Varför begick min mamma självmord?
Varför sa hon ingenting?
Varför skriver jag om det här?

Jag kan bara svara på en av frågorna, och jag tror ni förstår vilken det är.
Jag väljer att ventilera på detta sätt för att jag hoppas på något vis att jag ska kunna nå ut till iallafall en person som har gått igenom, går igenom, eller kommer gå igenom detta. Jag hoppas helt enkelt att jag ska kunna hjälpa någon genom att skriva om mina känslor, tankar och sättet jag agerat på.
Kanske hjälper jag bara mig själv, men kanske hjälper jag någon annan.
Jag tänkte försöka förklara lite av varje i mitt första inlägg här, och jag vill på något vis varna eventuella läsare att det kan bli känslosamt, och obekvämt personligt.
Jag är trött på att vara tyst.

Det här är första delen av min historia, om hur min mamma tog sitt liv, och hur jag hittills har överlevt.

Det sista samtalet.

Vill ni veta något märkligt?
Jag minns inte när jag träffade min mamma sista gången, men jag tror det var på påskmiddagen hos mumma (mormor). Därför väljer jag att berätta om sista samtalet istället.

Det var onsdagen den 19/4 iår. Jag hade precis varit på gymmet som ligger i norra delen av Visby, och skulle cykla hem till södra delen där jag och Joakim bodde då. Mamma ringde precis när jag låste upp cykeln, och jag svarade glatt "Hej mamma, vilken timing du har! Jag var precis klar på gymmet!" Mamma och jag brukade ofta ha lite för bra timing, jag kunde ringa upp och när hon svarade så sa hon ofta "jag tänkte precis ringa dig."
Hur som helst så pratade vi ganska länge, som vanligt. Vi pratade bland annat om mig och Joakim, och jag berättade att vi hade det lite svårt just då. Min mamma som annars alltid var väldigt pedagogisk och som brukade svara något i stil med "ta det lugnt, fundera lite, gör inget förhastat utan tänk efter innan du gör något. Känns det inte bra så är det ingen som tvingar dig att stanna.", svarade strängt "Lämna inte Joakim, vad du än gör."
Så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera på om hon redan då hade bestämt sig.

Samtalet om mamma.

Först måste jag bara berätta att det här har i all tid varit min största rädsla, att förlora min mamma tidigt i livet.
Jag var i hos Joakims mamma, vi hade varit husvakter ett par dagar, och skulle ännu vara det ett par dagar till. På söndagkvällen ringde jag mamma för att fråga om en sak gällande vatten och hydroforer, eftersom vattnet inte funkade i huset vi var i. Hon svarade inte, så jag tänkte att hon kanske var trött eller liknande.
Måndagen kom, och framåt lunch blev vädret markant sämre. Trots det så var jag på strålande humör, för jag hade nyligen fått mitt första, riktiga jobb. Närmare bestämt så jobbade jag första dagen på tisdagen innan detta hände.
Jag funderade lite över varför mamma inte ringde tillbaka, men tänkte inte så mycket på det, hon hade ju hela gården, skogen och hästarna att se över.
Straxt efter fyra ringde min extrasyster, Caroline. Jag var inte på humör för att prata, utan lät det ringa. Men hon ringde en gång till. Tredje gången svarade jag.
E: "Hej, vad hade du på hjärtat?"
C: "Hej... du måste komma till Ganthem (mammas ställe)"
"Varför då?"
Här var det tyst, några sekunder för länge, så jag frågade igen;
"Carro, vad har hänt?"
"....Din mamma är död."
"Okej, jag ringer Joakim, vi kommer ut så fort som möjligt."
Klick.

Jag ringde upp Joakim direkt, som var på väg hem efter jobbet och förklarade hur allt låg till.
Sen brast det.
När jag avslutat samtalet med honom så bröt jag ihop. Jag skrek rakt ut; Mamma, inte mamma. Jag slog omkring mig, skrek, grät, och föll ihop där jag stod. Jag är glad att Joakim slapp se det här.

Joakim kom hem, och vi åkte direkt.
En bilfärd har aldrig känts så lång.
Tusen scenarion spelades upp i mitt huvud, om vad som hade hänt. Jag visste inte då att min mamma hade hängt sig.

Vi kom fram till korsningen innan mammas gård, och då såg jag polisbil, ambulans, Yngves bil, Carros bil, och grannens. Jag klev nog ur innan Joakim hade stannat helt. Jag sprang in direkt, och rakt in i Yngves famn, där stannade jag längre än jag någonsin har gjort tidigare.
Till slut släppte vi varandra, och jag tittade runt på delarna av familjen som var där, och ambulanspersonalen.
"Vad hände?"
Yngve svarade med den skakigaste, mest trasiga röst jag någonsin hört. "Hon hängde sig."
Mina ben vek sig igen. Jag satte mig på huk och lutade mig mot väggen. Tårarna började strömma ännu mer.

Där ute, under den eftermiddagen och kvällen upplevde jag så mycket känslor, kärlek, ilska, sorg, och tomhet. Samtidigt. Min mamma var död, och jag kunde inte göra någonting alls åt det. Jag var för första gången i mitt liv helt maktlös.
Jag såg när begravningsbilen lämnade gården, och då sa pappa "nu åkte mamma för sista gången". Det var så surrealistiskt allting, och det är det än.

Jag upplevde så mycket olika reaktioner den dagen. Min lillasyster var som vanligt den som skulle ta hand om gänget och lätta upp stämningen, fixade kaffe och stod i. Ända tills hon fick se mammas id-kort. Hennes ben vek sig, och jag fångade henne. Hon grät hysteriskt, och allihop förstod nog att hon inte riktigt hade "förstått" innan. Varför jag skriver förstått inom citationstecken är för att vi har ännu inte förstått att mamma är borta.

Tiden efter.

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det, men jag minns inte dagarna eller veckorna närmast efter det här. Jag vet att jag sjukanmälde mig ons-tors till nya jobbet, och sen att jag jobbade på lördagen. Jag vet det eftersom det står i kalendern. Jag vet också att jag skötte jobbet nästintill felfritt under sommaren, och att många tyckte detta var "starkt" och "bra gjort att orka det", men om sanningen ska fram så tror jag att det var min räddning. Jag hade något att fokusera på. något som tog bort tankarna litegrann.
Tankarna på att min mamma var död.

Vi hörs snart igen, puss och kram /e

Likes

Comments