View tracker

"Den nyandliga hälsoguiden är vid en första anblick tidningarnas motsvarighet till leksaken my little pony. Här kan inget vara alltför fluffigt, flickrumsromantiskt eller för lila. Bildestetiken påminner en hel del om hötorgskonst: motljus, solnedgångar, flaxande vingar, kupade händer och hjärtan.
...
... artiklar som är så fulla av klyschor att Ernst Kirschsteiger skulle bli grön av avund."*

Ska vi fortsätta prenumerera? frågade hon. Ja, svarade jag.
Jag tröstäter tidningen Nära. Älskar det söta, lindrande, det som lägger sig som bomull kring själ och kropp.
Tidningen är en länk mellan mig och mamma.
Båda tror vi på Birkan Tore när han pratar med änglarna.
Jag vill hellre vara där, på flykt undan verkligheten i det som är för bra för att vara sant...

* http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/catia-hultquist-att-ga-till-ett-medium-och-tro-pa-andar-ar-lika-folkligt-som-att-ata-fredagstacos/

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ibland känner jag lust att sudda ut mig själv från Facebook.
"Resa med lätt bagage" som Tove Janssons novellsamling heter.
Jag vill kasta av mig mitt ok av ytliga bekantskaper, eller kanske är det mig själv, mitt gamla jag, som jag vill göra mig av med.
Börja om på nytt.
Tänker på igår när jag nästan skrattade.
Stod i kassan och packade varor, och viktigast:
den där vänligheten som varenda levande varelse behöver.

Inte alla tog emot den. Men jag förstod att det inte hade med mig att göra. Visst fanns det de som tittade snett, nästan ilsket, utan tillstymmelse till ett leende. Med ena kinden svullen efter ett tandläkarbesök var jag ju inte vacker.

Men jag lyckades. Nästan. Sätta mig själv åt sidan.
Tänka att ja, jag kommer också att bli en tant, kanske jag redan är en.
Sådär trist och gammal som jag aldrig vill bli.

Och folk vill gärna tala om det.

Hur känns det? Att fylla femtio?

Ibland vill jag radera ut allt som inte varit. 

Likes

Comments

View tracker

Jag är tacksam för den tid jag får för mig själv att skriva, eller försöka skriva rättare sagt. Det som känns både nödvändigt och frustrerande.
Det tyngsta är alla anteckningar, hastigt nedtecknade i stundens hetta men nu nästintill oläsliga; högar av anteckningsblock och lösa pappersblad som jag tänker gå igenom en dag, inte förmår slänga.
Fast jag kanske vore friare utan alla dessa redan döda ord. Kunnat fånga dem på nytt.
Om jag hade haft en strategi, men det har jag inte. Jag skriver ju på olika texter. Stora delar har försvunnit in i datorns hårddisk, i olika filer och dokument. Vad är en hel armé av soldater utan en general lyder ett ordstäv; nej ingenting. För att få mina texter att leva skulle jag behöva se dem framför mig, rent konkret; som då man skriver för hand eller på en manuell skrivmaskin. Ser jag dem inte finns de heller inte, utom då de ploppar upp inom mig, tillfälliga och glimtvisa som drömpassager. Då tycks de mig plötsligt betydelsefulla.

Datorn är både på gott och ont när man mer eller mindre saknar struktur. Som är så viktigt för mig. Avskyr slarv och mina krav är höga, kanske alltför höga. Vågar inte bli färdig med någonting. Hur mycket har jag inte skrivit genom åren som jag kunnat ge luft under vingarna, försökt få ut? Kanske saknar jag förmågan är förflytta mig utanför mig själv, blåsa liv i en text. Kanske skulle jag försöka skriva poesi, för min prosa spårar ofta ur i dikter. Jag vet inte, mer än att jag måste få denna tid för mig själv att andas, bearbeta, analysera, skriva. Fast det är därute, då jag tvingas vara bland andra människor, som mitt behov av att skriva blir som störst och orden drabbar mig, verkligen drabbar mig. Får liv.

Likes

Comments

Jag har ingen lust att skriva om självklara saker.
Jag har lust att skriva om det som är annorlunda, obekvämt, konstigt och för mig intressant.

På en möjligtvis kontroversiell sida läser jag något vackert:

"'Icke-platser' är ett uttryck som den franska filosofen Marc Auge myntat och syftar på offentliga platser som mataffärer, köpcentrum, flygplatser, motorvägar och så vidare. Ställen där människor vistas där man 'förlorar' sin identitet, bara blir någon i mängden och inte har direkt kommunikation, och som därigenom skapar en ensamhetskänsla."

Likes

Comments

Lyckades logga in på bloggen igen så jag kan skriva här istället för Facebook som känns alltför politiskt korrekt och tillrättalagt. 

Även om jag gillar politisk korrekthet, så behöver jag också konstnärlig frihet och utrymme för att uttrycka det som kanske kan tyckas obekvämt och kanske anstötligt.

Känner mig olycklig, grubblar för mycket tror jag. Såg Brasse Brännström i sin sista filmroll, Hot nasty teen, vilket får mig att tänka ännu mer. Utan att riktigt hitta svar. Det är som vi människor har en oförmåga att leva oss in i andras känslor, var det som filmen ville säga mig. Sexualiteten går verkligen att missbruka. Som ung mötte jag sådana män, och vad gjorde det med mig? Flickan i filmen fick inget utlopp för sitt hat - "jag hatar krig och äckliga gubbar" - förrän i det fruktansvärda slutet.

Skådespelerskan i filmen fick mig att tänka på en ung flicka i korta jeansshorts och ben i tunna hudfärgade nylonstrumpbyxor på andra sidan gatan då jag cyklade hem från volontärjobbet i måndags. En skåpbil med tre män i framsätet mötte oss, allas blickar och leende ansikten vändes mot henne, den unga, Hot nasty teen. Jag var åter igen osynlig.

Men vill jag ha deras blickar och varggrin?

Vilken kärlek längtar jag efter?

Till råga på allt hade jag själv en sådan dröm innan jag vaknade i morse. Om det där tabubelagda och svårplacerade. En ytlig bekant som jag inte ens träffat i verkliga livet men haft en del fantasier om fanns plötsligt närvarande. Han stod vid min sida och jag förstod strax vad han tänkte göra: smiska mig. Som om jag återigen varit den lilla stygga flickan. Skillnaden var bara att nu ville jag det.

Som om någon ville trösta väcktes jag sedan av en gitarrsträng. Jag har ingen gitarr hemma, bara ett keyboard men jag uppfattade det tydligt. Naturligtvis kan jag ha inbillat mig. Strax efteråt hördes knackningar i byrån som står intill sängen. Det låter konstigt, ja, men det var ändå vad jag hörde. Jag var sömndrucken och kan ha misstagit mig, men det lät inte som att det var från grannen i lägenheten bredvid eller utifrån. Jag hoppades få fler tecken men nej.

Likes

Comments

"Det är bäst att dra sig tillbaka, ligga lågt och bida sin tid tills de mäktiga rikena tagit sig vatten över huvudet."

Karen Armstrong

Hon hade nyss flyttat in i hyreshuset. En dag öppnades dörren intill hennes ut till den ekande trappuppgången när hon var på väg uppför. Det var den lille grannpojken, en guldlockig och äppelkindad kerub som hon sett leka krig på berget på baksidan, som nu sa:

Vi tar hand om en fågel som ska dö så att den inte ska dö.

Sedan stängdes dörren lika tyst igen.

Hon vinglade till, på väg att stanna till, men fortsatte trampa. I ögonvrån skymtade en kvinna klädd i blått, i sällskap av en man. De skrattade, obekymrade om det som låg slängt på andra sidan gatan.

Havregryn och mjölk. Efter att ha stängt dörren om sig, när hon visste att det låg några hundra meter bort, på sidan, i solen. Vore det en hund eller katt kanske någon skulle sakna det. Bara om det står i relation till en människa anses djuret värdefullt.

Hon mindes en insändare i lokaltidningen några år tidigare. En man som rastat sin hund hade blivit vittne till hur ett gäng yngre män en sen kväll sparkat en igelkott - samma igelkott han brukat möta på sina hundpromenader - sparkat, som en fotboll, för att hånskrattande lämna den intill trottoarkanten för att dö.

Nästa morgon då hon cyklade förbi hade det flyttats närmare trottoaren, knuffats bit för bit. Fåglarna var där.

De vilda vackra fåglarna i den kärlekssång hon inte vågat tro på.

Den kärlekssång som krossat fönsterglaset. Fast det varit hon.

Och för varje morgon hade detta något krympt ihop ytterligare. Till slut såg det ut som en bortkastad vintermössa, stickad i grovt garn, i dammet vid trottoarkanten. Ingenting fanns kvar att äta. Först då var den lämnad helt ifred.

I trappuppgången satt en lapp om att det var förbjudet. Det är förbjudet att mata fåglarna, det skräpar ner på grannarnas balkonger, stod det.Under texten fanns en tecknad sparv.

Det där kan du mata fåglarna med!

Han stod snett bakom henne i köket och såg på när hon skrapade av kattmatsrester från ett fat ner i soppåsen.Fåglarna! De som byggt bo i rivningshuset innan det blev hotell och människor flyttat in i de fina rummen. Tillfälliga gäster också de.

Hon tyckte det lär som en bra idé. Trots lappen i trappuppgången.

Visserligen la han till, han som kanske emellanåt var aningen mer förståndig, att det varit ankorna nere vid ån han menade.

Nästa dag då hon lutade sig över räcket såg hon något litet mörkt röra sig tätt intill husgrunden i det kortklippta gräset strax nedanför, där fastighetsskötaren brukade fara fram på sin gräsklippare trots att nästan ingen gick där bakom. Som njöt han av att tämja, tukta, klippa av.

Förundrad betraktade hon det taggiga urtidsdjuret innan hon skyndade in för att öppna skafferiet, leta fram något gott. Dröm att du bryter dig in i ett förråd av kärlek istället... hördes en mjuk röst mana från ett avlägset förflutet. Nu bände hon ivrigt upp en konservburk kattmat. Och i gräset som ännu var högt nog att gömma sig i studsade den lilla av glädje, knyckte omkring för att fånga upp mannan som plötsligt regnade ner från skyn. Hon hörde sin egen tunna, barnsliga röst prata till djuret medan huset förblev stumt som en fängelsemur. Längre bort kraxade olyckskorparna.

Senare samma kväll kom han tillbaka till uteserveringen. Där stod hon på balkongen iklädd morgonrock, med en burk kattmat i handen. Hennes ögon smalnade instinktivt. Uppe på berget gick två pojkar i tolv- eller trettonårsåldern. Hennes nyfunne vän var fullt upptagen av att äta.

Pojkarna på berget hade tillhyggen de slog omkring sig med, och hon fruktade dem.

Hon fruktade dem, som en dåre fruktar verkligheten.

Liksom ovanifrån hade hon betraktat scenariot, i gungan i taket, hur de andra barnen rörde sig runt, runt i en snäv cirkel kring vikarien som satt på borden som skjutits ihop i mitten av salen, som en barrikad inför en plötslig anstormning.

Tjockis, tjockis, tjockis, ropade barnen i enad kör.

Hon grät, trots att hon var vuxen.

Barnen var rusiga som bödlar.

Barnen var inte längre barn.

Om kvinnan lyft blicken skulle hon ha mött flickans rädda ögon bakom tjocka glas. Glasögonorm.

Hitler var sex år gammal, hans hår var kritvitt och snaggat, men ingen retade honom för hans fräknar. Han var ständigt framme och drog den blyga i flätorna och härmade hennes skånska, och fröknarna lät flickan slippa gå ut på rasten, leka i den stora, branta trädgården; istället fick hon sitta och gunga i taket, betrakta världen ovanifrån. Senare i livet skulle hennes sjukskrivning övergå i sjukpension, och just då hon varit på väg att ta ett nytt språng ut i arbetslivet. Fröknarna lät henne slippa gå ut, de lät barnet sitta kvar inomhus och gunga i taket, betrakta världen ovanifrån.

Sikta på den.

Den ene pojken hade lagt sig raklång på berget.

De såg åt ett annat håll. För dem var den medelålders kvinnan på balkongen osynlig.

Plötsligt rusade den lille iväg, gömde sig i gräset omkring nyponbusken som fastighetsskötarna ännu lämnat kvar. Snart skulle även den vara nedsågad intill maren, borta. Hon drog sig inåt, för att han inte skulle tro att jag upptäckt gömstället.

Han hade erbjudit henne att följa med ut i skogen för att plocka blåbär. Det var dagen efter igelkottens första besök. På den grå gummimattan i framsätet blänkte något knivskarpt. Han startade bilen och backade ut.

Ett ljuster. Man använder det som fiskeredskap. Det är numer förbjudet att använda, utom i Blekinge. Varje tagg är försedd med sylvassa hullingar, för att orsaka så stor skada som möjligt, förklarade han som den självklaraste sak i världen.

Varför har du ett sådant? undrade hon i framsätet.

Det är ett vackert gammalt hantverk. Jag har ett likadant som hänger i min sommarstuga i Jämtland.

De for förbi lantliga idyller och bondgårdar inbäddade i sensommargrönska. Där ligger en död tetraförpackning, skämtade han och skrattade då hon ryckte till. Ingenting är verkligt egentligen, hörde hon en röst sjunga, långt bortifrån och inuti.

Han körde in på en skogsväg. Stannade.

Jaha, finns det bär här?

Han svarade inte på hennes fråga. Hon såg honom lunka uppför skogsbacken som en spårhund. Vid diket stod ett par dumpade jordbruksmaskiner.

Var är bonden då? fnittrade hon.

Han med stålklädda hättor på stövlarna. Han sparkade grisarna med dem, berättade hennes mor.

Trettonåringen hade suttit tyst på en holme och tjurat, klädd i svart heltäckande overall trots sommarvärmen, då han rott oss dem på den grumliga fjärden tillhörande sina ägor. Mörkö.

Färden fortsatte in i snårig terräng och strax tornade en plåtkoja upp bland träden.

Det är en slaktplats, det där hänger de upp älgen i, upplyste mannen i förarsätet sin passagerare om, nickade bort mot tre höga träpålar stöttade mot varandra.

Vad de gör där vill du inte veta, la han till.

Det påminde henne om korsfästelsen. Om Elisabeth Ohlsson Wallins samtidsfotografier. Men ingen fanns där som dokumenterade eller såg. Mer än den tysta skogen runt omkring. Den utan ord. The rythm of life – livets gång.

Har du papper och penna?

Utan att se på henne räckte han över det blå anteckningsblocket och en penna från handskfacket. Han frågade inte vad hon skrev; van vid hennes nycker. Bildörren slogs motvilligt upp och hon vadade i det lårhöga gräset fram till träpålarna. Kilade in papperslappen i det som han sedan skulle berätta var en vinsch. Förgäves försökte hon göra loss repet som någon virat många varv runt stolpen. Virat hårt. Oförsonligt.

De fortsatte inåt trollskogen som de varit på safari, skyddade innanför bilens plåthud.

På ett av träden vid sidan av stigen hängde ett kranium.

Det påminde om kraniet från en människa.

Men det hade en krona.

Skapelsens krona.

Det var som att plötsligt befinna sig vid infarten till en annan del av världen, undanskymd men känd, laglig men laglös; Hit in åker du på egen risk...

Kraniet hängde och hänger där som en trofé och vägskylt till jägarnas värld.

Blekinge. Där det ännu är tillåtet att tillfoga så stor skada som möjligt. Riva upp sår.

Några meter bortstod en koja på pålar, invirad i grankvistar, torra, rostbruna som taggtråd. Djuren såg det inte, men människan såg. Hon var denna människa, denna ensamma reporter. Det hon såg liknade ett vakttorn vid en vägspärr. Men var fanns soldaterna? Var fanns jägarna, bonden? Det var som om kriget väntade i denna tysta skog. Jaktsäsong. Men ingen fanns här nu, ingen kontrollerade om någon gick ut eller in.

Bilen rullade vidare på skogsstigen som breddats av djupa, sliriga hjulspår. Strax var de framme vid en återvändsgränd. Uppe i backen väntade ännu en jaktkoja, och en stor fodertunna stod strategiskt utplacerad i skogsbacken mittemot, fastkedjad vid ett träd.

Ett av träden, stolt och hög, som utsetts till soldat, till fångvaktare.

De utfordrar djuren för att sedan skjuta dem. Där sitter de där pojkarna som tycker att det är roligt att pangpanga på djur.

Hon kunde höra deras stöveltramp, rivstartar.

Och där djupt i skogen bor någon eller något, som väntar. Inte på jordens undergång, utan människans.

Vänta!

Hon slet upp dörren och klev ut. Kvar bakom ratten satt jägaren. Just nu höll han inte i något skjutvapen, men han hade lika gärna kunnat sitta där i jaktkojan med en kall öl bredvid sig. Han hade lika gärna kunnat vara en av dem. Jägarexamen, vapenskåp. Han har ärvt dem av sin far.

Vinglande klättrade stadsbon upp på stegen i sandaletter. Det satt en hasp för dörren, barnsligt enkel att lyfta av. Men vem skulle ofreda dem?

Djuren var ju halvblinda.

Djuren kunde inte lyfta av en hasp eller urskilja jägarens tillhåll.

Två omaka stolar, några värmeljus på fönsterkarmen. Lågt i tak. På golvet en nästan tom sprayburk med ett vildsvinshuvud på, tecknat med likadana spretiga, svarta streck som den lilla fågeln på lappen i trappuppgången. Och en spade.

Som att gräva en grop åt andra.

Stolarna och hamnade upp och ner i det mjuka, höga gräset utanför.

Nej, ta inte med dig det där!

Hon bar med sig den tomma sprayburken och spaden.

Jo, sa hon bestämt. Jag ska kasta det.

Hon fortsatte fram till fodertunnan. Locket var inte reglat. Ett rep var hårt virat kring trädets slanka, starka midja. Inte heller detta förmådde hon rubba. Istället öste hon ut det dammiga fodret med händerna. Det var bara på ytan hon kunde skrapa, för allting skulle fortsätta som förut.

Han lät henne hoppa in i bilen igen.

På väg därifrån ropade hon återigen att han skulle stanna. Han gjorde som hon sa.

Hon öppnade och gick över diket fram till kraniet. Alla tänder satt kvar, perfekt formade, starka och vita. Ett kort, högt skrik då hon lossade det från spiken genom att sticka en trädgren genom en hålighet där öga eller gom suttit, innan det ståtliga djuret fallit offer för jägarens kula. Och återigen var det som om den majestätiske drabbades av en skändlig, vårdslös handling då kraniet och kronan slungades inåt skogens mjuka eller likgiltiga famn.

Hon hade velat begrava det, djupt därinne, så att de aldrig hittat den riktige konungen igen.

Kraniet hamnade bara någon meter bort, nedanför diket, under en ung gran. Jägarna kunde enkelt plocka upp och sätta tillbaka trofén på sin spik igen, lika enkelt som de kunde ställa tillbaka stolarna i jaktkojan.

Men skadegörelse skulle hon förmodligen ha gjort sig skyldig till. Dock inte de. Det är inte förbjudet att skjuta i krigstid.

Han stannade till vid deras första hållplats, fortfarande stum. Nu trippade hon ända fram till jordbruksmaskinerna. Allt som återstod var rostiga skelett med sylvassa taggar framtill, som onaturliga tandrader. Älgens tänder hade varit harmoniskt utformade som av en kärleksfull, ytterst känslig hand, men dessa var groteska och skräckinjagande. Det som är heligt är inte skapat av människan, hörde hon en röst viska i naturen. Svag eller stark? Evig.

Redskapen hade inte lämnats kvar för att tas i bruk igen, utan dumpats där, i skogen, som om hon verkligen skulle kunnat svälja allt. Förlåta allt.

Släng spaden här!

Mannen ropade från förarsätet.

Nej, hörde hon sig själv svara.

Han hade kört upp för ännu en skogsväg han tycktes bekant med.

Det är något bonden tröttnat på, förklarade han om det blåsvarta, stort som en husvägg men av ett gummiartat material, som låg stjälpt i marken som skogen varit en soptipp.

Bonden tycker att det är hans marker, så han gör vad han vill med dem, och han dumpar sina sopor här, förklarade hennes gode vän.

I backen knäböjde de under tystnad men på varsitt håll. Ska du inte äta av blåbären också? Hade hon hört honom fråga med ett skratt, men det var då bekantskapen varit lika färsk som bären de plockade.

Snart tröttnade hon och de for vidare. I en skogsbacke, synlig från landsvägen, låg spåren av en familj, som om den utplånats, gåt upp i rök och bara dessa minnesmärken fanns kvar: ett par nedgångna, röda pumps, barnböcker, gamla datorer och en trasig snurrfåtölj. Ett pussel.

Som om huset som omgett dem var borta. Och jorden nu försökte täcka över sitt sår, långsamt, tålmodigt.

Här har vi underredet till din pappas fåtölj, sa han. Det de lovat försöka fixa, när de hälsat på hemma hos den nu åldrade mannen.

Länge låg det kvar i hennes källarförråd: brunbetsade, vinklade träpinnar som hon glömt vad de skulle användas till. Det var sällan hon besökte sin far. Så sällan, att han hann slänga fåtöljen innan hon kom ihåg att berätta att de äntligen fixat delar.

Likes

Comments

En timme kvar tills jag börjar, men har hunnit städa till kaninerna och tvätta håret. Duscha gjorde jag igår kväll innan jag la mig. Jaha, och? Nu skriver jag sådär som "alla andra" i sociala medier, pratar liksom med Facebook, men det är ju också så det blivit - ofta är datorn och Facebook mitt enda sällskap utom de kära fyrfotingarna. Vilka drömmar jag hade i natt, förresten. Det var om Lýsa, förmodligen spökade det fantastiska fotot på hästmannen då han återser sin Mona. D...å de trycker sina pannor mot varandra. Känner du igen mig, Mona, visst känner du igen mig? kallade han så mjukt, så mjukt. Mona kommer sist, längst där borta (i flocken) är hon... Och Lýsa i drömmen kände visst igen mig. Återseendet var så ömt. Hon slickade mig med sin stora tunga, något jag inte upplevt i verkligheten men såg hästmannens ståtliga ardennerhästar göra med sin husse då de ännu fanns kvar hos honom - och i livet. Hans yviga trassliga skägg var som en hel hästman. Det knasiga i drömmen kanske var att jag slickade tillbaka - jag ville visa henne min kärlek på hennes sätt. Och jag var inte rädd för att bli "smutsig" - kärleken var starkare och större än så. Jag har inte heller glömt Calima som även hon visar sig i mina drömmar ibland - ofta vit som Lýsa men smäcker som den arab hon är. En sammansmältning av de två, en sagohäst. Sedan "vaknade" jag och upptäckte att alla niner var borta... Burarna som stod på balkongen två våningar upp (fast jag bor på våningen nedanför) var tomma. Jag har dem ju inte heller i bur, men så var det nu, och någon hade rövat bort dem. En detektivjakt påbörjades och det enda jag önskade vara att återfinna mina små. Någon tipsade om att de kunde vara i ett stall men när jag kommit fram och insisterade på att få se deras kaniner var det inte de. Som om det skulle göra någon skillnad - det är jag som skapat personliga band till "mina" djur.

Likes

Comments

Tror inte jag fått så många leenden på åratal som jag fick bara idag. Jag brukar själv bli glad och varm inombords om kassörskan ler mot mig i affären. Och nu såg jag ansikten lysa upp när jag gjorde ett försök till leende emot dem. Först mot stängningsdags kom jag på att jag kunde ju önska trevlig helg också. En kvinna mötte inte min blick och kanske var det för att jag under några sekunder vänt mig bort, letade efter lagom stor kasse; hennes ansiktsuttryck var hårt och tillslutet när hon försvann ut och jag tänkte att hon om någon behövde ett vänligt ord. Du, ville jag ropa, jag vet hur du känner det. Jag är så hopplöst vilsen men nu försöker jag foga mig, jag vill vara en del av detta, ett litet men inte alldeles obetydligt kugghjul. Alla vill passa in någonstans, men mitt namn kunde vara Vildsinta. Eller kanske Lilith, hon vars straff var att kastas ut i öknen av Honom, få fågelklor. För jag önskar fel, tänker fel, men denna gång måste jag hålla det inom mig. Min hand snuddade vid hans öppna hand när jag hällde ner växelmynt. Märkte han ens det? Han som väjer undan med blicken när min dröjer kvar för att skamset ge vika. Men kärleken är av annan art, den "är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont." Så vill jag lära mig att älska men vägen till självuppgivandet är lång.

Likes

Comments

Jag beundrar teologer, skrev han, för de har ju tillfört världen så mycket.
(jag förstod genast att det var sarkasm, ironi - den sidan av honom känner jag igen)
Och: Kanske bor det en liten teolog i dig?
Ja, så är det nog, svarade jag.
Han, fysikern, matematikern, anser ju att det han gör är någonting reellt, bevisbart. Medan det andra, andliga värden, är något diffust och därför meningslöst.

Minns när han ville jag skulle läsa Vakttornet. Det han skrattar åt nu.

Från bokstavstroende till ateist.

Är det inte så att vi alla är viktiga på olika sätt? vill jag fråga och känner mig med ens så trött.

Men nej, så kan det inte vara för den som slår sig för bröstet och säger sig ha alla svar - troende som ateist.

Detta var efter att jag skickat en länk om K G Hammar. Den av kyrkan kritiserade pastorn öppnar - liksom Jonas Gardell, som även han går utanför normerna, vågar utmana kyrkan och kärleksbudskapet så som Jesus gjorde - dörren till en värld som annars är stängd för mig. Tron på Gud. Det spelar ingen roll vilket namn denne Gud har. Buddhism och kristendom är i grunden detsamma... Det räcker att du vill tro, så är du välkommen.

Likes

Comments

Om du lämnar mig ensam och utan det jag tror mig behöva är det kanske meningen att jag ska hitta mig själv.
Min egen röst, min egen styrka. Min kontur.
För vem var jag utan "dig"?
Och vem var du - var du inte Olika?
Jo, och ändå trodde, och tror jag fortfarande, att du är den enda.
Allt. Luften jag andas, marken jag går på.
Det är därför. Som livet säger nej.

För att nej är svårt att förstå.

När jag behöver lära mig ja.

Likes

Comments