Vänta en stund vad menar du med lagom Axel och framförallt ganska? Jo min kära vän, det jag menar är att jag inte helt trivs. Vadå inte trivs? Hur kan du inte trivas? Lyssna, jag trivs men inte sådär extra super längre, jag har börjat se dåliga saker i vardagen, hemma och i skolan. Om du känner att du har tid så berättar jag. Lite tid kan jag väl avvara för att läsa den här lite bortsprungna förvirrade tonårspojkens blogg, bara du inte pratar för alltid. Du väljer ju självklart när du har lyssnat klart men jag kan prata om mitt nya vardagsliv i en evighet eller en kort sekund.

Så främling vad döljer jag för dig, i mina, ljusblå ögon? Jag har inga hemligheter, inga mörka delar av mig som jag inte delar med av till alla. Eller har jag? Självklart har jag hemligheter liksom alla andra. Självklart har jag samtalsämnen jag inte väljer att prata om så ofta för de är känsliga. Självklart finns det saker om mig som du inte vet. Som du aldrig kommer få veta. Som du alltid kommer undra om nu när du läst detta. Självklart vill jag dela med mig av mina hemligheter, framförallt en. Min hemlighet som förhoppningsvis du kan fortsätta hålla hemlig är att jag inte längre bor hemma. Det är inte hemligt men för dig som inte riktigt hängt med de senaste gångerna jag försökt förklara att jag lämnat mitt underbara liv hemma i Svearike och flyttat till en annan plats. En annan breddgrad. Ett annat klimat. En annan familj. Ett annat samhälle. En plats med normer jag inte förstår. Ett samhälle där respekt för sina äldre är oerhört viktigt. Inte för att hemma kan jag säga vad jag vill till mina föräldrar eller till mormor heller för den delen. Däremot behöver jag inte säga frun eller herrn till de. Det är något som är en så kallad kulturell skillnad. Varför skriver jag om kulturella skillnader och knasigheter i mitt vardagsliv? För det roligt att läsa om och för att jag officiellt har fått en sponsor. Sponsor och sponsor, har numera en annan plattform där mina inlägg delas, det är den organisation som jag flaxat hit med som heter AFS. Har officiellt fått min länk delad via en av volontärerna som arbetar för organisationen. Känns så roligt. Något som lyfter upp i vardagen. Vet helt ärligt inte varför just lilla jag av alla de hundratals studenter som flugit till världens alla hörn fått min blogg delad. Nu måste jag återgå till min lilla hemlighet där om du läser lite mellan raderna kommer förstå varför jag vill hålla det hemligt.

1 månad och tre veckor. Det är tiden jag spenderat i mitt nya hem och det nya landet dit jag flyttat. Det finns saker jag gillar med familjen jag bor hos och väldigt få saker jag inte gillar. Sakerna jag inte gillar vill jag helst inte dela med mig av eftersom jag inte vet vem du är som läser. Du kanske är en kusin härifrån eller till och med min värdmamma. Om du är min värdmamma så vet du vilka saker jag inte gillar. Men tillsammans kommer vi lösa de. Det lovade vi varandra efter det timslånga samtalet vi hade tillsammans där AFS var som medlare. Det finns inget jag gömmer i garderoben, den är väldigt öppen min garderob, du kan i stort sätt se alla mina kläder. Blir oerhört svårt att gömma mina hemligheter där. Har inte ens dagbok att gömma mina hemligheter i. Hur skulle jag ha tid med det? Eller det är det enda jag har. Tid. Tonvis med tid. Tid, tid och så lite mer tid. Tid i frusen form. Tid i flytande form. Tid i gasform. Tid som finns på en annan plats samtidigt. Tid som något materiellt. Tid som något abstrakt. Tid till frukost. Tid till lunch. Tid till middag. Det är inte så att jag inte njuter av att ha mycket fritid i vardagen snarare tvärtom, jag njuter fast ändå inte. Jag har ändå ganska lagom med tid. Ganska lagom med kompisar. Ganska lagom med mat på bordet varje dag. Ganska lagom med sömn varje natt.

Som du märker har jag inte så mycket att berätta om vardagslivet här förutom att jag genomgått vad jag tror var mitt livs konstigaste timmar. Jag erkände rädslor och tvingades prata om samtalsämnen jag helst undviker. Det var jobbigt till en början men efteråt kändes det skönt.

Men nu ska jag berätta något helt annat. Om du vill fortsätta lyssna är du välkommen att göra det. Idag, fredag, har jag åkt till en nöjespark som liknar en värld i Rollercoaster Tycoon 3. Det fanns vatten rutchbanor, berg- och dalbanor, karuseller, matställen, bord- och bänk lite överallt och massvis med folk. Inte ganska lagom, det var packat.

De första timmarna vi var där var der korta köer och lite folk, efter vi åkt några gånger var det som att någon bara öppnade portarna till parken och sa "Välkommen, gratis entré för alla". Tusentals personer som bara gick runt, skrek, skrattade och verkade ha en kul tid.

Ytliggare någon timme gick och det var dags för oss att handla lunch. Det fanns erbjudanden från PizzaHut där det gick att köpa 2 stora pizzor för priset av 1. Vi bestämde oss för att göra det. Joseph betalade efter att alla 11 bidraget med en slant. Gissa om de sålde vegetarisk pizza? Självklart inte. Jag hade alltså spenderat 45 minuter i en svettig kö för ett snopet "No muchacho, perdon...", var det värt det? Nej. Vi hade alltså problem, den svenske vegetarianen hade ingen lunch. Taco Bell säljer tydligen burritos med bönor och ost. Det var bra kände jag. Köade en stund sen såg jag en klasskompis längre fram kön som vinkade på mig. Jag smet förbi den långa kön och började beställa. Då avbröt tanten bakom. "Hörru blondis! Backa undan sluta tränga dig, hur oartigt har din mamma uppfostrat dig?" Det var droppen. Jag var väldigt nära på att skälla ut henne, inte för att hon haft fel, för smitit fram hade jag ju, utan för att hon var onödigt oskön. Varför drar du in min mamma i det här? Har hon något alls att göra med situationen? Hon betalar inte ens för maten. De pengarna har jag minsann tjänat ihop själv. Så varför pratar du om min mamma? Vem har gett dig rätten att kränka mig offentligt? Självklart sa jag inte det. Jag bad om ursäkt och klev åt sidan så feg som jag är. En vänlig själ frågade om han skulle beställa åt mig om jag betalade för min mat och jag blev överlycklig. Att det finns sådana människor som bara ställer upp helt utan att tänka. Underbart. Beställde två burritos med bönor och ost. En "Fiesta fries sin carne" och en fanta. Då var det bara att vänta igen. 52 minuter och 31 sekunder fick jag vänta innan de ropade "50, vem har nummer 50?!" jag klämde mig fram och fick maten. Vi gick därifrån och gissa om de gjort fel. Ja. Det var inte utan kött min fries, de var kött. Nej jag orkar inte. Så sjukt irriterande. Joseph blev rosenrasande och gick med bestämda kliv och kvittot liks en törnelans i handen och bytte. Äntligen, mat. Jag slängde i mig maten och sen var i ute i parken igen. I övrigt var parken vådligt rolig, jag tog inte så mycket bilder tyvärr. Parken har en YouTube-kanal som jag länkar till längst ner i inlägget.

Efter en lång dag av intensiva åk och endorfiner som rusat genom kroppen är jag trött. Jag somnade nästan på bussen till San José, likaså på busen från San José till San Rafael Arriba där jag kliver av. Men i San José bevittnade jag något obehagligt. Jag gick bara förbi men det räckte för mig. En ung tjej 20 årsåldern som var bar mascara, eyeliner och ett starkt rött lässtift stod utanför en restaurang och väntade på någon. En man knatade förbi. Jag kunde se enda från där jag stod att han var full och att han förmodligen hade den klassiska fullgubbe-odören. Istället för att passera som vilken vanlig själ som helst väljer han att ta sig friheten som privilegierad man att klämma den unga tjejen lite på rumpan. "VAD I HELA FRIDENS HÅLLER DU PÅ MED GUBBSTRUTT?!" skriker tjejen förskräckt och slår ut med armarna i luften. Folk vänder sig åt deras håll. "Jag gjorde inget, hon överreagerar liksom vilken kvinna som helst" säger den rödnäste herren för att få folk att fokusera på något annat. "VARFÖR TAR DU PÅ MIG?!" skriker kvinnan "pff.." fnyser den packade farbror och vaggar vidare längs gatan. Jag fick ögonkontakt med kvinnan en kort stund, hennes ansiktstryck var neutralt men hennes ögon skrek. De skrek på gubben. De skrek på samhällets normer. De skrek att de hatar när sådant händer. De skrek hur de hatar män. Nu äntligen förstår jag när någon säger "Jag hatar män". Det är inte alla män, det är inte personens pappa eller mor- eller farfar. Det är de män som tror de har privilegier och kan ta sig rätten till at behandla kvinnor hur de vill. Det är vad det är att hata män. Har jag rätt?

Det här landet har inte samma idéer om jämställdhet och kvinnors rätt i samhället. Var är Grupp-8 när de behövs som mest? Ställ dig själv tre frågor, har jag civilkurage? Vågar jag gå emellan om jag ser något obehagligt eller vänder jag bara bort blicken? Har jag någonsin bytt säte på bussen eller tunnelbanan för en snuskig herre har satts sig bredvid mig? Om du verkligen inte kan relatera till något av det här alls så uppmanar jag dig att lyfta blicken och se världen från någon annans ögon. Döm inte direkt försök se vad personen har gått igenom och vad du tror att personen heter eller vad personen ätit till frukost. Om du kan föreställa dig det så kommer du klara dig långt i livet. Du lever inte bara för att du kände för det, du lever för att du är den snabbast i säcken, bäst på att ansluta dig till äggcellen, du lever för att skapa en trygg värld. Du lever för att du vill. Du lever för att hjälpa andra. Du lever för att få hjälp. Du lever för att du vet hur du ska göra när du hamnar i obekväma situationer. Du lever och du är du. Glöm inte det.

Här är länken till nöjesparkens YouTube:
https://www.youtube.com/user/ParqueDiversiones

Tack och adjö tomatplantefrö

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej, tjena, goddag, hejsan, goddagens, hejhopp, tja, tjenixen, tjenis, halloj, hallå, hallåja, *begravningshej*, handslag, kramar, knäppande fingrar, high-fives, fist-bumps, klappar, dunkar i ryggen och framförallt dabs. Det är så vi hälsar i Sverige. Det ska jag berätta att de även gör här i Costa Rica. Om du som läser inte har en aning om vad "dab" är så kan du googla det. Det är en målgest. 

Kort sagt. Jag älskar det här landet. Det här utbytet har fått mig att ändras som person, jag lär mig nya saker varje dag och ser på livet från olika synvinklar. Det finns personer som bryr sig om mig och jag känner trygghet i deras närhet. Vill ni veta en sjuk grej? En helt galen grej som jag aldrig upplevt hemma? Det finns en kille som tycker han äger skolan, det har jag sett förut men den här killen ser mig som blond, blåögd och väldigt lång som ett hot. Genom att lyssna lite extra på vad de pratar om när jag går förbi har jag insett att han vill slåss med mig. För att visa vem som är mest manlig. Jag känner bara, väntaväntavänta va? Vadå slåss för att bevisa manlighet? Du inser att det är så vilda djur gör, eller hur? Är det bara jag som sett Bambi här? Hallå, vadå slåss? Du kommer få stryk och det kommer bara bli trubbel efteråt. Jag kan ta att jag mindre "manlig" än du, vad det nu innebär? Om du som läser det här tycker jag ska ta fighten mot den galne tonårspojken kan jag berätta att jag inte kommer göra det. Det finns inte en chans att jag gör det. Jag skulle hellre betala honom för att inte göra det. Det kommer nog inte heller att hända. Att slåss för att visa något som egentligen inte har någon betydelse är väl bara dåligt. Är det jag som är ute och cyklar eller är manlighet viktigt? Det finns även personer här som blir knallröda i ansiktet om de får ögonkontakt med mig andra ser på mig med avsky. Det är underbart, highschool, colegio, det är det här jag är skapt för. Ge mig en månad så ska jag skvallra för dig, bli den nya Gossip Girl och ingen kommer förstå någonting förutom att jag delar alla mina inlägg via Facebook. Det finns drömmar och sen har vi verkligheten. Jag lever mer i verkligheten numera än i drömmarnas värld. 

Kulturkrock och i kulturell chock? Svar ja. Enorm krock inte lika kraftig chock. Ni vet hur hårt konstnären Makode Linde ratats för sin konst där Makode använt sig av nidbilder av mörkhyade. Han har haft en utställning i Kulturhuset och även en stor debatt med Afrosvenskarnas riksförbund. Han är omtalad för sin konst för den är "rasistisk och nedvärderande". Jag har valt att inte ta ställning utan bara sitta bredvid med popcornskål och Fanta för att se hur det utvecklas. Det jag försöker få sagt med den här utläggningen är att Sverige är ganska uptight, politiskt korrekt, det är jag glad för. Här är det tvärtom. Låt mig ta med dig till min skola där allting var helt vanligt, vi satt ner i skuggan under ett av taken nere vid expeditionen för där är det behaglig temperatur. Vi pratar och kastar en PET-flaska och försöker få den att landa i stående position. En stor bil med ett takräcke fyllt med konstiga figurer brummar förbi och stannar en bit bort. Jag är blir lite förundrad. Efter ungefär 10 minuter och cirka 78 flaskkast där 13 har landat perfekt börjar någon sepia musik. Det är inte från en högtalare utan det är live. Det är några lärare som plockat fram sina gamla instrument. Det är en saxofon, en trumpet, en stor tuba och två trummor som ekar mellan skolbyggnaderna. De spelar musik som är bra att dansa till. Då tittar jag upp från vår lek. Väntaväntavänta va? Det är alltså tre personer som tagit på sig enorma dockliknande figurer. En djävul med stora horn och nu till kulturchocken, en nidbild av en mörkhyad flicka. Jag blinkade för att förstå om jag verkligen såg rätt. Ja det var en äkta nidbild, en 100% äkta nidbild. Direkt tänkte jag på hur min mentor och förebild i Sturebyskolan pratat om nidbilder och meningen bakom under bildlektionerna på fredagar. Jag såg hela Makode Lindes tv-intervju susa förbi och hela Makodes utställning som jag fick följa med på trots att jag inte hade bild och form som individuellt val i Sturebyskolan. Jag drog snabbt upp mobilen och filmade för det var minsann bisarrt. Skickade till några kompisar som också är på utbytesår fast i andra delar av världen, det bästa svaret jag fick var "Ta det lite lugnt med nidbilderna hörru, det är konstigt". Om du som skickade det läser så vill jag bara säga tack för att du förstår. Till dig som inte fick min snapchat så tipsar jag dig om att söka efter Makodes konst. Där får du nidbilder som är verkliga. Jag tror att de inte förstår att det är en nidbild här. Det finns nog de som gör men samtidigt de som inte förstår. Dansarna och trubadurerna fortsatte genom hela skolan. Det var bara jag och den andra utbytesstudenten som tyckte det var lite konstigt att det dök upp dansande dockor från ingenstans. Jag fick förklarat för mig att det är för att senare i veckan så firar de Independence Day och att det var fest hela veckan. Så varje dag hela den här veckan  har varit festliga. Mer eller mindre. Idag torsdag den 15:e september 2016 så har nationen Costa Rica varit en icke-koloni i 195 år. 195 långa år av frihet. Mäktigt. Just denna dag i skolan hade vi två timmar av nationellt firande vilket innebar att vi sjöng de tre nationalsångerna, vi och vi, de sjöng och jag stod där som ett fån utan att förstå vad de sjöng. Det var cheerleading uppträdande och långa mumlande uppträdanden av elever. De skämdes och var nervösa med all rätt, hela skolan var samlad och highschool är dömande, väldigt dömande. Att spela violin inför 1200 elever är inte heller smart för det är omöjligt att få de tysta. Det var mäktigt när vi eller ja de sjöng nationalsångerna. Många tog i från tårna och det verkade som alla kunde alla verserna. Jag kan inte alla verser i Sveriges nationalsång. tyvärr. Det är illa. 

Det finns så mycket att säga men jag har inga ord att beskriva det med. Det finns saker jag har berättat som jag säkert återberättar nu men det spelar ingen roll. Jag älskar det här landet som är några breddgrader närmare ekvatorn än Sverige. 

Nu har det blivit dags för mig att ta farväl för den här gången, det finns tid för frid i mig och om jag inte har något bättre för mig de kommande dagarna kommer jag antagligen att skriva ett nytt inlägg med nya upplevelser och kulturella skillnader. 

Likes

Comments

"Ingalunda annorlund har en katt som är en hund, annorlunda som du ser är en stad där allting sker bak och fram och ut och in och upp och ner." Det här rimmet beskriver skillnaden mellan Sverige och Costa Rica. Allt är annorlunda.

Krakel Spektakel och kusinvitamin är något som jag älskar. Inte bara jag utan även min Erik, min älskade storebror som har ett problem när det kommer till att citera böcker och filmer. Han kan citera vilket rim som helst i hela Krakel Spektakel boken utan att passera gå. Tack för att du är min storebror.

Det finns mycket gott att säga om Sverige, det finns det också om Costa Rica. Ajajaj vilket underbart land jag har flyttat till. För att inte få er att sakna mig eller bli avundsjuk ska jag börja med att säga att skolan här är lång, på spanska och varm. Så fruktansvärt varm. Det blir inte bättre med uniformen för den är i tjock bomull och det är ett krav att ha svarta långbyxor och kostymskor. Det där med kostymskorna är inte ett måste, det är en i min klass som har det, en av tolv arkitektstudenter som använder kostymskor. Tro det eller ej, det är inte jag. Frågade en lärare om jag fick använda andra svarta skor och han sa att det var lugnt så länge de inte var illaluktande eller trasiga. Jag har alltså Vans, svarta jeans (har inte köpt skoluniformsbyxan ännu) och den gröna ganska supervarma pikétröjan med skolans tryck på.

Jag ska verkligen inte klaga, jag har värme, kackerlackor, smörgåsar till lunch, ett främmande språk i hemmet, en dator med internetuppkoppling, en telefon utan saldo, tre par skor och två tofflor. Tre av de fem par skorna jag har med mig är Nike. Jag är nog lite besatt av Nike. 70% av de strumpor jag har med mig är, tro det eller ej, Nike, har en Nike-gymsack också. Det är ungefär två tredjedelar av min garderob som består av Nike. Coolt eller inte coolt, det är du som väljer. Räknade ut det idag när jag möblerade om min garderob. Garderoben är som lådor som går att stapla på olika sätt, så jag staplade om lådorna och då ser jag alla kläder jag tagit med mig. Inte mycket må jag erkänna.

Tillbaka till verkligheten. Skolan är där jag träffar folk. Skolan är var jag knyter flest band med folk. Jag har fått ett litet crew som består av sex medlemmar. Det låter så töntigt att säga crew, men folk härifrån säger det istället för kompisar. Jag är nyast i gänget så med mig pratas det massvis. Kanonbra grej för då får jag snacka mycket spanska. Mitt crew med sex medlemmar utgörs av två tjejer och fyra killar. En av de två tjejerna har lånat ut en gitarr till mig och den andra har en mamma som avgudar mig. Jag har inte gjort något speciellt för att få all den uppmärksamhet som hon ger mig. Igår var jag hemma hos de och åt middag. Då sa hon att hennes dörr alltid står öppen för mig oavsett tid på dygnet, att jag alltid kunde ringa om jag inte hade något för mig och att hon köpt en present till mig. Gissa vad hon köpt. En kaffebryggare! Jag hade råkat nämna att jag älskade kaffe och det hade hon lag spå minnet och sedan knatat iväg till Universal och investerat i en kaffebryggor som brygger högst sex koppar. Alldeles lagom för mig. "Nu kan du dricka hur mycket kaffe du vill, när du vill" Jag måste erkänna att jag fortfarande är väldigt förvånad och att jag inte riktigt vet vad jag ske åter som present för att gottgöra henne. Har ju nämnt att jag fått låna en gitarr av en i gänget. Det är inte en billig gitarr precis. Det är en halvakustik "Peavey", till den lånade hon mig även en liten förstärkare. "Jag har två gitarrer men spelar inte på någon av de, vet inte ens hur man spelar.. Du kan få låna en om du vill". Jag var säker på att jag skulle få låna den skruttiga för jag menar att låna ut en gitarr som i Sverige skulle kosta 1500kr är inte något som vem som helst gör. Är oerhört tacksam för gitarren. Jag övar flera timmar varje dag. Fick den igår så varje dag är att ta i, jag övade igår kväll och hela morgonen idag. Hemma i det långa landet falukorv kan du absolut få låna min gitarr, när du är hemma hos mig. Om jag frågar mina föräldrar kan du säkert låna hem den under ett par dagar, hon har bokstavligen gett mig den. Känns som jag är med i en grotesco sketch och att ur gitarren kommer Henrik Dorsin sjungades på en visa om hur lurad jag blivit och sen vaknar jag ur en dröm hemma i min säng och bredvid mig ligger Henrik Dorsin och han viskar "ska vi göra om det imorgon, då är det din tur att gömma dig i gitarren". Det vore något, att få träffa Henrik Dorsin.

För att inte sväva iväg från ämnet eller tappa mig bort mig i mina egna tankar så ska jag erkänna att mitt liv förändras varje dag. Jag har det så underbart bra här även fast toaletten inte kan spolas ibland för det inte finns vatten hemma så är det bra här. Hetta, kläder som luktar gott av tvättmedel, deodorant som får porerna att stanna upp och inte svettas, en familj som serverar mig vegetarisk mat utan att fråga om det är okej att de äter kött utan bara gör, en värdmamma som sjunger glatt tidigt på lördagsmorgnarna, en värdsyster som sjunger för full hals fast hon vet att hon sjunger falskt men det spelar ingen roll för hon gillar att sjunga så hon sjunger, en till värdsyster som lever genom snapchat, Facebook, Instagram, Twitter, WhatsApp och alla andra sociala medier, en värdbrorsa som tycker att jag är den coolaste personen i världen för jag vet hur man åker longboard, en gata fylld med grannar som gör både bra och dåliga saker, en granne som inte gör något annat än att röka på och se på fotboll, en granne som har stora fester varannan lördag, en granne som känner den som känner den som är ex-flickvän till min kontakt person hos AFS, en granne som jobbar på och gjuter om sin uppfart oavsett väder och tid på dygnet, en granne som kör en bil vars motor ekar mellan husen och får plåttaken att skallra av dånet, en granne med en katt, en granne med en katt och en hund, en granne med tre katter, en granne med en hemlig bilverkstad, en granne som jobbar svart, en granne med bussparkering på bakgården, en stadsdel som är farlig på nätterna för jag riskerar att bli rånad om jag går ut, en poliskår som inte vågar sig in i vissa delar av staden för att de riskerar inte bara sina egna liv utan även förbrytarnas, en president som tjänar 40k colones var 15:e dag, en president vars högra hand tjänar mer, ett land med ett folk som bryr sig om varandra, ett folk som är känt för att vara glada, ett bra vardagsliv. Jag har ett bra vardagsliv.

Som avslutning vill jag tacka alla ni underbara själar som läser och ett extra stort tack till er som skriver till mig och berömmer min blogg för att den är intressant, välskriven eller helt enkelt rolig. Det är något jag uppskattar, tack och åter tack. Ni är värda mer än guld. 

Puss till dig som har det tufft i vardagen, puss tills dig som släpar dig till jobbet, puss till dig som står ut med att läsa en förvirrad tonårings blogg, puss till dig med ett stort hjärta som tar hand om de som inte klarar av att ta hand om sig själva, puss till dig som ser livet som en lycka, puss till alla som läst, puss och kram med varm kärlek till er som tragglat er igenom ännu ett inlägg. 


Likes

Comments

Den senaste veckan har det hänt en hel del. Skolan har börjat på riktigt, jag har fått fasta kompisar, kompisar jag hänger med varje dag och inte bara ibland. De går i min klass. Återkommer till klassen. Under söndagen åkte hela Desamparados-gruppen, vi AFS-are med familj, till stranden Jaco för att uppleva lite annan miljö. Så här mellan oss, det är stor skillnad på Costa Rica och Costa Rica.

Vi åkte till Jaco, där badade vi och hade roligt! Vi tog mycket bilder men jag vet inte hur det funkar med bilder på det här forumet så om ni vill se bilder kommentera eller skriv på FB, har skickat till mamma och pappa så de har bilderna om ni inte får tag i mig. På vägen stannade vi till vid en bro och ingen fattade någonting förens vi gick ut på bron och tittade ner. Krokodiler! Jag har sett livslevande krokodiler. Stora krokodiler. Krokodiler som på tv. Krokodiler med enorma käftar som bara var där. Krokodiler som var enorma. Krokodiler med långa svansar. Krokodiler som var feta. Krokodiler som simmade. Krokodiler som gick runt. Krokodiler som låg still. Det var ungefär 12 krokodiler på samma plats under bron. Galet tyckte vi, vanligt tyckte de andra. Inlägget kommer bli långt så jag sammanfattar strandbesöket lite. VI stannade alltså till och såg krokodiler, åkte vidare, stannade till vid stranden, blev attackerade av en kokospalm som bestämt sig för att slänga ner en kokosnötter på utbytesstudenter. Klart värt att flytta på sig. På stranden fotograferades det en hel del, med GoPro, systemkamera och självklart mobiltelefoner. Stranden var lång och sanden var brännande het under fötterna trots att det regnat hela dagen. Så underbart. Strand och sand är något jag lever för. Det bästa någonsin. Tappade mina solglasögon i en våg förresten. Det är lite tråkigt men det ger mig möjligheten att köpa ett par nya. 

Skolan, kort sammanfattning, jag njuter av att vara där, det är skönt folk och bra undervisning bortsett från att jag fattar 47.3% av vad läraren säger. Det är verkligen roligt. Varje dag jag går dit är jag säker på att jag kommer lära mig något. Om det inte är matte så är det i alla fall spanska. Min spanksa är fortfarande roslog jämfört med andras men det känns som om det går lättare för varje dag. Enligt mina klasskamrater har vi haft två prov men det har inte jag märkt av. Läraren var loj, eleverna var loj och jag gjorde uppgifterna halvdant. Den första var i "Dibujo Arq." som är teckning och arkitektur. Då skulle vi inreda ett hus, eller snarare färglägga ett redan inrett hus. Det var roligt, många gjorde kakelgolv i badrummet men jag gjorde trägolv. De flesta hade stenplattor som uppfart för bilen men jag hade gjuten betong. Instruktionen jag fick "var så kreativ du kan, men gör inget för konstigt". Självklart gjorde jag ett golv som var ojämnt men på artistiskt sätt, det var i olika starka färger och väggarna i huset var svarta, lite deppigt men det framhäver det blir ett maffigt kontrast med golven. Kök och matrum hade samma färger, sovrummen hade olika och badrummet har ju trägolv. Jag ritade trösklar, skandal, löpsedlar över hela skolan och ett tidningsbud med gulväst stod och sålde idolbilder på den galne svensken som ritade trösklar i arkitekturklassen. Riktigt så gick det inte till. Läraren sa bara "vi ritar inte det, lätt att blanda ihop med dörren". Jag ritar inte trösklar längre. Tidningsbudet säljer däremot fortfarande bilder på mig fast med god insikt. För er som inte fattar när jag skriver om tidningsbud och löpsedlar så är det 100% på skämt. Det finns inte ens tidningar att köpa i skolans kiosk. För att återgå till ämnet så blev jag väldigt nöjd med min teckning och alla sa "Qué chiva" vilket betyder vad tufft eller vad ballt eller vad snyggt, beror på sammanhanget. Alla andra använde träpennor eller akvarellfärg, jag använde tusch. Det blev nästan lika bra som alla andras. Det andra provet var idag, måndag, det var i fysik, fattade inte ett smack men kopierade en kompis så är nog safe. Skolan är kul, skolan är bra, skolan är som skolan ska vara. Skrolig skul. Okej, det där skämtet tar priset för årets sämsta skämt.

Min klass är för övrigt väldigt rolig och jag är i centrum jämnt, nästan jämnt i alla fall. Alla pratar med mig och jag tror att de flesta flörtar med mig, även några av killarna. Fast de killar jag tror flörtar med mig drar homofobiska skämt som alla skrattar åt. Själv ser jag inte det roliga i skämtet. Det hör landet är inte lika PK som Sverige, de utrycker sig med en starkare rasism och sexism har blivit del av vardagen. Jag kan inte sova nått mer, allting går upp för mig när solen går ne-er. Jag vill bara drömma mig bort, ser problem under mitt ögonlock. AKI ft. Kapten Röd. Här är deras idé om livet och respekt för andra människors historia helt annorlunda. I fredags skojade de om Anna Frank och hennes dagbok. Sen pratar de ganska öppet och elakt om folk och deras familjer. Det är en kille i klassen som kommit ut som homosexuell. Hans familj stöttar inte honom. Han är den enda i sin familj som inte är mörkhyad och det retas han också för. Han är en super snäll och har ett stort hjärta. Han förtjänar bättre. Det struntar ju folk i här. Det finns de som bryr sig, de som inte gör det och sen finns det de som bryr sig men är osköna. Jag skrattar inte åt skämten och jag kokar inuti när de driver om något jag står för. Jag får inte bli arg, det funkar inte. De fattar inte när jag argumenterar.

Min vardag är annorlunda nu än vad den var för en vecka sedan. Jag förstår vad folk säger, jag är inte orolig över att bli rånad för jag vet vilka områden som är extra farliga och vilka som inte är det. Jag kan välja en annan väg till skolan ifall jag vill, oftast vill jag inte. Men friheten att ha valmöjligheter är det som är vad jag gillar.

Jag skulle inte beskriva mig själv som en person som äcklas så lätt. På Vässarö kan jag utan problem tömma gristunnor eller städa bort fett som fastnat i diskmaskinen. Men i lördags såg jag det vidrigaste någonsin. Okej inte någonsin men något som var oerhört äckligt och jag ryser lite fortfarande när jag tänker på det. En stor, fet råtta som hade magen uppskuren men inälvor och blod utanför. Det är ju inte så äckligt tänker ni. Råttan var samma storlek som min fot alltså väldigt stor. Stor råtta, mycket inälvor. Tänk er då att det regnat hela dagen, pälsen är mörk och luktar illa. Det stinker alltså död råtta i luften och den platta feta råttan ligger inte på gatan som de flesta andra döda råttor utan den ligger mitt i en fin park. Det var kontrasten med den fina parken och den stora platta råttan som gjorde att det vred sig i magen på mig. Det finns bra och dåliga saker med det här lilla landet i Centralamerika. Det här var en av de dåliga.

Tack för att du läst, om du någonsin hör en oskön kommentar på jobbet, i skolan, hemma eller på tunnelbanan, be the bigger person och sätt ner foten och skäll ut den jäveln.

Puss till alla älsklingar som följer mig. Puss från en annan tidszon. Puss från en annorlunda vardag. Puss från en person som är vilsen men glad. Puss från en person som saknar er.


Likes

Comments

Ni tycker kanske att jag uppdaterar ofta eller att mina inlägg är långa och ibland väldigt konstiga. Jag skriver bara när jag har tid, vilket är alltid. Tid är det enda jag har. Tid är pengar sägs det. Men var är min lönecheck nånstans? Alltså jag har både tråkigt och roligt här. Mest roligt men det finns väldigt mycket dötid. På morgonen finns ingen tid att göra någonting, under dagarna är jag i skolan, eftermiddagen däremot. Säger bara det, eftermiddagarna. Så långa, så tråkiga och framförallt så mycket att inte göra. Ska förtydliga, jag har inga läxor, mina kompisar har läxor, jag får inte gå runt själv och min familj kommer hem sent. Det finns ingenting att göra förutom att stirra ut i luften eller spela Piano Tiles 2. Det är vad jag gjort den senaste veckan. Spelat Piano Tiles 2.

Helgerna är ärligt talat så mycket bättre. Då händer det saker. I lördags så fanns det inget vatten när vi vaknade, den dagliga duschen fick vänta. Jag klämde ut det lilla vattnet som var kvar i duschkabinens rör och fick precis ut tvålen. De jublade av beundran när jag kom ut från duschen. VI hade bestämt att vi skulle till the big bad San José på eftermiddagen. Den planen spolades trots att vi inte hade vatten. Så det vi gjorde var att sitta still och vänta. Tro det eller ej, jag spelade Piano Tiles 2. Plötsligt efter vi somnat på varsitt håll i sofforna så började det låta från duschen. Vi hade öppnat alla kranarna för att märka när vattnet var tillbaka. Vi dansade av glädje! Min värdmamma tackade Gud för vattnet och försvann in i duschen. Hon kom ut 20 minuter senare kvittrande glad. San José blev ett faktum trots den sena timmen och vi får iväg med lokalbuss. Det skumpade och hoppade. Så värd resa.

Vi gjorde några få turiststopp. Teatern var vacker med statyer och dekorerade fönsterrutor. Nationens stolthet var San Josés Centralpark. Det var ett gammalt bibliotek under det stora konstverket i mitten. Tyvärr var det stängt. Sen gick vi en Piñatabutik. Det var så många olika piñatas med alla sorts motiv. Snacka om kulturskillnad. I godsbutikerna hemma säljs det minsann inte piñatas. Det var olika typer av godis också. Vi köpte ingen piñata tyvärr. Det var nog lika bra för den hade inte hållit ihop under bussresan hem. I övrigt är San José en stad som borde besökas av alla. Mycket folk, försäljare längs med gatorna och fantastiska platser att besöka. Vi ska dit igen för att se en blåsorkester i Oktober. Fortfarande oklart om vi har biljetter.

Efter en skön men skumpig resa med inträngda knän och outhärdlig värme så var vi hemma igen. Då tänkte jag att det var dags för sängen men icke. Då var det party hos grannarna. Deras barn var inte välkomna så vi spelade fotboll och lekte kull istället. Efter ett tag tog Andres mig i handen och sa "Vamos" då bröt vi regeln mot att inte gå in och vi entrade partyt. Det var inte vilket party som helst. Karaoke och högmusik, massa folk, dans och mat. Andres och jag gick in till köket och tog lite soppa, eller Andres fulla kusin insisterade på att få servera "el macho" jag hade inget emot det. Så hon serverade mig och började en konversation. Oss emellan blir det så mycket lättare förstå spanska när den som pratar och full. Då pratar de långsamt och uttalet är inte så bra. Vi pratade en stund sen reste hon sig och gick utan att säga nånting. Väldigt konstigt. Andres skrattade och sa att hon ville dansa en stund. Jag skrattade och åt upp maten. Vi drack lite läsk och sen gick vi ut. Där blev introducerad till en skara glada människor. Till en början var det som i skolan viskningar och fnitter runt mig. Efter ett tag insåg de att jag fattade vad de sa och började prata öppet istället. Sen var det dags för piñatan. Jag fick vara med och slå. Det var roligt men jag blev så otroligt yr för ensligt tradition ska man snurra 10 varv innan man slår. För att höja spänningen lite mer snurrade de mig 20 varv. Jag missade alla slag. Efter piñatan var det lite karaoke. Sen födelsedags sång, de sjöng för mig också även fast jag fyller i februari. Därefter den ökända dansen. Jag blev släpades upp på dansgolvet av den fulla kusinen som satte mig på en stol i mitten. Sen dansade hon för mig, en till tradition vad jag förstod. Sen hejade de på mig för då var det min tur att dansa för henne. Hon satte sig ner och jag gjorde några enkla steg. Inget jubel. Jag avancerade och då jublades det en hel del. Jag fick en knuff av en i publiken och kusinen ställde sig upp så dansade vi tillsammans. Det kom fler upp på golvet och jag hamnade i mitten av en cirkel. Dansade lite. Jubel och applåder. Dags för pardans. Den fulla kusinen ryckte mig till henne. Sen dansade jag, sådär smidigt som bara jag kan eller ja, inte kan. De skrattade åt mig men jag bjöd på mig själv. Precis bytte de när jag fått kläm på den första dansen. Så bytte de. Dans och mer dans. Sen bytte vi partners och en full kvinna som inte kunde engelska visade var skåpet skulle stå. Hon var duktig på att dansa må jag säga. När limbo-ledet började ropade min värdmamma på mig. Slut på det roliga. Jag återvände till huset fylld av adrenalin och endorfiner. En toppenbra artist har beskrivit den känslan som "hög på livets kokain". Gissa vem?

Idag, har det inte mycket hänt. Vi har åkt till Walmart. Sjukaste jag sett på länge. Walmart, min nya favoritbutik. Allt från bildäck till chip för kylskåp eller för att inte tala om det enorma utbudet av mat de hade. Vi köpte lite inför Alejandros kalas och sen återvände vi hem med en tårta lika stor som en MacAnna till huset. Halva tårtan är kvar, så nu har vi en MacA. Att ägga någon brukar vara något negativt men här är det ärofyllt. De äggadd Alejandro med tio ägg och slängde mjöl på honom. Ytliggare en tradition. De har redan planerat min äggning sa Andres. Nervöst.

Nu ska jag avsluta men först r ska jag bara säga att jag inte brutit någon av AFS tre gyllene regler under min tid här i Costa Rica. Tack för att ni läser. Älskar er som skriver till mig och berömmer mig för min blogg, det gör mig glad och sugen på skriva!

Förresten så är mitt nya smeknamn är Cuchi-Cuchi. Så om vi stöter på varandra nån dag här så ropa det så lyssnar jag!

Puss och adjö, fågelfrö

Likes

Comments

So I guess I'm one of the cooler kids now eller iallafall nästan. Det finns mycket att säga om de dagar som varit sen mitt senaste inägg. Allvarligt talat vet jag inte riktigt var jag ska börja. Okej såhär är det, jag är lite av en utomjording för många här. I mångas ögon, en snygg utomjording, nej jag har inte hybris. Okej lite men för att plocka ner mig själv på jorden igen har jag skaffat kompisar som är extremt duktiga på att dansa. Det är inte jag. De har flytet i sina rörelser, höfterna, känslan och beatet i själen. MEN, de måste vicka mer på rumpan, som Tony Irwing skulle sagt. Skämt åsido så är de väldigt trevliga och vi pratar på trots att vi inte alltid förstår vad vi säger. De pratar ungefär lika mycket engelska som jag pratar spanska. De kan mer engelska än vad jag kan spanska om jag ska vara ärlig men spanglish är språket som vi pratar mest. Skönaste språket någonsin. Det är inga grammatiska regler och det är bara att prata på. Att skriva på spanglish är den svåra delen. Då använder jag min bästa vän.

Chazz, han som är ny i gruppen tog med mig för att träna lite dans med gänget. Störtsköna. Det är grupp med sex medlemmar, mig inräknad. De andra har dansat hip-hop, jazzbalett, street och breakdance. Jag har dansat vals och andra pardanser. Vi har inte direkt samma förutsättningar. Chazz är en fantastisk dansare som dansat elektrodans sen han var 17 och nu är han 21. Han är den i gruppen jag känner bäst och turligt nog är det hans tur att sätta ihop en koreografi. Som ni redan kanske har räknat ut så går han inte i min skola. Han pluggar till tandläkare och för att kunna avsluta sina studier behöver han 90-timmar ute i samhället på en kommunalskola eller på ett kommunalt sjukhus. Han valde att komma tillbaka till min skola för att han själv gick där. Iallafall så kommer jag få lära mig elektrodans av honom och resten av gruppen. Tack vare Chazz har jag fått träffa annat folk också. Med annat folk menar jag folk i skolan. De flesta verkar känna Chazz och han verkar känna alla. Varje person som går förbi som är född -99 eller äldre hälsar på honom och några få som är yngre. Han är en legend i skolan. The dancing legend.

Nu till den stora frågan, ska jag sova eller kaffe. Klura på det. Eller klura på om jag ska börja träna igen för att kunna hänga med i dansen utan att bli supertröst i hela kroppen. Eller om jag ska springa istället. Eller om jag ska stanna i soffan istället. Eller om jag bara ska äta salladsdressing hela den här månaden för att komma i form. Eller om jag ska börja äta frukost till lunch och lunch till middag och middag till frukost. Eller om jag ska äta som vanligt. Eller om jag ska börja med något nytt. Eller om jag ska isolera mig från omvärlden. Eller om jag ska vandra naken in i solnedgången. Eller om jag ska lära mig joddla. Eller om jag ska träna elektrodans som en dåre och sedan tävla i det. Eller om jag ska springa ett maraton om dagen. Eller om jag ska fiska. Eller om jag ska börja sjunga hip-hop. Eller om jag ska springa runt i huset och skrika konstiga saker på svenska. Eller om jag ska be min familj att de ska lära sig svenska. Eller om jag ska sprätta upp alla sömmar i mina kläder. Eller om jag ska tappa bort alla högerskor jag äger. Eller om jag bara ska prata engelska med ryskaccent. Eller om ska börja boxas med min värdkusin. Eller om jag ska flytta ut i djungeln. Eller om jag ska tappa bort alla vänsterskor jag äger. Eller om jag ska fråga min familj om de kan ta mig runt i Costa Rica. Eller om jag ska fly till Mexico och börja dreja krukor för att försörja mig. Eller om jag ska avsluta mitt inlägg.

Tänk om alla era frågor, stora som små skulle ställas till dig på spanska eller på engelska? Vad skulle det innebära? Hälften av frågorna skulle vara omöjliga att svara på. Tänk om du endast kunde kommunicera på engelska eller spanska, varje dag, i ett år. Tänk dig att vara på utbytesår. 

Någonting jag vill göra, varje dag som jag inte har något för mig är att skatea. Det skulle vara så roligt glida till skolan och hem igen. Glida runt på gatorna och lyssna på musik och njuta av värmen. Det kommer inte på fråga här. Farligt och osäkert. Det är så de flesta härifrån beskriver sina områden kvälls-och nattetid. Jag ska ha min telefon i kalsongerna för att minimera risken för stöld och har klockan i skon, i strumpan eller i kalsongerna den med. Det är en annan sorts vardag här än hemma. Njuter för varje sekund. Har inte känt mig otrygg en enda gång hittills. Det var inte ens något att oroa sig för, jag gick helt själv och blev skrämd av tanken på att bli rånad. Min kusin från Brooklyn har lovat att hon ska ta mig till skateparken i San José. Det ska bli så roligt.

Känner att jag skrivit långt nog nu. Ni som läser varje inlägg är underbara! Tack för att ni tar er tiden. Vissa blir längre än andra men ni hänger med i vått och torrt.

Puss och hej, på söndag är det födelsedagsgalej

Likes

Comments

Det behövs ingen inledning för ni kommer att förstå.

Först måste erkänna en sak. Det där med skoluniform är väldigt, väldigt intressant. Det är bra eftersom det motverkar mobbing men samtidigt så är det inte alltid tröjan som folk ser. Nu när i stort sätt alla har likadana tröjor så är det skorna eller ibland till och med byxorna som folk noterar. Jag ska inte hålla på och säga att folk tittade på mina byxor eller mina skor idag. Verkligen inte. Det var bokstavligen mitt håret som var i fokus för de flesta. Medan många andra var fascinerade över min ögonfärg. 

Min High School är en teknisk High School med olika karriärval som eleverna kan välja. Det liknar det svenska gymnasiet förutom att alla har rast samtidigt, varje dag. Det finns en klocka som inte ringer utan den tjuter. Alarmet som går av var 20e minut liknar det alarm som ekar mellan husen hemma i Svedmyra när de provar krigslarmet. Varje gång idag har jag rykt till lite. Första gången tänkte jag inte på det för då var jag på rundvandring på skolan och just då var vi nära bilvägen så jag trodde det var ett billarm eller en biltuta. 

Den här dagen har inte bara varit intensiv och rik på nya intryck utan den har varit lång. På morgonen gled jag upp lagom innan vi skulle gå så jag hann duscha och äta frukost. Vi gick till skolan, jag hade min mamma med mig för hon behövde skriva under några papper på att jag är jag och att jag inte är någon knasig galning som valt att studera arkitektur och fysik. För de flesta är jag nog lite galen som valde just det. Först och främst har jag svårt med språket, sen valde jag något jag är usel på. Att göra fina ritningar. Det är inte en sorts "designa ditt drömhus"-klass utan det läraren lär ut är att rita hotellkomplex eller vanliga hus för Costa Ricaker. Jag trodde det var en klass där fritt skapande speglade undervisningen. Men icke. Det går ju inte att få allt här i världen. För att återgå till min berättelse om min dag. Jag stötte ihop med en annan AFS-student som tydligen också gick i min skola. Det visade sig att hennes värd-mamma var lärare där. Inte så konstigt egentligen. Därefter hängde jag på Kaela, den andra AFS-aren. Hon är från Vermont så vi kunde enas i engelskan väldigt enkelt. Vi delade med oss av de konstiga och roliga sakerna som hittills hänt. Hon övar på spanskan lite mer ön vad jag gör vad det verkar. Hon fattade vad lärarna sa när de pratade den där snabba spanskan. Jag fattade nyckelorden i 2/3 meningar så jag var också på säker mark. Plötsligt blev klockan 7.40 vilket innebär alarmdags. Skräcken som skar genom kroppen var inte nådig. Kaela sa att det finns liknande alarm i Vermont men att de är för tornados eller starka oväder. Vi pratade lite till och då från ingenstans slog alarmet av igen, klockan hade alltså slagit 8.00. Runt 8.30 kom min första nya kompis in i rummet. Först hade jag ingen aning om vem han var eller om han snackade engelska. Måste erkänna att jag blev förvånad när han gick fram till mig som vi kände varandra och frågade hur jag mådde, helt felfritt på engelska. Extremt bra engelska hade han. Vi tre, Kaela, den trevliga killen och jag satt och pratade länge om både skola och hushåll. Det var oerhört trevligt och en bra erfarenhet. Larmet slog några gånger, jag berättade om "krigslarmet" och vi skrattade tillsammans. När alarmet ringde igen vid 11.40 var det lunchklockan, en hemlis mellan oss, det är ingen skillnad på ljuden. Det verkar som jag är den enda i hela det här tropiska landet med massor av fantastiska frukter och grönsaker som är vegetarian. Kaelas' mamma hade tagit med lunch till henne hemifrån så jag och den trevliga killen fick gå till matsalen. På vägen dit droppade veg-bomben. Han blev förvånad men hade en lösning. Antingen går vi tillsammans till McDonalds eller PizzaHut och köper mat eller "om du litar på mig kan jag gå och handla åt dig?". Jag blev tårögd i hjärtat av hans omtanke. Jag svarade att det är nog bra om vi frågar läraren om jag får gå utanför skolans område. Jag fick det men bara om vi var tillbaka innan lunchrasten slutade. Vi skyndade iväg till McDonalds där det inte fanns något vegetariskt utom pommes frites. Vi smet över till PizzaHut och beställde en 2 för 1 meny med en vegetarisk-pizza och en local-pizza. Jag var inte alls hungrig så Kendall, som han heter, fick den ena av pizzorna också för den hade kött på. Han tackade generat och vi gick tillbaka till skolan. Där smällde vi i oss pizzorna och pratade med några lärare. Vi återgick till klassrummet som Kaelas mamma hade låst upp för oss. Efter en stund kom det in en drös elever klädda likt en styrelse för ett företag. De hade muntlig presentation. Oerhört bra. Jag ska inte överdriva men de var duktiga för att bara ha studerat engelska i 4 år. Vi, jag och Kaela skulle ge feedback på deras presentation. Jag höll nog det mest komplicerade brandtal jag hållit. De satt tysta och när jag var klar applåderade de och skrattade. Efter presentationen var det dags att gå hem. Påväg ner för rullstolsrampen som för övrigt är oerhört skön att gå ner för istället för de branta trappor ropade någon "¡MUCHO! VENGA AQUÍ" jag gick tillbaka upp för trappan och fram till de som ropat. Det var några 10th-graders som ville prata lite spanska med mig. Fattade ingenting. Sen tog en av de fram Google-translate. Google-translate och jag vi har blivit bästa kompisar. De tog mig till en grupp 10th-graders som satt en bit bort och stirrade förvånat på mig. Jag vinkade och de blev extremt generade, förstår först nu att det anses som om jag flörtade med dem, jag är trots allt inte härifrån. Efter en stund av stel spanska och en hel del Google-translate dök en äldre student upp. Det var Carlos. Han studerar arkitektur och det visade sig att vi var i samma klass. Han tog mig till arkitekt-salen där fick jag hälsa på alla mina klasskompisar. Alla tyckte jag var exotisk med mina blå ögon och blonda hår. Det var så många personer och miljontals nya ansikten. Jämmer och pannkaka. Allt i skolan är nytt. Nytt, nytt, nytt men nyttigt.

Förresten så är jag oerhört upprörd över att jag sett klart Orange Is The New Black, önskar den var längre. Jag måste avsluta nu för vi ska sova och jag ska inte stanna uppe för länge. 

Till alla som börjar jobba den här veckan eller till er som börjar gymnasiet. Jag är stolt över er. Ni ska veta att ni har en supporter på andra sidan Atlanten 

Likes

Comments

Nu har det gått en vecka på det här utbytet. Jag har bara en sak att säga. Wow. Det är otroligt hur långsamt tiden gått, en vecka, det känns som en månad. Allt jag hunnit med, samtal med familjemedlemmar har utvecklats från "Sí gracias.." till ett mer stabilt "Sí, muchas gracias, no quiero nada mas gracias". Har fortfarande svårt för språket trots tre år på högstadiet med en fantastisk lärare. Jag borde nog pluggat lite mer spanska än jag gjort. Det sägs ju att det är lättare att vara efterklok. Har bara mig själv att skylla för att jag inte pluggat.

Min nya kusin är den som kan bäst på engelska. Hon är från Brooklyn och är till stor hjälp med språket. Jag orkar inte med hur mycket spanska som helst varje dag. Jag önskar att min familj och jag kunde lära känna varandra bättre så jag vågar ta mer plats, inte bara fysiskt utan verbalt också. Det är påväg att hända något tror jag. 

Jag har pratat lite om familjen tidigare men häromdagen satt vi och pratade om Costa Ricas stora kamp för självständighet och då kom vi in på andra krig. Andra krig. Ett andra världskrig. Då sa en av mina nya systrar att hon tyckte Hitler var smart. Jag fnös till för jag trodde hon var ironisk, men icke. "Han gjorde dåliga saker men hade bra idéer". Kan erkänna att han gjorde bra saker med ekonomin men inte att resten av hans förvrängda syn på världen var särskilt bra. Jag hoppas att det bara var ett missförstånd och en brist på ordförråd i det engelska språket som skapade ett missförstånd. Hon är supersmäll och vill att jag ska lära mig spanska, det är verkligen inte så att hon dyrkar Hitler eller Nationalsocialismen, men jag hängde upp mig på det.

Ni ska veta att vi verkligen inte är sura på varandra eller har något agg mellan oss. Inte alls. Vi är vänner igen. Jag bytte direkt samtalsämne eftersom spänningen i rummet blev, spänd. Jag spelade lite svensk hip-hop, det gick inte riktigt hem. Genren är för övrigt väldigt svår att gilla om texterna inte är begripliga. Svenska är inte ett sådär busenkelt språk, framförallt inte när den blandas med engelska, arabiska och förorts-svenskan. Det var också omöjligt att förklara vad texterna handlar om. "Well, most of the Swedish Hip-Hop is about the artists hate against a swedish political party called 'Sverigedemokraterna' or 'The Sweden Democrats', they're a party with a bad perspective on the world and everything that's not 'Swedish', do you understand?". Självklart låtsades de förstå men det viktiga är ju inte att de förstår utan att vi har konversationen.

Det sker inte bara konstiga saker här, men det är ju de som är roliga att skriva om. Ett annat exempel på knasig grej som hände igår var när vi varit på en av de miljontals "malls" som finns här skulle vi gå över gatan för att möta upp vår Uber-bil. Då, precis som vanligt, gled det fram en farbror och frågade "¿Taxi? ¿Taxi?". Vi svarade "No gracias" men han hörde inte så han frågade igen "¿Taxi? ¿Taxi?". Jag svarade den här gången något högre för att höras genom bullret av trafiken "No gracias, señor". Från ingenstans spratt det till i gubben och han frågade på engelska den här här gången "Eyy maaaan, do you know spanish?", " Yeah, a little but I'm learning more and more for everyday", "HAHAHAH ye I can tell, the first month is painful, I remember when I tried to learn English, the first month ouuufff, aight see around maaaaan", "Yeah... heheh, see you man". Vi skakade hand och gick skilda vägar. Det är ganska roligt med språk ändå. Jag från Sverige har svårt med spanskan men busenkelt med engelskan. Han som verkade vara härifrån Costa Rica har svårt med engelskan men busenkelt med spanskan. Inte konstigt egentligen men ändå intressant.

Som jag redan nämnt var vi och shoppade igår (13/8-16). Jag behövde lite mer kläder eftersom efter en dag måste kläderna tvättas för annars börjar de, ja ni fattar, lukta apa. Jag köpte lite olika plagg, bland annat ett par riktigt snygga kostymbyxor som var trekvarts-short. Vanligtvis gillar jag inte trekvartisar men wow dehär byxorna alltså. Tre nya t-shirtar blev det också. Som pricken över I:et en bomberjacka. Är fantastiskt nöjd för allt var på rea och jag har kvar mer än hälften av pengarna jag tagit med. Vi åt middag där i "Multicentro Mall" också, då frågade de hur det ser ut med malls i Sverige. Ja, hur ser det ut med malls i Sverige? Det är en bra fråga tänkte jag. Jag funderade en stund på hur många som fanns i Stockholm. Det är ett par stycken svarade jag. Gallerian, Mall of Scandinavia, Skrapan, Sickla köpkvarter, Sturegallerian osv. Egentligen är de inga malls eftersom det inte finns så många våningar och ett mat-torg. Den största jag kom och tänka på var Heron-City som är den som liknar en mall som de här i Costa Rica. Sen gick vi lite till och besökte toaletterna som var precis som vilken toalett som helst. Påväg hem träffade vi den lilla farbrorn. När vi kom hem satt vi och pratade, en granne kom förbi och satt förvånat och tittade på mig och blev paff när de sa hur gammal jag är.

Avslutningsvis tänkte jag ställa en fråga.

Om ni fick välja mellan att vara laktosintolerant eller bryta benet, vad skulle ni välja? Om du redan är laktosintolerant så blir du av med det om du väljer att bryta benet.

Jag vet vad jag skulle välja, adjöss med benet.


Likes

Comments

Alltså hjälp. De här senaste dagarna har varit kaotiska, mest på det positiva sättet när allt händer samtidigt och du bara står bredvid och ser på. Living in fast lane så att säga.

För att göra en kort recap på vad som hänt så har jag immigrerat i Panama, fått min Panama-stämpel avbruten för att kunna återgå till den internationella delen. Det låter kanske enkelt. Det ska jag tala om att det är det verkligen inte. Först och främst pratar alla på flygplatsen i Panama bara spanska eller väldigt lite engelska. Det gör hela situationen mycket svårare. Jag begriper ungefär 20% av vad de säger, sen likt grädden på moset så ska de prata enormt snabbt så jag
1. Inte hör
2. Förstår mindre av de säger

Som jag tidigare nämnt har det varit fyra eller för er som läser, fem, hetsiga dagar.
Dag 1: Flygresa, 1 h 45 min Sverige - Amsterdam, vänta på nästa flyg, 10 h 50 min Amsterdam - Panama, immigrera i Panama, kaosa med flygningen, hänga med en fransk surfare, springa genom flygplatsen med en anställd i högklackat, 1 h Panama - San José, inse att att flyg-delen av resan är avklarad, pusta ut, inte hitta sitt bagage, panika lite med några från Schweiz, hitta sitt bagage, jubla med några från Schweiz, hitta AFS-gänget, åka buss till sovplatsen, fixa visum med AFS-personal, leta fram tvål och handduk, ta första duschen på 30 timmar, njuta en kortis och sen sova 5 timmar.

Dag 2: Väckning och frukostdags, fastna i en konversation med en amerikan huruvida Donald Trump är en bra bild för USA, missa frukost, gruppseminarium, ett till gruppseminarium, ett seminarium i mindre fokusgrupper, lunchpaus, mindre gruppseminarium, kafferast, stort gruppseminarium, föreläsning om våld, gyllene regler, förtryck och övergrepp, middag, fritid, knyta nya vänskapsband med folk från hela världen, sen kväll med ett avslut på 5 h i sömntillstånd.

Dag 3: Vakna upp, duscha länge och väl, fotograferas i AFS-tröjorna, bli del av nya grupper, frukost, nya ansikten, hejdå-seminarium, nervös bussresa till mötesplatsen med värdfamiljen och hälsa stelt på de.

Dag 4: Idag, hjälp alltså. Jag tror jag smäller av vilken lång dag det varit, imorse 6.00 åkte vi till "los abuelos" där droppade mamá av oss och åkte sedan med taxin till jobbet. Hos farföräldrarna åt vi frukost och jag blev introducerad till ytliggare tre nya ansikten, farmor, farfar och farbror. Så fantastiska personer! De förstod inte vad jag sa och jag förstod inte vad de sa. Det verkade inte spela någon roll för vi hade det där speciella familjebandet även fast jag är ny i familjen. Mina systrars pappa med ny fru och dotter har jag också träffat. Familjens kusin som studerar till fysioterapeut. Jag ska gå närmare in på den mysiga familj jag hamnat i.

Som tidigare nämnt har det underbaraste någonsin har inträffat! Jag har fått en till familj! Inte för min fantastiska familj där hemma som jag saknar så enormt mycket är något fel på, utan det jag menar är att jag tacksam för att de valt just mig av 136 studenter.

Familjen är en, vad jag förstått, vanlig familj. Det är en mamma, två döttrar och en son. Alla pratar underbar spanska med ett uttal som briljerar läroböckernas försök till spanska.
Mamman i familjen ler stort varje gång vi får ögonkontakt och hon pratar bara spanska och yttepyttelite engelska.
Den äldsta dottern, hon är den som bestämmer när mamman inte ser på. Hon gillar inte sport och pratar en engelska som är förståelig.
Den yngsta dottern, som förövrigt är jämnårig med mig, är den jag vänder mig mest till. Hon och jag är samma ålder och har ungefär lika lång livserfarenhet men med olika perspektiv på tillvaron. Hon pratar samma perfekta spanska som alla andra i familjen men hon pratar lite mer engelska än sin syster. Hon brukar översätta när jag inte förstår. Jag verkar ha glömt högstadiespanskan.

Huset vi bor i är 70kvm och väldigt ombonat. Prydnader, statyer, tavlor, kläder, mat, smycken, telefoner och sladdar. Allt i en enda stor röra ute i köket och vardagsrummet, som är samma rum. Det är super! Inne på rummen är allt i sin ordning, alla saker har en plats. Det följer inte riktigt min stil hemma i Sverige men jag har börjat ändra mig för att passa in bättre i vardagen.

Imorgon ska vi ordna med skoluniformen och kanske träffa några fler släktingar. Jag fick välja vad jag ville läsa "en el colegio" och jag valde arkitektur och fysik.

Tack för att ni läste mitt lite flummiga inlägg med mycket grammatiska knasigheter. Det var allt för nu.

Förresten så blev det stopp i toaletten när jag gick på toa idag.

Likes

Comments

Fullt ös medvetslös heter det. Jag känner mest att jag är i medvetslös delen.

Jag har sovit så uselt inatt och behövde packa om väskan igår för väskan vägde 30 kg men maxvikten för KLM är 23 kg. Skrotade massor av olika grejer men det viktigaste kom med. Min bräda. Jag är inte en "skater-boy" så brädan kanske inte var det viktigaste men det känns ändå bra att något som är en del av min identitet och en stor del av mitt liv här i Sverige fick följa med på mitt livs hittills, största resa.

Min rutt kommer ta ungefär 20 timmar, har två mellanlandningar och kommer flyga över atlanten för första gången i mitt liv.

6.35 bär det av mot Amsterdam. där kommer jag träffa Siri som också ska på utbyte till Costa Rica. Det känns bra tt ha någon som kommer från Sverige med till landet. Vi kan dela våra bra och dåliga dagar även fast vi inte ska bo tillsammans.

13.05 flyger jag från Amsterdam med Panama i sikte. Förhoppningsvis kommer jag möta upp fler AFS-studenter längs min res genom världens olika hörn.

18.50 går mitt sista flyg från Panama City till San José. TAGGAAA

Glädjen sprudlar inom mig vid tanken på att träffa min familj och få lära känna de bättre! Jag sitter med ett stort leende på läpparna men med ett litet sår i hjärtat över att lämna allt bakom mig, familjen, rummet, katten och framförallt kompisar.

Ett allmänt utrop till alla kompisar, tack för att ni funnits där för mig alltid, i vått som torrt. Jag är oerhört tacksam för alla superfina hejdå-hälsingar.

Tack för att ni krånglat er igenom mitt inlägg, peace och sov gott

Likes

Comments