga livet, när det kommer till hur mycket pengar man har, vilket märke på sin skjorta man har, vad för skor man använder. För att vara ärlig bryr mig inte om du tjänar 30 kr i timmen eller om du tjänar 300 kr timmen. Om du som person är stört skön kan lika väl bo i ett skjul som i ett Penthouse. För mig spelar det inte någon roll. Du är välkommen in i mitt liv på samma villkor, villkoret att vara människa. För att inte sväva iväg för långt i en annan diskussion om rätt och fel så sa jag nu återgå till mitt problem med spanskan. Egentligen förstår jag nästan allt läraren säger och kan svara utan större problem men när det kommer till att läsa långa texter eller skriva då ryker kungakronan av och jag måste spotta ut guldtanden för att inte bryta igen hala isen jag stigit ut på.. Allt för ofta bryter jag igenom och försöker översätta utan stor framgång. Däremot försöker jag bara skratta åt min okunnighet, det är iallafall vad mina klasskamrater gör. Skrattar.

"Ha kul på vägen är min ständiga drivkraft från morgon till midnatt, finns inget som liknar det som jag gör för jag hör inga klockslag."
- Petter

Att ha kul. Kul har jag. Nästan jämnt. De jag har att tacka för det är först och främst mina föräldrar som stöttade mig till att ta de sista stegen genom säkerhetskontrollen på Arlanda och de som svarade när jag ringde mitt i natten för jag inte kunde sova. De som stått vid min sida hela livet. Nu står jag själv, ensam mot världen. Det är inte vi mot världen, det är jag mot världen. Det känns ibland som det är Du och jag döden, och ibland känns det som jag tar 400 slag av klasskamrater fast 399 av slagen är vänliga dunkar i ryggen eller highfives. Men kul på vägen har jag. Livet handlar om att leva och dö. Ingenting, först kom ingenting sen kom ingenting sen kom ingenting, ja ingen ingen. Ingen? Jag har skaffat mig ett gäng, en grupp med sköna, störtcoola ungdomar som upplever exakt samma saker som jag gör. De är också utbytetsstudeneter pssst från andra delar av världen. Två italienskor, en tyska och en från Gringolandia eller USA som vi säger. Alltså, jag är ensam kille i ett gäng med jämnåriga tjejer, ajaj vad jobbigt eller ojoj vem är den du är intresserad av, tänker Du som läser. Helt ärligt så är et inte jobbigt och nej jag är inte intresserad av någon av de. Deras berättelser om deras erfarenheter är helt annorlunda från mina. Det är vad jag kallar utbyte. Helt underbara och ibland vulgära historier de berättar. Om hur de fått frågor om sex för pengar eller hur unga killar har ställt sig upp på bussen för att de ska kunna ta deras plats. Som jag nämnt tidigare, vulgära historier har de. En historia som jag har och som jag troligen redan berättat för Dig som läser men jag berättar den igen.

Jag och min kompis Kaela, från Gringolandia var i skolan, som vilken vanlig dag som helst. Eftersom vi var heta nya och inte riktigt fattade språket så behövde inte vi skriva prov som de andra utan vi hade lediga dagar där vi hjälpte till på lite engelska lektioner. När det var est bestämde vi oss för att gå ut och socialisera. Vi gick och satte oss på bänk och satt och pratade med varandra. Folk som gick förbi glodde som om de aldrig sett något liknande förut, vissa slutade prata, andra viskade och fnissade. Sen kom han fram. Han som går under namnet "Problem-boy". En typsik snubbig kille. "Hey ma'am" enligt honom var jag en äldre dam. "We've got a problem, she said your eyes looked like water" och jag frågade om det var ett problem "Yeah man, it's a problem" sen gick han ifrån mig. Bara lämnade mig där. Jag mot världen. Med Kaela och någon tjej som sagt att mina ögon liknade vatten. Det var ju en fin komplimang men jag visste inte riktigt vad jag skulle svara utan att typ skratta lite.

Du har nog redan hört den där historien, eller hur?

För att inte förvirra varken Dig eller mig allt för mycket med konstiga historier om snubbiga killar som spenderar mer pengar på hasch än på Coca Cola tänkte jag berätta något helt annat.

Min telefon har nu varit blockerad i tre och en halv vecka. Kul, kul, kul. Det är egentligen inte själva telefonen som är blockerad utan det är mitt AppleID som är. Alla knep som hela youtube-världen har att erbjuda har jag använt mig av, jag har kommer inte fram till en lösning. Sen hittade jag knappen, återställ lösenord. Oj vilken tur tänkte jag och klickade där, då skickades ett mail till min inbox på mitt Microsoft konto och "TADAAAA" alla problem lösta. Eller inte. Självklart är mitt Microsoft konto låst också. Det gick inte att lås tupp för när jag gjorde kontot var för många år sedan och de så kallade "säkerhetsfrågorna" jag svarat på för sex år sen inte hade samma svar idag som då. Inte nog med det utan då behövde jag också fixa mitt Spotify konto, för det hade låst sig själv. En regel som jag inte visste om lyder "Du har 14 dygn att lyssna med applikationen Spotify utanför det land du skapat kontot i". Jag gick in på deras hemsida och ändrade det, upptäckte till imm förvåning att även där hade jag en gammal mailadress, jag skyndade att ändra den. Tusen tack till Spotify-teamet för att inte strula med bekräftelse mail. Så underbart. Nu fungerar Spotify igen som vanligt. Microsoft måste vara lite snabbare i sina svar för att få det fungera. Ett formulär jag skickat in för ungefär 5 dagar sen har jag inte fått svar på. Däremot har pappa skickat in ett nytt formulär hemifrån Sverige så det ska nog fungera fint. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Nu har jag väntat länge nog. Nu börjar jag få gråa hår. Nu gräver jag min egen grav. Nu stiger jag i graven mer. Nu finns jag inte mer. Nej jag bara skoja. Ingen gravgrävning sker här inte.

Då har det skett igen. En långt rackarns inlägg. Ett långt inlägg om min vardag. Till dig Roger om du vill använda mina inlägg eller visa de på någon av dina lektioner så är du mer än välkommen att göra det. Däremot vill jag helst bli meddelad först.

Ett uppdrag jag har till alla foto glada följare är att skicka bilder på hösten! På färgerna på löven, kollektioner av olika kläder etc.

Bamsekram från Långtbortistan det rimmade inte men som vi säger här, hejdå.

Likes

Comments

"Det finns spanska, det finns franska eller föredrar du hellre danska när man ska välja språk kan det bli svårt. Men även det som nyttjar vårt, hårt och och kallt klagar många men även is kan ju bli till ånga och mest viktigt är väl ändå att dom som hör på ska kunna förstå. Kalla det rappa eller kalla det rabbla, det hela handlar ju mest om att babbla rim i takt till musiken som man tycker och tjänar till publiken, Pedda P min kompanjon han gör det med klass och precision men ingenting är vidare på nederländska så därför så gör vi det hellre på svenska"
- Just D Svenska ord 2 vers 1

Göra det på svenska blir svårt. Här i min dagbok till blogg jag har går det utmärkt.. Däremot har jag inte skrivit på vad som känns som en evighet trots att det inte var längesedan alls. Men liksom Carola sjunger i sin hitlåt "En evigheeeeeeet en kooort sekuuuuuund" jag jämför mig själv med Carola ibland. Inte för jag är 50 och drottning inom popen utan för jag känner igen mig i hennes texter, som i "Främling vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?" ungefär så känner jag varje gång jag möter en persons blick på gatan här i landet som inte är långt och inte liknar en falukorv för fem öre. Här i Costa Rica eller Costis som jag kallar det på daglig basis, är majoriteten mörkögda med kolsvart hår. Hur ballt? Jag menar det finns inte något jag hellre skulle vilja än prova på att byta plats med en av dem. Bara för en dag. Däremot språket, det är något jag trots två månader här fortfarande snubblar över.

"Låt mig berätta mer om detta svenska språk som gör det så lätt att skilja både allvar och svammel från Jojje Stjärngren till Povel Ramel i vårt alfabet finns det kapacitet att skapa sig språklig originalitet och det är det som vi försöker så gott som det går sen är det upp till andra att bedöma vad vi förmår när vi komponerar, producerar nya rim som vi levererar med svenska ord för att det låter bra för jag föddes här inte i USA, det är såhär vi låter så jag säger åter att andra skolor är sånt som vi överlåter åt andra snubbar som ni säkert förstår för vi följer hellre vårat eget spår"
- Just D Svenska ord 2 vers 2

Önskar jag kunde vara lika självsäker som Peder "Pedda P" Ernerot och bara körde, jag försöker med deras alfabet skapa mig en språklig originalitet även om det är svårt. Hårt och kallt är också något de säger om svenskan här. Det är sant. Vi talar väldigt barskt och är generellt sett kalla personer, undantag finns på alla håll, om Du känner dig träffad och inser att du är kall och hjärtlös vill jag bara säga att i mina ögon är du lika hård och kall som jag. Alla jag träffat här säger att jag är undantaget som bekräftar den regeln. Trots att det är en stereotyp. Om Du fortfarande inte förstår var jag försöker komma med resonemanget kan jag bara säga att även Du liksom jag, är ett undantag för den kalla, hårda och hjärtlösa svenska stereotypen. Du kan se dig i spegeln eller vända kameran på Snapchat och säga liksom Henrik Dorsin i Grotesco "Jag ä fan bäst" och sedan le. Du är bäst. Oavsett vad någon annan må säga, vad du själv må säga till dig själv så vet Du att Du är det. Iallafall i mina ögon.

Mitt eget spår är något jag valt. Något jag tänker på nästan varje dag är vad min pappa sa innan vi sa hejdå vid incheckningen på Arlanda för två månader sedan var "Efter det här behöver du aldrig mer vara modig i ditt liv". Säg inte det här till honom men jag ska tatuera in det på underarmen när jag fyller 18. Det är något jag aldrig mer behöver vara. Inte Du heller, Du som läser det här från en annan del av världen, inte från Sverige utan från USA, Kanada, Japan, Spanien, Tyskland eller var du än befinner dig. Till Dig som sitter hemma i soffan framför teven eller ligger i sängen med en påse plockgodis Du behöver inte heller vara speciellt modig. Du har gjort det modigaste någonsin. Tagit livet med storm och levt. Du lever ett galet liv om du tänker på det egentligen. Du kanske inte ser det men om du har tid över från pluggande så tipsar jag dig om en serie från National Geographic som finns på Netflix som heter "Brain Games", efter det första avsnittet kommer du inse hur galet mycket du gör utan att tänka på det. Hur fantastisk du är utan att behöva anstränga dig extra noga. Det här är inte bara ett dö-tips jag ger dig för att slötitta på när du är trött en söndagseftermiddag det är en uppmaning till dig att lära dig något nytt om dig själv och ditt viktigaste organ, hjärnan.

"Orden flyter förlåt om jag skryter aldrig har jag känt att de tryter för om jag nångång saknar ett rim så hittar jag väl på ett schimelibim och är det nåt som låter bättre på annat språk så översätt det. 'Digg' blev 'Digga' och 'Gigg' blev 'Gigga' och då kan föl lika gärna 'Big' bli 'Bigga'"
- Just D Svenska ord 2 vers 3

Skryt och överdrift är något som många lever på. Att ta med en nypa salt vad personer berättar är något som vi lär oss snabbt i livet. Du kanske inte förstår vad jag menar men det jag säger är att personer ljuger. Mer än de tänker på. "Så jag lärde mig ett nytt trick på min BMX i helgen, bunny hop, jag lovar jag var 15 centimeter ovanför marken" när personen egentligen klarade att lyfta fyra centimeter ovan mark men känslan var som 15 därför berättas den versionen också för att den är mer intressant att lyssna på. Det är de små överdrifterna som gör historien intressant. Egentligen tar vi historien som jag tidigare nämnt med en nypa salt och förstår att personen lyfte fyra centimeter och inte 15. När det kommer till att översätta ord hipp som happ är det svårare. Från spanska till svenska är nog enklare än från svenska till spanska. Däremot lärde jag mig något oerhört intressant på en Sturebyskolans fantastiska lektioner med den underbara läraren Jordi Almeida att engelska och spanska är oerhört lika varandra och så länge du "spanskar till ett ord från engelska" så kan du med stor sannolikhet pricka rätt. Tack och tusen tack för det tipset, det har jag använt det många gånger.

För att återgå lite till min vardag för Du som läser vill ju ha en inblick i vardagen och inte höra mig babbla om gamla minnen från Sturebyskolan eller från det flummiga idéerna och reflektionerna jag får av att lyssna på svensk hip-hop. Om Du är en av de 30 personerna som hann läsa mitt numera opublicerade inlägg eller är en av de som fått det skickat till sig så vill jag bara berätta för dig att allt är ett missförstånd och en brist språkligt från bägge sidor. Det var ett missförstånd som nästan fick mig att lämna den underbara familj jag bor i och byta till en annan familj. Efter mycket tvekande och många timmar av funderande och en underbar dröm med tips från en favoritperson så bestämde jag mig. Jag har inte bytt, ska inte byta och kommer inte ihåg varför jag ville byta från allra första början. Den favoritpersonen jag pratar om är min "morbror", jag säger "morbror" för han är inte min mammas bror utan han är min mammas systers man, tekniskt sätt inte min morbror men rent själsligt är han det. Det är Christoffer Lagerros jag pratar om. Du hjälpte mig välja rätt och jag är oerhört tacksam för det. Stort tack till dig.

För att ni andra ska förstå ska jag beskriva drömmen så gott jag kan. Alltså, för Dig som inte fått en tur genom hemmet här i Costa Rica mer än i skrift så räcker det gott och väl för skapa en bild hur det ser ut. Till Dig som sett vinden hemma i Stockholm vet att den inte är rymlig alls och att den definitivt inte har plats för en långborddukning. I drömmarnas värld är allting möjligt så det fanns gott om plats för dels ett långbord och hela släkten. Det var en välkomst fest för mig eller ett födelsedagskalas eller midsommar eller påsk eller julafton. Något i den stilen för det fanns nubbe på bordet. Varje gång någon av de vuxna runt bordet drack ur sitt nubbeglas förvandlades de till en blandning av George Washington, Abraham Lincoln och Ingmar Bergman. Galet blandad personlighet men iallafall så sänkte Johan Holm, min andra "morbror" som för övrigt är en av de personerna som fått mig att klara av förberedelserna innan mitt år, sitt nubbeglas innan alla andra och *poof*, George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman poppade upp i hans stol, drog ett skämt och *poof* tillbaka till kramgoa och pratglada Johan igen. Därefter var det Sara som smög i sig nubben, så mycket smygande blev det inte såklart. *poof* George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman poppade fram och drog ett skämt. Efter några poofanden runt bordet så poofade det i stolen bredvid mig, där Chrille satt. Inget skämt drog han utan att sänkte ögonbrynen och tog av den höga hatten och satte den bredvid sig vände sig sedan till mig och började tala allvar med mig. En färgglad spiral gled fram i mina ögon och plötsligt stod jag och mamma här i huset i Costa Rica, det var som en djävul-ängel situation där mamma var djävulen som sa att jag skulle byta och George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman eller Chrille var ängeln som visade mig att jag hade det bra. Om Du tycker jag är taskig mot min älskade mamma hemma i Sverige så har hon och jag pratat om det och hon skrattade bara när jag berättade om drömmen. George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman vann den lilla debatten och sen kom den färgglada spiralen fram och lika plötsligt som jag befann mig i Costa Rica var jag tillbaka igen på vinden hemma i Stockholm och George-Abraham-Ingmar W. L. Bergman drog ett skämt liksom inget hänt och *poof* Chrille satt bredvid mig igen. Han vände sig till mig och blinkade och sen återgick han till snapsvisorna och maten.

"Ta initiativet och se till och skriv ett par egna rim för det är ju givet att man uttrycker sig själv på något lämpligt sätt och kanske rim på svenska är just det som känns rätt, för konkurrens finns ingenstans men då skulle 'fonky' om det fanns för det skulle bli bättre om nån hade lust med att rabbla rim precis som Just D"
- Just D Svenska ord 2 vers 4

Egna rim är svårt men nya rim präglar min vardag genom hip-hop och roliga spansktalande vänner.

Erfarenheter jag har från Sverige kan jag visa upp här men ingen vill lyssna tyvärr, nu är det nya dagar nytt liv, nya lagar. En annan plats ett annat Sats och jag tror jag funnit min egen plats. Min plats i främmande land har flyttat tummen i min hand, jag har fått hål i min tand, är självklart noga med mitt hygien och alltid ren men svårigheter sker även för de som tränat boxning med Peter. Nya former, nya normer. Nytt folk, utan språklig kunskap behöver jag tolk, tjejer ser mig som ett kap. Klara min dag är allt begär utan att tala med någon som i mig är kär. Om Du hänger med så ber vi tillsammans till Gud innan maten vi fått på faten. Nytt är svårt och tufft jag vill andas svensk luft och dricka Cola och och skåla med goda vänner som jag känner. Okej helt ärligt är det där var roligt att skriva borde nog spela in en skiva.

Nej nu har det gått för långt dags av sluta med rimmen. Jag nämnde innan min lite halvtaskiga text att jag kan dela med mig av erfarenheter här. Igår så var min syster uppe i varv. Hon pratade och pratade och pratade. Med halvt öra satt jag och lyssnade. Från ingenstans hörde jag henne nämna något om ett ämne jag råkar ha kunskap om. Jämställdhet. Inget skryt eller någon politiskt åsikt ska jag yttra utan bara knäcka nöten om kunskap. Hon var helt fascinerad för det föreläsaren hade talat om var vardagliga situationer där män tog för sig i det patriarkat vi lever alla lever i. Jag vill inte ha medalj för jag bryr om jämställdhets frågor jag vill bara visa att jag bryr mig tänkte jag och dök in i diskussionen och bidrog med flera exempel där inte bara kvinnoförtryck var ämnet utan normer också. Ännu mer intressant tyckte hon. Diskussionen blev allt hetare för varje gång vi nämnde vardagliga situationer när hon eller hennes vänner blivit förtryckta av män. Tack till dig för att du släppte in mig i diskussionen. Äntligen något jag kunde prata om utan att behöva undra om de dömde mig för de höll med mig i allt jag sa.

Puss och kram från Din älskling på andra sidan Atlanten. Tack till Dig som stöttade mig på hemmaplan innan resan och till Dig som inser nu att Du egentligen inte greppat att jag kommer vara borta i ett helt år så har jag fortfarande inte greppat det heller.

Om du har tid över kan du kolla in min kompis Hugos vlogg:​ https://www.youtube.com/cha...

Tack och hej veganpastej. 

Likes

Comments

Många eller ja i stort sätt alla mina inlägg har hittills handlat om mig, min upplevelse och mitt liv. Jag ska bryta mönstret nu. Nu ska du få höra en sann berättelse ur en annan persons liv. 

Hej, mitt namn är Jeff och jag är 29 år gammal. Jag bor inte i ett hus, ingen lägenhet, inte ens ett skjul. Mitt hem är gatan. Sen den 24:e december förra året då min fru slängde ut mig så har jag överlevt här. Ibland är det tufft men det finns massvis med folk att prata med. Om du har lite tid över kan jag berätta om mitt liv. Du förstår kanske att jag inte är härifrån för jag pratar engelska. Jag är från staterna, jag flyttade hit för kärleken och för att förändra saker. Hemma i USA när jag var liten så slog min pappa mig. Det började när jag var sju år, vid tolvårs ålder började jag dricka för att få smärtan av slagen att försvinna. Efter att ha tränat massvis och boxats för en klubb i fem år var jag femton år och var redo att slå tillbaka. Om jag slog honom, jag slog och slog och slog och slog och slog, jag slog tills jag inte hade någon kraft kvar. Han förstod att dagen skulle komma då jag skulle slå tillbaka så hårt att han inte skulle kunna komma därifrån helskinnad. Min mamma är död. Hon dog i cancer vid min sida. Jag satt där med henne i dagar, spenderade timmar vid hennes sida men jag grät inte. Jag visste vad som skulle hända. Hon skulle dö inom kort. Min mamma dog under en av de många nätter jag spenderade ihop med henne. Vi hade sagt godnatt kvällen innan och vi höll handen hela natten. När jag vaknade upp var hon kall. Hennes hand var iskall. Det enda jag gjorde var att ringa ambulansen och de som stod henne nära. Därefter tog jag morfinet hon hade intill sig för lugna nerverna och injicerade en dos som var så pass stor att jag skulle vara hög hela vägen till sjukhuset men ändå inte så pass stor att jag skulle få en överdos. När ambulansen kom åkte jag med henne till sjukhuset och pågrund av drogerna som jag injicerat så somnade jag i ambulansen. När jag vaknat hade de redan begravit henne. Här så begraver vi folk samma dag eller dagen efter. Jag fick chansen att säga adjö. Inte en tår föll när hon dog. Sen flyttade jag, lämnade min äckliga pappa bakom mig. Vi hade ingen kontakt förens för något år sedan då han ringde mig. Han ringde för att fråga om en njure, om jag som var samma blodgrupp kunde skänka en njure. Självklart ställde jag upp, du förstår, jag vill hjälpa alla, jag vill bara göra gott i den här världen. Så jag skänkte alltså min njure till min pappa, nu är han frisk igen. Respekt är något han inte har, varje gång som jag samlar ihop tillräckligt för att ringa honom lägger han alltid på när jag ringer. Varje gång. Jag har inte pratat med honom sedan jag skänks njuren. Här titta på mitt ärr. Den unga killen drog upp tröjan och visade ett enormt ärr över hela magen. Här på gatan är det svårt. Jag behöver slåss för sak men jag gillar inte att stjäla för jag tror på Jesus Kristus, han hjälper alltid. Tro du på honom? Även om du tror bara lite kommer det löna sig. Ju mer du tror desto större dåd kan ske. Du ser den där kyrkan? Jag tror inte som de gör. De beskriver Gud och Jesus på ett annat sätt, det enda de vill ha är pengar. Om jag inte betalar får jag inte gå in för att bekräfta min tro. Jag vill se den där kyrkan rasa! Däremot vill jag absolut inte att någon ska dö medan det sker men jag vet att det kommer ske. För min vilja kan bekräftas av Gud för jag tror på honom. Det var något jag skulle säga men jag har glömt bort vad det var. Du ser det där gänget bakom oss, det lilla gänget med fyllbultar? Jag är inte så, det enda vi har gemensamt är beroendet till alkoholen. De vill bara dricka hela dagarna. Jag känner inte ens de där gubbarna. Stordåd, det vill jag göra. Det var en av anledningarna till att jag åkte hit. Gissa vad, min vän från förr alltså innan jag blev utslängd av min fru, jag stötte ihop med honom häromdagen. Kan du gissa vem som var klistrad till hans sida? Min fru. Det bröt mitt hjärta i tusenbitar. Självklart hoppades jag på att han bara var där som skydd mot omvärlden. Ett par dagar sedan så gick jag för att be om ursäkt till min fru och försöka få henne att se vem som egentligen älskar henne. Det var inte min fru som öppnade dörren inte heller min son. Det var han. Min kompis. Då brast det för mig. Jag skrek och fick ur mig att om han inte lägger av med en gång kommer jag komma tillbaka och om han inte är borta då måste han slåss med mig. Varje dag har jag tränat. Du vet basstationen som jag bor bakom? Nära där finns ett gym, en av tränaren låter mig träna där när det inte är folk i lokalen. Här i Costa Rica eller framförallt här i San Rafael finns det folk som gillar mig och folk som verkligen avskyr mig. Tyvärr är det fler som ogillar mig än vad det är som gillar mig. Du verkar iallafall gilla mig någorlunda. Du har ju hjälpt mig flera gånger. Du ska bara veta hur tacksam jag är för de småpengarna du skänkt, inte allt har gått till alkohol, jag har köpt mat också, du råkar inte ha något litet på dig? Tack mannen, så himla generöst, nu ska jag ta bussen hem till San Rafael för att sova bort ruset och leta efter någonstans att köpa lite att dricka. Tack igen. Kom förbi min station någon dag. Hejdå.

Okej först och främst vill jag bara berätta för dig som lyssnat på Jeffs historia att han inte saknar tänder eller stinker av alkohol. Han försöker tvätta sig så ofta han kan och se fräsch ut för att söka ett jobb.

Om ditt hjärta slår extra för Jeff så kan du kontakta mig om du vill göra något för att hjälpa honom tillbaka i livet igen. Facebook och Instagram Direct är där jag svarar snabbast.
Det här inlägget följer inte min en-gång-per-vecka skrivning men jag kände att det var dags nu.

Likes

Comments