Jag skrev ju nyss i förra inlägget att jag kanske i framtiden funderar på att göra min blogg "öppen". Jag läste igenom mina gamla inlägg nu och jag märker att jag inte var så öppen som jag trodde att jag var. Jag tror att trots att jag är anonym så vågade jag inte riktigt. T.ex. under 2014 hösten speciellt så mådde jag fruktansvärt dåligt, men jag tror inte det riktigt framgår. Det var en av de värsta tiderna i livet. Men jag tror att det kanske är först nu jag inser det, såhär i efterhand. Jag kommer så väl ihåg alla nätter jag inte kunde somna av ångesten och alla dagar jag kände sån hopplöshet och att livet inte var för mig. Ungefär som mina värsta dagar/veckor är nu men då var det konstant i flera månader. Trots att jag innan dess, redan i högstadiet, hade känt att livet inte är värt det så var första gången då jag tänkte på hur det skulle gå till i årskurs två på gymnasiet. Detta får mig att undra om jag egentligen mår sämre än vad jag tror nu. Jag har sagt till min kurator att det var värre förr men jag undrar om jag bara inte kan se med öppna ögon hur illa det är. För jag skrev ju en del "jag är glad idag" inlägg 2014 men nu i efterhand vet jag att allt jag kände då var ett mörker. Kanske var det min överlevnadsteknik. Jag vet inte. Men jag tycker att det var intressant att se. Jag vet ju att trots att jag har självmordstankar oftare än vad jag inte har det idag så var döden allt i min hjärna då och nu har jag enligt testet vi gjorde måttlig depression.

Det jag vet är iallafall att jag mår väldigt dåligt nu och har mått väldigt dåligt väldigt länge. Och det har funnits många dagar/kvällar bara detta året där jag funderat på hur jag ska avsluta allt. Tyvärr finns dessa tankar där större delen av dagen och jag har ingen runt mig som finns där och lyssnar. Det är jobbigt.

Några tips till dig som ser att någon i din närhet mår dåligt (aka saker jag skulle vilja att min familj frågade mig)

- Finns där, krama om och döm inte.

- Låt inte det första du fråga vara "varför?". Det är inte säkert personen själv vet varför hen mår dåligt.

- Stötta när det går neråt igen. För det gör det ofta(eller det vet jag egentligen inte men för mig går det väldigt upp och ner). Säg inte, när personen kanske blir nedstämd/deprimerad igen, att "du var ju så glad nyss". Det skuldbelägger bara.

- Våga fråga om självmordstankar! Ingen i min närhet har gjort detta men det skulle vara så skönt om någon gjorde det. För jag vill att någon ska veta så att när det är så mörkt att jag inte ser någon utväg skulle kunna stötta. Men jag skäms för mycket och är rädd för att de inte ska ta det bra för att berätta. Och nej, det utlöser ingenting. Om man har självmordstankar så har man det (källa https://mind.se/om-sjalvmord/sa-hjalper-du-nagon-med-sjalvmordstankar/ och mina egna känslor, bara för att kuratorn frågade om det fick jag varken mer eller mindre tankar på självmord)

- Om personen inte orkar ta kontakt med vården själv - hjälp till. Om någon hade hjälp mig för drygt två år sen eller kanske ännu tidigare under högstadiet kanske mina besvär inte hade varit såhär utbredda.

- Tippa inte på tå. Detta är hemskt när någon vet att man mår dåligt så personen vågar inte vara sig själv längre. Fortsätt vara dig själv!

- Ge tips om olika stödlinjer. Det finns många olika stödlinjer där man söka hjälp när det krisar. Tilia är en som har räddat mitt liv några gånger. Jag har även lagt in Minds självmordslinje-nummer i min telefon då jag ibland när jag är ute och tex springer kan känna en längtan efter att göra saker som kommer skada mig. Jag har inte behövt använda det än (har haft det inlagt i en vecka) men om det krisar finns det där. Och jag har även lagt in en anteckning där det står 112 och varför jag ska ringa om jag skulle befinna mig i omedelbar fara. För faktum är att trots att tankarna på att livet är bättre om man slipper leva det så är man ambivalent innan man tar beslutet.

Det var några tips men finns en massa mer men detta är saker jag vet nu och det är svårt att skriva om det då jag är mitt i det nu men jag tycker det är viktigt.

Konstigt det där, jag har alltid velat hjälpa andra före mig själv och så även nu. Vi får väl se hur inlägget blev, kanske ångrar jag mig? Men ikväll är en relativt bra kväll om man jämför med de två senaste kvällarna och denna dagen det har varit mycket tankar på att skada mig själv och ärligt så känns det här inlägget lite som om jag mer skrev det till mig själv nu när jag tänker efter. Ett försök till att kanske bygga upp hopp i denna kropp som inte längre tror på lyckan.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Jag önskar att jag vid denna tiden skulle kunna skriva att jag är psykiskt frisk men det är jag inte. Långt ifrån faktiskt. Jag har mått dåligt till och från sen jag senast skrev här men nu har jag börjat ta tag i det. I tvåan på gymnasiet gick jag till en kurator (kommer inte ihåg om jag har skrivit om det) men då jag var så djupt i en depression och skämdes över att jag mådde dåligt, så sa jag aldrig att jag hade självmordstankar, jag sa att jag många gånger i veckan inte ville gå upp ur sängen och fick som svar att jag inte hade "rätt" till att må dåligt. Vilket jag nu senare inser var så fel av kuratorn. Inte säger väl någon till någon med ont i benet att hen inte få har ont för någon annan har ett brutet ben? Detta gjorde så att det har tagit drygt två år innan jag nu har sökt hjälp igen. 

Jag har börjat gå hos en kurator som tar mig på allvar som verkar vilja väl och hen ställde den svåra frågan om jag har/haft självmordstankar. Jag vågade inte vara ärlig första gången, för det är ju bara "sjuka" människor som har dessa tankar. Men andra gången kände jag mig mer bekväm och tog med en lapp där jag skrivit sanningen. Det var jobbigt och jag kände sådan skam av att jag, en ung vuxen inte känner att livet är värt det längre. Speciellt när det dör så många ofrivilliga i vår värld. Det gör ont. 

Min kurator har även skickat en remiss till en läkare och så får vi se var vi kommer därifrån. Men ärligt talat är jag lite rädd för att bli frisk, om jag ens blir det. Jag vet inte vem jag är utan mina depressioner, min totala sorg, känslor av hopplöshet och sen mina glada perioder. Jag vet inte vad jag vill i livet, jag vet inte vad jag kan klara av i "det verkliga livet". Om jag överlever dessa hemska år så vet jag att jag klara mer än många andra men jag har inte fått öva på att prata med människor, öva på att vara kär, öva på att resa, öva på att upptäcka livet, öva på att ha kompisar, om än en, som alltid finns där. Jag vet inte hur det känns att kunna prata helt öppet om allt med någon. Jag är livrädd. Jag är livrädd för att behöva sluta gå till min kurator, som är den enda som vet hur dåligt allt är. Kuratorn är min ventilationspall. Jag säger att jag inte orkar mer och hen reagerar inte med att ta avstånd. Hen lyssnar och stöttar. Att gå dit är skönt samtidigt som det gör så ont när jag går därifrån. Jag känner mig så fruktansvärt ensam de andra sex dagarna och 23 timmarna. 

Vi får se hur bloggen utvecklar sig. Om den gör det. Jag har skrivit lite dagbok för mig själv under detta året, 2017 men det är väldigt privat med namn. Kanske publicerar jag det någon gång men då såklart utan att nämna några namn. Kanske jag till och med en dag inte känner sån skam över min psykiska ohälsa och kan börja visa vem jag är. Vem vet. Just nu försöker jag bara överleva dagen men det är ändå viktigt att, trots att det inte känns som om jag har någon framtid, tänka iallafall några dagar framåt. Annars tror jag att avsluta sitt liv blir närmare. 

Kram till alla där ute! <3

Likes

Comments

​Idag har varit en hemsk dag. Jag har bara gråtit och gråtit och gråtit. Jag har känt att jag inte orkar leva längre och jag går bara in i botten hela tiden. Jag sommarjobbar och allt jag kan tänka på är att skolan börjar snart och jag mår så fruktansvärt. Ibland känns inte livet som ett val längre. Jag orkar helt enkelt inte. Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom denna helvetes sjukdom. Jag skäms för mycket för att gå och prata med någon men är ganska säker på att jag snart måste dra mig i kragen och bara gå till en psykolog. Usch fy fan säger jag bara.......

Likes

Comments

Det var ett tag sedan jag skrev nu för jag har bara fokuserat på att bli bättre. Och Jag mår faktiskt bättre. Jag fixade en sak i skolan som gjorde så att jag fick mindre ångest och det är inte ofta jag får panikångestattacker på morgonen längre (som beror på skolan). Jag mår inte "perfekt" men det är inte så illa så att jag gråter varje kväll längre, vilket är så fruktansvärt skönt. Jag har insett att jag har social ångest (vet inte om det finns något sånt men jag har inte så allvarligt som social fobi). När jag är på en plats med mycket folk, speciellt själv, så blir jag alldeles varm och får panikattack. Men som sagt det är bättre och det är skönt men också otroligt skrämmande. Jag har fått lite distans till tiden då jag mådde som värst och jag förstår hur illa det faktiskt var. Det gör mig så otroligt rädd. Det tog inte lång tid för mig att komma ner på den lägsta punkten men det tog så otroligt lång tid att ta mig upp där ifrån. Och att jag inte förstod själv hur jäkla illa det var trots vissa tankar som jag inte ens vill skriva.

Jag vet att när man har varit inne i en depression och lider av ångest/panikångest är det så mycket lättare att hamna där igen. Och jag tror jag ska, när och OM jag någonsin känner mig redo, försöka ta mig till psykolog bara för att prata ibland. För jag mår inte bra än och det finns dagar då jag är tillbaka där nere igen oftast på kvällen då tankarna hinner ikapp och jag är livrädd för att hamna så långt ner igen.

Jag vill även ta upp, nu när jag skriver, om drogberoende. Jag har inte hamnat långt i något sånt så oroa er inte men saken är den att jag skulle ha en uppvisning och hade ryggsmärtor och valde därför att ta smärtstillande. Jag som har ångest/panikångest blir så nervös så att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Smärtstillande hjälpte mot det en aning. Och jag är rädd för att jag kommer använda det som en lösning när jag har någon uppvisning och det skrämmer mig och så otroligt mycket.

Aja nu får jag sluta för jag får ångest av att skriva om detta. Det är också en anledning till den dåliga uppdateringen. Men jag kände att jag ändå ville skriva för att uppdatera er lite.

Hoppas att NI mår bättre än mig eller iallafall lika bra som mig, och om du inte gör det tänk på att jag tror på dig och jag tror att du kan klara dig upp iallafall ett trappsteg från den djupa källaren.

Ha det bra KRAM!

Likes

Comments

Att söka efter hjälp är en av de sakerna jag tycker är det svåraste som finns. Jag vill inte störa någon annan i deras dag, jag menar varför ska jag tynga ner dem?  Jag har alltid varit en tjej som klagar på de små skadorna, t.ex när jag river mig på ett papper, har lite ont i halsen eller huvudet. När det kommer till de större sakerna som verkligen gör ont så kan jag inte prata om det. Det går bara inte. Jag stänger in mig i min bubbla och släpper inte in någon, tills det gått för långt. 

Min blogg handlar till största delen just nu om psykisk ohälsa. Jag mår bättre nu. Med bättre menar jag att jag inte längre gråter mig till sömns sju dagar i veckan. Men jag kan fortfarande inte prata med någon, och om jag skulle gjort det så skulle det sluta med att jag "bara klagar". Jag stänger in mig i mig själv. Om du frågar mig hur jag mår och du är en främling säger jag att jag mår bra. Om du frågar mig hur jag mår och du skulle vara min lärare skulle jag säga jodå det rullar på. Om du var min kompis skulle jag svara att jag bara är lite trött. Om du är min familjemedlem skulle jag säga att det är bättre nu och sedan gå och gråta på mitt rum. 

Psykisk ohälsa visar sig så olika. En del visar tydligt och klart att de mår dåligt och sen finns det jag som stänger inne mig totalt. Det mesta jag gör gå monotont, egentligen orkar jag inte stiga upp ur sängen på morgonen men om jag inte gör det måste jag börja prata om hur jag mår. Och jag kan inte det. Jag önskar jag kunde men jag förminskar alltid mina problem, tyvärr. 

Jag mår psykiskt dåligt men varför ska det vara då jäkla svårt att söka hjälp?

Ps: Jag vet inte hur detta inlägget blev. Kanske är det jättevimsigt eller så är det jättekonstigt eller så är det stenklart. Jag vet inte och som jag har skrivit innan: Jag läser inte igenom mina inlägg utan bara låter fingrarna glida över tangenterna och säga det mitt hjärta vill få ut men som jag är för rädd för att säga till en verklig person, för nuläget.

Likes

Comments

Jag tror faktiskt att jag aldrig varit kär. Alltså kär på riktigt. Jag blir väldigt lätt förälskad, det räcker med att en kille hjälper mig med något. Men det går över väldigt snabbt igen. Jag vet att jag har skrivit om att jag har haft en pojkvän men jag tror aldrig jag var kär. Han var manipulativ och gjorde så jag trodde att jag var kär och så att jag trodde att jag behövde honom. Det visste jag ju inte då men nu vet jag att det inte var kärlek jag kände utan allt var på hans villkor. 

Jag tror absolut att man kan ha flera riktiga kärlekar i sitt liv under en livstid. Men jag tror att om man är tillsammans med någon länge och sedan gör slut (och det har varit ett bra förhållande) då har man glömt bort den nykära känslan. Då kanske man säger att man aldrig känt den känslan trots att man har det bara att det var längesen. Men jag kan säga att jag har aldrig varit kär, jag har varit förälskad men det ser jag som en annan sak. Förälskad är man ett tag och sedan dör det eller går över till att vara kär. Det tror jag även kan vara grejen med att man går skilda vägar. Man känner inte pirret längre trots att man älskar personen väldigt mycket. Men det kanske gått över till en mer kompiskärlek. Sen beundrar jag de som håller ihop hela livet och det tror jag absolut man kan klara av men då gäller det att man älskar varandra och minns känslan som man kanske kände första gången man kysste den personen. 

Kram!

Ps: Jag vet att det blev lite babbligt men jag hoppas att ni förstår min poäng...

Likes

Comments

Om jag inte hade känt skam över min psykiska ohälsa hade jag delat denna länken på facebook. Om det inte hade legat skam i att vara psykiskt sjuk hade jag inte känt nervositeten över att blotta hur jag mår. Jag vågar helt enkelt inte lämna ut mig så för jag kommer ihåg när jag pratade om ångest första gången i mitt liv med en kompis. Först var det som om hen förstod men sen var det som om "du har pratat om det nu är allt lugnt igen". Vi pratar inte så mycket med varandra längre just för att jag känner mig sviken. Hur får man modet att berätta om hur man mår när det inte gäller en förkylning eller ett brutet ben? Jag har inte svaret på det för jag har inte hittat det själv...

Läs denna artikeln: Bakom varje stor person finns en liten gnutta ångest. Den ger mig hopp om att även om inte jag kommer känna mig bekväm med att prata om detta, kanske det i framtiden kan vara lika enkelt som att säga att man har ont i huvudet... 

Likes

Comments

Bloodstream - Ed Sheeran (Ja, jag är lite små förälskad i den mannen asså ☺)

Old shoes - Adam Barnes

Wait - M83

Give our dreams their wings to fly - Tim McMorris

Några få låtar av mina favoriter just nu. Såklart finns det många fler men då hade listan blivit några meter(kilometer) lång ;)





Likes

Comments

Länge sedan jag skrev här nu. Det är svårt att skriva när man inte vill avslöja sig som jag skrev i ett tidigare inlägg. Men nu kom jag på vad jag kan skriva om. Som ni alla är medvetna om mår jag inte bra. Jag mår i princip lika dåligt nu som jag gjorde för tre månader sen. Men jag tror att jag har fått lite fler glimtar av ett lyckligare liv. För cirka tre månader sen fick jag glimtar av ett bättre liv kanske en gång per månad och nu kanske två gånger per månad. Det känns som om jag har en plan för vad jag vill försöka göra efter detta jäkla gymnasiet. Men för att kunna göra det måste jag ha en gymnasieexamen vilket sporrar mig till att försöka ta mig igenom det, kanske inte med det bästa betygen (då jag har för lite energi för att lägga den på att plugga) men bara jag får den. Jag måste även ha ett körkort för att kunna göra det jag vill och det får mig att vilja komma igång med det igen när snön och det hala försvinner (vilket det absolut INTE behöver göra nu. Jag älskar kallt väder.). Sen efter gymnasiet hoppas jag att jag kommer kunna arbeta mig mot ett lyckligt liv och bara leva livet i iaf ett år. Bara tänka på mig och känna frihet i ett annat land eller kanske bara i Sverige. Vem vet men jag känner att jag har något att sträva efter och det får mig att vilja fortsätta leva... Och om viljan att leva försvinner igen (vilket jag är ganska säker på kommer hända) så ska jag försöka tänka på framtiden istället för att tänka här och nu. Det är inte alltid bäst att vara här och nu ibland är det bättre att tänka på framtiden för just nu är det jobbigt men det finns inget som säger att det är jobbigt om 3 år och jag hoppas att det lilla hoppet jag har nu håller i sig för jag vill vara stark...

Kram!

Likes

Comments