Vaknade upp i dag och kände bara nej... Ryggen och huvudet bara bultar... Sovit dåligt i natt vaknat flera gånger... När ska jag någonsin få sova mer än 5h i sträck jag kommer aldrig bli utvilad. Ska det vara så här när jag jobbar oxå?

E, våran son har fått för sig att han inte ska äta mer än halva portioner och hans viktkurvor går redan neråt, jag vet att han måste äta och jag gör allt i min makt för att han ska äta. Men spelar ingen roll han har bestämt sig för bara äta halva portioner. Jag känner det som ett fruktansvärt misslyckades hela tiden. Vart är hjälpen när man behöver den?

Jag vet inte hur länge jag orkar vara stark, orkar hålla ihop. Fasaden spricker i tusen delar och jag är snart inte kapabel att hålla ihop detta och ta hand om ett barn men jag har inget stöd från något håll jag är ensam med ett barn runt halsen fast jag har sambo. Hur kan detta vara möjligt?

Bråk bråk bråk... Jag orkar verkligen inte mera... Jag orkar inte tahand om våran son istället för stötta mig och hjälpa mig kommer han in till mig och säger att jag beter mig förfärligt... Jo tack jag vet redan om det. Jag har ångest utan desslike men jag orkar inte mera. Hans ord trycker mig längre ner i skona. Det finns ingen människa här som kan störta och pusha mig uppåt. Jag måste ha någon människa som tror på mig när hoppet har övergivit mig. Som tar mig i handen och säger det är lugnt samla dig igen så hjälps vi åt med detta. Åk en sväng och var för dig själv jag tar E så du får lite ensamtid. Jag får så fruktansvärt lite ensamtid att jag håller på krevera.

Jag sover med E, jag vaknar av E, E kommer först när det gäller allt. Vart jag än ska måste jag ta med honom. Om jag bara kunde få 30 minuter att bara få vara för mig själv de dagar de är som värst. Men i dagens läge finns inte det. Det är ett trasigt jag som sitter ihop med ett E.

Jag vet inte hur länge jag orkar ärligt talat.

Likes

Comments

Det går utför varje dag...
Det blir bara jobbigare och jobbigare att leva. Och ju längre ner i mörkret jag hamnar desto färre personer förstår mig... Dom tar avstånd i ren rädsla... Men det är nu som jag behöver er som mest. Det är ni som kan rädda mig.

Jag har svårt att greppa något för hålla mig kvar, för att ha något att kämpa för... Inte låta de impulsiva tankarna ta över...

Jag har valt att skapa denna anonyma blogg just för kunna ventilera mig Och dela med mig av hur det kan vara att leva med pmds. Vilken jävlig berg-och-dalbana det faktiskt är, inte bara för en själv utan alla andra runt omkring mig.

Jag har inte vetat om att jag lider av pmds speciellt länge. Men sen tidig tonår har jag vetat det är något i min kropp som inte stämmer. Något är jävligt fel helt enkelt.

Jag har ett tufft förflutet bakom mig och jag vet att de är en tuff framtid framför mig...

Jag lever just nu i ett förhållande som bryter ner både mig och den andra parten... Vi står mitt i ett krigsfält känns det som. Vi har ett ny kommet barn ihop och allt är världens turbulent. Troligen kommer vi dela på oss ganska snart.

Men jag är beredd att kämpa för att må bra igen, jag är beredd att göra allt i min makt för att ställa mig på egna ben. Jag har gjort det innan och jag tänker göra det igen...

Imon är en ny dag med nya möjligheter. Godnatt❤️

Likes

Comments