View tracker

Året är tvåtusenfjorton. Året då kroppsideal och hetsträning kom på tal. Året då folk i min egen ålder, yngre och äldre började bry sig något radikalt om hur kroppen såg ut från alla håll och kanter.
Man började jämföra. Både sig själv med andra men också andra människors kroppar mot varandra. Man började hitta fel på sin egen kropp. Fel som man aldrig stört sig på innan. "Fel" som någon annan lagt upp på något socialt medie. Ett "fel" de håller på att träna bort för så kan det ju inte se ut på kroppen, det förstår väl vem som helst.

​​
Fan, då måste jag också göra det. Jag kan inte ha flera veck på magen, det fungerar inte? Då anses jag som tjock och det vill jag inte. 
Fan, mina lår går ihop. Jag måste träna bort det så jag får det där gapet mellan låren som alla pratar om. Då kommer jag nog må bättre. 
Jävlar, ännu mer celluliter på låren. Men om jag slutar äta så mycket kolhydrater? Kanske slutar äta så mycket överhuvudtaget, då kanske de försvinner? Då kommer jag nog må bättre. 
Dubbelhaka? Vart kom den ifrån? Men om jag tränar två pass extra i veckan och skippar min vilodag, då kanske den försvinner. Ingen vila säger de, det måste ju stämma! Då kommer jag nog må bättre. 
Åh nej, min mage putar ut. Hur kan det ens vara möjligt? Jag äter så lite som möjligt och tränar varje dag... Men om jag kanske äter lite mindre och tränar lite mer, då kanske min fula feta mage försvinner. Då kommer jag nog må bättre.

Jag jobbar varje dag, ligger på ett underskott av matintag och tränar varje dag. Snart kommer jag få den där kroppen alla pratar om. Ja men du vet den där som är så slank och fin. Den som inte har några veck på magen, inga lår som går ihop och inte en enda cellulit. Bra. Då kommer jag nog må bättre.
Nej. Du kommer inte må bättre om du sliter ut dig själv, inte äter någon mat eller vilar för lite. Din kropp behöver all den näring den kan få om du ska träna som en idiot. Din kropp behöver sömn och vila för att den ska orka återhämta sig och kunna fungera som den ska varje dag.

Ätstörningar har ökat något fruktansvärt mycket det här året, precis som missnöjet av sin kropp har gått ner i åldrarna. Det är inte okej att en sexåring ska tycka kroppen sin är tjock och vägra äta upp maten på tallriken. 
Det är okej att träna och ta hand om sin kropp - på rätt sätt. Det gör du inte genom att sluta äta, hetsträna och inte vila. Det du kan göra för att din kropp ska må som bäst är att träna regelbundet, äta nyttig mat och ha minst en vilodag i veckan. 
Tänk bara på att du ska träna för din egen skull - inte någon annans. Jämför dig inte med någon annan då vi alla har olika kroppar. Och visst är det fantastiskt? Att vi alla faktiskt ser olika ut. 
Jag vet att det är svårt att acceptera sin egen kropp, men fake it until you make it! Går man med tanken om att man ser så jävla snygg ut varje dag, så kommer det komma som en blixt från klar himmel någon dag att "Ja, jag är faktiskt så brutalt jävla snygg". 
Du är fantastisk. Låt ingen någonsin förstöra det för dig. Du tränar när du vill, äter vad du vill och gör precis vad du vill. Inte för någon annans skull. 
Tänk på att du ska ha din kropp hela livet, se till att den mår bra i det stora hela. Byt ut skräpmaten mot nyttig mat. Träna för att du tycker det är kul och för att hålla din hälsa på topp och låt den få vila någon gång ibland, det behöver den!
Jag tycker det är fantastiskt kul att träna och är gärna på gymmet så ofta jag bara hinner. Men. Jag äter och vilar tillräckligt mycket för att jag ska kunna kämpa och slita ut mig när jag väl är där också. Jag unnar mig godsaker ibland och jag börjar acceptera min kropp mer och mer.
Kan jag så kan du.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Genom hennes år som hon fått leva så har hon vart med om både det ena och det andra. Hon har fått sitt hjärta krossat i flera tusentals bitar i sin tidiga tonårsperiod. Men likaväl har hon krossat hjärtan i precis lika många bitar.
Hon har fått känna på lyckan i de bästa av dagar men även smärtan i de sämsta. Hon är en vanlig tjej som lever ett vanligt liv. Ett vanligt liv. Hur är ett vanligt liv?
För vissa är det att skaffa sig en utbildning direkt för att sedan komma ut på arbetsmarknaden. För vissa är det att leva loppan genom att resa, uppleva och utforska. Hon är en av de lopporna.
En loppa är vad hon är. En liten jävla loppa som älskar att upptäcka nya saker, lära sig och utvecklas som människa. En liten loppa som inte vet vad hon vill göra med sitt liv ännu.

Hon samlar drömmar i fickan samtidigt som hon bockar av en efter en. Men medan en dröm bockas av skrivs det flitigt ner en annan. En ny dröm att sträva efter.
Så många drömmar men så lite tid brukar hon tänka. Hon älskar att dansa på borden samtidigt som hon inte finner något finare än att sitta och pimpla vin med en god vän. Hon älskar ruset av av alkohol samtidigt som hon hatar dagen efter som går till spillo. 
I hennes hjärna flyger det runt tankar i kringelikrok vägar som ibland inte hittar dit de ska. Men ibland gör de det. Ibland faller hon på mållinjen när hon ska prova på något nytt men ibland går det hela vägen. Hon ger inte upp, hon fortsätter att kämpa och slita tills hon når de resultat hon vill.
Ibland är hon lat, ibland är hon full av livslust. 
Vissa dagar vill hon bara vara hemma och mysa i sängen medan nästa dag, så vill hon upptäcka hela världen. Helst på en gång.
Det ska gå fort för henne. Hon klarar inte av att vänta ut saker för länge. Fort, snabbt och med fart. Vill hon något går hon in helhjärtat i det. Ibland är det bra, ibland gör det ont. Jävligt ont. När hon misslyckas. När hon har satt för höga krav på sig själv. 
När hon ständigt går runt och tänker att hon aldrig kommer klara vissa saker hon så gärna vill uppnå. Misslyckad. Hon har känt sig misslyckad. Men samtidigt så lyckad. Hon har klarat av saker som vissa inte ens vågar försöka ge sig på. Hon beundrar folk. Annat folk som upplever sina drömmar. Folk som strävar och kämpar och som tillslut når målet. 
När hennes vänner berättar hur lyckliga de är för att de äntligen nått hela vägen fram. Då värms hennes brustna hjärta. En liten låga som aldrig släcks längst in. En låga för vänskap. 
Hon har komplex över sin kropp och vill helst förändra allt hon ser på den. Samtidigt som hon ibland kan nypa tag lite i magen och le. "Det är inte så farligt ändå". 
N​
är hennes familj mår bra, mår hon bra. Hon älskar att finnas där för alla och hatar när hennes omgivning mår dåligt. 
Hon älskar att tänka på framtiden samtidigt som hon hatar den. Hon hatar ovissheten i att inte veta vad som kommer att ske framöver samtidigt som hon fascineras över att det är ingen annan än hon själv som kommer att forma sin egen framtid precis så som hon vill ha den. Hon har en vilja av att styra och ställa i sitt eget liv och låter ingen påverka det negativt. Hon vill göra allt på en gång samtidigt som hon gillar att planera. 
Hon är ett kontrollerat kaos.
Hon är jag. En vanlig tjej. 



Likes

Comments

View tracker

Ett år. Trehundrasextiofem dagar. Så lång tid är det sen jag och Jenny stod på Arlanda flygplats och vinkade av våra kära föräldrar. Vinkade av vårt liv i Sverige för en stund. Vinkade för friheten och spänningen att ge oss iväg på äventyr. Äventyr följt av drömmar jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.

Äventyr som gett mig erfarenheter för livet. Äventyr på andra sidan jorden, Australien.

Det går inte en dag utan att jag tänker på våra galna upptåg vi gjorde där borta. Hur vi ena dagen hoppade från ett flygplan till nästa då vi dök med både sköldpaddor och hajar. Den här resan hade allt.

Men för ett år sedan så visste varken jag eller Jenny hur det här skulle gå. Inte hade vi något jobb. Inte hade vi något boende, bara ett tillfälligt. Vi visste ingenting. I ovisshetens namn satte vi oss på flyget som tog oss så långt bort hemifrån som det bara gick. När man väl ska åka bort, ska man väl göra det ordentligt?

Väl på plats så levde vi fortfarande kvar i den vackra men otroligt energikrävande ovissheten. Så många frågor i ett land större än hela Europa tillsammans. 
Men vi klarade oss. Vi levde loppan där borta bland drinkar, surfare och jobb. Vi skapade en vardag i vårt kära Manly. En vardag som bestod av jobb och träffa våra underbara bekantskaper vi stött på där nere. Vi skapade oss ett liv på andra sidan jorden. Och det livet, det lever kvar. Det finns kvar. Vill jag åka dit igen så vet jag att allt kommer vara precis som vanligt. För det är inget skrämmande för mig längre. Jag älskar Australien.

Australiens kultur, människor och klimat. Jag skulle helt klart kunna bosätta mig där. Men inte nu.

När jag åkte hem så kände jag mig klar med Australien, för den här gången. Men jag vet att någon gång i framtiden kommer jag åka dit igen.

Det var inte sista gången jag badade på Shelly Beach. Inte heller sista gången jag åt fantastiskt god mat på Steyne. Det var heller inte sista gången jag surfade. Mitt liv där borta finns kvar. 
Men just nu har jag ett annat liv. Mitt liv i Oslo. Som jag också trivs så himla bra med. Jag bor fint, har underbart sällskap och jag tränar. Jag mår bra här. Visserligen kanske jag inte blir lika brun den här hösten som jag blev där borta. Sen kanske jag inte heller kan gå runt i shorts och linne i December. Men det gör mig inget.

Jag ser framemot sena höstkvällar invirades i en filt med en kopp te i handen. Jag ser fram emot att få slänga på mig den där extra tröjan bara för att inte frysa knäna av mig.

Jag ser fram emot att få se den första snön falla. 



Likes

Comments

Hej mina kära kamrater. Jag ser att ni tittar in här titt som tätt fortfarande. Vad ni är fina. Jag tycker det är superkul att ni skickar frågor till mig som det dock har tagit alldeles för lång tid för mig att svara på. Ber om ursäkt för det här men har haft lite annat för mig nu i sommar.
Jag har arbetat som Teamledare för Yttre Miljö på Skara Sommarland och har haft den grymmaste sommaren i mitt liv. Jag gjorde verkligen rätt i som bokade min flygbiljett hem så jag kom hem till den svenska sommaren, för den är det inte mycket som toppar.
Men allt det fina har ett slut och just nu sitter vi här i slutet av Augusti med en sensommar som mer liknar höstens kalla vindar.
Men det är faktiskt ingenting jag klagar på. Jag har haft sommar i mer än ett år nu så att mina kinder blir rosenröda av kylan så fort jag går utanför dörren, det är bara så himla fint just nu för mig.
På söndag går flyttlasset till Oslo där jag redan har både jobb och boende. Som ni ser så går det undan i mitt liv, precis så som det ska vara. 
Har ni några mer frågor så är det bara att fråga på, jag kommer antagligen börja uppdatera lite mer då och då nu när jag flyttar hemifrån ännu en gång.

Puss på er



Likes

Comments

Hur tar man egentligen farväl till ett land som har gett en så himla mycket?
Livserfarenhet, vänner och kunskap. Jag har arbetat, slitit och det har gett resultat. Jag har utforskat, upplevt och gjort saker jag aldrig trott jag skulle få möjligheten till att göra. Jag har kastat mig ut i en värld och bara tagit emot vad världen har att erbjuda. Likaså har jag kastat mig ut från flygplan, berg och höga höjder. Jag har lagt mitt liv i en okänd människas händer alldeles för många gånger under den här resan. Men här står jag nu. Kanske gamla Towe som satte sig nervöst på ett flygplan den tjugofemte september förra året. Men kanske också med en ryggsäck fylld av inte bara nya kläder. Utan också med glädje, lycka och så mycket mer erfarenhet.
Jag har lärt mig hur fint livet verkligen kan vara. Jag har kunnat bocka av dröm efter dröm i ett och samma land.
Jag har levt i ett tropiskt klimat i åtta månader och jag har njutit varenda sekund. Solen har värmt min kropp och havet har svalkat mig.
Australien. Kära Australien vad mycket du gett mig och vad lite jag kanske har gett tillbaka? Vad vet jag egentligen.
Det enda jag vet är att jag är så oerhört stolt över mig själv för att jag vågade. Jag vågade ta ett enormt kliv utanför min comfort zone och jag har aldrig varit lyckligare. Jag är stolt över Jenny, för att hon följde med och förevigade den här resan med mig. Vi kommer kunna gå tillbaka och kolla på den här resan tillsammans. Skratta åt våra lyckade minnen och våra pinsamheter vi åstadkommit här borta. Vi kommer också kunna säga att vi gjorde det här tillsammans. Varenda dag. Jag och Jenny är två olika människor. Vi är lika på många sätt men också så olika. Vi upplever saker och ting olika, vilket har fascinerat mig under den här resan. Vi har lärt oss så mycket om varandra och vår vänskap har vuxit till något ännu större. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är fint. Så jävla fint.
Ingen dag har vart den andre lik. Krokodiler, koalor och kängurur. Tre av alla dessa makalösa djur vi stött på här borta. Men någon vild giftig spindel, orm eller haj har vi inte sett - på nära håll.
Vilket för mig tillbaka, återigen, till flygplatsen den tjugofemte september. När vi stod där och jag hade målat upp i min hjärna hur jag trodde Australien skulle se ut. Farliga ormar som krälade på köksgolvet. Vithajar som käkade upp var och varannan människa som låg och solade på stranden. Spindlar som bara låg och vänta på att du skulle sticka ner foten i skon för att sedan attackera dig. Vi kanske har varit lyckligt lottade, vad vet jag?
Men man förväntar sig alltid det värsta, man är ju inte mer än människa.
Även fast jag inte känner mig klar med Australien på långa vägar, så var jag redo att lämna. För den här gången.
Jag hatar att behöva ta avsked till något som ligger nära hjärtat, men precis som allt annat så är det här inte ett hejdå. Utan mer ett vi ses igen. För kära Australien, vi kommer att ses igen. Kanske inte i år, nästa år eller året därpå. Men vi kommer att ses igen, det lovar jag.





Likes

Comments

I ett vimmel av människor, konfettiregn och skoskav vandrade jag runt innanför Ullevis väggar. Sjömanskostymer och hattar i diverse slag från höger till vänster. Lycka, skratt och tårar lite här och där. Dansande individer till galna tonarter från ingen mindre än Håkan Hellström. 
Håkan som sjunger om brustna hjärtan, frusna tonårssjälar och att vi måste börja leva. Hjärtan som slog för bara en människa den kvällen. Pulsarna som tickade i takt med varandra och med musiken. 
Hela Ullevi dansade bland stjärnorna igår och det fanns ingenting som kunde stoppa oss. Att kalla kvällen magisk är en underdrift. En sådan eufori och förtrollande känsla var som fastgjutet i min kropp under hela kvällen. 
"Håkan jag älskar dig" Ropade någon. "Håkan, jag älskar dig mer" Ropade en annan. 
I sitt gråa Musse Pigg linne hoppade han runt på scenen framför sjuttiotusen andra förlorade själar. Sjuttiotusen människor som sjunger att kärleken aldrig vart till för dem, att de är förlorare och att sommaren snurrar fort. 
Sommaren snurrar fort, även fast den precis börjat kommer den svepa förbi med en lätt liten vindpust och snart vara över. 
Sjuttiotusen människor sjunger sig hesa till Kom igen Lena och sjunger med gråten i halsen till Nu kan du få mig så lätt. En känsloladdad kväll som innehöll allt från skratt till tårar rinnandes ner för kinderna och stämningen den kunde man nästintill ta på. 
När solen sakta gick ner i horisonten och den svenska sommarnatten mötte våra ack så uppvärmda kroppar började belysningen komma fram. Belysning i form av sjuttiotusen mobiltelefons-skärmar. Armarna vevades sakta från sida till sida när Det är så jag säger det börjar spelas. Kompisgäng efter kompisgäng började sakta men säkert omfamna varandra och hela Ullevi formades till ett enda stort kramkalas. 

Tillsammans med Veronica Maggio sjöngs det duett på Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Två så äkta människor på samma scen kunde inte blivit mer känslofullt. Två så rena och fina personligheter som sjunger och menar varenda ord som kommer ur deras munnar. 
Ullevi började gunga igång sakta men säkert igen när Hela huset sjöngs ut ur högtalarna. 

Flera gånger om stannade Håkan upp och sa att han är så tacksam. Tacksam för att vi finns och delade kvällen med honom. För utan oss så skulle han aldrig ha stått på en uppbyggd scen i en stor utomhus arena. Utan oss skulle han inte ha slagit publikrekord.

Men utan Håkan då? Då skulle så många liv gått till spillo. Håkans texter som går rakt in i hjärtat har hjälpt de vilsnaste av själar. 

Hela kvällen var fylld av lyckorus efter lyckorus. Jag träffade vänner som jag inte sett till på nästan nio månader. Jag sjöng och vrålade med i Håkan Hellströms låtar. 
Det var där och då jag kände att jag var hemma. Nu är jag hemma. Just i det ögonblicket kändes det som att det var en stor bomb som släpptes ner framför mina ögon.
Jag är hemma, det är sommar och Håkan Hellström har precis klinkat klart på sin gitarr sjungandes till Bara dårar rusar in. Livet kunde inte bli mer perfekt i just det läget. 
Ju längre tiden gick desto mer började bara en siluett av Håkan komma fram. Strålkastarna släcktes sakta och scenen förblev svart.

Med min kära vän gick jag längs med Göteborgs gator hem i sommarnatten. Fukten hade redan börjat smyga sig på och luften var friskare än någonsin. Kvällen var över så fort och jag har fortfarande inte förstått att vi alla andades under samma tak igår. Vi alla delade ett obeskrivligt tillfälle som föralltid kommer sitta som fastklistrad på inte bara min näthinna, utan sjuttiotusen andra människors näthinnor likaså. 

Tack Håkan.



Likes

Comments

Ja mina kära vänner, läsare och andra levande skapelser. Hur ska jag egentligen börja det här inlägget? Jag har länge suttit och filat på det här inlägget. Vissa dagar har jag gått in och suddat ut, skrivit lite mer och ändrat. Men nu känner jag mig ändå klar på något sätt. 
Den tjugotredje december förra året satt jag i vårt rum i Manly, kära Manly. Jag satt i vår dubbelsäng med en filt virad om mig och skulle beställa biljett hem. Hem till Sverige. Just där och då kändes det som att jag kunde stanna i Australien för resten av livet. Det var nytt, spännande och en helt annan värld jag nyss kastats in i. Eftersom allt var så nytt, hur skulle jag då veta när jag ville åka hem? 

Samtidigt så skrev jag med min syster som ville för allt i hela världen att jag skulle masa mig hem, helst på en gång. Men vi pratade om både fördelar och nackdelar med att komma hem innan och efter sommaren. Ju längre tid vi pratade, desto mer fördelar landade på förslaget att komma hem när sommaren drar igång i landet lagom. Sagt och gjort. Fjärde juni klockan tjugo i sex på Landvetter skulle jag landa. Det pirrade i hela mig när biljetten var bokad och klar.

Att överraska folk är det bästa jag vet. Göra folk lyckliga och glada. Så sen den dagen, tjugotredje december, har jag och min syster klutat länge och väl på hur vi ska genomföra detta på bästa sätt.
Veckan efter ringde jag upp mamma på Skype. En bomb skulle släppas. "Jag kommer hem i september". Mamma och pappa, som redan där och då saknade ihjäl sig efter mig, fick bara svälja nyheten och försöka se glada ut. De hade självfallet hoppats på en tidigare hemgång, men icke sa Nicke. 
Lögnerna blev fler och helt plötsligt skulle jag jobba på farm i tre månader. Juni till Augusti skulle spenderas uppe i Darwin där jag skulle plocka citrusfrukter. Mer och mer frågor började ställas om den här farmen och svetten rann längs med min tinning när jag desperat försökte få fram någorlunda trovärdig information om en vettig farm. 

Men att kunna hålla inne något i sju månader, som man egentligen vill skrika ut så hela världen hör, det var svårt. Men jag och Linn klarade det.
Tiden gick och helt plötsligt satt jag istället i en våningssäng i Cairns. Invirad i ett lakan och hade min flygbiljett i ena handen och på den andra kunde jag räkna ner dagarna det var kvar tills jag faktiskt kom hem. 

Vart hade tiden tagit vägen? Jag kom ju nyss hit och nu ska jag sätta mig på ett plan hem igen? Även fast jag inte känner mig klar med Australien så kände jag mig redo för att lämna, för den här gången. 

Tusen tankar hann flyga igenom min hjärna från det att jag satte mig på flygplanet, vinkade farväl till Sydney en sista gång och sedan klev av på svensk mark.

I vänthallen möttes jag av ett kilo godis, ballonger och plakat. Sen att världens bästa syster höll i alla dessa saker gjorde bara saken ännu bättre. Lite tårar och lite skratt senare så bar det av, hem. Hem på riktigt.
Där hemma väntade grillad mat och jordgubbstårta, tillägnad mig och min hemkomst. Men det visste inte mamma och pappa. De stackarna trodde de firade att min syster hade gjort sin sista tenta för terminen. Tänk vad fel man kan ha.
I det ack så trånga baksätet kastade jag mig ner på golvet i hopp om att ingen skulle hitta mig förrän tiden var mogen. Linn går in och kollar läget, samtidigt som jag hör pappas röst en meter ifrån bilen.

"Linn öppna bilen så jag kan stänga bakluckan ordentligt." Nej inte bakluckan, där ligger all min packning! - tänker jag. Linn springer ut i all hast och säger åt honom att gå in till mamma. Men pappa var bestämd och ville prompt att hon skulle öppna bilen när han var där. 
Mitt i allt detta råkar jag kolla upp från baksätet och får då ögonkontakt med pappa. Med hakan ner till knävecken puttas pappa iväg av Linn som säger åt honom att inte säga ett ord till mamma. 
In smyger jag och sätter mig vid middagsbordet samtidigt som mamma kommer gåendes med en alldeles för varm tallrik i handen.
"Är det varmt?" Frågar jag. 

Mamma kollar upp, ser mig och går sedan vidare in till köket. Jag och Linn brister ut i skratt. Mamma kommer sedan springandes till vardagsrummet samtidigt som det enda som kommer ur hennes mun är "Nej men det är inte sant" "Vad gör du här?" "Det är INTE sant" "Lilla Towe". 
Efter gråtkalas och skrattanfall i timmar var det sedan dags för sängen. Min egna säng, åh vad jag hade saknat dig. Nu satt jag i min egna säng, invirad i mitt duntäcke och kände ett sådant lyckorus igenom hela kroppen. Alla mina fina älskade vänner hörde av sig och var lika chockade de. Nu fick jag er allt.
Slutet gott allting gott. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag tvingats till att ljuga här i min annars ack så ärliga blogg. Men den här måste klassas som en fin liten vit lögn. 

Nu är jag hemma och nu är jag redo för vad sommaren har att erbjuda.



Likes

Comments

Hej mina kära läsare. Mörbultade och trötta är vi framme i Darwin. Det har gått en hel dag här borta som vi har sovit bort. Det känns inte som om vi har sovit på flera veckor.
Internet och mottagning är något som knappt existerar här uppe, så imorgon får jag köpa mig ett nytt kontantkort som är till för den här delen av Australien.
Våra flygresor har gått superbra och Darwin verkar vara en jättemysig stad. Vårt hostel Dingo Moon Lodge är superbra och vi delar rum med bara två andra!
Eftersom vi råååååkade sova bort hela dagen så har det redan blivit natt här borta. Så även fast jag är superpigg nu så ska jag försöka sova och vända tillbaka dygnet.
Vi hörs när jag skaffat internet godingar. Puss och kram



Likes

Comments

De senaste dagarna i Cairns har svept förbi lika fort som det här året har gått. Tänka sig att det redan är andra juni, hur galet är inte det mina vänner?
Vädret har inte varit på vår sida, fram tills idag. Vår sista dag i Cairns bjöd på strålande sol och många dopp i det blå. Nu ligger vi helt utslagna och mosiga i varsin våningssäng och klurar ut vad det blir för smarrig mat på PJ O'Briens ikväll. Cairns har för mig blivit lite av ett favoritställe längs med östkusten. Jag har stött på många själar som sagt att det bara är en stor stad som inte har någon charm alls.
Men jag tycker helt tvärtom. Cairns har en mysig huvudgata som du går klart på en kvart. Längs med gatan ligger mysiga butiker som man gärna spenderar lite tid i.
En underbar lagun ligger precis intill havet och här uppe kvittrar till och med fåglarna i takt. Helt underbart.
Imorgon flyger vi till Sydney, för att sedan därifrån åka vidare mot Darwin.
Jag kan inte förstå att min östkust-resa har lidit mot sitt slut och imorgon börjar ett nytt äventyr. Ett nytt kapitel ska skrivas.
Tre månader på en farm låter mycket, men så länge man hamnar med en bra grupp människor och en fin farm så tror jag att det här kan bli toppen.
Sen får vi inte glömma att ett andra årsvisum väntar på oss i September när vi gjort våra åttioåtta dagars farmarbete. När ska vi använda det mån tro? Det återstår att se...





Likes

Comments