myssöndag där julstämningen smyger in i alla rum via en gammal iPod och en liten högtalare föreställande en uggla.

Det här är det bästa som finns med hösten. att längta och mysa. 😍😍😍

Likes

Comments

Sedan jag var liten har jag varit en människa som tänker och känner mycket. Jag har alltid haft en, kanske inte så avancerad hjärna men att den går på en annan frekvens, som på radio. Mitt huvud är hela tiden fyllt med drömmar, fantasier och vanliga funderingar.

När jag var 3 år gammal råkade jag ut för en lättare krock när jag satt i bilen med pappa. Jag minns en kort fimsekvens av händelsen. Det var ingen allvarlig krock men det var en tydlig och hörbar smäll. Ingen kom till synlig skada. Däremot fick jag sedan dess andningsproblem. Inte pga sälva smällen i sig, utan pga den andra bilföraren som kom fram till oss och skrek till pappa. Jag förstod inte hur någon kunde (varför någon ville) skrika så åt min pappa. Andningsproblemen ledde till att jag började stamma. Jag stammade alltid periodvis. Ibland under vecka, eller en hel månad. Under mellantiden stammade jag nästan inte alls.

I några år gick jag till en logoped, men det var aldrig något som riktigt hjälpte. Nu i efterhand tror jag att vi tog oss an problemet från fel ände. Tal-övningar var helt fel, att försöka ta mig förbi olika svåra bokstäver. Jag kände aldrig att mina stamningsproblem hade något tydligt mönster, så att dem där tal-övmningarna hjälpte. Vi borde bara fokuserat på andningen. Det var andningsproblemen som var grunden till både stamningen och panikångestattackerna. Jag kommer komma tillbaka till mina panikångestattacker under ett senare inlägg.

Stamningen fick mig oftast att bara hålla tyst. Ni som känner mig nu som vuxen vet ju om att jag ibland är så bubblig att det är svårt att få tyst på mig. Och sprallig och bubblig har jag inners inne känt mig hela livet. Men inte kunnat vara så. Jag har känt mig fänglsad av min egen kropp. Men att jag var så tyst berodde inte enbart på stamningen. Dels har jag dyslexi som har gjort det svårt att uttrycka mig i direkt tal. Och med det menas att jag får anstränga mig att hitta ord och säger saker i rätt meningsföljd - och det i sin tur leder till att jag tappar tråden otroligt lätt. Ofta kan jag komma tillbaka och säga samma sak igen. Det blir en enda röra när jag ska förklara något. Det måste vara otroligt jobbigt för andra att hänga med i min berg och dalbana.

Som tredje influens hade jag en lärare under lågstadiet som mobbade och tryckte ner mig och ett gäng andra i min klass. Detta gjorde att jag inte vågade prata alls (eller ens vågade prestera ens av rädsla av att misslyckas). Är inte det otroligt hemskt att bli mobbad av sin lågstadielärare. Jag hade inga kompisar mitt första år i skolan. Ska inte den läraren finns där och stötta en? Som en liten ettakluddare är man ju otroligt liten på jorden och oftast rätt osäker. Att börja skolan är en stor förändring i ens hittills rätt så, förhoppningsvis, bekymnmerslösa och kravlösa liv.

Är det någon av er som stammar eller har stammat? Hur har det påverkat era liv?

Jag ska imorgon berätta om när gospelen och sången kom in i mitt liv. Det förändrade allt.

I'll be back!!


Likes

Comments