Detta året har varit oerhört blandat, upp och ned. Ibland känns det som att jag har drömt alltihop. Ibland känns det inte bara overkligt, ibland känns det också som att det inte ens har varit mitt liv. Tiden har gått fort, året har försvunnit.
Jag började året med att starta min magisterutbildning i strategisk information och kommunikation (Content Management), som jag just nu nästan har avslutad, lite finlir och inlämning av magisteruppsatsen så är jag klar. Lyckades landa VG i två av fem kurser och hoppas nu knock the thesis out of the park. Detta året var första året som jag helt och hållet bodde tillsammans med min kärlek och vi varit sambos hela tiden. Hela 2017 har vi bott ihop, även om inte all tid spenderats i Göteborg. Vi åkte på skidresa i januari, och det kan ha varit den mest magiska, romantiska, drömmiga semestern i hela mitt liv. Hyrde en liten stuga i Sälen med öppen spis och åkte skidor varje dag i en vecka. Solnedgångar och soluppgångar, massvis med snö, kyla, kärlek. Helt ärligt den mest fantastiska resan!

I samma veva ungefär tog jag ett stort kliv ifrån tidigare "vänskaper". Gjorde slut helt enkelt, med människor som länge låtsats vara mina vänner, men som bara funnits där när det passat dom. Toxic relationships. Så jag valde helt enkelt att avsluta detta. Göra slut med dessa så kallade vänner för att kunna fokusera på mig, min lycka och på de människor som faktiskt betyder någonting. Lyckades också dra på mig några låsningar och smärta i ryggen under en lång tid, så var dessutom sjukskriven från jobbet en liten tid då jag inte kunde sova och absolut inte arbeta så fysiskt som jag gör.

Resten av året, liksom sommaren flöt på, sparade pengar inför höstens resande och flytt till Albanien. Midsommar firades i mammas torp, liksom en del av semestern. Mysigt.

I augusti packade vi vårt pick och pack och körde ner genom Europa och flyttade in i vår stora, billiga, centrala lägenhet mitt i centrum. Försökte göra hos hemmastadda, jag har pluggat mycket och skrivit på min magisteruppsats. Men vi har också upplevt en massor - det är människor man ska möta, platser att se, saker att prova. Och här sitter jag nu. Och inser att min sammanfattning låter mindre intressant än vad det kändes som att det skulle vara.

* Skidresa i Sälen
* Hela året utan undantag som sambo med mitt livs kärlek
* Semestertider i torpet
* Bilresa genom Europa
* En flytt till Albanien
* Studier och jobb

Det kunde ju varit mindre händelserikt förstås. Och jag är relativt nöjd med mitt 2017, även om det varit tungt vissa, ganska långa perioder. 2018 kommer att bli ännu bättre... kommer publicera en lista över mål för 2018 också här på bloggen. Lite senare. Kanske i morgon..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag saknar äventyren, upplevelserna, känslan av att ingenting var omöjligt. Där allt fokus låg på att se, göra och uppleva så mycket som möjligt. När man på Thanksgiving åker ut till en farm och njuter av traditionell Thanksgiving-mat tillsammans med sina tre rumskompisar, men även lyckas prova att äta både pytonorm och känguru.

Jag saknar att dricka Barefoot-vin och äta Ben & Jerry's med mina roomies och prata om livet över alldeles för mycket löksoppa. Nu råkar ju båda B&J och Barefoot gå att få tag på i Sverige, men det är inte samma sak. Inte alls. Inte heller är jag längre i början av tjugoårsåldern, utan slutet närmar sig med stormsteg. Och jag vet att då, samlad med roomies, lyssnandes till reggae hade jag sådana enorma planer för framtiden och såg inte svårigheterna.

Livet i USA var inte alltid lätt, långt ifrån. Jag hade mina upp och nedgånger där, precis som jag har överallt. Men, det var ändå simplare på något sätt. Och jag som alltid trott att allt blir enklare ju äldre man blir, men guess what. Det blir det inte alls, man blir bara bättre på tackla det. Men den där fria, kravlösa lyckan jag stundvis upplevde där - den upplevde jag bara där. Och. Varje annanstans jag någonsin åkt eller flyttat; till en början. I slutändan är det inte platserna som är problemet. Utan min gypsy-soul. Min nomadkaraktär.

Jag har ännu inte listat ut om det är något positivt eller ett allvarligt problem.

Likes

Comments

Jag är övertygad om att vi alla ändrat stil åtskilliga gånger genom åren. Mina har varit knutna till olika genres, musikrelaterat eller helt enkelt experimenterande med hårfärger för att slutligen landa i att jag inte passar som någonting annat än blond. Jag har även provat bruna linser, eller ja. Provat och provat. Jag hade bruna linser i närmare fem år, men insåg slutligen att det mest kändes som falsk marknadsföring, hur mycket jag än önskar att jag hade bruna. Ibland när jag jämför bilder på mig själv, med andra bilder på mig själv tycker jag ibland att jag inte alls känner igen mig själv.

Och den där perioden med svart hår, det var nog aldrig för mig. Även om jag desperat önskade att jag varit född med lite mörkare färger, bruna ögon och svart hår. Trots detta är det inte min grej. Jag är typiskt skandinavisk. Tydligen.

Dessa många, långa kameleont-år. Jag har nog landat, eller jag vet att jag har landat. Jag vet min trivselvikt, där jag mår som bäst. Jag vet att oavsett hur mycket jag önskar mig alla möjliga frisyrer så passar de inge vidare på mig. Långt, blond, platt. Det är där jag slutligen har landat. Men vem vet, om nåt år kanske 30-årskrisen kliver in och gör ändring. Kanske återinför det där vinnande conceptet från gymnasiet med limegrönt och skogsgrönt. Troligen inte. Men, man ska aldrig säga aldrig.

Likes

Comments

Bologna var en sann upplevelse, reste återigen med mamma vilket som jag tidigare nämnt är oerhört underskattat. Under denna resa (vi reste i mitten på april) var vädret katastrof i Göteborg, men helt underbart i Bologna. Varmt, underbart väder och det största fokuset låg på utforskande promenader samt mat och vin. Och Bologna levererade verkligen! Vi promenerade så många steg att fötterna värkte, men vi tog många pauser för ost, vin och dessert - någon pasta och pizza slank också ner under vår fem dagar långa semester. Och fem dagar var perfekt! Vi hade tillräckligt med tid att verkligen uppleva HELA staden, promenera runt överallt och dessutom ha nog med re-wind time att bara prata, mysa och njuta av väder, varandras sällskap och underbar mat och dryck. Och efter sommarens roadtrip genom östkusten i Italien, så måste jag säga att Bologna är undantaget i Italien - resten jag upplevt var ingenting alls att hänga i granen. Bologna däremot, skulle jag gärna återvända till.

En fantastisk upplevelse... Ni får inte missa Bologna. Speciellt i april om vädret råkar vara skit hemma. Trust me.

Likes

Comments

Bilder lånade från Britas instagram @britazackare som hittas HÄR
eller hennes träningskonto @i.hate.working.out som hittas HÄR

Denna vecka lyckas jag i alla fall publicera veckans förebild på rätt dag - hej tisdag!
Så. Veckans förebild. Brita Zackari. Den coola do-good träningshataren som, trots att hon är gift med en av Sveriges största träningsprofiler ( läs Kalle Zackari Wahlström), får oss alla att känna oss bättre i våra misslyckade försök att hoppa på trenden att älska träning. Hon som glamouröst lyckats avglamourisera träning - och samtidigt lyckas motivera oss att klämma in lite träning när det passar.

Detta beskriver ju ganska bra hur denna kvinna lyckats bli en förebild, men det räcker inte för att sammanfatta henne. Att dessutom arbeta "for a better cause" och arbetet hon gjort i Lesbos. Att öka samhällelig gemenskap och arbeta för att föra samman människor i en kamp mot livets orättvisor, hjälpa de som är utsatta och mindre lyckligt lottade än oss mellanmjölkssvensson. Som talar ärligt och satiriskt om vardagliga saker, på ett sådant sätt att man kan relatera. Känner igen sig. Och helt enkelt mår lite bättre i sina fel och brister.

Brita lyser upp rätt många grå, vardagliga dagar.

Likes

Comments

Jag lyckades med en backbend. Version 1. Baby-versionen. Typ. Inte alls. Med tanke på att min nedåtgående hund sker antingen med lätt böjda ben eller med hälarna ovanför marken (jag måste välja en av dessa) och min rygg inte är i toppskick och mina handleder är ganska trasiga och svaga måste jag nog ändå säga att jag inte är förvånad.


Helst vill jag ju kunna göra allt som YogaGirl gör - stå på händer, perfecta yogaflows och fullständig kroppskontroll. Men jag är inte där ännu. Men det handlar inte om positionerna. Det har jag i alla fall lärt mig. Jag måste inte bemästra allt, och absolut inte nu, för att få ut någonting av yogan. Inte heller måste jag dricka grönkålssmoothies och meditera flera gånger om dagen för att få kalla mig en yogi. Jag är en yogi - med mina mått mätta. Och det är allt som betyder någonting.
Jag känner samhörighet med alla yoga-accounts på instagram, har förståelse för .. ingenting alls.

Jag är en mellanmjölks-yogi. Den där vardagliga varianten som utförs sådär oglamouröst i extrarummet efter ett svettigt gympass eller i all sin stelhet efter en lång sovmorgon. Eller först efter två månaders uppehåll.

Inconsistent yogi liksom. Min grej.

Likes

Comments

Bilder lånade från Therese instagram @thereselindgren som hittas HÄR

Veckans förebild kommer lite sent denna vecka, istället för som vanligt på tisdagar. Men det är okej. Denna veckans förebild skulle förstå om jag förklarade varför det blev lite förseningar av publiceringen och att veckans förebild tillfälligt föll ur hjärnan. Det är lite mycket nu. Men i alla fall.

Therese Lindgren. Youtuber och författare till boken ”Ibland mår jag inte så bra”. Det kanske inte är ett litterärt storverk skriftligt, men det är bättre än så. Det är ärligt. Hon lyfter fram psykisk ohälsa och totalt avglamouriserar influencer-livet. Förklarar på ett igenkännande och lättbegripligt sätt att även när allt verkar himmelskt döljer sig ett helvete bakom fasaden. Hon delar frikostigt med sig av tankar och erfarenheter kring psykisk ohälsa och DET är för mig den riktiga, ädla, okonstlade influencern. Även om jag inte fullt kan känna igen mig i allt hon skriver, så förstår jag ändå i stor utsträckning hennes kamp. Min har bara sett lite annorlunda ut.

Denna ständiga kamp om att lyfta ämnet psykisk ohälsa - Therese Lindgren måste väl ändå stå oerhört högt upp på listan över folk som faktiskt vill belysa detta problem i det svenska samhället. Och trots att jag inte alls känner henne så är jag stolt. Stolt över att hon precis som jag är en enkel svensk kvinna som tacklar psykisk ohälsa, stolt över att hon kastar ljus på detta, lyfter det ur möjligheterna hon som influencer har. Jag är helt enkelt imponerad.

För detta är aldrig lätt att tala om.

Likes

Comments

Den ständigt återkommande och det ytterst frekventa nämnandet av Sverige, och Göteborg. Min saknad efter detta ställe, som annars ibland får mig att känna mig inlåst. Fängslad. Och vädret, det där regnet som börjar i oktober och inte slutar förrän i mars. Och ändå är det mitt, mitt Göteborg. Som ibland faktiskt ser ut, precis som ovan. Och får mig att känna mig hemma, sprallig och glad ända in i själen. Jag tror egentligen att det är vädret, som påverkar mitt humör, för jag kan vara glad precis var som helst, om det är varmt, torrt och soligt. Men ändå, detta blöta, blåsiga, trötta Göteborg.

It is still my place. Ett ställe jag återvänder till, gång på gång.

Likes

Comments

Jag vet att jag mest låter negativ i mina beskrivningar av Albanien. Som ett land att bo i och flytta till, så ja. Men, som ett land att besöka på semester har jag inte mycket negativt att komma med. Förutom trafiken kanske. Den är helt galen.

Det är billigt, vackert och verkligen någonting annorlunda.Det finns så oerhört mycket vackert att se, små byar och storstaden Tirana har ju massor att erbjuda. Shoppingcenter, klubbar, restauranger. Kulturen här är väldigt olikt allt annat jag har upplevt, och jag tror att det är en nyttig lärdom. Jag rekommenderar Albanien att resa till, på semester. Södra Albanien ska tydligen vara oerhört vackert och paradisliknande, men det räcker ju med att befinna sig i norra Albanien och äta helstekt fisk till vyer som den ovan. Jag har upplevt så mycket fantastiskt, och jag känner mig oerhört otacksam som längtar hem. Men att bo här, för alltid. Det är inte för mig. Jag vill absolut komma tillbaka, gång på gång på gång, på semester. Och det tycker jag alla ska göra. Det är en sann, gömd semesterpärla. Det nya Kroatien, som är det nya Mallis. Eller någonting i den stilen, som min kära vän M uttryckte sig.

Likes

Comments

Vi hakade på två vänner i somras för spelning med Alice Cooper på Liseberg. Nu var det många år sedan jag egentligen gillat den typen av musik, men det kändes ändå som ett måste. Vi bokade bord och åt trerätters, och dessa måltider förföljer mig lite i mina drömmar nu för tiden. Man vill verkligen ha allt, i synnerhet det man inte kan få.

Trist att vi inte uppskattar stunderna, då vi faktiskt har allt, lite mer. Istället för att ständigt längta efter mer och bättre.

Likes

Comments

Ytterligare land vi passerade under vår roadtrip var Italien, och trots att jag varmt kan rekommendera Bologna där jag tidigare varit med mamma, så var jag inte särskilt imponerad av Italien faktiskt. Venedig var fruktansvärt och mest en stor trängsel där allt kostade skjortan. Bilden ovan är tagen i en mysig by några mil utanför Venedig, Chioggia. Vackert och supermysigt, men bara för bildernas skull. Det fanns inte jättemycket att göra där även om vi inte stannade till i själva byn. På vägen ner till Ancona stannade vi två nätter på ett väldigt isolerat hotell i Ostra, där vi en natt fick leta oss runt med bil i flera timmar för att försöka hitta något kvällsöppet och det slutade med McDonalds. Det positiva var ju dock att jag åtminstone fick en dag vid poolen. Så, förutom Bologna (som beskrivs mer i ett annat inlägg) så är jag inte särskilt imponerad över min upplevelser i Italien. So far. Ännu har jag dock inte sett Rom och det måste man ju nästan göra..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det finns ingen reklam i detta inlägg. Är inte menat som sådant, och absolut ingen sponsring. Och jag förespråkar inte alkohol. Dricker själv knappt alls längre mer än några glas vin här och där. Men åh! Jag saknar verkligen att ligga i hammocken i mammas torp, solen skiner och värmer, mannen grillar och jag läser en bok i sällskap av en cider. Den ultimata sommardagen, där man bara finns till. A var aningens rastlös, men jag njöt mer än vad som går att beskriva av detta fullständiga lugn. Det är klart att det inte är superimponerande med mulltoa, eller att en orm ömsat skinn bakom varmvattenberedaren men jag tar det med en nypa salt. Ju mer jag upplever, desto mer inser jag att jag är väldigt i-landsbekväm av mig. Ett personlighetsdrag jag starkt ogillar. Jag är inte sådär primitiv och naturlig som jag hade önskat. Jag vill kunna bygga en koja med bara några träpinnar, göra upp en eld med blöt ved utan tändstickor eller tändare, och campa runt i skogen i försök att hitta mig själv. Det känns som ett väldigt avlägset mål, med tanke på att jag knappt klarar av en mulltoa och inte alls har någon koll på hur grillkolen ska se ut när man lägger på det som ska grillas. Att klippa gräsmattan känns väldigt tungt, svettigt och jobbigt, och jag har ändå lyckats undvika detta hittills. Hammocken känns lagom utmanande för mig, gungar lite lätt och har man tur trillar inga insekter ner på en när man ligger där och myser. Det optimala är ju om getingarna också håller sig borta så man slipper dela cider med dessa aggressiva rackare.

Men jag gillar att hänga i torpet. Tystnaden gör mig lugn, fridfull. Och jag kan hitta tillbaka till mig själv. Jag kanske inte måste bli en naturmoder för att hitta mitt lugn. Det kanske räcker att ligga i hammocken en sommardag med en bok och en cider medan mannen grillar.

Likes

Comments

På vår Europaresa ner till Albanien stannade vi på åtskilliga ställen med bilen, förstås. Och ett av favoriterna var helt klart Wien. God mat efter inte så imponerade av Tyskland. Vackert väder - och Wien kan vara den vackraste, häftigaste staden jag någonsin sett. Vi hittade ett supermysigt hotell, med parkering mitt i staden. Åt gott kvällen vi kom dit, och rummet var helt fantastiskt. Promenerade genom staden och var helt amazed. Vi lovade varandra att vi skulle komma tillbaka, och uppleva staden ordentligt och inte bara ha 16 timmar att hushålla med där vi dessutom behövde klämma in sömn inför vår fortsatta bilfärd. Det var INTE sista gången jag var i Wien, och nästa gång ska jag se mer, äta mer, fotografera mer.

Jag rekommenderar. Verkligen.

Likes

Comments

Det känns som ett återkommande tema hör i bloggen. Allt jag längtar efter. Men det är lite det det handlar om.. eller hur? Att vilja allt. Den här vintern känns ofullständig. Återigen en jul som inte firas med julkänsla, adventskalender, julklappar, julmat och familjen. Jag har gjort det förr. Flera gånger. Men jag gillar det inte egentligen. Julen ÄR en högtid då många känner sig ensamma, och jag är ju egentligen inte ensam. Jag är ju dessutom här med A och julen blir med hans familj. Fast... det blir ju förstås inte jul så som jag är van vid, men det ska bli intressant det också.

Jag saknar snö, och vill inbilla mig att om jag hade varit hemma hade jag haft den där vita, juliga snön. Men, det är ju inte heller sant. Göteborg levererar sällan snö, och framför allt väldigt sällan på jul. Så, istället längtar jag efter sommar. Och värme. Saknar att känna mig varm inifrån, istället är det mest en ytlig värme jag lyckas få till. Det kan låta konstigt, men jag saknar att svettas. Inte svettas som i jag-springer-på-löpband-i-en-timme, utan sommarsvetten. En lätt sådan. Inte dyngsur det-är-över-fyrtio-grader, utan mer en behaglig sommarvärme där man inte behöver bylsa på sig, och det är skönt att shortsen är luftiga och inte tajta så att man känner sig lagom sval.

Jag vet att jag inte borde klaga. Och detta är inga klagomål. På dagtid har vi ändå ca tio grader varmt, även om det börjar närma sig nollan på kvällar och nätter. Det är kallare inomhus än utomhus, och det är väl problemet.

Sammanfattningsvis. Jag har det bra. Tiden går. Och snart är vi hemma igen.

Likes

Comments

Något jag typ aldrig reflekterat över i Sverige. Sverige är ju kallt i all sin nordligare. Men inte inomhus. Tacka vet jag element. Men inte som detta ovan. Som är vår enda värmekälla här nere i vår dryga 100kvm stora lägenhet. Och ja, innan ni säger något. 100kvm är stort för två personer. Och det är billigt med 2000kr i hyra med tanke på att vi verkligen bor mitt i stan. Men det här med att sova fullt påklädd, att kläderna alltid är så kalla när man klär på sig att de känns blöta och nytvättade kläder tar tre dygn på sig att torka i gästrummet.

Lyxproblem förstås. För tänk alla de människor som inte ens har tak över huvudet! Jag måste låta ordentligt otacksam, men jag längtar ändå hem till min uppvärmda lägenhet i Sverige där jag kan gå på golvet utan dubbla strumpor och tofflor.

Fan vad bortskämd man är i Sverige...

Likes

Comments

Efter dessa dagar utan el och vatten har jag verkligen känt hur mycket jag uppskattar av Sverige. Ja, egentligen kommer jag på småsaker var och varannan dag här nere. Det är mycket som inte är som det ska här. Detta är verkligen ett utvecklingsland, ett av Europas fattigaste - om inte DET fattigaste. Och det gör sig påmint med jämna mellanrum, även om vi håller en väldigt hög standard här i jämförelse med gemene man eftersom vår ekonomi är svensk i ett land där genomsnittslönen ligger på i runda slängar två och ett halvt tusen svenska kronor. Tvåhundrafemtio euro cirkus.
Att känna sig totalt strandad och vilsen utan el och vatten.. underligt. För det är ju egentligen vardagsmat för många i olika länder. Så, hur kommer det sig att jag blir helt oförmögen att hantera detta - den bristande hygienen, avsaknad av värme och bekvämligheter som att kunna spola? Det fungerar ju uppenbarligen för miljontals människor i världen, för att det måste det, men jag, som bortskämd svensk som aldrig under min uppväxt behövt oroa mig över detta, jag blir helt handlingsförlamad. Paralyserad. Olycklig.

För mig var det oerhört obekvämt att behöva ta till flykten till svärföräldrarna som åtminstone hade el och därmed också ett värmeelement som gick varmt. En mjuk soffa och vi fick sova varmt. Idag kom elen tillbaka, även om den från och till fortfarande försvinner. Men, jag känner mig inte lika rädd för kylan. Avsaknaden av vattnet känns nästan värre. Att inte kunna duscha, spola, dricka, tvätta händerna. Bekvämligheter jag aldrig ens reflekterat över hemma i Sverige.

Vi har det jäkligt bra i Sverige.
Det är bara synd att det man har svårt att uppskatta det utan att ha upplevt livet ur ett helt annat perspektiv.

Likes

Comments

Världens tråkigaste inlägg kommer här.
Det är översvämning i Albanien. Hydrocentralen har exploderat. Vi har inte haft el eller vatten på ett dygn, så igår campade vi på soffan hos svärföräldrarna. Elen är nu stundvis tillbaka, men vattnet fungerar inte. Utan el = inget internet.
Återkommer när mitt liv inte består av primitivitet som att spola med vattendunk och jag återigen kan duscha samt är uppvärmd inifrån märgen.

Likes

Comments

Irland hösten 2012

Att vägen i livet är krokig, det är sen gammalt. Det är inte spikrakt, månskenskimrande och rosendoftande, även om vi får för oss att det är det vi vill ha ut av livet. Att det är det som gör oss lyckliga. Men det stämmer inte. Lycka är någonting annat. Vi har missförstått hela konceptet. Lycka är att njuta i varje stund, även av sina motgångar.

Missförstå mig rätt. Ingenting av detta är enkelt. Men det ska inte vara enkelt, för då skulle vi helt enkelt inte uppskatta lyckan, vi skulle missa den för att vi är upptagna med annat. Lycka är inget vi bara snubblar över, faller in i. Tur har ingenting med lycka att göra. Lycka är en inställning. Kan låta provocerande, speciellt när det kommer ur munnen på en kvinna som varit deprimerad och levt i depression större delen av livet. Men jag står fast vid mina ord. Det är vi själva som bestämmer vad som gör oss lyckliga, som har makten att anse oss lyckliga eller ej. Depression kan man inte välja, det hävdar jag inte heller. Men strävan efter lyckan, och definitionen av den - det kan vi fullt bestämma över.

Helst vill vi ha allt, utan någon särskild uppfattning. Men det är inte så det fungerar. Det är också sen gammalt.

Jag försöker varje dag välja lycka. För vi är ju så lyckligt lottade egentligen, trots våra motgångar.

Likes

Comments

Albanien oktober 2017

Kan man vara en hälsoprofil utan att passa in i den typiska mallen för hälsa? Kan man vara lite överviktig och förespråka ett glas vin till räkorna eller en chokladkaka då och då? Om man väger upp detta med en förkärlek för vegansk, clean mat?

Kan man vara en träningsprofil utan att kunna springa 5k på under 30 minuter och om styrketräningen bara kläms in en eller två gånger i veckan? Om man kompletterar detta med viljan att lära sig älska träning?

Kan man vara en modeprofil om ingen utav de senaste trenderna passar på ens kropp, utan man mest ser ut som att man ska på utklädningsfest? Om man trots allt försöker hitta sin egen stil och vara sitt absolut bästa efter egen förmåga?

Kan man vara en yogaprofil om yogan inte upptar timmar varje dag och man inte ännu lärt sig bemästra de där avancerade (eller ens de mediokra) poserna? Om man i alla fall försöker lära sig, utvecklas och hitta sig själv under processen dit?

Jag vet inte om jag är någon form av profil överhuvudtaget. Kan man vara en verklighetsprofil? I så fall är det nog det jag är. En profil som beskriver verkligheten - det som sker bortanför allt det där perfekta som man ser på instagram.

Likes

Comments

Det är en sådan kliché. Att hävda att man gillar cardio. Jag köper att man mår fantastiskt efteråt, känner sig stolt och ursvettig. Men jag önskar att jag skulle älska min cardio, istället för att hellre ligga och dessert-scrolla instagram. Att jag gillar varje löpsteg, och inte bara de där två minuterna av "runners high" under ett 45-60 minuters pass. Det räcker inte. Kan man lära sig att älska cardio? Finns det någon som älskar cardio på riktigt?

Jag brukar hävda att jag älskar löpning. Och det gör jag. Efteråt. Inte under tiden. Jag säger ju att jag älskar det, men jag hatar varje sekund tills det är över och jag känner mig oövervinnerlig.

Throwback till oerhört glad, solbränd och uppenbart långt ifrån cardio-älskande i Italien i somras..

Om konditionsträning inte var en sådan konstant kamp att ta mig iväg på varje enda eviga gång, så hade det varit oerhört mycket lättare att kontrollera vikten. Uppgång likväl som nedgång. Varenda eviga gång cardio står på schemat så är det en jävla kamp att komma iväg, få det gjort. För det är faktiskt inte roligt alls. När jag är hemma igen tänker jag börja rida... och kanske möjligen få till beach volley - för det är i alla fall cardio utan att man vet om det.

En och annan löprunda i skogen kommer ju också bli av.
Men jag kommer älska ungefär noll minuter av det..

Likes

Comments