Hej snyggingar!

Idag tycker jag att vi säger GRATTIS till min eleganta fina farmor, som blir hela 85-år. Hon är pigg som en läckra och har en elegans utan dess like.

Farmor har alltid varit en förebild till mig, hon har alltid klarat sig väl och stått på egna ben, lite kortfattat. Men hon är om någon en riktigt stark kvinna med så mycket kärlek och omtänksamhet.


Iallafall, tänkte skriva av mig lite om det där med stil och utseende idag. Lite vad jag själv har för åsikt och tanke kring all denna konsumtion av kläder och andra materiella ting för att framhäva sitt utseende.

Jag har alltid haft ett stort intresse för smink, något som jag älskar att testa nya saker med och vara kreativ med. Dock har det slagit mig att så fort jag ska göra något, så som att gå ut på stan och fika till och gå på en riktigt mysig middag för en längre kväll med vänner, så håller jag mig ALLTID, inom min comfort-zone. Jag har alltid olika nyanser av brun ögonskugga på mig och alltid samma "stil" av eyeliner. Även samma färg på läpparna.

Innan jag går ut, så testar jag alltid på olika färger och stilar, MEN, jag tvättar också bort det. Just för att det är annorlunda och jag inte är van. Även just för att jag blir "orolig" för vad andra ska tycka. För vad de anser och tänker är för mig en lite mindre rädsla jag har. Jag har en tanke om att oavsett person, så ska just den personen tycka om mig. Jag vill helt enkelt bli omtyckt...och vem vill inte det?

Samma sak gäller kläder, jag är inte världsabäst på att klä mig och jämför mig konstant med andra och tänker "varför kan jag inte jag klä mig sådär?" eller "usch vad jag ser konstig ut, jämfört med den där tjejen".
Oerhört dumma hjärnspöken, för jag är ju faktiskt fin som jag är. Jag KAN faktiskt klä mig riktigt snyggt och elegant. Bara det att den där lilla rösten säger att de andra ser såååå mycket bättre ut än just mig.

Känner ni så ibland? Hur går era tankar? Jämför ni er ofta med andra?

När började egentligen den där jämförelsen? I skolan? När man var liten och tittade på när mamma fixade sig?

Jag vet faktiskt inte när det började, men jag kan allvarligt säga att jag HATAR det. Verkligen avskyr det där med att "behöva" jämföra sig.

Missförstå mig inte, jag kan tycka om det där mainstream-snacket och hur man ser ut och efterliknelser och sånt. Men...jag gillar bara inte hur jag själv jämför mig med andra. Det är en ständig kamp om att vara minst lika fin som de andra jag ser och tycker ser mycket bättre ut.

Jag har ganska dålig självkänsla, det kan jag medge. Men, jag tycker samtidigt att jag är fin som jag är och jag kan ibland glo mig själv i spegeln och tänka, "yeah girl, you nailed this hot piece of ass makeup". Men så fort den där självsäkra Annika går utanför dörren och ser folk omkring tänker jag "girl...you should go right back up and change everything" (varför på engelska...haha).

Men snälla, skriv gärna i kommentarerna om hur ni tänker, jag är nyfiken! Var öppna och ärliga, och kom ihåg, kärlek vill vi ha, inte hat ❤


Puss

//Annika

En liten bild på när jag klev ut just MIN comfort-zone (haha tänkte hela tiden på att hålla in magen)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

​Hej mina medmänniskor!

Det har varit en sann helg av tystnad på denna blogg. Ibland blir det så, life gets in the way!😉

Jag tänker inte direkt berätta om vad jag har gjort i helgen, förutom att jag var med kompisar i fredagskväll och det var helt underbart, jag behöver den där sociala kontakten, det behöver vi ju alla, men det är lika underbart och fantastiskt varje gång! Speciellt tack till er som jag träffade ❤


Idag har jag börjat med det som jag har sagt att jag ska börja med, typ sådär några hundra gånger. Förmodligen tusen gånger...eller tiotusentals gånger säger vi.

Men nu är det the real deal, jag har blivit med PT. En fantastisk kvinna som är en stor förebild till mig och som jag verkligen vet kommer att vara den perfekta mentorn till mig. Hon heter Amanda Ekberg och har instagramkontot Fixa Formen, för er som vill veta.

Jag började dagen med att ta mina 2 omega 3-tabletter och gjorde en havegrynsgröt med bananproteinpulver i. SJUKT GOTT! ​Kommer inte att rabbla upp allt jag har ätit, det kan jag lova. Men kan garantera er att inget socker har lagts in i denna lilla mun som jag har.

Jag och min käresta tränade även tillsammans, vi tränade armar, rygg och mage, och fyyyyyy f-n säger jag bara. Visst att jag är i dålig form, men det här var en upplevelse som heter duga.

Jag är iallafall oerhört stolt att den första dagen blev gjord och att jag nu ligger i sängen och knappt kommer upp för träningsvärken ger sig till känna. HEJA MIG!

Imorgon är det vilodag, men jag tycker iallafall att en PW eller ett spinningpass kan unnas. Jag älskar spinning, det är nog den mest absoluta favorit form av träning som jag har. Man får verkligen ta ut sig och köra just i det max man kan.

6 veckor framåt: NO SUGAR, NO ALCOHOL! (Jag är sjukt rolig utan alkohol så det blir nog inga problem😉)..

Nu: Slappa och ladda om, imorgon kör jag vidare och ett till blogginlägg kommer. Har redan en idé om vad inlägget ska handla om...to be continued.

Puss

//A

Likes

Comments

Hej underbara läsare!

Börjar inlägget med att ge mig själv cred för denna oerhört fyndiga rubrik jag skrivit. Vilken humor! 😌

Det är så mycket SKAM just nu, folk pratar norska och man vet knappt om man ser på verkligheten eller bara en serie. Jag kan säga att jag själv försöker prata norska, men det låter helt bedrövligt. Så istället följer jag serien och beundras över den.

Men vad är då just skam? Man skäms, man tycker saker och ting är pinsamt och ångesten blir mer uppenbar. Men varför känner vi så? Är det för att vi själva är så pass måna om hur vi ska agera?

Personligen så är skam en del som jag tror vi alla har känt oss vid, och som några kanske känner just nu, dagen efter "lill-lördagen". Alla tankar som far omkring och när de där små minnesbilderna kommer fram.

"Vi dansar på bordet därborta" - Flaskor och glas faller ner och går sönder på golvet, människor blir förbannade.

"Usch varför gjorde jag sådär" - Tänker man dagen efter, fy fan vad pinsamt, såg någon som jag kände det där?

Egentligen, om man tänker på det, så ja, det kanske var så att någon man kände var just där, just då, och såg hur allt föll ner. Kan vara så att den personen kommer ihåg det och det kan även vara så att personen inte ens reflekterade över det, för samma person kanske hade gjort likadant helgen därinnan?

Skam för mig, är när jag vaknar upp på morgonen en helt vanlig vardag och tänker, ja juste, jag är sjukskriven igen. Ja juste, jag var ledsen igår. Samtidigt som jag blir ledsen igen för att jag tänker på det. Jag tänker på hur jag fått prata med chefer och förklarat att; "Nej, jag kommer inte denna vecka heller, för jag är 100% sjukskriven i två veckor till". Det är för mig skam. Det är pinsamt att vara sjuk. Det är pinsamt att behöva förklara de personliga detaljerna som egentligen ingen annan ska se.

Med lite tanke och fundering så har jag ändå kommit fram till att det finns inget att skämmas för. Jag gör det här för mig själv, för min familj, mina vänner och mitt jobb. För att jag ska bli frisk och komma tillbaka till den vanliga vardag som jag är så van vid. Det där ekorrhjulet. Det lilla ekorrhjul som jag egentligen avskyr, men som jag samtidigt älskar, för utan vardagen vad skulle jag vara då?

Så, om du skäms för vad du gjorde igår, eller idag när du spillde ut kaffet på chefen bredvid dig, tänk på att det där försvinner. Skämskudden är där för en minut, max en dag, sedan försvinner den.

Låt allting vara, låt det vara okej att skämmas. Skam är inget fel, det hjälper dig bara att gå vidare.


Puss

//A

Likes

Comments

Hej mina fina läsare!

Precis som rubriken lyder, är min totala sanning i vardagen. Iallafall just nu, nu när jag inte är mig själv.

Jag planerar in möten med kompisar, träning, vakna upp tidigare och göra saker under dagarna så jag inte går in i något "zombie-mode" (är redan där...).

Kan inte förstå hur ens hjärna kan planera så mycket men sedan inte genomföra det, bara att skriva detta inlägg är som ett träningspass för mig.
Det har ju även med ren vilja att göra också, och viljan har jag. Bara att min hjärna inte orkar.

I förrgår sov jag från kl 21 till kl 16 igår. Förstår ni hur sjukt det är? Jag har sovit länge, men det här tar ju rekordet. Jag är helt slut. Jag vaknar inte ens när mobilen ringer (ja, ljudet är på).

Men, det kommer att bli bättre, det vet jag, för jag är inte den som ger mig i första taget. Ni som har varit i min situation förstår nog, ni som inte har varit det, ni kan nog tänka er hur det är.

Jag brukar säga till min käresta "Du vet inte hur det känns, så du kan inget säga". Egentligen har jag fel. Han förstår nog, bara det att han själv inte har varit i samma situation. Men jag vet att han förstår, han kan tänka sig. Precis som ni som inte har varit i detta konstiga tillstånd kan tänka er hur det känns. Jag vet att ni förstår, ni bryr er.

Just idag har jag iallafall inte något planerat. Vilket känns helt okej. Önskar nog mer att jag hade lite drivkraft för att iallafall ta mig en promenad runt sjön härnere. Men jag får se, rätt som det är så kommer den lilla rastlösa Annika fram och vill hitta på tusen saker samtidigt. Här ska det minsann inte komma en grej åt gången, utan minst 10 saker ska ske. PÅ EN GÅNG.

Vet ni vad? Nu ska jag planera. Ikväll blir det en promenad runt sjön. Det ska banne mig göras också. Det handlar om 30 minuter. Klarar jag av att se 5 avsnitt "American Horror Story", klarar jag nog av att gå 30 minuter runt en sjö.

Heja mig, heja livet.

Puss //A

Likes

Comments