Är den lyckligaste människan på jorden som får spendera mitt liv med dig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Likes

Comments

Vi åker om 2 veckor & det känns helt overkligt. Jag längtar ihjäl mig nu.

Var hemma från jobbet idag, kommer vara det imorgon också. Behöver det delvis för att min mage har sagt upp sig & tagit med sig hjärnan på vägen. Har ju också mycket ångest efter helgen, enbart för att alkohol var inblandat. Blir nästan alltid så, så har nu beslutat mig för att inte dricka på ett tag nu framöver. Behöver det för psyket skull och kroppens också, att vara bakfull är det värsta jag vet.

I söndags efter att vi lämnat lokalen och åkt hem blev jag kidnappad av Erik, han satte på mig en ögonbindeln & hörlurar med schlagermusik(?) & körde sedan iväg mig. Jag var ju väldigt trött och sur för att jag inte hade ätit något. Så är imponerad över att han lyckades få iväg mig. Försökte att komma på vart vi var på vägen, men det stod helt stilla i tankarna. Så somnade istället & när jag blev väckt tog han av mig hörlurarna och ledde sedan mig framåt, försökte fäktas med armarna åt alla håll, var ju livrädd att gå in i något. När han sedan tog av mig ögonbindeln stod hela min familj där och ropade ”surprise” och om jag blev överraskad. Började som väntat gråta av lycka, blev sedan överöst med plockmat, gott att dricka och glass. Allt det jag älskar mest + min familj.

Ni är det finaste jag vet.

Likes

Comments

Tog ju ingen bilder i lördags när vi hade vår ”hej då” fest, detta är de som jag hittade! 🌹

Likes

Comments

Idag jobbar jag den tredje sista fredagen på jobbet, en fin kollega slutar idag också. Vilket jag annars hade varit ledsen över, men näst på tur är jag. På måndag är det enbart 10 arbetsdagar kvar.

1 0 A R B E T S D A G A R?!

Hur gick det till? Dagarna flyter ihop samtidigt som tiden går långsamt. Låter det vettigt? Inte direkt.

Likes

Comments

De senaste dagarna har jag verkligen märkt av resfebern, men inte på det där pirriga härliga och förväntansfulla sättet. Snarare tvärtom- har varit stressad & upplevt att jag har oroat mig väldigt mycket, vilket har resulterat i en jobbig, men hanterbar ångest. Vilket kanske inte är så konstigt?

Ni vet ju att jag jämt analyserar allt, lite för mycket & lite för ofta. Det är precis vad jag gjort nu.
Vilka vänner kommer jag prata med? Kommer dem sakna mig? Kommer någon att bli besviken för att jag inte hinner ses? Har vi glömt något inför resan? Hur kommer min familj att må? Tänk om vi inte får jobb? Och så maler det på, om och om igen.

Det är egentligen väldigt onödig energi eftersom jag vet att det är nyttigt att skala bort vissa saker i livet, sånt faller sig naturligt på distans och jag behöver det. Det är så lätt att fastna i tråkiga tankebanor- men lika inte alls lika lätt att ta sig ur.

Jag ser framemot resan, inte bara att vi fysiskt kommer resa i ett annat land utan att vi också kommer göra en inre resa. (Med risk för att låta för ”djup”). Det är i alla fall vad jag tror kommer hända. Nu om någon gång ska jag passa på att ta all den tid jag får till att fokusera på mig själv & allt jag behöver jobba på. Jag tror inte att allting magiskt kommer att lösa sig, däremot kommer det att underlätta att få distans & perspektiv på saker. För vad är egentligen lite ångest jämfört med allt?

Likes

Comments

Har ju successivt börjat förstå att jag kommer sakna mina vänner så oerhört mycket.

Fint det där med vänskap.

Två människor tycker om varandra så är de vänner.

Så enkelt och kravlöst.


Likes

Comments

Just nu känns det overkligt att resan är så nära, det är en månad kvar och resfebern ligger i närheten och är en ständig påminnelse. Egentligen har jag nog aldrig längtat så här mycket efter något, samtidigt har jag aldrig varit så rädd. Har ju verkligen dröm om att få göra detta sedan jag var 10 år gammal och nu händer det. Jag tror också att humöret uppträder därefter, det är lite svårt att känna sig här och nu när vi båda (främst jag) vet att det kommer något nytt och spännande snart. Det känns fortfarande som att jag och Erik har glömt tusen saker men så är ju givetvis inte fallet. Visumet är klart, biljetterna bokade, väskorna köpta, reseförsäkring fixad och dylikt. Så jag antar att den ständiga väntan är det som får en lite ur balans. Har vi på riktigt tagit detta steg? Känns helt galet. Men jag vet att jag kommer att älska det, varje sekund- kanske inte stilla sittande i 14 timmar på planet- men känslan när vi kliver av.

Önskar att jag kunde få spola fram tiden till värme, bad, läs: semester!


🌵☀🏄

Likes

Comments