View tracker

​Idag har varit en hemsk dag. Jag har bara gråtit och gråtit och gråtit. Jag har känt att jag inte orkar leva längre och jag går bara in i botten hela tiden. Jag sommarjobbar och allt jag kan tänka på är att skolan börjar snart och jag mår så fruktansvärt. Ibland känns inte livet som ett val längre. Jag orkar helt enkelt inte. Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom denna helvetes sjukdom. Jag skäms för mycket för att gå och prata med någon men är ganska säker på att jag snart måste dra mig i kragen och bara gå till en psykolog. Usch fy fan säger jag bara.......

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det var ett tag sedan jag skrev nu för jag har bara fokuserat på att bli bättre. Och Jag mår faktiskt bättre. Jag fixade en sak i skolan som gjorde så att jag fick mindre ångest och det är inte ofta jag får panikångestattacker på morgonen längre (som beror på skolan). Jag mår inte "perfekt" men det är inte så illa så att jag gråter varje kväll längre, vilket är så fruktansvärt skönt. Jag har insett att jag har social ångest (vet inte om det finns något sånt men jag har inte så allvarligt som social fobi). När jag är på en plats med mycket folk, speciellt själv, så blir jag alldeles varm och får panikattack. Men som sagt det är bättre och det är skönt men också otroligt skrämmande. Jag har fått lite distans till tiden då jag mådde som värst och jag förstår hur illa det faktiskt var. Det gör mig så otroligt rädd. Det tog inte lång tid för mig att komma ner på den lägsta punkten men det tog så otroligt lång tid att ta mig upp där ifrån. Och att jag inte förstod själv hur jäkla illa det var trots vissa tankar som jag inte ens vill skriva.

Jag vet att när man har varit inne i en depression och lider av ångest/panikångest är det så mycket lättare att hamna där igen. Och jag tror jag ska, när och OM jag någonsin känner mig redo, försöka ta mig till psykolog bara för att prata ibland. För jag mår inte bra än och det finns dagar då jag är tillbaka där nere igen oftast på kvällen då tankarna hinner ikapp och jag är livrädd för att hamna så långt ner igen.

Jag vill även ta upp, nu när jag skriver, om drogberoende. Jag har inte hamnat långt i något sånt så oroa er inte men saken är den att jag skulle ha en uppvisning och hade ryggsmärtor och valde därför att ta smärtstillande. Jag som har ångest/panikångest blir så nervös så att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Smärtstillande hjälpte mot det en aning. Och jag är rädd för att jag kommer använda det som en lösning när jag har någon uppvisning och det skrämmer mig och så otroligt mycket.

Aja nu får jag sluta för jag får ångest av att skriva om detta. Det är också en anledning till den dåliga uppdateringen. Men jag kände att jag ändå ville skriva för att uppdatera er lite.

Hoppas att NI mår bättre än mig eller iallafall lika bra som mig, och om du inte gör det tänk på att jag tror på dig och jag tror att du kan klara dig upp iallafall ett trappsteg från den djupa källaren.

Ha det bra KRAM!

Likes

Comments

View tracker

Att söka efter hjälp är en av de sakerna jag tycker är det svåraste som finns. Jag vill inte störa någon annan i deras dag, jag menar varför ska jag tynga ner dem?  Jag har alltid varit en tjej som klagar på de små skadorna, t.ex när jag river mig på ett papper, har lite ont i halsen eller huvudet. När det kommer till de större sakerna som verkligen gör ont så kan jag inte prata om det. Det går bara inte. Jag stänger in mig i min bubbla och släpper inte in någon, tills det gått för långt. 

Min blogg handlar till största delen just nu om psykisk ohälsa. Jag mår bättre nu. Med bättre menar jag att jag inte längre gråter mig till sömns sju dagar i veckan. Men jag kan fortfarande inte prata med någon, och om jag skulle gjort det så skulle det sluta med att jag "bara klagar". Jag stänger in mig i mig själv. Om du frågar mig hur jag mår och du är en främling säger jag att jag mår bra. Om du frågar mig hur jag mår och du skulle vara min lärare skulle jag säga jodå det rullar på. Om du var min kompis skulle jag svara att jag bara är lite trött. Om du är min familjemedlem skulle jag säga att det är bättre nu och sedan gå och gråta på mitt rum. 

Psykisk ohälsa visar sig så olika. En del visar tydligt och klart att de mår dåligt och sen finns det jag som stänger inne mig totalt. Det mesta jag gör gå monotont, egentligen orkar jag inte stiga upp ur sängen på morgonen men om jag inte gör det måste jag börja prata om hur jag mår. Och jag kan inte det. Jag önskar jag kunde men jag förminskar alltid mina problem, tyvärr. 

Jag mår psykiskt dåligt men varför ska det vara då jäkla svårt att söka hjälp?

Ps: Jag vet inte hur detta inlägget blev. Kanske är det jättevimsigt eller så är det jättekonstigt eller så är det stenklart. Jag vet inte och som jag har skrivit innan: Jag läser inte igenom mina inlägg utan bara låter fingrarna glida över tangenterna och säga det mitt hjärta vill få ut men som jag är för rädd för att säga till en verklig person, för nuläget.

Likes

Comments

Jag tror faktiskt att jag aldrig varit kär. Alltså kär på riktigt. Jag blir väldigt lätt förälskad, det räcker med att en kille hjälper mig med något. Men det går över väldigt snabbt igen. Jag vet att jag har skrivit om att jag har haft en pojkvän men jag tror aldrig jag var kär. Han var manipulativ och gjorde så jag trodde att jag var kär och så att jag trodde att jag behövde honom. Det visste jag ju inte då men nu vet jag att det inte var kärlek jag kände utan allt var på hans villkor. 

Jag tror absolut att man kan ha flera riktiga kärlekar i sitt liv under en livstid. Men jag tror att om man är tillsammans med någon länge och sedan gör slut (och det har varit ett bra förhållande) då har man glömt bort den nykära känslan. Då kanske man säger att man aldrig känt den känslan trots att man har det bara att det var längesen. Men jag kan säga att jag har aldrig varit kär, jag har varit förälskad men det ser jag som en annan sak. Förälskad är man ett tag och sedan dör det eller går över till att vara kär. Det tror jag även kan vara grejen med att man går skilda vägar. Man känner inte pirret längre trots att man älskar personen väldigt mycket. Men det kanske gått över till en mer kompiskärlek. Sen beundrar jag de som håller ihop hela livet och det tror jag absolut man kan klara av men då gäller det att man älskar varandra och minns känslan som man kanske kände första gången man kysste den personen. 

Kram!

Ps: Jag vet att det blev lite babbligt men jag hoppas att ni förstår min poäng...

Likes

Comments

Om jag inte hade känt skam över min psykiska ohälsa hade jag delat denna länken på facebook. Om det inte hade legat skam i att vara psykiskt sjuk hade jag inte känt nervositeten över att blotta hur jag mår. Jag vågar helt enkelt inte lämna ut mig så för jag kommer ihåg när jag pratade om ångest första gången i mitt liv med en kompis. Först var det som om hen förstod men sen var det som om "du har pratat om det nu är allt lugnt igen". Vi pratar inte så mycket med varandra längre just för att jag känner mig sviken. Hur får man modet att berätta om hur man mår när det inte gäller en förkylning eller ett brutet ben? Jag har inte svaret på det för jag har inte hittat det själv...

Läs denna artikeln: Bakom varje stor person finns en liten gnutta ångest. Den ger mig hopp om att även om inte jag kommer känna mig bekväm med att prata om detta, kanske det i framtiden kan vara lika enkelt som att säga att man har ont i huvudet... 

Likes

Comments

Bloodstream - Ed Sheeran (Ja, jag är lite små förälskad i den mannen asså ☺)

Old shoes - Adam Barnes

Wait - M83

Give our dreams their wings to fly - Tim McMorris

Några få låtar av mina favoriter just nu. Såklart finns det många fler men då hade listan blivit några meter(kilometer) lång ;)





Likes

Comments

Länge sedan jag skrev här nu. Det är svårt att skriva när man inte vill avslöja sig som jag skrev i ett tidigare inlägg. Men nu kom jag på vad jag kan skriva om. Som ni alla är medvetna om mår jag inte bra. Jag mår i princip lika dåligt nu som jag gjorde för tre månader sen. Men jag tror att jag har fått lite fler glimtar av ett lyckligare liv. För cirka tre månader sen fick jag glimtar av ett bättre liv kanske en gång per månad och nu kanske två gånger per månad. Det känns som om jag har en plan för vad jag vill försöka göra efter detta jäkla gymnasiet. Men för att kunna göra det måste jag ha en gymnasieexamen vilket sporrar mig till att försöka ta mig igenom det, kanske inte med det bästa betygen (då jag har för lite energi för att lägga den på att plugga) men bara jag får den. Jag måste även ha ett körkort för att kunna göra det jag vill och det får mig att vilja komma igång med det igen när snön och det hala försvinner (vilket det absolut INTE behöver göra nu. Jag älskar kallt väder.). Sen efter gymnasiet hoppas jag att jag kommer kunna arbeta mig mot ett lyckligt liv och bara leva livet i iaf ett år. Bara tänka på mig och känna frihet i ett annat land eller kanske bara i Sverige. Vem vet men jag känner att jag har något att sträva efter och det får mig att vilja fortsätta leva... Och om viljan att leva försvinner igen (vilket jag är ganska säker på kommer hända) så ska jag försöka tänka på framtiden istället för att tänka här och nu. Det är inte alltid bäst att vara här och nu ibland är det bättre att tänka på framtiden för just nu är det jobbigt men det finns inget som säger att det är jobbigt om 3 år och jag hoppas att det lilla hoppet jag har nu håller i sig för jag vill vara stark...

Kram!

Likes

Comments

Jag orkar inte med mer skola nu jag vill bara ta det lugnt och känna glädje igen. Tyvärr börjar ju skolan igen efter lovet och jag har ett STORT ultimatum. Antingen går jag kvar på skolan jag går på nu eller så börjar jag på en annan skola i ny klass eller så tar jag en sabats-termin och hoppar in i klassen under. Usch vilken ångest jag har för det. Jag har ångest för allt i princip. Kan det inte bara bli jullov nu?????????

Likes

Comments

Nu ska det alltså bli ett nyval 22 mars 2015. Alla som föddes i början av 1997 kommer alltså få rösta och så även jag och det skrämmer mig. Jag tänkte att om två år skulle jag börja läsa på om partierna just för att jag vill ha mycket information men nu är det ett halvår ca. Jag kommer inte hinna läsa allt jag vill på denna tiden och funderar därför redan nu på att rösta blankt, för rösta ska jag göra det är något människor kämpar för att få göra i andra länder och om jag inte röstar känner jag personligen att jag kränker deras arbete. Och om du inte vet vad du ska rösta på eller om du tycker alla partier har något bra rösta antingen på det du gillar mest men att rösta blankt är även det en möjlighet just för att din röst räknas med och gör så att kanske ett parti du inte tycker om hamnar lite längre ner på listan. 

Nu till vårt skolsystem vi har just nu. Jag tycker personligen att det är det sämsta vi har haft. Eller ja de två jag har upplevt är detta mycket sämre än det förra med G-MVG. Visst får man ett "rättvisare" betyg nu men hur mycket ska man behöva lägga på skolan för att få det där A:et? Och sen att skolor tyder kraven på olika sätt är det ingen tvekan om. Jag gick på en väldigt bra friskola i 7-9 och vi hade det mycket svårare att få bra betyg än vad de som gick på den kommunala skolan hade. En person gick två år på friskolan och låg på ett D i snitt när denna peson bytte till den kommunala sista året gick hen upp till ett B i snittbetyg. Alltså bara genom att byta skola. Sen är det väl vanligare att det är tvärtom vad jag har hört men just här var jag bor är det så. Nu på gymnasiet måste man i princip jobba ihjäl sig för att få det högsta betyget. 

Jag har alltid innan varit en person som jobbat hårt för mina betyg men nu känns det relativt onödigt att lägga hela sin fritid på att plugga. För om man missar ett prov så är allt plugg förjävels. Detta systemet låter inte heller en utvecklas för om man ligger på ett E i början av terminen och sen får ett A i slutet av terminen på en liknade uppgift så kommer du aldrig få ditt A just för att den ena uppgiften var en uppsats om USA och den andra om delfiner och då två olika steg i kursen. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om detta ämnet och kommer förmodligen komma tillbaka till det efter några veckor/månader då jag tycker att det är sjukt att man ska behöva tänka på skolan 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Och till er som säger "åh vänta tills du börjar jobba" men det är ett argument som i mina ögon inte håller. Om du har ett jobb kan du för det mesta lämna kvar det på jobbet när du slutar för dagen. Om du inte kan det måste du ha vetat om det innan du började på jobbet och ditt jobb är frivilligt du kan byta jobb men JAG kan INTE välja om jag vill gå i skolan eller inte.  Och till er som nu tänker "gymnasiet är frivilligt", visst på pappret är det frivilligt men inte i verkligheten. Om jag inte har en gymnasieexamen kommer jag förmodligen inte få ett jobb. Förr kunde man klara sig utan en gymnasieutbildning men inte i dagens samhälle. 

Nu kommer jag sluta skriva då jag känner att det börjar bli lite snurrigt. Nu ska jag ta och försöka plugga in till ett prov som jag har imorgon trots att jag har 38,5 grader i feber och huvudvärk och halsont (jag vet jag borde inte sitta vid datorn då men jag känner mig så frustrerad att jag inte ens känner att jag kan vara hemma en dag för då missar jag ett viktigt prov). Men, men skolan är ju inte så jäkla farlig det är ju bara jag som är jäkligt lat?! Och det här med psykisk ohälsa får jag väl fan skylla mig själv för eller bara lämna det utanför klassrummet?! Eller att jag ha influensan spelar ju inte heller någon roll för man ska ju klara att vara på topp hela tiden?!

Ta hand om er folk och januari-mars barn födda 1997 glöm inte bort att ni också får rösta i nyvalet!

Likes

Comments