När vi låg i varandras famnar och grät på lovet, var det fake? Låtsades du?
När du ringde mig mitt i natten, med gråten i halsen och andnöd, var det fake?
När du gav mig mina paket och var så glad och så stolt, men samtidigt så ledsen, var det fake?
När våra kroppar rörde sig med varandra i takt, mina läppar på din hals och din viskning i mitt öra, var det fake?

Låtsades du hela tiden?
Var ingenting av det på riktigt?
Älskade du någonsin mig..?

Likes

Comments

"Bella ligger med huvudet i Idas knä och gråter så att det river i halsen.

Bella kramar Idas hand. Gråten är så stor och överväldigande, den fyller hela kroppen, skakar och rister henne. Hon försöker hitta anledningen, försöker dra ner tillräckligt med luft i lungorna för att kunna prata, men när orden ska ut är de sönderhackade av snyftningar.


Det är måndag eftermiddag. Bella sitter invirad i en filt på balkongen. Ida gick till skolan imorse men Bella följde inte med. Ludvig kan ju vara där, i någon korridor. Plötsligt kan han komma runt ett hörn, när som helst kan han kliva in i ett rum och Bella vet att hennes hjärta skulle brista då. Bara tanken på att se honom får tårarna att stiga upp i ögonen. Alla platser dit han kan tänkas gå måste hon undvika nu, hon måste akta sig så att inte hela hon går sönder


Det är ganska trångt på fiket, borden och stolarna är rangliga och kopparna har olika mönster. Bella blåser på kaffet. Det känns ganska bra. Här sitter inga minnen i väggarna. Ludde har aldrig hållit hennes hand under något av de här borden, hans skratt har aldrig lyft mot det här taket. Efter en liten stund slutar hon snegla mot dörren, bryr sig inte längre om vem som kommer in.


När hon var ung så trodde hon att hon visste hur det kändes att få sitt hjärta krossat. Men hon hade ingen aning. hon har varit så förtvivlad att hon trott att kroppen skulle brista, och ändå har hon inte upplevt det värsta...

Ibland vaknar hon på morgonen och tror att han ligger i sängen bredvid henne. Sen kommer hon ihåg att han inte är det, att han inte varit det på flera veckor. Det känns som att det inte gått någon tid alls och ändå som evigheter sen.


- Det här är ett helvete. Jag är ett helvete! Varför vill du vara här?

Bella ser rakt in i Ludvigs ögon.

- Jag hör ju hit. Det spelar ingen roll vad du säger. Jag hör hit.


Du kom till mig när du behövde någon, Ludvig. Och därför är du allt jag har kvar."

Likes

Comments

"Dygnen är långa som månader och hon vet inte vad hon ska göra av sig. Hon har bitit sig själv i kinderna, hon har dunkat huvudet i väggen, hon har hållit händerna kring sin egen hals tills hon föll ihop på golvet av syrebrist.


Tiden går, snön smälter, hennes kompisar försöker skingra hennes tankar så gott det går. De drar på fester med en massa killar, en brunhårig kille är där, med ett snett leende och busiga ögon. Ida viskar att han sagt att Bella är söt och hon bestämmer sig för att kyssa honom. Som en protesthandling, en överlevnadsstrategi. Men när han väl står där med armarna kring hennes midja går det inte. Hon kan bara inte.

Vissa kvällar låtsas hon som att allt är som det ska. Hon blundar, hittar på Ludvigs fingrar och tunga, plockar fram hans andhämtning ur sina egna lungor. Det är så enkelt, hon känner honom så väl, han finns ju inpräglad i hennes hud! Om hon sätter näsan i armvecket kan hon känna hans doft. Hon producerar den själv nu, den går inte ur hur mycket hon än skrubbar sig. Ludde går inte ur henne. Hur kan det då vara slut? Det kan det väl inte?
Och efteråt, när orgasmen klingat ut och hon är påväg att somna, är hon nästan säker på att Ludde ligger där bredvid henne. Men så är det ju inte..


Det är soligt, den första ljumna dagen på länge. Det blåser lite mindre än vanligt, ett och annat löv på träden växer fram. Bella plockar upp telefonen för tusende gången. Hon bläddrar fram Ludvigs nummer, tittar på det, lägger telefonen ifrån sig igen. För vad ska hon säga om han svarar? Hon kan inte göra någonting, hon har inte längre rätt att bestämma över sitt eget liv. Hon har gett den rätten till Ludvig och han står med den rätten i handen, trummar på den, vänder och vrider på sina möjligheter. Som om det inte spelar någon roll vad han bestämmer sig för.
Som om det vore ett kortspel!
Bellas hand letar sig upp till halsgropen. Där hänger Luddes hjärta. Det har hängt där dag och natt sedan han gav det till henne, hon har inte kunnat ta det av sig. Flera gånger har hon tagit i knäppet i nacken, hon har fingrat på det, öppnat det, men stängt det igen. Det har känts så...misslyckat, liksom slutgiltigt, att ta av det. Som att det blir hon som förstör dem då, att det blir hennes fel att de tar slut.
Nej hon kan inte ta det av sig, inte här hemma. Var ska hon göra av det sedan? Ska hon spola ner det i toaletten eller gräva ner det i trädgården eller lägga det i skrivbordslådan och låtsas som om det inte ligger där? Nej, det går inte. Helst skulle hon vilja förstöra det på något sätt. Se på när det splittras, krossas, spräcks. Men det går inte. Luddes hjärta är ju av metall.


Hon närmar sig bryggan vid havet.
Vattnets krusningar skymtar i mörkret. Ett lätt duggregn faller nu, väter hennes ansikte när hon tar sig ut på bryggan. Det är tomt, ingen vill bada såhär års. Havet är rastlöst och tjurigt, små jagade vågor hastar fram över djupet. Vattnet är högre än vanligt, den smala strandremsan syns nästan inte alls. Bella blir stående långt ut på bryggan. Fingrarna fumlar bakom nacken, hon hittar halsbandets knäppe, kedjan ringlar som en mask i hennes hand. När hon kastar Luddes hjärta genom luften syns ingen silverglänsande båge, och inget kluckande ljud hörs när det träffar vattenytan. Havet är tyst och stumt, det sväljer hjärtat som en fisk sväljer en fluglarv. Det inger ingen känsla av frid, det lämnar bara en oro efter sig, och när Bella går hemåt tänker hon på de kalla underströmmarna som drar fram i djupet. Hon ser dem framför sig som blanka, kalla kroppar. Mellan dem virvlar Luddes hjärta. En liten blänkande bit som faller och faller, försvinner i det svarta djupet.


Han ringer henne och gråter och ber om att få komma.
Hon öppnar dörren och sedan står han bara där och glor på henne. Hon öppnar munnen och ska just fråga vem i helvete han tror att han är, hon har ju väntat i veckor och när hon äntligen bestämt sig för att inte vänta mer kommer han mitt i jävla natten! Men så ser hon att hans blick är stirrig och frånvarande, och hon hör att han andas så grunt att det tjuter i luftrören.
Han drar av sig jackan, sparkar av sig skorna, sliter av sig byxor och tröja och när han kryper intill henne tränger doften av hans hud igenom allt annat. Han pressar sig mot, suger fast. Pulsen är vild och dunkande, viskningen är tyst:
- jag måste få vara hos dig, Bella , du måste hålla om mig.
Bella lägger armarna om honom och ber honom att lugna sig, att berätta, men Ludvig bara gråter, ihopkrupen och livrädd. Han borrar sin kropp intill hennes kropp, hans mun är öppen och letar efter hennes, han kysser, biter, äter. I Bellas bröstkorg dundrar känslorna. Hon vill svälja hans kropp och hans kyssar, hon vill fånga honom inne i sig och aldrig släppa ut honom igen, och han tränger så långt in han kan och det sista hon minns är att han andas tungt och flämtande mot hennes hals.
Medan solen stiger sover Bella djupt, och när hon vaknar är Ludvig borta igen.


Ludvig och Bella ligger tätt, tätt tillsammans. Hon har ryggen mot honom, han har armen under hennes nacke, underarmen är en mjuk barriär framför hennes bröstkorg. Hon smeker hans handrygg, känner de lena mörka håren som växer upp ur den varma huden. De pratar lite, de småmumlar, sömnviskar. Bella berättar något som Ida sagt i skolan. Ett oskyldigt litet skvaller bara, en snäll liten elakhet, ett ofarligt skämt på någon annans bekostnad.
Det viktiga är inte det som Bella berättar. Det viktiga är Ludvigs skratt. Det är ett äkta skratt, ett rent och klart skratt, ett skratt som inte är färgat av någon sorg eller förtvivlan. Ludvig skrattar för att han är lycklig i en kort sekund, och det är Bella som gör honom lycklig.
Han somnar så, med näsan i hennes nacke. Hans andetag är lugna. Hon lösgör sig försiktigt, vänder sig mot honom och ser hans ansikte i det vaga ljuset från natthimlen. De släta ögonlocken, de täta bruna fransarna. Läpparna lätt åtskilda, amorbågen som en liten bergskedja i huden, hans utandningsluft en varm mjuk ström mot hennes kind. Och nu är det något som öppnas i Bellas bröst, en lucka eller en avgrund, och Ludde faller rakt in. Han tränger längre in i hennes hjärta än något annat någonsin gjort, stelnar till en liten skärva med släta väggar och vassa kanter."

Likes

Comments

Förut brukade jag tänka på dig varje dag.
Varje timme.
Varje minut.
Men jag gör inte det längre, jag antar att det är bra..
Men det gör så ont.
Det gör så jävla ont.
Jag vet att du har gått vidare men jag kan inte.
Jag kan inte släppa dig.
Du har sårat mig mer än någon annan.
Inte ens när pappa lämnade oss mådde jag såhär dåligt. För du var mitt allt. Du var min värld.
Och nu är du borta, för alltid, det vet jag.

Han luktar inte som dig.
Jag ligger i hans famn.
Han sover.
Men den enda jag kan tänka på är dig.
Hur du brukade lukta.
Hur din hud kändes mot min.
Jag hoppas du tänker detsamma när du är med henne.
Jag hoppas du tänker på mig.

Jag vet att jag inte kan ta tillbaka dig.
Även om jag ville det.
Även om du ville det.
För du har gjort så fel, och jag hoppas du vet det.
Jag hoppas att du inser det en dag.
Hur mycket jag älskade dig.
Och jag hoppas du hatar dig själv för att du inte kunde ge mig det jag behövde.
Jag hoppas att du hatar dig själv för att du släppte taget om mig.

Men jag, jag kan inte hata dig.
Trots allt du gjort så kan jag inte förmå mig att hata dig.
För jag älskar dig.
Och jag tror inte att jag någonsin kommer sluta.

Likes

Comments

I drink all the time to ease the pain.
I smoke in attempt of feeling SOMETHING.
I meet other guys in hope of getting over you.
But nothing works
Nothing can make me feel the way you did.
I promised to never shed another tear for you. And yet, here I am, at three in the morning, crying my eyes out for missing you.
Missing the way you smelled.
Missing your touch.
Missing the way your skin felt against mine.
Missing your lips.
Missing you.

And I can't seem to stop..

Likes

Comments

Han kan inte börja om med någon annan.
För hon kommer inte gå till affären och bjuda honom på godis så fort han är sugen. Hon kommer inte ställa sig och laga fattiga riddare, bacon och äggröra till honom. Hon kommer inte uppskatta sättet han mumlar på, hon kommer bara be honom prata tydligare. Hon kommer inte orka komma till honom spontant mitt i natten. Hon kommer inte tycka att hans ögon är vackra. Hon kommer se hans rufsiga hår och tänka "herregud vilket kaos", men Gud vad jag tycker han är perfekt... Hon kommer märka att han har på sig samma tröjor om och om igen och kommer förmodligen reta honom för det, men jag älskar det.
Jag älskar hans doft.
Jag älskar honom.
Jag vill inte ha hennes läppar där mina brukade vara. Jag vill inte ha hennes händer där mina borde vara. Jag vill inte att hon ska höra hans förskräckliga sång, som jag älskar eller uppleva hans aggro-attacker när han spelar. Jag vill inte att hon ska se honom klockan 7 på morgonen, när han är helt nyvaken och underbar. Hon kommer inte veta vart hans ärr kommer ifrån eller varför han får panikattack om man tränger in honom. Jag vill inte att hon ska märka hur han alltid säger att det är lugnt när det inte är det, han är så envis. Jag vill inte att hon ska torka bort maten ur hans mungipor varje gång dem äter tillsammans. Jag vet att han gjort fel mot mig men jag kan inte se honom gå vidare och behandla henne bättre. Jag kan inte låta någon känna honom så som jag känner honom. Han är ju min...

Likes

Comments

Jag gråter så fort jag kommer hem.
Så fort jag går själv eller cyklar själv.
Så fort jag vet att jag är ensam.
Jag gråter hela eftermiddagarna och när mamma kommer hem låtsas jag som att allting är normalt.
Som att jag kanske ska sova hos honom ikväll, eller imorgon.
Jag gråter på mitt rum, skriker i kudden, tills det inte finns någon ork kvar.
Då ligger jag bara där.
Tittar in i väggen eller på sängen där han brukade sova. 
Och så, utan att jag märkt det, har jag börjat gråta igen.
Jag gråter och gråter tills jag tillslut somnar mitt i natten.

Och det första jag gör när jag vaknar morgonen efter är att kolla mig omkring. Jag tror att jag är hos honom.
I hans säng.
I bara någon sekund tror jag det.
Men nej.

Han finns inte där.
Det är inte hans säng jag ligger i.
Vi är inte tillsammans mer och jag kommer aldrig mer vakna bredvid honom.
Jag kommer aldrig mer kunna väcka honom med en kyss eller bara pussa honom hejdå.
Aldrig mer.
Aldrig igen.

Och jag bara gråter...

Likes

Comments

There are days when I think I'm over it, over you.
I wake up, get dressed and go to school.
It all goes well until I see you, and god damn it hurts.

And when I have, met you I mean, it feels like I'm never going to be happy again.

Likes

Comments

Jag hatade dig för vad du gjorde den där februarikvällen. Jag hatade dig.
Men sedan insåg jag att du gjorde det enda rätta i din situation. Då tänkte jag: det är såhär en mogen kille beter sig. Det är såhär en mogen kille är.
Men att gå fram och tillbaka i veckor och kalla mig de allra hemskaste sakerna, det är inte att vara mogen.
Det är inte nödvändigt för dig att gömma dig för mig eller stoppa mig från vad som faktiskt är bäst för mig.


Jag kanske var med han nu men tror du inte att jag hellre hade varit med dig?

Förstår du inte? Det spelar ingen roll hur lång tid som passerar eller hur många andra killar jag träffar, för när det kommer till dig..när det kommer till dig så kommer jag alltid att vara den där tjejen som du föll för. För ingen har fått mig att må så bra som du. Du var nog min första kärlek trots allt och jag vill mer än någonting annat att du ska vara min sista.
Men jag kan inte fortsätta såhär längre.
Åtminstone inte nu.

Likes

Comments

Jag känner till vad du älskar och vad du hatar.
Jag känner till alla dina styrkor men också dina svagheter.

Jag känner dig.

Och jag älskar dig.

Hela dig.

Det är den eviga, desperata, du-är-mitt-allt typen av kärlek.

Likes

Comments