Jag orkar inte med mig själv ibland, som att min helg till exempel har kretsat enträget kring ett blomkålshuvud. My obsessions really get the better of me sometimes.

Fan detta djävla blomkålshuvud alltså. Ända sedan jag köpte det för någon dryg vecka sen har det gäckat mig.. En fin ambition om att laga mat som jag inte lyckats uppfyllas, som ligger längst upp i min mentala kö och därför HINDRAR mig från att kunna göra andra saker.. Men jag lyckas ändå inte tillaga det djävla blomkålshuvudet.

VIlken rockstar till blomkålshuvud huh.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej. Jag har just varit på en första träff med ett större gäng människor jag kommer att ingå i grupp med framöver.

​Vill prata om hur det känns. Jag blir så frustrerad av den mänskliga realiteten, alltså bara hur människor (INKLUSIVE jag själv) fungerar. Just detta att vi är så många som uppenbarligen känner oss osäkra och inte så mycket värda. Och vad det gör med oss i vårt hävdelsebehov.

Framförallt. Som tjej. Kvinna. Flicka. Hona. Hon. Jag.

Mitt mindervärdeskomplex är inte invasivt, det är riktat inåt. Ingen annan behöver lida av det än jag. Däremot ser jag dagligen, utan stopp, exempel på hur mäns mindervärdeskomplex och osäkerhet får en oerhört invasiv inverkan på sin omgivning. Framförallt på de kvinnor som finns i omgivningen. Hur han brer ut sig. Krossar din självkänsla utan att reflektera, utan att märka. Krossar ditt jag, ditt subjekt. Likt hur vi varje dag krossar mikroorganismer när vi går på gatan, under våra fötter, helt omedvetet, helt utan att reflektera, helt utan medvetenhet.

Det är så oerhört knäckande att vara med om detta. Att varje dag vara tvungen att uppfinna dig själv på nytt, din självkänsla på nytt, efter att ha blivit förpassad till ett icke-existerande. Jag ser det så tydligt idag, hur varje kvinna jag möter i detta sammanhang är en krigare, en kämpe, som kämpar för sin existens dagligen. PRISET vi betalar är obeskrivligt. Ändå kämpar vi vidare, likt de mest omsjungna hjältarna i odysséer och sägner, där varje dag är en kamp för existensberättigande, där vi är EXTREMA FUCKING HEROES av enbart det faktum, att vi är födda i en kvinnas kropp.

Vi är livets innersta kärna. Vi är innanmätet och hjärtat i vår egen, liksom livets, människornas, saga på jorden.

Det kan ingen ta ifrån oss. Vi är hjältar. Fastän vi är just "bara" det, kvinnor.

Likes

Comments

Idag har jag tänkt mycket kring temat konstnärssjäl. Att för vissa så finns ett behov av att befinna sig i ett slags flöde av inspiration för att överhuvudtaget uppleva en mening med livet. Ett flöde av association, reflektion, av det som finns runtomkring och inuti.

Jag myntade för mig själv begreppet "gudomlig inspiration" och talade för mig själv "min dröm är att leva i ett tillstånd av gudomlig inspiration". Jag provade orden på min tunga och i mitt sinne, för att se om det kunde vara något som var sant. Det kändes kanske som sanning, om sanning känns rent, ljust och flödande.

Jag har aldrig vågat ha en dröm för hur mitt liv ska se ut, för jag har inte vågat ta livet på allvar. Pga rädsla då livet inte känns som något att bero på, eftersom det kan tas ifrån dig. Ju mer du säger att du älskar och satsar på livet, desto mer har du att förlora.

Rädslan, ständigt denna rädslan.

Jag skriver för övrigt som jag vill. Och frångår ibland grammatikens fållade band för att bättre rida fram vågen av inspiration. Rida ut i havsängen, rida ihop den skummande froschthingsten, med mörkret som plafond och det blekgula havsskummet frustande cirkelbubblor med string av blågrönt.

Sorgen över att inte lyckas uppnå perfektion, uppnå sanning, ska inte längre få stoppa mitt flöde.

Rädslan för jante för egosynden ska inte längre få smula sönder mig, smula sönder min stolthet, smula sönder mitt jag. DEN sorgen är bottenlös mina vänner. Och jag förbannar och förtvivlar att detta förgiftande törne någonsin fick fäste i mitt arv och min miljö.

Mot framtiden, mot rädslan, genom rädslan, mot älskande.

Det finns något oerhört enigmatiskt med detta flöde, en dragningskraft som är magnetisk. När du ser ett ansikte och känner igen dig själv, då vet du att that's it.

Likes

Comments

På landet, i regnet, vid sidan av trappan där jag stampar upp - instängd i min egen mentala rundgång, glänser plötsligt en liten skalbagge i blågrön metallglans.

Likes

Comments

Den enorma rädslan för att visa sig. Det är därför jag gömt mig så länge, så länge.


Är jag kanske slutligen redo att genomlida smärtan av att anta form? Smärtan att bli till.

Redo att betala priset? Ta mig dit. Rädslan för att mitt hjärta är för svagt, att det ska implodera. Jag hoppas att jag är stark nog.

Livet börjar nu.

Likes

Comments

Vad är musiken? Brunnen, som alltid går djupare. Universum i sin oändlighet, alltid större. Som alltid expanderar. En strävan, en riktning rakt ut. Ett utan slut. Den eviga källan, som släcker min eviga törst.


Likes

Comments

Jag vill försöka förstå mig själv, världen och människorna runtomkring mig. I den strävan blir det lätt att jag vänder mig till de som inte är tillgängliga, att jag vill omvända de som är ovilliga.. Vad handlar det om? Nyhetens behag? Att erövra otillgängliga land?

Livet är sjukt spännande! Måste bara sluta skämmas över att jag vill leva det, att jag vill ha kontakt.. Vi är alla rädda. För kontakt. Musiken får mig att vilja kasta mig ut i det okända, känna ruschen av oändlighet ännu en gång, vara och inte vara på samma gång. The highest high.

Jag bedrar mig själv om mina intentioner till viss del. Om jag vill ha kontakt, varför letar jag inte efter den där den finns tillgänglig? Klassisk gräset är grönare mentalitet? Att jag dras till det okända, till spänningen.. Så fort något blir känt blir det inte längre intressant. Försöker jag att betvinga det okända, att lära känna det, via att omvända otillgängliga människor?

Många frågor, inga färdiga svar. Ofullkomlig människa, sliten och med tveksamma lyckanden från gårdagen - med allt detta i bagaget ska jag ÄNDÅ rocka denna dagen. Kicka ass, för att jag fortfarande lever för att jag kan. För mig, och för livet. Fuck yeah! Nu kör vi!

Likes

Comments

Djup som havet

Med en hunger som ett svart hål

En hunger på värld

Hunger på verklighet

Hunger på närvaro

Hunger på liv

Där inga gränser kan stoppa oss

Alltid ett steg längre, det är därför du backar

Bekantat mig med rädslan den är numera min närmsta vän

Genom att ständigt ha dig bredvid, så håller jag koll på dig, och det finns inte längre något som hindrar mig



Oändligt dragen

Till magin i ögonblicket

Till gränsen på branten


I vacklandet blir vi till

Likes

Comments

Det första är alltid det svåraste. Att överhuvudtaget börja kräver att träda fram ur skuggorna och anta form. Något som jag tycker är väldigt svårt.. Så låt oss få det överstökat bara. Så kan det gå vidare därefter..

Jag ser fram emot en fortsatt resa. Tack världen för allt så här långt!

Likes

Comments