View tracker
View tracker

För biter ihop är verkligen vad jag gör, nästan hela tiden. Jag kan bara minnas enstaka gånger det senaste året som jag har brutit ihop, som jag har tillåtit mig att bryta ihop. Jag vet inte om det beror på att det känns som att jag ger upp om jag gör det - eller om det beror på någon annan försvarsmekanism. 

Förr eller senare kommer jag inte kunna stoppa det, det vet jag. För varje månad som går, för varje negativt graviditetstest och varje mens känns det som att jag kommer närmare den där dagen då jag drar täcket över huvudet och skiter i allt. Nej, det hjälper inte att göra så. Men det verkar inget annat heller göra. 😢

Likes

Comments

View tracker

Erika Westerblads blogg, som till stor del också handlar om ofrivillig barnlöshet är den enda blogg inom ämnet som jag läser i dagsläget. I hennes senaste inlägg skriver hon bland annat följande (och det är precis så det känns):

"Man undviker situationer och tillställningar som påminner en om vad man inte har, duckar för vissa bilder och inlägg på sociala medier för det är alldeles för påtagligt. Man har svårt att hitta sin plats var man passar in för man känner att man alltid är mittemellan någonstans och svävar, man är aldrig en "antingen eller människa" i sociala sammanhang. Jag har ju inga barn så i den skaran passar jag inte in, men jag passar heller inte in i skaran utan barn för jag är ju inte frivilligt barnlös. Så mellan massa barnsnack och lättade suckar över att mensen kom efter att varit sen faller jag, någonstans däremellan".

Likes

Comments

Cd 1. Både den värsta och bästa dagen i månaden. Den värsta för att det innebär att jag precis har förstått att jag inte är gravid, den här gången heller. Den bästa för att jag, efter mer än 15 försök (jag har slutat räkna nu) och lika många mensar har märkt att när jag har mens är den enda delen av månaden som jag kan slappna av. När mensen är över fokuserar jag direkt på ägglossningen (som brukar komma knappt en vecka senare). Jag mäter kroppstemperaturen dagligen, använder äl-tester och planerar när vi ska ha sex för att det ska tajma ägglossningen så bra som möjligt. Följer vi inte planen får jag ångest över att vi inte gjort vad vi kunnat. 

När ägglossningen är bekräftad (som den tack och lov blir varje månad) börjar sedan den jobbiga väntan på bim. Analyser av kroppstemperaturer, implantationsdippar och annat jag inte visste fanns innan vi började försöka bli gravida. Likaså analyser av minsta lilla jag känner i min kropp. Var det inte något som högg till? Känner jag mig inte lite illamående? Är jag inte ovanligt trött? Jag tror allvarligt att det här med att vilja bli gravid upptar mellan 50-95 % av min tankeverksamhet de där veckorna mellan ägglossning och bim, procentsatsen ökar ju närmre bim jag kommer.

När mensen sedan kommer behöver jag inte analysera eller planera någonting, utan då kan jag bara vara. 

​Alltså. ​Jag är ledsen. Men också avslappnad för första gången på nästan en månad.

Likes

Comments

Jag vet inte om du någonsin kommer att komma till oss. Ändå älskar jag dig redan mer än något annat. Jag älskar tanken på dig. Vår bebis. ❤️

Likes

Comments

Jag och min pojkvän T har försökt att bli gravida sedan april 2015. Vi har alltså försökt att bli gravida i över ett år och är därmed vad som brukar benämnas som ofrivilligt barnlösa.

I morse kom mensen, ännu en gång. Jag borde vara van vid det nu. Förberedd. Och det är jag väl egentligen. I alla fall van. Förberedd kommer jag nog aldrig att bli. Men ändå blir jag ledsen, såklart. Vissa månader mer än andra. Den här månaden är en sådan månad. Kanske för att den här månaden var vår sista chans att klara det på egen hand. För nu väntar behandling med Pergotime och Ovitrelle i upp till tre månader. Hjälper inte det vill vi prova insemination innan IVF.

Jag skapade den här bloggen för att ha någonstans att skriva ner alla tankar och känslor, mest för mig själv men också för andra att läsa (för jag vet att jag inte är ensam). Så, välkommen att följa med! Antagligen på mitt livs mest utmanande resa..

Likes

Comments