View tracker

Jag är tom, kall, känslolös. Men det är ganska skönt just nu, att vara avstängd. Efter två år av intensiv kärlek, två år av drömmar och förhoppningar så tog det slut mellan mig och den jag fortfarande älskar mest. Jag blir lätt kär, men för mig att verkligen älska någon; det är svårt och det gör ont.

Jag älskar alltid för mycket.

Det är som om någon slitit ut hjärtat ur mitt bröst. Jag känner inte smärtan längre, men jag känner att någonting fattas där. Saknad. Först kunde jag inte sluta gråta, men nu verkar det som om tårarna tagit slut.

Bostadsanpassningen är i alla fall klar. Efter drygt 10 månader så släpptes jag äntligen fri från mitt fängelse. Nu kan jag, med lite svårigheter, ta mig ut ur och in i lägenheten själv.

10 månader och 15 dagar. Instängd.

Men nu är jag fri.

Jag väntar fortfarande på rehab. Jag fick i alla fall veta av mamma att analysveckan inför rehab börjar den 15 Augusti. När rehab väl drar igång efter det vet vi fortfarande inte.

Jag sover fortfarande dåligt, men den mest akuta krisen är över. Matrutinerna har skitit sig, men jag ska ta tag i det när jag återhämtat mig lite från allt som händer.

Imorgon ska jag till en ny diabetesläkare i Uppsala.

/Hannes

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Klockan är 03.25, jag kan som vanligt inte sova.
Istället vrider jag och vänder på mig i sängen, tänker igenom varje detalj i mitt liv tills ögonen tåras och jag tvingar mig själv att tänka på nånting annat.

Jag tänker istället på berättelsen jag vill skriva. På tatueringarna som jag nu bestämt mig för att göra.

Mest av allt försöker jag tänka på ingenting, men det är svårare. Hjärnan vägrar stänga av.

När jag inte står ut längre reser jag mig upp, pillar lite på mobilen. Går upp och dricker vatten eller borstar tänderna en extra gång. Jag växlar mellan att ha på tv-serie, en podcast och musik. Tystnad är för smärtsamt. Men trots alla försök händer ingenting.

Sömnlösheten verkar obotlig. Vatje gång jag kommer det minsta nära att somna så känner jag hur sömnen långsamt driftar iväg från mig. 

Jag vill göra nånting. Men jag orkar inte någonting. Jag lever genom ännu en natt, ensam i mörkret.

/Hannes


Likes

Comments

View tracker

Jag har inte skrivit på ett tag, jag har varit och är extremt dålig just nu.
Jag tänker faktiskt sätta triggervarning på det här inlägget (alltså: om du är känslig, läs INTE!), och ber närstående att tänka efter om ni verkligen vill läsa det här. Jag startade det här med tankarna att jag faktiskt måste vara genuint ärlig med hur jag känner och de problem jag har. Och därför tänker jag vara fullständigt ärlig om läget just nu.

Jag har verkligen crashat.


- TRIGGERVARNING -


Jag har haft sömnproblem hela livet. När mina smärtor började, förra sommaren, så blev sömnproblemen naturligt väldigt mycket värre. Jag har blivit bättre sen dess, men nu har sömnen spårat helt. Tidigare har jag kunnat sova ut på förmiddagarna, men nu kan jag inte ens sova då. Det har kommit till den gränsen att psyket verkligen inte orkar och jag både dissociacerar och hallucinerar till och från under framförallt nätterna.

Igår natt sov jag en timme på morgonen samt en timme på förmiddagen. Inatt var det lite bättre, jag fick kanske sammanlagt 4 timmar yr-sömn samt en timme på förmiddagen. Men kroppen kräver mer.

Igårkväll var jag helt förstörd. Jag låg i timmar och skakade och grät. Jag grät för att jag tvingas orka, när jag egentligen inte gör det. Att jag tvingas leva det här smärtsamma livet, för att jag vet hur stor skada det skulle göra på min omgivning om jag bestämde mig för att dö. Så jag låg och grät, för att jag har inte ens ett val. Jag måste stå ut, fast jag inte ens vill.

Mina tankar blir morbida. Döden känns som den enda tryggheten, men inte ens den tryggheten får jag ha. För folk vill inte höra, folk vill inte veta, att jag egentligen inte vill leva. Så det blir min hemlighet, där jag ligger och skriker in i kudden, ensam mitt i natten.

En del av mig önskar att jag kunde sluta bry mig. Att jag fick tänka på mig själv och bara skita i allt. Jag ligger där och kommer ihåg hur jag brukade bank bakhuvudet mot väggen tills jag svimmade av en stund, upprepade gånger när jag var yngre. Hur jag medvetet tömt mig själv på blod, för att bli trött och kunna somna. Eller hur jag tog alldeles för många tabletter och förlorade medvetandet. Allt det där, för att få försvinna en stund. Och ärligt talat brydde jag mig inte då, om jag skulle råka dö.

Jag är äldre nu. Jag har bara ärr kvar. Jag skadar inte mig själv längre och jag försöker fokusera på de positiva sakerna i mitt liv. Och mina självmordsförsök ligger långt bakom mig nu.

Men vad är positivt, när jag ligger ensam och förstörd med smärta över hela kroppen, kraftigt illamående med yrsel och fullständig uttmattning? Vad hjälper det då, att jag tagit mig ur destruktiva beteenden? Vad hjälper det att höra att jag är älskad och saknad, när jag ändå ligger sömnlös och ensam, varje jävla natt nu?

Jag har crashat, men när jag får sova kommer livsviljan krypa tillbaka, jag kommer att än en gång resa mig ur gruset och jag kommer fortsätta att försöka vara en förebild. Jag måste bara få sova.

Tills dess kommer jag bara försöka överleva, en sekund i taget.

/Hannes

Likes

Comments

​Berry Bomb

125ml Soygurt Jordgubb

125ml Soyamjölk

250ml Frusna Hallon & Blåbär

1msk Drottningsylt

1msk Gojipulver

1tsk Drinkmix Jordgubb


​♡

Likes

Comments

Eftersom jag ska ta tag i matrutinerna ordentligt nu så tänkte jag dela med mina recept av mat/snacks/smoothies/liknande som jag experimenterar fram! I en helt ny kategori:

Recept!

Likes

Comments

Nu kommer nyheterna, lite sent men bättre än aldrig!

För det första: Jag har fått handikappsersättning!

Alltså jag är så sjukt lättad. Att leva som allvarligt sjuk är inte lätt, och dessutom är det väldigt kostsamt. Sen jag blev sjuk för 10 månader sen har jag gått back ca en tusenlapp/månad, och där har jag haft otroligt tur att min mamma kunnat hjälpa mig och lånat mig pengar. Nu kunde jag äntligen betala tillbaka henne (och gav henne en present som tack) och vara lite tryggare med att månaderna framöver kointe kommer lägga samma press på mig ekonomiskt. Så otroligt skönt då det varit som en stor sten som legat på mina axlar tidigare.

Tusen tack för allting Mamma, jag älskar dig!

(Bild från min mammas FB)


Andra nyheten: Jag har bytt hemtjänst!

Vi beslutade oss äntligen för det, att gå från kommunens (som verkligen inte fungerat i mitt fall) till ett privat som heter Rindlags. Imorgon har jag haft den nya hemtjänsten i exakt en vecka, och det är verkligen som natt och dag! Det går tusen gånger bättre än jag ens kunnat tänka mig. Det är inte så många olika som kommit, de har varit välinformerade (bortsett från några små missar, men det är ju naturligt nu såhär i början) och så otroligt varma och omhändertagande! De har lagt tid på mig, stannat lite extra och lyssnat på mig. Ikväll när ena kvinnan kom så hade hon till och med med sig en present till mig! Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga, så jag sa bara tack upprepade gånger och började nästan gråta. Jag är så glad och tacksam för det här.


Och så sista: Nu tar jag tag i matvanorna på riktigt!

Trots att jag äter bra saker (i samråd med dietist) och inte trycker i mig mat så fortsätter jag ändå att gå upp i vikt vilket jag mår mer och mer dåligt av. Jag har fruktansvärt svårt att hålla rutiner så nu ska jag fan bli Skalman! Härefter kommer jag ställa alarm, och när larmet ringer MÅSTE jag äta nånting litet/nyttigt/bra.

Om ni följer mig på Facebook så har ni kanske redan sett inlägget jag gjorde idag, men jag kopierar in det här ändå! (Påminner igen om att jag också finns på Facebook och Instagram, och att bloggen går att följa via Bloglovin och Blogkeen! Funderar även på att skaffa en lite lättsammare, motiverande Snapchat, vad tycker ni?)

Prova gärna Smoothie'n också!



Idag har jag faktiskt nästan lyckats, haha. Det blev i alla fall fyra mål;

Godmorgon-välling till frukost (som alltid), en sallad till lunch, Smoothie'n (som ni ser receptet till i Screenshot'en) till sent mellanmål och nu har jag precis ätit lite bönsallad och minimorötter som litet kvällmål!

Jag har fortfarande inte svarat på alla kommentarer, men jag försöker just nu att först och främst fokusera på min hälsa och vara nöjd med att bara hålla bloggen någorlunda levande. Men jag ska försöka svara så pass mycket jag orkar!

Hoppas ni har det bra, godnatt!

/Hannes

Likes

Comments

För det första vill jag säga förlåt. Jag har inte svarat på kommentarer, uppdaterat bloggen eller hört av mig till eller svarat vänner. Det här har bara varit en helt galen och stressig vecka fylld med extremt överväldigande, positiva och fruktansvärt krävande, utmattande saker. Jag vet inte riktigt när jag kommer ha ork att ta itu med allting på riktigt, men jag gör verkligen så gott jag kan och har bestämt att jag ska försöka att ändå hålla bloggen uppdaterad även om jag kanske inte riktigt orkar så mycket mer än så för tillfället. Men jag vill verkligen att ni ska veta att ert stöd är guld för mig!

Jag har legat och halvvaken nu i flera timmar, så jag kände bara; fuck it. Så jag hämtade jordgubbar i kylskåpet att frossa lite i och så tänkte jag passa på att skriva det här inlägget. När det inte är mitt i natten och jag inte är lika trött så ska jag berätta om allting som hänt/händer och dela med mig av mina fantastiska nyheter.

Äntligen börjar det hända mer och mer positiva saker!

/Hannes

Likes

Comments

Okej, så egentligen var det ju tänkt att jag skulle till Uppsala (Akademiska) idag för att träffa en ny diabetesläkare. Pga, lite olika saker så blev det inte så, men jag och mamma tog vara på dagen ändå och åkte iväg på lite äventyr i Jakobsberg istället.



Både mamma och jag blev ganska utmattade efter att ha traskat runt i affärer och letat efter saker som inte finns (tydligen finns det inte färglada, tunna strumpbyxor med roliga mönster längre). Jag hittade i alla fall en riktigt snygg tröja och jag fick ett hårband av mamma som vi av misstog snodde (men som mamma sen gick tillbaka och betalade, som de hederliga människorna vi är). Vi blev i alla fall helt utmattade båda två, så vi slutade av med en fika. Och efter mycket tjat påväg hem i bilen fick jag hennes tillåtelse att lägga upp den här bilden.


Jag tänkte ta tillfället i akt och bara medan folk läser säga en liten sak som blir extremt jobbigt och utmattande efter en hel dag:

Ser ni mig, någon annan i rullstol eller någon som på annat sätt sticker ut - titta lite, sen sköt dig själv. Ärligt talat, hur pass intressant kan det vara att vråglo på mig i 5 minuter? Så rolig, snygg eller ful är jag faktiskt inte att man måste glo på mig som om jag vore ett cirkusdjur. Sen vet jag också att ni är stressade och tänker på annat, men det är ca 7-8 personer som har gått in i mig idag. Snälla titta vart ni går, för jag tvingas ha uppsikt konstant för att inte siffran "7-8" ska stiga rejält. Och om ni ändå råkar gå in i mig, bete er då inte som om jag kört in i dig, bara för att jävlas, när jag faktiskt stått helt still. Ett ursäktande leende räcker gott och väl för att jag inte ska ta illa upp. Och om det faktiskt är jag som råkat köra in i dig så lovar jag att jag kommer att be om ursäkt. 

Det är fruktansvärt utmattande för både mig och personen som kör mig (om någon kör mig), att åka salom i trånga affärer och hela tiden hålla koll på människor som tokglor eller inte ser mig alls.

Men, jag vill också passa på att ge ett stort ​TACK till alla ni människor som idag, istället för att stirra, gett mig ett varmt leende när våra ögon på ett naturligt sätt råkats mötas när vi passerar varandra. Till alla som vänligt flyttat sig lite när de märkt att vi behövt komma förbi, och till alla andra som helt enkelt bara skitit i att glo.

/Hannes

Likes

Comments

Okej, så det här kan faktiskt inte alla skryta om att de har! En ordentlig mysstund efter kloklippningen!

Jakob är så fin, han ifrågasätter inte alls att jag klipper hans klor utan ligger fint och låter mig utan att klaga det minsta (bara han får stryka kinden mot kloklipparen då och då), och man märker att han tycker att det är skönt sen när jag är klar. Först myser vi en bra stund i rullstolen, sen hoppar han över till klösbrädan och slipar till lite extra. Nu ligger jag i sängen och han sitter i fönstret och spanar. Snart kryper han nog ner hos mig, som han gör alla nätter vi spenderar tillsammans. Min älskling, mitt allt.

Jag är helt slut, det har varit så mycket i helgen. Jag ska uppdatera lite imorgon tänkte jag, om jag orkar (har möte med ny diabetesläkare imorgon så jag kanske blir lite sänkt efter det). Förlåt att jag inte svarat på kommentarer än, det har bara hänt så mycket, men jag lovar att jag inte har glömt.

Godnatt!

/Hannes

Likes

Comments

Jag ligger i sängen och kan inte sova. Börjar av någon anledning tänka på Lisa Ekdahl. Jag sätter på hennes svenska album på spotify och sätter på shuffle och så kommer just den där låten jag behövde höra; och jag faller i gråt, som så många gånger förut.

Och ikväll, låter jag henne tala för mig.

-

"Nu är hon så skör, som en flicka i glashus
Där glaset är rent och ljuset så vitt
Hon vet alltför väl, det ger ingenting
Att kasta en sten, hon har nog nu med sitt
För nu har hon hört klockor
Dom hördes dit ner
Till botten där ingen syns eller ser
Så hon började stiga, mot ytan och upp
Orden: vidare vidare, ljöd för nu skulle hon upp"


Jag är flickan i glashuset, mitt hjärta är rispat. Och jag kommer att resa mig igen. Ur gruset.

/ Hannes

Likes

Comments